
Av Bo Solberg
Denna artikel har tidigare publicerats i Nonkonform nr 83:
I vår historia finns många exempel på upphettade litterära diskussioner kretsande kring någon från de gällande modemeningarna alltför avvikande författare. Det har också funnits många metoder att komma till rätta med dem som ansetts ha brukat sin penna till ondo. Brasillach arkebuserades. Hamsun sattes på sinnessjukhus och bötfälldes. Solsjenitsyn drevs i exil. Och så vidare.
Det viktigaste amerikanska exemplet är Ezra Pound. Poetens radiosändningar från Italien under kriget, där han formulerade sin sympati för fascismen och sin kritik av de allierade, väckte naturligtvis ont blod i hemlandet. Han hade under krigets slutskede suttit i fångläger utanför Pisa, och skickades småningom hem till USA för att åtalas för landsförräderi. Livhanken räddades troligen av en samling, av Library of Congress utsedda, framstående litteraturskribenter, som precis innan hade utnämnt honom till en av de största amerikanska poeterna. När fyra psykoanalytiker sedan menade att Pound var ”abnormally grandiose, expansive and exurberant in manner”, förklarade honom psykiskt sjuk och oförmögen till rättegång, flyttades han från fängelset till St. Elizabethssjukhuset i Washington. Det skulle dröja ända till 1958 innan han släpptes.
I A. David Moodys bok Ezra Pound: Poet: A Portrait of the Man and His Work, vol. I (2007), skildras den amerikanska litteraturkritikens hatkärlek till Pound bl.a. genom uppståndelsen kring skaldens vinnande 1949 av The Bollingen Poetry Prize för Pisan Cantos; en bok som alltså hade skrivits under fångenskapen i Italien, och som många menade uttryckte åsikter som efterkrigstiden inte på något sätt borde uppmuntra.
Juryn kände sig därför nödd och tvungen att avgiva en förklaring:
”[T]o permit other considerations than that of poetic achievement to sway the decision would destroy the significance of the award and would in principle deny the validity of that objective perception of value on which civilized society must rest.”
Frank Kermod refererar, i The New York Review of Books den 1 maj 2008, den diskussion som följde på denna förklaring. En del kritiker accepterade den. Andra var mer upprörda, inte minst i anledning av det som kallades Pounds antisemitism. Partisan Review publicerade en artikel, skriven av dess redaktör William Barrett, vilken godkände grunderna på vilka Pound vunnit priset, men önskade att jurymedlemmarna uttryckligen hade tagit avstånd från vissa delar av den prisade boken. Barrett menade att bokens poetiska förtjänster kunde få läsaren att bortse från ”the vicious and ugly emotions it expressed”. Bland de kommentarer som följde på artikeln kan nämnas W. H. Auden som menade att boken skulle vinna priset, men den borde inte få publiceras! Robert Gorham Davies kunde inte gå med på att diktens förtjänster skulle beaktas separat från de förhatliga idéer som den uttryckte. Irving Howe tyckte att Pound excentrikern bara undantagsvis var Pound poeten. Enligt George Orwell var Pound visserligen som poet ”spurios”, alltså oäkta, och juryn borde ha uttalat sig om hans onda åsikter, men han försvarade likväl priset. Jurymedlemmen Allan Tate upplevde sig indirekt anklagad för antisemitism och krävde upprättelse. Karl Shapiro kallade kontroversen den moderna kritikens pons asinorum, åsnebrygga, syftande på en geometrisk sats hos Euklides som antogs skapa särskilda svårigheter för de dumma och oerfarna. The Saturday Review menade sig ha identifierat en konspiration involverade förutom Pound även T. S. Eliot och Carl Jung. Tidningen siade att Bollingen-priset kunde bli startskottet till en revolution och främja ”malignant authoritarianism”.
Hela kontroversen komplicerades av att Pound beskrev sig som patriot; hans åsikter var helhjärtat patriotiska. Hans politiska idéer var jeffersonska, hans ekonomiska synpunkter en hederlig kritik av ocker (jmf ”the beast with a hundred legs, USURIA”).
Detta upprörde endast Pounds antagonister ytterligare, som ju byggde upp sin linje just genom att hävda hur oamerikansk, hur opatriotisk, Pound var. Beröringspunkten med fallen Brasillach, Hamsun och Solsjenitsyn är tydlig. Alla var alla varma fosterlandsvänner, alla beskylldes för att vara landsförrädare. Vi har alltså här att göra med två uppfattningar om vad patriotism är. För den ena är patriotism närmast att vara lojal mot det samhällssystem och de politiska doktriner, som på något mystiskt sätt anses vara identiska med landets väsen. Den andra framhåller att nationen i stället skall liknas vid ett organiskt väsen som förnyas med varje generation, som cellerna i en kropp. Politiska former kommer och går. Nationen består. Det gäller att oförbehållsamt och alltid verka för landets bästa, och inte låta sig förblindas av vad som för tillfället anses politiskt korrekt.
Lämna ett svar