En svensk märkeskvinna eller Roms märkligaste kvinna

Av Bo Solberg

Denna artikel publicerades ursprungligen i Nonkonform nr 73. Här har endast gjorts en del smärre justeringar.

En sommardag för tjugosju år sedan sökte Per Engdahl sin väg – visserligen ledsagad av en kamrat – genom Roms gator till det charmerande lilla Piazza Farnese, bredvid det kända blomstertorget, för att besöka systrarna i den heliga Birgittas hus och generalabbedissan moder Tekla Famiglietti. Med sig hemifrån hade han en hälsning från sin vän Sven Stolpe. Per Engdahl blev givetvis väl mottagen och det blev ett hjärtligt samtal mellan honom och husets moder. Efter audiensen visades han det rum överst i huset där helgon­et hade bott i nitton år. I detta rum finns en lucka till kapellet på våningen nedan­för. Birgitta kunde sålunda härigenom som svårt sjuk under sin levnads slutskede delta i Mässfirandet. Bredvid rummets altare förvaras det kistlock varpå hon ned­tecknade flera av sina uppenbarelser och på vilket hon också slutligen avsomnade från denna värld.

Jag fick själv tillfälle att under nu avsvalnade sommar avlägga ett besök i detta säll­samma Casa di Santa Brigida och vistas i det heliga rummet. Huset har, liksom Birgittas Vadstena, en atmosfär av såväl genuin andlighet som svenskhet. Märkligt är det inte. Här levde hon som skulle bli vårt lands skyddshelgon, under många år tillsammans med sin dotter, den heliga Katarina. Hit kom vårt lands abdikerade drottning, Kristina, och fick sitt hem ett stenkast bort i Palazzo Farnese. Här verkade Sveriges två sista katolska biskopar, de varma patrioterna Johannes och Olaus Magnus. Här ligger begravd konvertiten, den romerske senatorn Nils Bielke. Här ligger begravd den saliga Maria Elisabeth Hesselblad.

Denna reflektion ber jag få göra till utgångspunkt för följande opus. Det begränsas alltså till en aspekt på ämnet Hesselblad som har specialintresse på nysvenskt och nationellt håll.

Jag befarar att denna kvinna i dag lever alldeles för litet i sina landsmäns medvetande. Hon som, trots livslång kroppslig svaghet och sjukdom, genom sin djupa kallelse förmådde etablera och få att blomma en svensk gren av birgittinorden. Som efter århundraden förde dess systrar tillbaka till Rom och Vadstena. Som efter en säreget seg strävan återvann Birgitta­huset åt Sverige. Den katolska konvertiten moder Elisabeth prisades av utmärkt goda skäl av många av sina samtida. En av Pius X:s närmaste män, den välkände och kloke kardinal Merry del Val, var djupt imponerad av den svenska damen och kallade henne Roms märkligaste kvinna. Nathan Söderblom talade om en andra Birgitta. Sven Stolpe instämmer: ”Moder Elisabeth förefaller mig vara den mest betydande svenska kvinnan i vårt århundrade, väl värd att kallas en ny Birgitta.” Den svenska allmänheten betraktade henne som en ”svensk märkeskvinna”, en kvinna som genom sin person kom att representera en genuin del av det svenska kulturarvet. I Rom hyllas hennes minne än. 1991 förklarades hon vördnadsvärd, 1998 godkände Vatikanen i ett dekret moder Elisabeths hjältemodiga dygder och år 2000 saligförklarades hon.

