En finlandssvensk tiger med nysvenska ränder

Av Bo Solberg

Denna artikel har tidigare publicerats i Nonkonform nr 56:

I en dagstidnings kulturartikel fick vi nyligen en repetition av en förnämlig del av vår litteratur, den finlandssvenska. Johan Ludvig Runeberg, Zacharias Topelius, Karl August Tavaststjerna, Edith Södergran, Gunnar Björling, Elmer Diktonius, Rabbe Enckell, Henry Parland, Arvid Mörne, Bertel Gripenberg, Runar Schildt och Jarl Hemmer passerar i revy innan artikeln landar vid sitt ämne, Jacob Tegengren.

Jag vill ta tillfället i akt att till den eminenta samlingen lägga ett namn som tvivelsutan platsar där: den man, som kom till världen samma år som Tegengrens första diktsamling, dvs. 1900, och som i sin diktargärning låg idémässigt mycket nära den med Tegengren nästan jämnåriga Gripenberg. Det är Örnulf Tigerstedt. Det får ursäktas om jag här håller mig till den aspekt på hans liv som är av nysvenskt särintresse.

Den idébyggnad – symboliserad av en karelsk löjtnantsgård – som förenade Tigerstedt med vännen Gripenberg, är byggd på pelare såsom tradition, kristen tro, kulturarv, heroism, öde, nationalism, demokratikritik, antikommunism. Från en sådan ställning följde han natur­ligt­vis med intresse de under mellankrigstiden framväxande nationella strömningarna. Hans hållning kom till uttryck i diktsamlingar som Vid gränsen (1928), Block och öde (1931) och De heliga vägarna (1933), i reseskildringen Vi resa söderut (1930), essäsamlingen Skott i överkant (1934) och brevromanen Utan örnar (1935). Under krigsåren är hans produktion sparsam, men låt oss nämna diktsamlingen Sista etappen (1940) och Statspolisen slår till: Kampen mot sovjetspionaget i Finland 1919-1939 (1942).

Så djupt svensk som Tigerstedt var ter det sig inte märkligt att han, i stället för att följa ett kontinentalt program, kom orientera sig mot den svenska nationalismens idérörelse. Han skriver exempelvis i Åbo underrättelser, den 7 mars 1934, att Per Engdahls rörelse, med sina rötter i den svenska jorden, i kontrast till de tyskplagierande svenska nazisterna framstår som en ärlig och seriöst patriotisk rörelse.

1993 lade Göran O:son Waltå fram avhandlingen Poet under black banners vid den litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Ämnet är Tigerstedts dragning åt det s.k. högerextrema. Arbetet innehåller uppgifter om Per Engdahl och nysvenskarna som skulle vara förtjänta av att kommenteras, men det får anstå. Man noterar emellertid att Waltå menar att en organisation i synnerhet utövade inflytande på Tigerstedt, den nysvenska rörelsen, och att han gjorde ett flertal uttalanden till stöd för denna. Waltå citerar vidare ett brev daterat den 4 maj 1940, där poeten för sin fru Anita berättar om ett möte med Per Engdahl. Han beskriver det som en glad och mycket angenäm återförening som visade att de stod närmare varandra än någonsin.

I Vägen Framåt (nr 4/1936) rapporterar Tigerstedt i en lång artikel om vad man i Finland säger om Per Engdahl och nysvenskheten. Redogörelsen formar sig till en glänsande hyllning. Hans böcker sägs ha väckt stor uppmärksamhet även öster om Bottenhavet, och även om man intagit olika ståndpunkter har man alltid böjt sig ”inför den öppna ärlighet, det omutliga ansvarskrav och det förakt för orena vapen som städse utmärkt Per Engdahls insats”. Schablon och fanatism har aldrig varit hans musik: ”Den allvarliga intellektuella bas, på vilken hans åskådning vilar, har burit honom högt över massbluffens trånga konstgjordhet. Det starka kulturpatos som alltid har utgjort Per Engdahls adelsmärke, ha städse kommit honom att rygga tillbaka för skränfockars och fraseologers bundsförvantskap.” Hans artikel formar sig därefter till en recension av Per Engdahls debutdikter, vilka han helt riktigt karakteriserar som biprodukter ur politikerns stora arbetssmedja, ”skrivna på trumman vid nattliga bivakeldar” där författaren ”under de ensamma stunderna mellan slagen drömmer sig bort och finner ny styrka i skönhetens och poesins länder, ny livgivande kontakt med den stora helhet av vilken han själv är en del”. Per Engdahl ser tidens svåra frågor, men slår inte fördenskull mynt av någon slags estetisk pessimistattityd. Han lyfter i stället med ny kraft upp den solidaritetsprincip, ”som under alla svåra prövningstider varit Sveriges stora, skapande tillgång.” Det betyder anda och tro. Tigerstedt gör därvid reflektionen att det förvisso är mer än en tillfällighet ”att den dikt som avslutar samlingen mynnar ut i ett vackert bejakande av ’den livsmakt, som såg korset resas på de dömdas huvudskalleplats’. Denna sistnämnda dikt säger oss mycket om det som ligger djupast bakom Per Engdahls förkunnelse.” Om framtiden blir mörk eller ljus vet Tigerstedt inte, men han anar, när han läser Stormsvept, en lovande ljusglimt. Bakom dess författare ser han skaparen av ”den mest fascinerande av de stormskaror som i dag marschera upp till morgondagens stora avgöranden”.

