Äntligen här igen

Av Den partiella flyttfågeln

Så har den långväga sångfågeln äntligen landat i den gamla staden. Och genast började han kvittra. Men det blev faktiskt – dagens sanning! – följande popvisa:

”Så var man äntligen här igen. Jag har väntat så länge [på att] få komma hit igen, gå min egen väg, gata upp och gata ner, […] att höra alla ljud igen, känna doften igen [—]. Den här stan är allt för mig”.

Sången är första spåret på Freda’s återföreningsalbum Ett mysterium (2010). Ja, jag njöt precis i den stilen av att vara tillbaka, att gå runt på Malmö gator och andas deras atmosfär. Det var exakt som förutsett. Men snart nog kunde jag inte låta bli att också erinra mig refrängen på skivans andra spår: ”Gå aldrig ensam, nej, gå aldrig ensam vad du än gör.”

Vad jag tänker på borde väl inte vara något mysterium. Inför min avresa hade jag flera gånger förvånats över hur välkänd min lilla stad var i det helt avlägsna land där jag bor. När jag berättade för människor, att jag snart skulle hem till Sverige och Malmö, kände de väl till såväl den större som den mindre enheten. Vad visste de då om Gullbergs ”bakgård på jorden”?

Ett belysande exempel. En indisk invandrare höjde ögonbrynen när stadsnamnet uttalades. Oj då, Europas muslimska huvudstad (d.v.s. staden med störst dylik befolkning per capita)! Ville jag verkligen dit? Han var påläst om det demografiska läget: stor invandring av utomeuropeiska grupper med hög nativitet i kombination med en svensk befolkning med självmördande nativitet. Ni befinner er i en återvändsgränd, sade han, från vilken det med allra största sannolikhet inte finns någon återvändo. Jag rördes av hans uppriktiga deltagande i vårt folks situation. Ändå hade han aldrig ens varit i närheten av Sverige. Förklaringen låg naturligtvis i hans principiella, förnuftsgrundade inställning. Den var närd av förståelse för de mänskliga kulturernas betydelse.

Jag tänkte direkt: i vilken utsträckning ställer inte denna man svenskarna vid skampålen? Människor, som till skillnad från honom direkt kan bevittna situationen varje dag, se den runt husknuten, valde de bara att öppna ögonen. Men i stället blundar de; det enda sättet att undvika en verklighet som är så smärtsamt och pinsamt påträngande in your face.

Inget kunde naturligtvis ha hindrat mig för att resa hem, men samtidigt – det måste erkännas – gjorde jag det med indierns ord i bakhuvudet. Och de fick direkt sin bekräftelse. Det blev symboliskt när jag slog på nyheterna samma morgon som jag anlänt och det första inslaget handlade om bilbränder på Nydala. Sedan läste jag i en lokalblaska om bomber som veckan innan hade satt eld på fler bilar på Kroksbäck. En bekant berättade snart om en drive-by-skjutning – på Augustenborg om jag minns rätt. Sedan hörde jag om en dödsskjutning i Arlöv och om ett stort sprängmedelstillslag i Husie. När jag hoppade på ett tåg på Malmö C satt där ett gäng ungdomar och knarkade öppet i bistrovagnen. Ett påtagligt intryck gjorde naturligtvis också de organiserade zigenska tiggarligor som ockuperat stadens alla ingångar och utgångar. Och så vidare. Även vänner och släktingar som inte delar min politiska inställning gav mig en dyster malmöskildring av eskalerande kriminalitet och en katastrofal invandringspolitik.

Om malmöiter som går ensamma på stan tvingas bära med sig någon sorts självförsvarsredskap är det bara vittnesbörd om en verklighet som våra makthavare har frambesvärjt. På den nättidskrift där dessa rader publiceras förstår man att ett verkligt andligt, kulturellt, ideologiskt och politiskt alternativ är en grundförutsättning för att vi skall kunna ta oss ur den återvändsgränd – i vilken vi faktiskt låtit oss fösas in likt förståndslösa kreatur. Nonkonforms uppmaning blir därför – om jag åter får citera Freda’ – närmare bestämt titeln på dess senaste, i november utgivna platta: Beväpna dig med tanken.