Nonkonform nr 57 innehöll en bokanmälan av Erkki Hautamäkis Finland i stormens öga, del I. Efter att denna bok utgivits 2004 upplyste författaren att han hoppades på en andra del inom något år; en del som alltså skulle behandla åren 1941-49, men också inkludera ytterligare detaljerad argumentation över de ämnen som tagits upp i den första delen. Nu, det vill säga efter tio år, har utgivningen av denna andra del äntligen officiellt aviserats. Den utkommer i november på finska. Vi hoppas på en svensk översättning, och i väntan på en sådan återger vi här en något utökad version av vår korta anmälan av den första delen.
Var den allierade hjälpen till Finland 1939 bara en infam bluff för att kunna ockupera Norge och Sverige, och sedan låta Sovjetunionen ta Finland och Baltikum för att på det sättet öppna en andra front mot Tyskland norrifrån? Svaret på den frågan blir uppseendeväckande nog jakande i den finske majoren Erkki Hautamäkis i svensk översättning år 2004 utgivna bok Finland i stormens öga: Marskalk C G E Mannerheims hemliga Pärm S-32 från åren 1932-1949: Del 1: 1932-1940. Författaren har haft tillgång till marskalkens av Finland specialagent Vilho Tahvanainens personliga minnen och arkiv, samt till flera nyöppnade utländska arkiv. Hautamäki menar att Sovjet den 15 oktober 1939 slöt en överenskommelse med västmakterna, undertecknad av Churchill. De senare godtog en rysk ockupation av Finland och Baltikum och planerade för egen del ockupation av Danmark, Norge och Sverige. Den expeditionsstyrka som utlovades till Finland under vinterkriget av västmakterna var endast ett cyniskt svepskäl för att underlätta ockupationen av Norge och Sverige och besätta de svenska malmfälten. Den tyska landstigningen i Norge förekom med endast en hårsmån denna invasion.
I förordet framför professor Kent Zetterberg vid Försvarshögskolan en förhoppning om att boken skall stimulera till vidare arkivforskning. Sovjets sammanbrott har givit nya möjligheter att få fram ytterligare relevant arkivmaterial. Men i väst finns ännu efter sextio år hemligstämplade arkiv. Varför?
Historien måste alltid revideras. Det sker också världen över. Men det finns områden där historierevision inte ses med blida ögon. På vissa av dessa har den nutida polemiken gått så långt att termen historierevision görs liktydig med historieförfalskning.
Allt efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge 1940 var den populära bilden i Sverige en aggressiv stormakt som hänsynslöst överföll tvenne fredsälskande folk. För historiskt välorienterade är det naturligtvis inte någon nyhet att den tyska aktionen mot Norge, och därmed också – av militärstrategiska skäl – mot Danmark, hade framdrivits av de fransk-brittiska angreppsplanerna.
Man kan exempelvis hänvisa redan till den engelske militären och krigshistorikern B. H. Liddell Hart som, när första volymen av den officiella historien om andra världskriget kom ut och gav en dokumenterad skildring av Norge-kampanjen, tog till orda för att korrigera de förfalskningar på området som alltså låg helt inom hans sakkunskap och auktoritet att bedöma. Han slog fast, att England hade ansvaret för att ha provocerat den tyska ockupationen av Norge, vilken sedan gjorde den av Danmark oundviklig. De fakta som avslöjats, sade Liddell Hart ”kräver en radikal revision av den tavla som på sin tid framställdes av regeringens talesmän och propagandan, samt av de brittiska åklagarna inför Nürnberg-domstolen efter kriget. Oärligheten i förra fallet är begriplig med hänsyn till omständigheterna under kriget, men efterkrigsframställningen i Nürnberg är mera komprometterande, och skall olyckligtvis på fastlandet framkalla allt för mycket berättigad kritik av brittiskt hyckleri. Det är en svag tröst att våra franska allierade visade sig ha ännu mindre skrupler beträffande angreppshandlingar.” De tyska kränkningarna av Norge och Danmark hade av världsopinionen utmålats som enastående förbrytelser utan motstycke, men var enligt honom i själva verket skickliga parader mot en planerad allierad aggression som skulle ha varit ännu svårare att moraliskt rättfärdiga.
Hautamäkis bok bekräftar alltså Liddell Harts och andra historikers redan avlämnade resultat. Den konsoliderar bilden med handfastare bevis. Den kompletterar bilden. Det som väl är nytt och sensationellt med Hautamäkis bok är spelet under täcket med Stalins Sovjet.
När man tar del av Hautamäkis forskningsresultat kan man inte heller undgå att ställa en fråga av närmast existentiell art. Vilken verklighetsbeskrivning får störst betydelse för opinionsbildningen och därmed de inblandade ländernas politiska ställningstaganden? Blir det den beskrivning som vi har goda grunder att ifrågasätta, eller blir det en mer realistisk? Den dystra sanningen är, att det viktigare för eftervärlden blir den av makthavarna utkolporterade versionen. Det är den som beskriver det politiskt-psykologiska klimatet och därmed också blir avgörande för politiskt handlande.
Ännu sjuttio år efter kriget lever allmänheten med en falsk bild av skeendet. Skam den som ger sig är ett slitet uttryck, men som här måste få användas fritt. Sanningen måste sägas och sägas igen. Mot den bakgrunden hälsar vi med tillfredsställelse ett sådant verk som Finland i stormens öga.
Lämna ett svar