En innerlig förening

Av Bo Solberg

I sin tredje bok med små minnen och anekdoter, Tål ni höra mer? (1974), karakteriserar Sven Stolpe en man som han säger är alldeles i hans smak – Sven Hedin. Chevaleresk uppmärksamhet gentemot medmänniskor, värme, sinnets nobless, personlig charm, avspändhet, öppenhet, mildhet i omdöme även gentemot dem som attackerar och smädar honom – så går den beskrivning som vi känner igen från andra håll. Hjärtat i beskrivningen, ur aspekten förståelse för hans personliga resning och politiska gärning, menar jag är följande fina rader:

”[J]ag fick höra Hedin tala om sin kristna tro – oteoretiskt, oteologiskt men i sin enkelhet och sin förvissning på ett sätt som skakade mig. Där fanns hans fasta grund. Jag märkte också hur hans kristna tro var innerligt förenad med hans kärlek till Sverige. Om Sverige talade han lågmält, nästan blygt – men med en älskande, glödande blick som jag aldrig skall glömma.”

Jag har på senare tid läst trenne böcker som var på sitt sätt speglar denna innerliga förening hos Hedin: hans hängivna syster Alma Hedins Min bror Sven (1926) samt hans egna, på ålderns höst skrivna, På svensk mark (1944) och Utan uppdrag i Berlin (1949).

Den första boken skildrar företrädelsevis Sven Hedins strapatser och äventyr under Asienexpeditionerna, och väcker verklig uppskattning för den säregna karaktär, som gjorde dessa möjliga. Man får intrycket, att de österländska vandringsåren verkade på Hedins fosterlandskänsla ungefär som vännen Heidenstams hade gjort på denne. Hedins vandringar var ju nu dessutom som vi vet aningens mer omfattande. Hans längtan till Sverige var hela tiden stark, men den förtog honom inte, den bar honom. Det blir också tydligt hur han i fjärmaste främmande land, utelämnad och sårbar, flera gånger i direkt livsfara, fann ståndaktighet i sin tro och tvangs sätta sin lit till försynen.

I På svensk mark tänker han tillbaka:

”[J]ag har funnit, att vägfarande eller banbrytare i fjärran land, emigranter i den avlägsna Västern, dalkarlarna i Jerusalem eller missionärerna i Kina och Mongoliet, som haft den lyckan att födas och växa upp under svenska fanor, – alltid längta och längta tillbaka hem. Själv har jag under tjugo år från tusenmila vandringar, från rykande lägereldar i okänt land, från Transhimalayas dalar och snökrönta kammar och från stränderna av Tibets sjöar, ständigt närt en oemotståndlig hemlängtan. Hur mäktigt jag än känt mig gripen av de stora geografiska problemen eller av fornlämningar, som bära vittne om utdöda folks liv och vandringar, har jag ändå allt fastare och varmare förnummit sambandet med mitt eget fädernesland och dess lysande historia.”

Sven Hedin har känt den svenska julens värme och vänliga närvaro i Tibet och Takla-makan, han har mitt i en fjärran öken vid midnattstimmen i tankarna lyssnat till den allvarsmättade klangen från Sveriges tre tusen kyrkklockor. Det är vacker symbolik för föreningen av tro och fosterland. För att inte tala om när han ett par månader senare i en svensk tidning grips av Karlfeldts vädjan till det nya seklet:

”Sjung oss fram som en vårälv vid våra vägars rand, | som en pingstvind i darrande hult! | Lär oss värna och rödja med gamman vårt land | tills av ära och korn det står fullt! | För oss ofega fram till den långa, långa ro | som skall famna oss fast som en brud, | att vårt liv blir ett offer av mandom och tro | när du står som vårt budskap för Gud!”

Men i På svensk mark är Hedin alltså inte längre förenad med hemlandet i ensamhetens och längtans tankar, utan genom intim och omedelbar beröring. Det är egna resor, som ligger till grund för större delen av skildringen. Hedins kärlek till folk och land, hans vördnad för historia och minnesmärken är omisskännlig. Sverige är sedan tusen jular kristet. I innerlig förening med den tro, där Gudamänskan till jorden steg ned, har riket byggts. Hedin vet att erkänna tacksamhetsskulden.

