Utförsbacke

Av En yngling som var ute och cyklade men fick en idé

En rubrik som denna antyder att det ska handla om något på dekis. Jag har alltså vilselett er. Det rör sig om en upplyftande utförsbacke. På detta glada vis gick det utför med mig under en nu halvt i romantiskt skimmer lagd barndomssommar då jag med min familj färdades på cykel från vipornas slätt och till örnarnas berg, eller från Smygehuk till Treriksröset. En resa fylld av Frödings sommar och skönhet och skogsvindsackord. Jag minns annars hur far i sin resedagbok citerade Boye: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” De orden blev vårt dagliga bröd.

Det som hos Gullberg är ”slutet på kartan över landet” blev alltså för mig början. Den skånska hembygden hälsade avsked med sina välbekanta, välborna, vänliga sädesfält ännu färgade i friskt grönt och rappsgult. Lappland tjusade mig med sina fjällhöga perspektiv, brusande älvar och oändliga skogar. Det höjde sig likt Grundström till en äktgammal psalm av norrsken och folksagors skimmer. Men jag njöt lika fullt av allt det, som av en mästerlig hand fogats in mellan den sydligaste och den nordligaste provinsen. Sverige är Europas längsta land och rymmer en för resenärer särdeles tilltalande omväxling i naturtyp, bygdekultur och historiska minnen. Jag kan ärligt om rikets delar säga, att så vackra voro de alla, att ingen vackrare var. Mitt starkaste minne härrör också någonstans från mitten; från norra Svealand eller södra Norrland. Mer precis kan jag inte bli.

Det var i alla fall en strålande julidag med klarblå himmel, lätt bris och behaglig värme. Jag pustade uppför en backe som aldrig ville ta slut. Den var inte värst brant, bara utdraget seg. Men där var slutligen krönet, och sakta började jag rulla. Utför var det lika långt och svagt sluttande som det varit uppför. Det betyder utmärkt utförsbacke; gott om vila och man behöver inte bromsa så kraftigt. Men vyn var den stora belöningen. Böljande blågrön granskog så långt ögat kunde nå med vackert insprängda sjöar och vita kyrktorn spridda över panoramat, fler än jag hann räkna. De fulländade bilden. Mötet mellan naturens storslagenhet och människans stora strävan.

Vacker utsikt kan inte fullt förklara ögonblicket. Men den blev utlösaren. Från cykelsadeln hade lille jag, likt Nils Holgersson från gåsaryggen, vecka efter vecka utan avbrott, ständigt fått nya perspektiv på mitt land. Det blev rikare förståelse och en känsla som rotade sig på djupet. Vid backen hade intrycken antagligen samlat sig så pass, att just i denna stund något klang till. Mina ensamma tankar tystnade, och till min överraskning började jag tala direkt till det fosterland jag susade igenom, och ungdomsromantiskt inbillade jag mig att det lyssnade. Nedplitade bleve väl mina formuleringar pekoral, patetik, panegyrik. Men de var patos.

Det ligger sannerligen något i Boyes ord om att en resa som denna gör ”drömmen full av sång”.

Mina fosterlandstoner hade dessförinnan sävligt slumrat, men väcktes alltså denna sommar i ett slag – ungefär som om jag sömndrucken stått lutad mot ett av dessa många vita kyrktorn, när den malmtunga klockan inlett sitt ljudliga kall. Jag hade sett mitt folks hem så klart från utförsbacken. Jag började nu också klarare se ett folkhem i utförsbacke. Hemma i Skåne gladdes jag ett antal år senare åt att en lokal författare skrivit en viss bok på just det temat. Samtiden var ute och cyklade och behövde få en idé för framtiden. Jag ville på ett nytt område tillämpa den lösen som min Sverigeresa givit mig: Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.