Kåseri

Publicerad den september 11th, 2014 | av Redaktionen

1

Kreatursskötarnas suckan och fröjd

Av Bo Solberg

Det är i tider som dessa inte alltid så lätt att flyta fram i tillvaron i samma takt som nyhetsflödet. Jag har därför en vana att läsa även något äldre tidningar när möjligheten erbjuder sig, för att därigenom bli en något mer uppdaterad version av mig själv. Med detta berömvärda uppsåt, som dessutom ligger helt rätt i tiden, läste jag i dag Wermlands läns tidning från den 12 juli 1878. Där fann jag följande förstasidesstoff, infört av M. Koch:

“På grund af beslut af Wermlands Hushållnings-Sällskap uppmanas härmed egare af större, välskötta ladugårdar som äro hågade att nästinstundande flyttningstid under ett års tid och mot lemnande af fritt vivre men ingen lön, mottaga kreatursskötare, för att dessa må under hela tjensteåret oafbrutet, praktiskt inläras en ordnad ladugårdsskötsel, att före 10 Augusti anmäla sig hos undertecknad”.

Att jag förmått leva i ovisshet om denna spännande tilldragelse i 136 år är fantastiskt, men nu är skadan reparerad – även om jag antagligen är för sent ute för att erbjuda herr Koch mina tjänster. Notisen väckte kanske delvis mitt intresse därför att jag kvällen innan på tåget råkat i samtal med en ko-veterinär och därigenom förfogade över en dos nyvunnen kunskap om skötandet av kreatur. Men framför allt väckte den min associationsbenägna hjärna till liv av den anledningen att jag är en sådan där filur som lusläst nysvenska programskrifter. Och som sådan äger man ohjälpligt en specifik relation till kreatursskötare. Mer om det senare.

Först vill jag bara betona för dem som inte är lika bevandrade i ämnet som jag, att den billiga arbetskraft som hushållningssällskapet, trots senfärdiga tidningsläsare (återigen som jag), kan tänkas ha fått instuvad i diverse värmländska ladugårdar på ett års tid, tvivelsutan hade ett välpackat studieschema. Det råder intet tvivel om att kreatursskötsel är ett prövande kneg. Vår litterärt mest namnkunnige kreatursskötare, Frans G. Bengtsson, tvangs ständigt ha ”huvudet fullt av livsviktiga problem angående foderstater, frusna rotfrukter, unket hö, dåliga oljekakor, fetthalt, juverinflammationer, trespenthet, aktinomykos, kvigor som inte ville bli i kalv, kalvar som man fick hala fram med rep, livmoderframfall, kvarbliven efterbörd och hundra andra ting” som allt sedan bronsåldern givit dylika yrkesutövare tillräckligt med bekymmer.

Om Bengtsson är yrkets apologet kan kanske den Doblougbeprisade Karlskrona-författaren Per Odenstens roman En lampa som gör mörker (1999) framhållas som exempel på litteratur som i stället späder på kreatursskötarnas suckan. Vad meningen ”Annars var världen död: en plats för kreatursskötare och idioter” exakt skall betyda i denna egenartade bok vet jag inte, men den lär i vilket fall icke bidraga till stärkandet av kreatursskötares yrkesstolthet, eller öka intagen till ett treårigt gymnasialt kreatursskötarprogram, om ett sådant nu kan tänkas existera.

Efter denna brutala, boskapsmässiga hopfösning av kreatursskötare med idioter återkommer jag nu klumpigt till det där med nysvenska programskrifter, och framlägger till betänkande följande avsnitt ur Manifest 79 (1979):

“Den stora intelligensen har ofta lätt att finna sin plats i samhället. Men det visar sig att utpräglat lågintelligenta kan vara överlägsna de flesta andra på något visst område. Det finns typiska exempel bland kreatursskötare.”