Fem år senare, i Utan uppdrag i Berlin, redogör Sven Hedin detaljerat för sina resor i Tredje riket, för sin bokutgivning där, för sin brevväxling och inte minst för sina samtal med landets ledande politiker. Det blir tydligt att en stark drivkraft bakom allt detta varit en malande ansvarskänsla att utnyttja sitt positiva renommé i Tyskland till insats för svenska och nordiska intressen. Sveriges neutralitet, Finlands krig med Sovjet och den tyska ockupationen av Norge är ämnen som ständigt återkommer.

Milt uttryckt kritik av tysk religions- och kyrkopolitik blev, jämte kritik av behandlingen av judarna, anledning till att Sven Hedins välvilliga bok om Tredje riket aldrig gavs ut där. Censuren hade sökt förmå honom till revision, men samvetet hindrade honom att göra den till viljes. Kapitlet om religion var dock så positivt hållet, att jag för egen del tycker att det uttrycker viss godtrogenhet (något jag också anar på en del andra ställen i boken). Hedin tar till motto Leopold von Rankes ord ”En stor, sitt namn värdig nation, låter icke tänka sig, vars politiska liv icke väckes och upphöjes av religiösa ideer – som icke oupphörligt sysselsätter sig med att utbilda dessa”, och uttrycker därmed tanken att nationen som sådan är en byggsten i frälsningsplanen. Sedan kommer det som misshagade propagandaministeriet: den tyska ungdomens offentliga uppfostran var underutvecklad på det religiösa området. Till statssekreterare Walther Funk skrev Hedin att han som kristen upplevde det som sin plikt att markera detta öppet. Han var säker på att tyskarna, som var ett religiöst folk, skulle förstå honom. Han hade aldrig gått emot sitt samvete, och skulle inte heller nu göra det: ”Därför stryker jag intet”. Därför ströks boken (men Funk et consortes uppmuntrade publicering i övriga världen). Enligt en uppgift hann förläggare Brockhaus trycka en hel upplaga, och inbinda fem exemplar (men jag misstänker att det rörde sig om en mindre korrekturupplaga). En svensk utgåva kom i vilket fall i maj 1937, Tyskland och världsfreden. Snart gavs boken även ut i London, i Haag och i Helsingfors, och möjligtvis på fler orter.

Sven Hedin levde livet igenom i en traditionell tankebyggnad där kristendom och nationalism var hårt nedslagna grundpålar. Givetvis kan man hålla tvenne tankar i huvet utan att dessa behöver ha särskilt mycket med varandra att skaffa. Men så var alltså inte fallet med Hedins kristna tro och hans fosterlandskärlek. Låt mig spekulera om den förening som Sven Stolpe fann så innerlig hos sin namne.

Det är uppenbart, att det rörde sig om mer än inlärda konservativa reflexer.

Den första aspekten av svaret, den givna, den ”ytliga”, har vi redan berört: den som tar sin utgångspunkt i svensk historia. Sven Hedin såg med beundran på vad hans folk hade åstadkommit i med- och motgång lika. Ja, han älskade med karolinernas diktare det lilla folk, som kommit till stormakt, men som också i sin storhets fall gjort sin fattigdom ärad inför världen. När han talade om dess lysande hävder, visste han att de skeden han främst hänsyftade på, var de där korset som tydligast stått ”tecknat på fanan”. Ära vare Den Högste, sa Gustav Adolf. Med Guds hjälp, sa Karl XII.

Men Hedin hade naturligtvis långt ifrån endast kunglig och krigisk storhet i tankarna. Han tänkte säkerligen ofta på de små vita kyrkorna i Sveriges alla bygder. På hur allt det andeliv som utgått från dem, genom seklernas flykt blivit ett med svenskt väsen och utandats i allt, i söndag som söcken, i stort som smått.

