Kritik av ocker väckte ont blod

Av Bo Solberg

Denna artikel har tidigare publicerats i Nonkonform nr 83:

I vår historia finns många exempel på upphettade litterära dis­k­us­sion­­er krets­an­de kring någon från de gällande modemeningarna alltför avvikande för­­fattare. Det har också funnits många metoder att komma till rätta med dem som an­­setts ha bruk­at sin penna till ondo. Brasillach arkebuserades. Hamsun sattes på sinn­es­s­jukhus och bötfälldes. Solsjenitsyn drevs i exil. Och så vidare.

Det viktigaste amerikanska exemplet är Ezra Pound. Poetens radiosändningar från Italien under kriget, där han formulerade sin sympati för fascismen och sin kri­tik av de allierade, väckte naturligtvis ont blod i hemlandet. Han hade under krigets slut­ske­­de suttit i fångläger utanför Pisa, och skickades småningom hem till USA för att å­tal­as för landsförräderi. Livhanken räddades troligen av en sam­ling, av Library of Con­­­gress utsedda, framstående litter­a­tur­­skribenter, som precis inn­­an hade ut­nämnt hon­om till en av de största amerikanska po­eterna. När fyra psykoanalytiker sed­an men­ade att Pound var ”abnormally grandiose, expansive and exurberant in mann­er”, för­­klarade honom psykiskt sjuk och oförmögen till rätte­gång, flyttades han från fäng­elset till St. Elizabeths­sjuk­hus­et i Wash­ington. Det skulle dröja ända till 1958 innan han släpptes.

I A. David Moodys bok Ezra Pound: Poet: A Port­rait of the Man and His Work, vol. I (2007), skild­ras den amerikanska litteraturkritikens hat­kär­lek till Pound bl.a. genom uppståndelsen kring skaldens vinnande 1949 av The Boll­ingen Poetry Prize för Pisan Cantos; en bok som alltså hade skrivits under fång­en­skap­­en i Italien, och som många menade ut­tryck­te åsikter som efterkrigstiden inte på någ­ot sätt borde uppmuntra.

Juryn kände sig där­för nödd och tvungen att avgiva en förklaring:

”[T]o permit other considerations than that of poetic achievement to sway the decision would de­stroy the significance of the award and would in principle deny the validity of that ob­ject­i­ve per­cep­tion of value on which civilized society must rest.”

Frank Kermod refererar, i The New York Review of Books den 1 maj 2008, den disk­­ussion som följde på denna förklaring. En del kritiker accepterade den. Andra var mer upp­rör­da, inte minst i anledning av det som kallades Pounds antisemitism. Partisan Review publicerade en arti­kel, skriven av dess redaktör William Barrett, vilken god­kände grunderna på vilka Pound vunnit priset, men önskade att jurymedlemmarna uttryckligen hade tagit avstånd från vissa delar av den prisade boken. Barrett menade att bokens poetiska förtjänster kunde få läsaren att bortse från ”the vicious and ugly emo­tions it expressed”. Bland de kommentarer som följde på artikeln kan nämnas W. H. Auden som menade att boken skulle vinna priset, men den borde inte få publi­cer­as! Robert Gorham Davies kunde inte gå med på att diktens förtjänster skulle beaktas sepa­­rat från de förhatliga idéer som den uttryckte. Irving Howe tyckte att Pound ex­cen­­trikern bara undantagsvis var Pound poeten. Enligt George Orwell var Pound viss­­erligen som poet ”spurios”, alltså oäkta, och juryn borde ha uttalat sig om hans on­da åsikter, men han försvarade likväl priset. Jurymedlemmen Allan Tate upplevde sig indirekt anklagad för antisemitism och krävde upprättelse. Karl Shapiro kallade kon­­troversen den moderna kritikens pons asinorum, åsnebrygga, syftande på en geo­met­risk sats hos Euklides som antogs skapa särskilda svårigheter för de dumma och oer­far­na. The Saturday Review menade sig ha identifierat en kon­spira­tion in­vol­ver­a­de för­ut­om Pound även T. S. Eliot och Carl Jung. Tidningen sia­de att Bollingen-priset kun­de bli startskottet till en revolution och främja ”malignant authoritarianism”.

Hela kontroversen komplicerades av att Pound beskrev sig som patriot; hans å­sik­­t­­er var helhjärtat patriotiska. Hans politiska idéer var jeffersonska, hans eko­nom­is­ka synpunkter en hederlig kritik av ocker (jmf ”the beast with a hundred legs, USU­RIA”).

Detta upprörde endast Pounds antagonister ytterligare, som ju byggde upp sin lin­­je just genom att hävda hur oamerikansk, hur opatriotisk, Pound var. Be­rörings­punkt­­­en med fallen Brasillach, Hamsun och Solsjenitsyn är tydlig. Alla var alla var­ma fosterlandsvänner, alla beskylldes för att vara landsförrädare. Vi har allt­så här att göra med två uppfattningar om vad patriotism är. För den ena är patriotism närmast att vara lojal mot det samhällssystem och de politiska doktriner, som på något mystiskt sätt anses vara identiska med landets väsen. Den andra framhåller att nationen i stället skall liknas vid ett organiskt väsen som förnyas med varje generation, som cellerna i en kropp. Politiska former kommer och går. Nationen består. Det gäller att oför­be­håll­­samt och alltid verka för landets bästa, och inte låta sig förblindas av vad som för till­­fället anses politiskt korrekt.