Av Bo Solberg
Bosse, Bosse liten, vad ofta du tuggar om religiösa spörsmål, när du på en nonkonformistisk sida mer borde rikta din svadas lans mot dagens stora monster; den besinningslösa invandringsfundamentalismen.
Den synpunktens banérförare ser inte, att dagens ideologiska konformism angrips med en hjärtstöt när religionen försvaras. För den personen, är kopplingen mellan gudlöshet och massinvandring obskyr, och den kanske viktigaste passusen i den trevliga boken över nysvenskarnas historia, Alltså arbetar vi vidare (1950), studsar på en förhärdad, okänslig sköld. Det är den, som framhåller hur nysvenskarna utvecklade ”det starka inslag av levande kristendom” som skilde dem från hedniska och rasdogmatiska grupper och säkrade deras livsviktiga förankring ”i den kristna kultur, som varit oskiljaktig från Västerlandets arv i snart två årtusenden”.
Ja, låt oss för det fortsatta resonemanget ta utgångspunkt just i den tid då det alltså arbetades vidare på denna bok. Kölvattnet efter det andra världskriget blev en våg av ideologisk lidelse för jämlikhetstanken. Man hade – till ett ofantligt högt blodspris – stängt dörren för den rörelse, som gjort överdrivet väsen av mänskliga skillnader, olikheter mellan folken. Nu var det lätt att svänga upp dörren i motsatt riktning. En extrem slog över i en annan. Men varför ville man denna?
För Tage Lindbom speglas en viktig förklaring i folksuveränitetsprincipen. Efter kriget upplevde vi för första gången en värld som nästan helt bekände sig till trollformeln om att all makt utgår från folket. Den principen betyder mer än att all offentlig makt skall utgå från en folkvald församling. Djupast innebär den, att Människan förklarar sig vara den enda maktägande på jorden. Att mänskligheten består av utpräglat egenartade kulturer, nationer och raser blir då ett problem. Under slutet av 70-talet tog han upp saken i en tidskriftsuppsats, ”Socialismen och paradiset”:
”Om folksuveräniteten ej skall förbli ett tomt ord, måste detta innebära, att dessa miljarder människor ej blott blir likställda i socialtekniskt och juridisk mening. Folksuveränitetstankens fullständiga förverkligande kräver ej blott en jämlikhet. Alla olikheter mellan folk och raser och individer, hela den ändlösa mångfalden av mänskliga egenarter kan ej fortleva, om folksuveräniteten skall nå sitt fulla förverkligande. Ty när människan förklarar sig vara suverän på jorden, har hon satt sig i Guds ställe. Ett är då nödvändigt: att denna miljardhövdade nya gudom på jorden ej har miljarder huvuden, ej uppträder i de mest skiftande och inbördes stridande gestalter utan framträder som den samlade, enhetliga bilden av Människan. Endast den totalt likformiga människan kan framträda med anspråk på att vara jordens härskare.”
Utöver de gamla ”exoteriska” jämlikhetsåtgärderna, behövs alltså nu ”esoteriska”: trängandet in under människans hud i både biologisk och själslig bemärkelse, ersättandet av folkens rika variation av etniska egenskaper med en strävan till fullkomlig promiskuitet. Följden blir katastrofal: förlusten av folkens identitet, av deras mångtusenåriga gemenskapsliv i andlig och materiell kultur, i språk och sedvänja.
Jämlikhet är inget mål, utan medel för att nå den universellt likformiga Människan, den universelle härskaren i Människoriket, den totalt gudlösa ordningen. Äsch, en överdrift och ett hjärnspöke, säger en del. Det är en invändning, svarar Lindbom, som ligger nära till hands för dem, som glömmer att den som kräver all makt på jorden åt människan och samtidigt förkunnar en värld utan gränser, öppnar portarna till den besinningslöshet, som följermaktberusningen i spåren.
Den invändning, som vi mötte i detta inläggs inledning, är på liknade sätt ett uttryck för dem som mitt i det berättigade talet om besinningslös invandring glömt att besinna sig på livets centrala område.
I en bildtext till en tidningskrönika kallades Lindbom en gång för antikonform. Jag säger gärna nonkonform. Han centrala tanke är central för denna nättidskrift
Lämna ett svar