Av Bo Solberg
Undvikandet av formuleringar och ord om ras, kultur, religion, kön, sexualitet, och så vidare, som kan tänkas göra särskilt skör medlem av någon av kategorigrupperna förfördelat lissen i ögad, samt ersättandet av dessa ord med sådana nyspråkliga konstruktioner som gör den demokratiska värdegrundens byggmästare glaa i hågen. Ungefär så kan man väl definiera vad di kallar politiskt korrekt språkbruk.
Låt mig begränsa mig till ras och illustrera fenomenet med några exempel från de senaste årens barnbokslitteratur. Titeln på Agatha Christies Tio små negerpojkar ändrades till Och så var de bara en. Hergés Tintin i Kongo JK-anmäldes för hets mot folkgrupp och försågs därefter med ett förord som förtydligade att innehållet speglar dåtidens syn på mörkhyade. En nyutgåva av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump går ombord fick av liknande skäl nytt förord: boken innehöll ordet negerkung. Åke Holmbergs Ture Sventon i Paris skulle ges ut på nytt, men när redaktörerna ett par gånger stötte på det s.k. n-ordet frös utgivningen inne. Ur Bertil Almqvists Den stora boken om barna Hedenhös utgår hädanefter avsnittet där Barna Hedenhös upptäcker Amerika – av nu lätt gissad anledning.
Mot en sådan bakgrund kan det väl vara på plats att hänvisa till den amerikanske satirikern James Finn Garners ”barnböcker”, skrivna med en hjälpande hand till genrens tydligen inte tillräckligt nitiska censorer: Politically Correct Bedtime Stories: Modern Tales For Our Life & Times (1994) och Once Upon a More Enlightened Time: More Politically Correct Bedtime Stories (1995). De har sålt bra och nog är de lustigt läsvärda. De består av omarbetningar av kända historier, inte minst bröderna Grimms och H. C. Andersens. Kejsaren stödjer i sina nya kläder en klädes-frivillig livsstil (clothing-optional lifestyle), Snövit delar en stuga med sju vertikalt utmanade (vertically-challenged) män. Vargen i historien om Rödluvan är frigjord från traditionella uppfattningar om manligt och kvinnligt och iklär sig farmoderns nattklänning och kryper till kojs.
När Garner skrev sina böcker hade vi vår pigdebatt i Sverige. Jag kan därför inte undvika att nämna följande tidiga preludium till den hönsakören. När vår briljante essäist Frans G. Bengtsson växte upp brukade man alltjämt ordet piga utan minsta vanvördnad i ordet. När han 1948 skrev essän ”Folk som sjöng” var benämningen hembiträde så strängt fastslagen, att hans höviske vän Hugo Mattson i Skanör i sina naturfilosofiska kåserier helst sade Jungfru Marie Nyckelhembiträde, för att inte på något håll väcka anstöt med ordet piga.
Men Mattssons faunatiska revisionsarbete är endast halvgjort och borde på 2000-talet fanatiskt fulländas i Garners stil eller mer därtill. Dedikationen av det lilla krypet till den helga jomfrun kan ju stöta entomologiskt intresserade mohammedanska och mosaiska – med mera – människor. Hänvisningen till kön kan tas bort till vinst för den upphöjda genusneutraliteten. Ja, jungfru måste dubbelt bort; ordet ger ju möjligtvis också preferens åt ett visst, därtill föråldrat, sätt att se på sexualitet. Bättre då med någon som inte har en tydligt aviserad hållning på området, det vill säga en som jamsar. Vi tar oss frihet att konstruera substantivet jamsare. Maria bör med fördel för alla ersättas med ett unisexnamn. I en lista över dylika fann jag Morgan, vilket har avgjort svagare religiös associationskraft än Maria. Det anses på keltiska betyda sjö med ljust vatten. Gott. Det är högt på tiden att vi slutar ösa ur dunkla brunnar av reaktionär vidskepelse.
Transformeringen av skalbaggens namn till en form mer värdig vår upplysta tid är alltså uppnådd: Jamsare Morgans Nyckelhembiträde.
Lämna ett svar