Vi kan fortsätta med den bibliska historien. Nog såg Sven Hedin, i Guds gamla förbundshandling, i hans beslut att utvälja en nation och anförtro den en mission, en undervisning om en högre mening med nationen som sådan, dess ansvar inför historien och Herren. Även om kontraktet i detta fall gällde judarna, var principen allmängiltig. Och den fick, som så mycket annat gammaltestamentligt, sin bekräftelse i det nya förbundet. Människosonen uppfordrade lärjungarna att lära, inte alla människor, men väl alla folk om Himmelriket (Matt 28:19). Ordval har stor betydelse, och hänvisningar till folk och nationer, till dessas roller och skyldigheter, följer oss igenom GT och NT, från uppkomsten av Israels folkstammar till historiens yttersta tid då en stor skara, som ingen kan räkna, av alla ”folk och släkten och nationer” står inför tronen och lammet (U 7:9).

Våra vad vi väl kan kalla historiefilosofiska och religionshistoriska reflektioner blir snart en fördjupad insikt i hur nationers värdighet och lycka är villkorade av Gud. Det riktiga, det viktiga i att vårda dem som anförtrodda pund. Tanken uppstår att de tvenne dimensionerna – den nationella och den religiösa – med fördel för båda framträder som viribus unitis, förenade krafter. Det nationella är för det religiösa groningsplats, plattform, skyddsborg. Eller som en svensk professor för ett antal år sedan uttryckte saken: ”en form för det andliga livet”. Nationen är en organiskt framvuxen del utav skapelsen och återspeglar därför också något av Skaparen.

Men framför allt, det religiösa fyller det nationella med verkligt liv, storslagen resning, den djupaste mening. Utan religionen skulle nationalismen snart rassla som ett torrt löv och vilset yra i vinden utan chans på en framtid.

I upplevelse av allt detta, smälte kristendom och fosterland lika djupt samman hos Sven Hedin som hos exempelvis en biskop Eklund. De blev legeringen i den svenska kyrkklocka vars klang han hörde för sitt inre öra och som han säkerligen likt Heidenstam skulle ”känna igen om tusen år”.

Skilda språk, mentaliteter, sedvänjor, och så vidare, bidrar till att uttrycken av kristet liv i olika nationer kan särskilja sig i vissa avseenden. Men den kristna tron som sådan är alltid en och samma. Ty allt som hittills har sagts, innebär naturligtvis ingalunda, att religionen görs ”nationell” i bekännelseinnehåll eller i bemärkelsen exklusiv eller begränsande. Kristendomen och dess kyrka är universell. Men just i detta ligger något mycket tilltalande i mötet mellan tro och nation. Det speglar det livsviktiga samspelet mellan internationalism och nationalism.

Det är vår stora lycka att ha fötts till att bli trogna tjänare åt ett evigt fosterland, ett ljus som beretts åt alla folk. Men som förberedelse eller förstadium har vi vigts till svenskar, inte som hos Rydberg av en vänlig norna, men av en god Gud. Han har uppenbarligen velat, att vi liksom Sven Hedin skall födas och växa upp under svenska fanor, för att under dessa tecken möta världen, och låta dem bli vägmärken på vår färd till den sista hamn.

3 kommentarer

  1. ÖVER KYRKA OCH FOLK

    Jag har på senare tid använt utrymmet för läsarkommentarer likt en boks bottenmarginal för författarens utvikande fotnoter. Så busigt okonventionellt av mig.

    Men artikeltemat och omnämnandet av biskop Eklund påminde mig plötsligt så livligt om något jag skrev i Nonkonform nr 38: en replik på en Lunda-etnologs påstående att svenskhetens historiska rötter ligger helt ytliga i jorden. Svensk nationalkänsla är en 1800-talskonstruktion, osv. – ja ni känner nog igen stilen. Efter att ha hänvisat till diverse forskning som vederlägger en sådan uppfattning, avslutade jag med att symboliskt illustrera svensk nationalkänsla genom en samling kyrkomän, tvenne från varje sekel. Då denna korta presentation också antyder hur ledande svenska själasörjare och prelater genom århundradena förenat kristendom och nationalism i sina föreställningsvärldar, och då den därmed anknyter till huvudlinjen i Hedin-artikeln, ber jag få saxa in den här:

