Den gamla boken är mig kär

Av Bo Solberg

En litterär prestation som väckte min uppskattning för den svenska hävden, och styrde mig klarare mot den nationella tanken, var utan tvekan Heidenstams välmålade fresker av det svenska folket under dess tolfte Karl, allom bekant samlade i tvenne band under titeln Karolinerna (1897-8).

”Var helst i landsbygden vi färdas fram, vandrande eller på skjutskärran, vi skola i nattdimman igenkänna de små vita kyrkorna, där åtta eller tio starka söner lagt hällen över deras grav.”

De orden sitter kvar i huvudet, och jag skall säkert aldrig glömma dem. De markerar så väl stämningen över hela detta äreminne. För ett sådant rör det sig givetvis om. Men när jag läste berättelserna i min ungdom, tjusade de mig också genom det balanserade synsättet: de var varken panegyrisk skönmålning eller ensidigt instämmande i, t.ex. den fryxellska, kritiken. De fångade det majestätiska i det svenska folkets insats, men porträtterade också baksidor och mindre lyckade drag i svensk politik och svenskt lynne. De var burna av verklighetssinne, men rikligt upplysta av författarsäregna inbillningsgnistor och uppvärmda – även under den hårda ryska vintern – av känslans klara och osentimentala inlevelse. De mynnade oundvikligen ut i en djupsinnig patriotism som det var svårt att värja sig mot. Så hade det också blivit för författaren. Heidenstams nationella inställning började helt visst formas under exilåren, men det var det starka uppgåendet i den karolinska epoken som blev det avgörande steget mot det fulla accepterandet av den nationella livssynen.

Böckerna bars av ett socialt patos som visade halten i denna syn. De underströk – med en gul och en blå linje – alla samhällsklassers, från den högstes till den lägstes, värde och insats under denna intensiva och legendinspunna epok. Inställningen, föreningen av socialt medvetande med nationell tradition, pekade hän mot modern nationalism. Den utmanade bäggedera av de politiska polerna. Heidenstams formulering i postuma Tankar och utkast (1941) är ganska illustrativ:

”Den gamla högern fick där icke läsa sina småtrevliga historier om muntra äventyr och hyggliga pager, och socialisterna voro för partiblinda och mörkrädda för allt ’historiskt’ att se att kriget där skildras som ett martyrium.”

När jag i dag bläddrar i mina exemplar är det ett drag som slår mig tydligt och minner om det ämne jag omskrev den 30 juli sistlidna år: Heidenstams gode vän Hedins ”innerliga förening” av kristen tro och fosterlandskärlek. Detta är naturligtvis att vänta: liksom Heidenstams sociala inställning kan sägas eka konungens för sin tid framsynta reformsinne, speglar också berättelserna ett annat tydligt märke i den karolinska kulturen; dess förening av sträng, men levande kristen tro med hård, men varm nationell pliktmoral.

Böök har redan utmärkt sammanfattat denna observation i en biografi över sin mångårige vän (1-II, 1945-6):

”Själve greve Piper, den världslige klokhetens, den fördomsfria vinningslystnadens representant, läser sakta en psalm och väljer korsets väg, hellre än att överge fosterlandets olyckligaste söner (Excellensen). General Lewenhaupt tjänar troget den kung och det folk, som misskänt honom (Pappersgeneralen); tack vare honom utgör karolinerna mitt i fångenskapen ’ett folk, en stat’. Det är allmänandan, ’en vacker syn’; men i hans av papper och rullor överfyllda sovkammare ligger bibeln på täcket. Och hela denna den luttrade fosterlandskärlekens sammansmältning med religionen, dess inre frändskap med den kristna världsförsakelsen, får sin rikaste och skönaste belysning i Fångarna i Tobolsk. Karolinerna samlas på fru Becks gavelkammare till en kärleksmåltid liksom de första kristna under förföljelsen, och den fromme kapten Wreech talar den gudshängivna kärlekens ord om bröderna i förskingringen. [—] Det protestantiska patos, som bär skildringen av de sibiriska fångarnas liv, är detsamma som den polske patrioten Krasinski uttryckt med katolska sinnebilder i Den goda viljans psalm.”

I en av de berättelser som gjorde starkast intryck på mig som ung, Det svenska skäret, utbrister Ehrensköld, knäfallen på klippan: ”Pris ske dig, himmelske fader, […] som från så långa och främmande vägar har återfört den husville sonen. Din, din vare äran!” Strax därefter låg som bekant den hemkomne krigaren med armarna om det symboliskt så oerhört laddade skäret, dödad av skeppskapares musköteld.

Som sista exempel passar väl kung Karls sista natt. Han avlägger under stjärnhimmeln sin räkenskap med Gud: ”[I]nför dig ödmjukar jag mig i min nöd, jag förkrossade syndare”, osv. Heidenstam har i brev berättat om sin inspiration till detta avsnitt. Utmattad av författandets kraftansträngning, mitt i natten vid skrivbordet, såg han framför sig Karl XII i vad han måste kalla en hallucination:

”’Det där, som du skriver kan ju vara riktigt och sant, men du glömmer en sak. Sista natten åkallade jag Gud. Minns det!’ – Vid de sista orden höjde han högra handen och skärpte stämman. Jag erfor ingen förskräckelse, men jag blev så rörd, att jag brast i gråt.”

Heidenstam infogade direkt, med en känsla av djup pietet, den i berättelsen nu förekommande bönen.

Gode läsare, mottag så med överseende dessa enkla strörader, som jag nu vid midnattstimman känt mig behöva skriva ner alla hallucinationer förutan – om den gamla boken som är mig kär, den gamla karolinska boken.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.