”Det ansikte som möter oss i dessa dikter är sorgbundet men lugnt och fast, energiskt men utstrålande värme och levande ansvarskänsla. Det döljer intet svek och det imponeras ej av falskt patos och granna sirater. Vid frontens bivakeldar och inte i ett makligt soffhörn bör Stormsvept läsas. För dem som främst söker de raffinerade kryddorna för en redan alltför depraverad smak skall boken vara stängd med sju sigill. Av den däremot som vet var tidens verkliga fronter gå, skall den hälsas med en känsla av befrielse.”

Tigerstedts beskrivning av Per Engdahls diktsamling känns träffande: den är frontsång eller – med Bertil Malmbergs ord – kampdikt. Samma vilja till dåd och handling karaktäriserar, enligt Per Engdahl i Sveriges ödesväg genom seklerna mot framtiden (1940), Tigerstedts diktargärning. Den är därtill ”en välsmidd prosarytm, där Finlands vemodiga alar susa vid sjöstränderna och de lummiga ekarna berätta sina minnen i herrgårdarnas parker”.

Det som framför allt förenade Tigerstedt och Engdahl torde kunna sägas vara en kristen livssyn, ett sinne för det historiska sambandet, en uppfattning om kulturen som utvecklingens grundvärde och en nationalism byggd från den utgångspunkten. De kritiserade båda den parlamentariska demokratin och vände sig såväl mot den liberala kapitalismen som den marx­istiska kommunismen. Detta betydde som bekant för Engdahl att utarbeta en djärv social fram­­stegs­idé, korporatismen. Tigerstedt hade emellertid tagit avgörande intryck av den sociala miljö han genom härkomst och uppfostran tillhörde, de finlandssvenska herr­gårds­ägarna. Här såg aristokraten en social ordning värd att bevara. I en artikel i Nyland den 6 juli 1933 gav han emellertid en positiv bild av korporatismen i Italien. Kanske kan det vara en poäng att i sammanhanget också nämna Tigerstedts intresse av katolicismen. Han konverterade aldrig, men uppskattade att denna kyrka hållit den liberala teologin stången, och han värdesatte dess antimodernism och traditionalism. Måhända har även den katolska sociala läran sagt honom något, och därmed bildat länk till korporatismen. Så mycket kan åtminstone sägas att Tigerstedt hade en med denna åskådning förenlig, organisk, uppfattning av stat och samhälle. Återgår vi till Waltå får vi veta, att Per Engdahl den 12 december 1991 för honom bekräftat Tigerstedts ganska svala intresse för sociala frågor. Engdahl skall därtill ha uppgivit att Bertel Gripenberg var medlem i den nysvenska rörelsen, men att Tigerstedt aldrig blev det. Att Gripenberg var inskriven visste jag. Men när Per Engdahl i Vägen Framåt nr 19-20/1947 skriver att Gripenberg var ”en av de få icke svenska medborgare som under 30-talet begärde och vunno inträde i den nysvenska rörelsen” har jag trott att Tigerstedt hörde till dessa få. Men jag får lita till Per Engdahls minne. Saken är också av underordnad betydelse; klarlagd är i alla fall den varma frändskap Tigerstedt har känt till rörelsen.

Äldre medlemmar minns att Per Engdahl med samma värme talade om Tigerstedt och Gripenberg och att han gärna citerade deras lyriska verk. Låt mig avsluta på den linjen. Tigerstedt publicerade vid ett par tillfällen dikter i Vägen Framåt. Åtminstone en av dem var speciellt skriven för denna tidning, ”Isnatten” (1936, nr 7):

”Till ett bröstharnesk hamrade jag | mitt språk | och som kopparnitar drevos de | tunga orden in. | Ty isnatt är över världen | och bottenfrusna tiga mitt hemlands källor. | Det är spöklik stillhet, | det är hjärtats varningseld, | och underjordens dova trumma. | Kall jag bidar – | död är sångens fågel | och dragen värja glimmar. | Timman skrider, | väldig tystnad bär mig. | Vid nattens eld jag står, | och mot isblått pansar falla stjärnors hälsning.”

3 kommentarer

  1. Hej Broman!

    Jodå, det finns ett restlager av spridda nummer av Nonkonforms pappersupplagor. Dessa är avsedda för framtida försäljning från denna nätplats. Men lite tålamod krävs.

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.