En otät koppling

O_Svensson_Vasakärven och järnröret_V3.indd

Av Thomas Nyman

Inför riksdagsvalet 2010 och i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har en rad böcker om partiet getts ut. Alla vill de ge sin unika vinkling men resultaten är ofta påfallande lika till sitt innehåll. En av de senaste i raden är tidigare kulturchefen på Expressen, numera kulturjournalisten på Sydsvenskan, Per Svensson, som i september 2014 gav ut sin bok Vasakärven och järnröret – Om den långa bruna skuggan från Lund (Weyler förlag). Författaren vill i boken leda i bevis att Sverigedemokraterna (SD) är ett fascistiskt parti genom att påvisa kopplingar från Akademiska föreningen i Lund 1939, via i stort sett samtliga nationalistiskt orienterade grupper från 20-talet och framåt, till dagens SD. Inledningen kretsar kring ”de fyras gäng” alltså Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson som alla studerade i Lund i slutet av 90-talet och början av 00-talet och där lärde känna varandra. Parallellt med historien om de fyra växlar författaren till att beskriva det politiska drivhus som Lund utgjorde, framför allt från 20 och 30-talen fram till 1945. Han håller det för troligt att de fyra mycket väl kände till stadens ”nationalistiska kulturarv” och den så kallade Lundakonservatismen som uppstod ur Rudolf Kjelléns idéer och spreds vidare av personer som Rütger Essén och Adrian Molin. En mindre insatt läsare kan få intrycket att de fyra studenterna tog över ett i stort sett utdött parti och med inspiration ur Lunds nationalistiska mylla beslöt sig att förnya partiet med riksdagen som mål. Några hållbara belägg för denna huvudtes lyckas dock författaren inte presentera.

Förändringsarbetet inom SD hade i själva verket redan inletts när den tidigare centerpartisten Mikael Jansson blev partiledare 1995. Alla fyra hade också redan kontakt med eller var medlemmar i partiet när de träffades i Lund. De radikala strömningar inom ungdomsorganisationen SDU i början av 90-talet som ofta brukar läggas partiet till last i debatter och avhandlingar hade sitt ursprung i den brittiska skinheadkulturen och National front, snarare än i de svenska nationalistiska organisationerna. National front hade sedan slutet av 70-talet värvat skinheads, som på grund av sin hårdföra livsstil var ett välkommet tillskott i gatukonfrontationerna med framför allt pakistanska invandrargäng och vänsterextremister. Musiken fick man så att säga på köpet och för att organisera band och konserter grundades 1978 Rock against communism som en egen gren inom organisationen. Musikstilen, som kallas Oi! (ung. Cockney-slang för ”Tjena!”), kom att få spridning till Sverige, mycket tack vare radioprogrammet Ny våg som sändes mellan 1980 och 1985. De mer radikala politiska banden spelades dock inte i radion. I Sverige lyckades några unga nationalister övertyga organisationen BSS, Bevara Sverige Svenskt, att det behövdes ett patriotiskt musikalternativ till den allt mer vänsterorienterade punken. Bandet Ultima Thule från Nyköping sponsrades med 1 500 kr för att kunna spela in sin första skiva. Ultima Thule skiljde sig från de mer aggressivt präglade utländska banden genom sina nationalromantiska texter och omgjorda versioner av gamla svenska sånger. På den första skivan tolkade man bland annat Du gamla du fria och Engelbrektsmarschen. Bandet kom sedan att spela vid ett antal BSS-sammankomster och senare även för Sverigedemokraterna, sista gången var 30 november 1991 då även radikalare band som Vit aggression spelade. En svensk motsvarighet till Rock Against communism, Rock mot kommunism, grundades i Södertälje 1986. Samtidigt började man ge ut Skinheadmagazinet Streetfight. Tidningen bytte snart namn till Vit rebell och senare till Storm, som gavs ut av personer inom nätverket Vitt Ariskt Motstånd, VAM. VAM fick namn och del av sin politiska inspiration från USA och organisationen WAR, White Aryan Resistance och kom under tiden 1991-1993 att bli de mer militanta och politiskt radikala skinnhuvudenas alternativ framför SD. Personer ur båda organisationerna kom dock att gemensamt delta vid konserter och demonstrationer, företrädesvis i samband med 30-novemberfiranden. Sverigedemokraternas dåvarande partiledare Anders Klarström hade inledningsvis inget emot att VAM-aktivister deltog vid partiets manifestationer så länge de följde partiets direktiv. Andra inom ledningen såg dock inte med blida ögon på detta och efter Mikael Janssons tillträde som partiledare ändrade man inställning. Efter Engelbrektsmarschen 1996 införde partiet slutligen ett förbud mot uniformsliknande klädsel. Syftet var att få bort de skinheads som med sin helsvarta klädsel, ibland berusade och högljudda, ansågs skämma ut partiet. Förbudet har sedan av flera författare och debattörer felaktigt påståtts bero på att SD haft problem med att folk deltagit på partimöten iförda ”nazistuniformer”. Anders Klarström var under tonåren aktiv inom Nordiska rikspartiet, NRP, vilket brukar framhållas av partiets belackare. Någon koppling mellan SD och NRP i organiserad form fanns dock aldrig. Det är i denna kontext, umgänge och flyktiga samarbeten inom en relativt liten bekantskapskrets mellan personer inom SD och mer radikala organisationer i början av 90-talet, som man bör se partiets tidiga historia.

