Historia

Publicerad den december 8th, 2014 | av Redaktionen

1

Människor i hav av omänsklighet

Av Bo Solberg

Denna artikel har tidigare publicerats i Nonkonform nr 70.

Det är antagligen i samband med under 50-talet tilltagande samarbete med olika nationella organisationer i främst Västeuropa, däribland spanska, som ny­svensk­­arna kommer i kontakt med det s.k. Järngardet – dvs. Sankt Mikaels legion – och dess ledare Horia Sima. Han befinner sig nämligen då som landsflyktig i Spanien, där vorden ledare för den nationella rumänska emigrationen. När Sima den 7 juni 1959 låter sig intervjuas i Vägen Framåt säger han om läget i Rumänien: ”Bakom järnridån bor det slavar”, och tillägger – för att varna för utvecklingen i Väster­landet –, ”hitom järnridån bor det blivande slavar”. Det rumänska folket ”saknar inte bara friheten utan också allt som tarvas för ett i egentlig mening mänskligt liv.”

En extrem illustration till de antimänskliga förhållandena i Rumänien under 50-talet ger vid samma tid Dumitru Bacu, antagligen även han exilrumän i Spanien. Åtminstone lyckas han smuggla ett bokmanuskript till detta land, vilket 1963 blir tryckt under titeln Pitesti : Centru de Reeducare Studentesca.

Boken finns i svensk översättning; De anti­mänskl­iga : kommunisternas tortyr och hjärntvätt av nationalister bakom järnridån (2006). Den är ett doku­ment över vad som under decenniets förra hälft skedde i främst Pitesti-fängelset men berör även händelser i andra fängelser liksom i ”fängelset Rumänien” i stort. Författaren satt själv fängslad i Pitesti och boken är därför en ögon­vittnes­skildring och en återberättelse av vad ett flertal med­fångar anförtrodde honom i syfte att deras öden en gång skulle berättas.

Vad som utspelade sig i fängelser som Pitesti, där fångar­na i hög grad var unga järn­gard­ister, var ett utstuderat infernal­iskt experiment som gick under namnet ”demask­e­ring”; ett förvridet tortyr­pro­gram där de kroppsliga plågorna var extrema, men där målet var att bryta ner och krossa fångarnas själar och göra dem till avpersonifierade robotar:

”Man kunde bryta ner dem fullständigt endast genom att systematiskt förstöra allt som förankrade deras liv och tankar, dvs. genom att kapa deras förtöjningar. Och efter­som kristendomen, materialismens diametrala motsats, alltid erbjudit det mest effektiva livs­mönstret, och eftersom majoriteten av studenterna dömts för aktiviteter som inspirerats av Ärkeängeln Mikaels förbund, blev omskolarnas upplägg att angripa just de värden som den kristna etiken bygger på.”

Man skydde inga medel för att i fångens sinne utplåna grund­pelaren i rumänsk nationalism: den kristna tron. ”Allt från det förgångna som kunde erbjuda något sorts stöd skulle bli smutskastat och förtalat. Detta innefattade historiska hjältar och kristna folk­sägner. Vidare skulle särskild uppmärksamhet ägnas åt att förstöra familje­banden. Offret skulle helt isoleras i sitt eget elände, avskuret från stöd­et av religionen, kärleken till familjen och kärleken till fosterlandet. Detta skulle bryta de band som håller samman en nations tankevärld och ger mening åt en nationell kamp. När offret sålunda blivit avskuret från historien, tron och familjen, återstod det slutliga steget i ’om­skolningen’, att förstöra hans existens som en personlighet, som en individ. Detta skulle visa sig vara det mest smärtfulla steget och kallades för ’demaskeringen’.”