Denna något lustiga formulering har också lustigt nog citerats flera gånger, t.ex. i ett Internetlexikons uppslag för ordet teknokrati. Citatet anförs som bevis på nysvenskarnas teknokratiska inställning – icke alls beaktat alltså, att denna grupp varit den i samhällsdebatten tydligaste och mest konsekventa röst som varnat för en dylik samhällsutveckling. Den omständigheten gör ju inte citatanvändningen ifråga mindre lustig. Men OK, visst hade det väl trots allt varit än mer anledning att dra på smilbanden, om ordboksredaktörerna faktiskt ägt förmågan att skilja mellan å ena sidan koncentrationen av samhällsmakten till en av specialutbildade funktionärer bestående överklass och å andra sidan konstaterandet att det på varje område finns människor som är särskilt begåvade för sin syssla. Men ett sådant kvalitetskrav på referenslitteratur är kanske orimligt.

Manifest-formuleringen avser i vilket fall att vara uppmuntrande: det finns områden där envar människa kan komma till sin rätt. Och intelligens är ett ensidigt mått på vår förmåga och vårt värde. Även om avsnittet alltså är skrivet i uppbygglig avsikt – ”med fröjd och icke med suckan” – kan det likväl tänkas verka i negativ riktning just vad kreatursskötarnas suckan angår. Eller åtminstone uppröra ett möjligt intelligensaristokratiskt skikt bland dessa. Ett sådant kan ju inte gärna jubla över påståendet att man kan vara utpräglat lågintelligent och ändå tillhöra denna yrkeskårs elit. En (långt ifrån klasshögfärdig) baronessa som funnit Manifest 79 intressant, sade mig i alla fall en gång angående kreatursskötaravsnittet: “Så kan man väl inte skriva?”

En som verkligen kunde skriva var den tidigare nämnde Frans G. Bengtsson. Men han var alltså också som vi redan sett duktig på kreatursskötsel, och verkade i sin ungdom som en slags skånsk ladugårdscowboy djärvt stångandes med mångahanda utmaningar. Denne motsats till en utpräglat lågintelligent man, gillade verkligen sitt arbete och trodde sig ha ett kall för det. Skriveriet kallade dock snart högre. Mitt i dynga och bestyr hade nämligen Bengtsson gått och knåpat poem. Han fann sin arbetsmiljö alldeles stimulerande därtill. Man blir alltså här hågad att med Lasse Dahlquist betänka vilken oerhörd nytta den dyngan har gjort. Bengtsson försäkrar emellertid, att hans dikter inte alls handlade om kor och kalvar. Som etablerad författare blickar han emellertid senare lätt nostalgiskt tillbaka på sin tid kring krittret:

”Någon gång vid tillfälle skall jag skriva samman en enkel skildring, kallad ’Ur en kreatursskötares minnen’, som helst skall vara full av skönhet och samtidigt ha en aning av sådan autentisk doft att personer med urban eller municipalsamhällelig sensibilitet, som författaren Ludvig Nordström, skulle studsa av skräck för betydligt mindre.”

Bengtsson fick tjugosju kronor i veckan för sitt slit; den enda form av honorar som han någonsin i djupet av sitt hjärta kände att han verkligen gjort skäl för: ”Man kan förtjäna mera genom att skriva samman ord på papper, men känslan av hederlig förtjänst vill aldrig bli riktigt densamma.”

”Månne det är om oxarna som Gud har sådan omsorg?”, frågar sig Paulus i sitt första brev till korintierna. Men han konstaterar sedan att det i själva verket är om människorna. Det ger oss ämnet för en avslutande nykter och nog så vacker meditation över kreatursskötarnas alltså i sanning hederliga yrke: vi är alla kreatur i vår Herres hage. I modernt språkbruk betecknar ordet numera främst kreg – för att nu använda den mjuka, skånskt dialektala varianten av det hårdare rikssvenska uttrycket – såsom kor, kvigor och kalvar, men ursprungligen var det ju inte så. När Stagnelius diktade om kreatur, skrev han givetvis lika lite som Bengtsson verser om denna idisslande fänad, utan använde ordet såsom det alltjämt är engelsk sed: creatures, dvs. skapade varelser – människor i högsta grad inbegripna. Det gör kreatursskötare till det mest upphöjda yrket i världen. Vår Herre är den förste av denna profession.


Om frfattaren



One Response to Kreatursskötarnas suckan och fröjd

  1. Bokvännen says:

    VAD KREATUREN BEHÖVA

    Ja, efter denna betraktelse blir man då verkligen inspirerad att följa smedens uppmaning i en novell av Paul Ernst: Stå nu upp, kära församling, och ge kreaturen vad de behöva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