Språket i boken är förhållandevis neutralt och övergångarna mellan de olika tidsperioderna som skildras sker naturligt och utan att läsaren noterar det, troligen är detta ett högst medvetet stilistiskt drag för att kunna skapa de associationer som krävs för att historien ska hålla. I vissa fall blir det dock rent av komiskt:
”Jag tror inte Sverigedemokraterna skulle ha några problem med dessa paroller [citat ur nationell tidning 1936 om roffarkapitalism och penningförgudning]. Tvärtom. Problemet är inte 30-talsrörelsernas sociala utopism och radikala kulturkritik. Problemet är ett annat, men desto större: Hitler. Koncentrationslägren, Auschwitz. De monumentala förbrytelser som, trodde man, för all framtid gjort all nationalistisk messianism omöjlig. Det Jimmie Åkesson och hans lundavänner försöker göra, hittills framgångsrikt, är att sätta detta problem inom parentes, eller kanske snarare, förvisa det till historieböckerna. Göra det dagspolitiskt irrelevant så att det åter blir möjligt att formulera det tidiga 1900-talets frågor och svar. Det är detta som är deras stora projekt: rehabiliteringen av den radikala nationalismen.”

En lång rad antinazister med anknytning till Lund presenteras i ett kapitel. Dessa benämns genomgående som goda och hjältar. Ofta är de chefredaktörer, skribenter och intellektuella till skillnad från nationalsocialisterna och fascisterna som enligt Svensson företräder en antiintellektuell linje. Litteraturläsning anses vara ett särskilt effektivt botemedel mot nazism.
Även om vi inte säger det öppet så är de flesta av oss övertygade om att böcker gör oss till bättre människor: klokare, mer vidsynta, mer toleranta, mer empatiska. Vi läser i övertygelsen om att vi samtidigt kör ett träningspass i mänsklighetens gemensamma godhetssyn.”

Goda böcker måste skrivas av goda människor anser författaren och konstaterar korrekt att få höjer på ögonbrynen åt att en diktaturkramare som Jan Myrdal kunnat skriva en underbar självbiografisk barndomssvit medan bilden av en nationalsocialist som författare är svårare att acceptera. I kategorin ”judehatare, fascister, nazister eller landsförrädare” räknas namn som Ezra Pound, Pierre Drieu La Rochelle, Robert Brasillach och Knut Hamsun upp. Någon vidare utveckling eller nyansering av dessa görs inte.

Per Engdahl och Nysvenska rörelsen då? Per Engdahl beskrivs inledningsvis som varandes ”oförbätterlig livet ut”, varpå hans ungdomsår i Uppsala och grundandet av den Nysvenska studentklubben avhandlas kortfattat liksom flyktinghjälpen efter krigsslutet åt besegrade soldater som sökte sig till Sverige. Inget nytt under solen och heller inte felaktigt beskrivet. Dock ger de korta kommentarerna och citaten ingen nyanserad bild och svarar inte heller på frågan om varför man agerade som man gjorde. En direkt felaktig bild av hur Per Engdahl såg på dem som övergivit sina åsikter efter kriget ges dock när författaren med ett utdrag ur memoarerna, Fribytare i folkhemmet, vill få det till att Per Engdahl med ”sarkasm och bitterhet” föraktade de ”meningsfränder som inte orkade uthärda nederlaget”. Vad Per Engdahl konstaterade i sin text var tvärtom, att de grundpelare som den nysvenska ideologin bygger på alltjämt är giltiga oavsett krigets utgång och att de som inte längre ville kännas vid sina åsikter var just de som okritiskt accepterat nationalsocialismen och velat driva rörelsen i en mer radikal riktning.

Vasakärven, som användes av bland andra Nysvenskarna, vill Per Svensson få till ett ”blonderat spöknippe” i ambitionen att göra ”lillebrorsrelationen till Hitler och Mussolini storsvensk”. Författaren ställer sig här in i ledet av kolportörer inom genren förtal av svenska nationalister.

Per Svensson är driven som stilist och boken är lättläst. Den innehåller en litteraturlista men saknar källhänvisningar, vilket gör det svårt att kontrollera citat och påståenden. Författarens argumentation är genomgående liberal. Även kommunister tas upp som dåliga exempel, dock ytterst marginellt och förmodat pliktskyldigt. Den liberala världsbilden om 1900-talet och andra världskriget som en kamp mellan gott och ont där det goda gick segrande ur striden men ondskan ständigt utgör ett hot är tydlig och uttalad. Författaren skjuter bredvid målet då han i allt väsentligt bortser från influenserna från Storbritannien och skinheadrörelsen under Sverigedemokraternas radikala period i början av 90-talet. Jimmie Åkesson, Björn Söder och Mattias Karlsson har i flera intervjuer berättat att det var just bandet Ultima Thule som tände den fosterländska glöden. Kopplingen till Lund och 30-talets nationalsocialistiska rörelser som är bokens röda tråd blir därmed krystad och långsökt.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.