Det vanvett och den ondska som denna demaskering innebar beskrivs ingående i Bacus bok. Skildringen är så förfärande att jag här vill avstå från att redogöra för ingrediens­erna i denna djävulska gryta. Låt mig endast säga att ett led i den moraliska ned­bryt­ning­en av den hårt psykiskt och fysiskt torterade fången var att tvinga honom att håna Gud, att angiva och förråda familjemedlemmar och vänner utanför fängelset samt att göra fång­en själv till torterare av sina medfängslade vänner.

För att inte fastna i dysterhet och beklämning ber jag i stället att få citera författarens re­flek­tion över resultatet av kommunisternas experiment: ”[M]edan somliga dog och andra förblev förhärdade, tillfrisknade dock merparten av offren. Människan har inom sig vissa krafter som ingen kan betvinga, inte ens hon själv. För människan tillhör inte sig själv, och hennes kraft vittnar om Honom, som skapade människan.”

Om någon frågar vad en bok om kommunistregimens brutalitet i 50-talets Rumänien kan ha för värde och aktualitet för en svensk publik i dag, kan man först svara att den uppfyller det historiska dokumentets uppgift. Den ger ett skakande exempel på vilka konsekvenser marxistisk mentalitet kan få när den ges fria tyglar. Häri ligger också bokens aktualitet. En besläktad mentalitet behärskar dagens västerländska kulturklimat. Bacus skildring ger härvidlag flera paralleller till vår situation – låt vara att det nu tillämpas mer subtila metoder. När Bacu beskriver förstörelsen av värden som familj, fädernesland och det absoluta ideella som kristendomen formulerar, påminns vi om vår egen tids ver­sion av samma fenomen. Horia Simas inledande ord om blivande slavar i Västerlandet har inte blivit inaktuella.

Tags:


Om frfattaren



One Response to Människor i hav av omänsklighet

  1. Bokvännen says:

    ÄNNU ETT HAV AV OMÄNSKLIGHET

    Häromdagen såg jag ett foto taget 1978 vid ett möte mellan Nicolae Ceaușescu och Pol Pot. Den bilden påminner oss naturligtvis om hur ett annat hav av omänsklighet likt en tsunami svepte in över Kambodja när den röda khmer-kommunismen tog kontroll över landet 1975. Förödelsen tecknas starkt och skickligt i den amerikanska journalisten Patricia McCormicks verklighetsroman Never Fall Down (Doubleday, 2012). Den är likt Bacus bok en ögonvittnesskildring, om än indirekt. Människan mitt i havet är denna gång den kambodjanske numera människorättsaktivisten Arn Chorn-Pond. Vid maktövertagande var han nio år.

    McCormicks bok är i ännu högre grad än Bacus (bland annat just därigenom att den ser genom ett barns ögon),“ett skakande exempel på vilka konsekvenser marxistisk mentalitet kan få när den ges fria tyglar”. Ja, det som Sima 1959 sade om det rumänska folket kunde sexton år senare utan överdrift användas om det kambodjanska, dvs. att det ”saknar inte bara friheten utan också allt som tarvas för ett i egentlig mening mänskligt liv”.

    Precis som i Bacus rumänienskildring kan vi alltså bakom den kambodjanska regimens människoförakt ända in i benmärgen känna den bokstavligt talat sataniska stormvinden. Dess omisskännliga märke ser vi inte minst i det, att varje människa, hög som låg, kontrollerades av rädsla för sina medmänniskor (då dessa, även familjemedlemmar, av olika anledningar och mycket lätt kunde orsaka ens död). Detta blev ondskans drivkraft.

    I Publisher Weeklys recension av Never Fall Down hette det en gång: “While never shying from the ugliness and brutality of this genocide, McCormick crafts a powerful tribute to the human spirit”. Det samma gjorde alltså Bacu, men han formulerade som vi sett saken med större djup. Den förtjänar därför att repeteras: “Människan har inom sig vissa krafter som ingen kan betvinga, inte ens hon själv. För människan tillhör inte sig själv, och hennes kraft vittnar om Honom, som skapade människan.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen ↑