    ”På 1400-talet har vi ärkebiskop Nicolaus Rigvaldi, en man i den redan då månghundraåriga götiska patriotiska traditionens tjänst, och biskop Thomas [Simonsson], som riktar sin kända nationella frihetssång till den ädle svensk. På 1500-talet har vi ärkebiskop Olaus Magnus, som i patriotiska former presenterar svenskt folkliv och kultur åt ett intresserat Europa, och kyrkoherden Olaus Petri, som vid riksbyggarens sida och dennes motto ”Warer svenske!” uttrycker svensk rättskänsla och svensk litteraturs väsen. På 1600-talet har vi teologiprofessorn Israel Kolmodin, som i psalmens form tolkar svenskars känsla for naturen, och biskop Johannes Mattiæ Gothus, vilken som Gustav Adolfs fältpredikant stärkte de svenske i deras nationella mission. På 1700-talet har vi ärkebiskop Haquin Spegel, en man med lågande kärlek till det svenska språket och en fullödig representant för den karolinska tidens åskådning med dess nationella pliktmoral, och kontraktsprost Nils Idman, som gjorde en nationell insats som fältpredikant i försvarskriget mot den ryska stormakten i Finland och Östersjöprovinserna samt i det armfeldtska fälttåget i Norge. På 1800-talet har vi ärkebiskop Johan Olof Wallin, som i sin predikan åtskilligt anknöt till de nationella värdena, och biskop Esaias Tegnér, som i en storslagen diktning ville samla sitt Sverige kring nationalistiska visioner. Och på 1900-talet har vi biskop Johan Alfred Eklund, med hans fulländade förening av nationalism och kristendom i en känd korsfararpsalm, och ärkebiskop Nathan Söderblom, med hans känsla för det svenska arvet i vårt samfundsliv och hans sympati för nationella förnyelsesträvanden.”

    Det kan kanske avslutningsvis vara intressant att notera, att Sven Hedin i Vägen Framåts dödsruna (1952, nr 22) faktiskt direkt kopplas samman med ärkebiskoparna Rigvaldi och Magnus, och andra gestalter som en gång förkroppsligade det intressanta drag i svensk utveckling som vi kallar göticism, vår klassiska nationalism. ”I en tid, då industri, handel, sjöfart och jordbruksrationalisering, sociala förbättringar, skolreformer och ekonomiska fördelningsproblem tagit huvudparten av vår uppmärksamhet i anspråk, skulle denna gamla stolta linje ha förkvävts, om icke Sven Hedin hållit den levande. Han står icke i någon motsättning till det sociala Sverige. Han kompletterar det.”

    Och fosterlandskärleken står givetvis icke i någon motsättning till kärleken till Gud. Den förra renas och upphöjes i stället av den senare, och i allt samhällsarbete blir det en utmärkt kombination.

  2. HEDIN OCH NYSVENSKARNA

    När jag nu här ovan har referat en del av innehållet i VF:s runa över Sven Hedin, kan jag kanske lika väl därur också få hämta ett citat, som jag tror kan intressera Nonkonforms läsare. Ämnet är emellertid nu ett annat:

    ”För oss i den nysvenska rörelsen har det varit en ständig kalla till nya krafttag att ha kunnat konstatera, hur en man som Sven Hedin i detalj följt vårt arbete och vår taktik. ’Edra idéer äro så logiska och ofrånkomliga att man gång på gång försöker hitta på motskäl men ändå alltid måste kapitulera för dem’, sa han vid vårt sista samtal med honom. ’Ingen har så som Er tidning förstått den svenska politiken och kunnat anpassa de nationella idéerna efter nya förutsättningar’, fortsatte han. Vi visste alltid med oss, att vi i Sven Hedin hade en verklig vän, som var med i vårt arbete, och som inte minst gladde sig åt framgångarna i kampen för Europas enhet.”

  3. Gripande läsning om den då rådande tidsandan rörande Svensk nationalism och strävan om att värna och vårda ett stolt, gemensamt kulturarv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.