Oliktänkaren hos de nonkonforma

Av Bo Solberg

Denna artikel har tidigare publicerats i Nonkonform nr 69.

I den senaste biografin över författaren Artur Lundkvist, exilkubanen René Vázquez Días Oliktänkaren (2006), porträtteras den forne akademiledamoten som en modig och stridbar debattör som utan att ta hänsyn till politiska förväntningar sade sin mening.

Det ligger åtskilligt i denna karakteristik, det får man från nysvenskt håll medge, även om hans åsikter i många ting gick denna åsiktsriktning emot. Man kan redan nämna inställningen till tvenne för oss så grundläggande begrepp religion och nation. Ja, icke ägde han väl mycket av värdekonservativ instinkt. Men det fanns också band som förenade. Dessa hade han inga problem med att erkänna. Det är därför synd, att Días inte omnämner Lundkvists kontakt med nysvenskarna. Utan att blåsa upp dennas betydelse, kan man väl mena att en sådan kontakt för Días vore ett utmärkt vittnesbörd om det berättigade i de adjektiv med vilka han beskriver Lundkvist: modig och oliktänkande. Låt mig därför säga något härom i syfte att ge ett litet komple­ment till Días biografi.

De gemensamma banden mellan nysvenskarna och Lundkvist kom i dagen inte minst i sam­band med den s.k. tredjeståndpunktsdebatten i början av 50-talet. Lundkvists tredje ståndpunkt hade fått sin siffra efter att den sagt nej till såväl Sovjet som Amerika, till såväl kommun­ism som kapitalism.

Denna Lundkvists inställning – inte minst han kritik av USA:s påstådda världsfrälsarroll – gjorde honom natur­ligt­­vis ogillad av vissa makthavare, t.ex. av en cigarrökande koleriker med ”en gällt genomträngande röst, en ilsken sågklinga som skär genom dånet från vattenfall av Niagaras storlek”. Redaktör Tingsten stoppade Lund­kvist som skribent i Dagens Nyheter. På frågan om det inte rådde åsiktsfrihet skall Tingsten ha svarat: ”Dess gränser bestämmer jag.”

Den 12 juni 1951 publicerade Lundkvist en artikel i Morgon-Tidningen, där den tredje stånd­punkten förfäktades. Den förde fram en mot det bestående samhället icke helt snäll kritik, även om rubriken – antagligen satt av den socialdemokratiska redaktionen – var föga utmanande; ”Demokrati förutsätter socialism”. Denna artikel är i sin helhet åter­given i Días bok. Även Vägen Framåt (1951, nr 9-10) fann anledning att återge ett stort stycke av den. Morgon-Tidning-artikeln, hade tagit upp den europeiska demokratins problem på ett sätt, som man sällan möter i svensk press.

I sin artikel hade Lundkvist menat att Sverige ingalunda ägde en tillfredsställande samhällsordning. Den var en sur kompromiss, en hybridform mellan kapitalism och socialism, och resultatet var halvdant. Vi hade t.ex. inte kunnat göra oss av med de kapitalismens avigsidor som kommer i dagen vid de allmänna valen. Ett fåtal kapitalstarka instanser kan genom sin tidningspress och andra propaganda­instrument påverka opinionen, så att ett stort antal människor röstar mot sina verkliga intressen. En uppenbar avigsida hos kommunismen är att den hamnar i ett direkt diktatur­tvång. Kapitalismen hotar med ett långsammare och mindre definitivt överflyglande, kommunismen med ett mera utifrån kommande plötsligt och absolut uppslukande. Men vi kan inte nöja oss med att föredra en av dem, menade Lundkvist. Vi befinner oss i ett fastlåst läge, till vilkets öppnande han alltså hoppades finna nyckeln i en tredjeståndpunktsdebatt. Han kom sedan in på paroller som var bekanta för ett nysvenskt öra: varning för demo­krat­ins utveckling mot teknokrati, viljan till en balans mellan individualism och kollektiv­ism, arbete och kapital.

VF kommenterar: ”Vi ha tillhört antikommunismens första linje genom ett par decennier. Men vi ha samtidigt hårdnackat sagt nej också till kapital­ismen. Vi ha konkret i vårt korpo­ra­tiva program visat vägen till en socialistisk ordning, där företagarna, spar­arna och de anställda kunna förenas kring en rättvis för­del­ning byggd på insats och arbete. Vi ha på­visat det system, som räddar utvecklingen från byrå­kratisering och centralisering, som för­verk­lig­ar det socialistiska frihetsidealet i nya former. Från socialdemokratiskt håll har man aldrig lagt fram ett dylikt program. Artur Lund­kvists artikel berättar för oss vad vi förstått många gånger för­ut. Den korporativa reformismen är den västerländska socialismens naturliga framtidsväg.” Man kon­stat­e­rar också: ”Vi anta, att Artur Lundkvist är rätt okunnig om vad nysvensk reformism är och vill, men hade han vetat det, skulle det vara omöjligt för honom att icke se parallellen mellan hans och vårt resonemang.”

Lundkvist fick senare ett gott tillfälle att förvandla sin okunskap om nysvenskheten till kunskap när han tackade ja till att ställa upp som talare vid Nysvenska rörelsens Stock­holms­för­bunds orts­­stämma i februari 1952. Han blev emeller­tid förkyld och febrig och funder­ade på att lämna åter­bud. Men av en händel­se ringde honom kvällen innan Arnold Ljungdal, hans för övrigt kanske närmaste granne i den svenska litteraturen. Ljung­dal hade själv talat vid ett nysvenskt möte och hade i diskussionen kommit att ställa sig positiv till den nysvenska kor­­pora­­tis­men. Han sade nu till Lundkvist att han kunde lämna återbud till vem han ville utom till oss. Lundkvist kom så­­ledes till mötet, och med sig hade han sin hustru, för­fatt­aren Maria Wine. Han talade om den tredje stånd­punkt­en. Efterdiskussionen kom sedan mycket att handla om korporatismen. Lundkvist hade på förhand känt till ganska litet om den nysvenska linjen­, och ställde därför en rad frågor, som han fick besvarade.

Lundkvist konstaterade då att korpora­tis­men hade åtskilligt gemensamt med syndikal­ismen. Det vore intressant om denna form av socialism till sist skulle visa sig vara den överlägsna. Eng­dahl berättar härvidlag i Fribytare i folkhemmet (1979) att vid ”ett tillfälle sa Lundkvist, att det kändes, som sutte han och samtalade i en krets av franska syndikal­ist­er.” Engdahls slutomdöme blev att det hade varit en mycket fin kväll. Nysvenskarnas upp­skattning av Lundkvist även för hans litterära kvaliteter fick till följd att VF ”varje gång en plats blev ledig i Svenska Akademien förde fram namnet Artur Lundkvist. Det tog tid. Men rättvisan segrade till sist.”

Kontakten med Lundkvist, liksom för övrigt med ”marxisten” Ljungdal (som ju hade en klart oortodox tolkning av detta begrepp), är uttryck för en av de vägar, längs vilka nysvenskarna har velat arbeta. Nämligen att knyta kontakter med folk från skilda politiska och ideologiska håll för en samlad och saklig diskussion, där man utan psykologiska skrankor eller rancunes kan finna vad man har gemensamt. Dylikt politiskt klimat är dagens Sverige, extremismens och likriktningens Sverige, i stort behov av.