God anledning, ja varför inte ansvar, att hålla moder Elisabeths namn och anda vid liv vill jag mena att vi kristna fosterlandsvänner har. Moder Elisabeth var ju en stor sådan vän, även om hennes dagar skulle komma att framlevas mestadels utomlands. Hon besökte dock sitt älskade hemland så ofta som det fanns möjlighet därtill och hennes tankar och böner var ständigt inriktade på Sverige. Så här uttrycker hon t.ex. sig i ett brev till fadern Robert Hesselblad den 18 augusti 1894: ”I det gamla Sverige finns någon­ting som inte finns i andra länder! Amerikas rikedomar, Söderns palmer och druvklasar kan icke väcka samma känslor som ’du gamla, du fria, du fjällhöga Nord’”. På Birgittinordens svenska hemsida nämns moder Elisabeths kärlek till vårt folk. Hennes foster­landskärlek framkomm­er tydligt i svensk-amerikanskan Marguerite Tjäders biografi som utkom 1972: The Most Extraordinary Woman in Rome. Verket fick sin svenska form 1977 under titeln Moder Elisabeth med förord av Sven Stolpe (och med hustrun Karin som en av översättarna). Moder Elisabeths patriotism framkommer redan i titeln på Agneta af Jochnick Öst­borns bok från 1999, vilket utgörs av ett talande citat av Birgittinermodern: ”För Sverige har jag skänkt Gud mitt liv”: Elisabeth Hesselblads kallelse och birgittinska mission i Sverige 1902-1935. Moder Elisabeths kallelse var att bedja för sina landsmän, att verka för deras omvändelse till sina gamla fäders tro: ”När jag sätter foten på min fädernejord blir min själ på nytt full av nåd”; hennes enda önskan blir att ge sitt liv för sin kallelses djupa intention. Att etablera birgittinerna i Rom och sedan i Vadstena var steg på väg mot det höga målet. Huset i Rom hade en speciell betydelse för henne, inte endast för den dröm hon haft som flicka där hon såg sig stå i fönstret till ett hus, som hon sedan under sin första resa till Rom skulle förstå var huset vid Piazza Farnese. Moder Elisabeth kände sig där som hemma och förnam andra svenskars närvaro i huset: här fanns ”en del af gamla Sverige planterad i sydlig jord”. Ett vittnesbörd om andan i moder Elisabeths romerska arbete ger t.ex. för­fatta­rinnan Emilia Fogelklou i ett brev till Nathan Söderblom den 10 april 1912, när hon skriver om ”den lilla energiska birgittinersystern nere i Rom, som arbetar för svenskhet därnere”.

Jochnick Östborn vill förklara moder Elisabeths inriktning med att hon växte upp under 1890-talets svenska nationalism, med dess medeltidsromantiska anda och levande hem­bygdskänsla. Nog är detta riktigt, men man bör understryka att sann foster­lands­känsla och sann kristendom går hand i hand. Där den ena finns där finns rimligtvis också den andra, oavsett rörelser i samtidskulturen.

Låt mig berätta en liten anekdot som inledning till en fundering kring moder Elisa­beths nationalism och Per Engdahls. Två av moder Elisabeths nära vänner och stödja­re i Sverige var det grevliga paret Eric och Mary von Rosen, senare grundare av det högkyrkliga, pro­katolska Societas Sanctæ Birgittæ.

(Inom parentes kan berättas att det var nämnde greve som höll vakt vid ingången till Blåkyrkan i Vadstena när moder Elisabeth i hemlighet hade ordnat för katolsk Mässa där 1923. Fader David Assarsson från Skåne, som för övrigt har författat den utmärkta skriften Fädernas kyrka, från 1918, med varm känsla för fosterlandet, hade rest till Vadstena för att möjliggöra det historiska ögonblicket.)

I ett brev till Eric von Rosen författat i decem­ber 1935 skriver moder Elisabeth: ”Med stort intresse har jag läst Er utmärkta artikel om den förfärliga konflikten i Abessinien. Här i Rom har jag haft många samtal med högt uppsatta personer, som varit lika förblindade av falsk patriotism som den ovet­ande massan.” Hon erkänner att Mussolini uträttat mycket, men reagerar mot de sidor hos regimen som drar ner dess inställning till ”falsk patriotism”: våldet, imperialismen, det nationella högmodet, statsfullkomligheten eller diktaturen.

Moder Elisabeth besökte för övrigt vid ett par tillfällen paret von Rosen på Rockelsta. Nu är det så att även Per Engdahl var bekant med familjen på denna herr­gård. Vid ungefär samma tid som moder Elisabeths brev blev Per Engdahl inbjuden till en middag. Han visade sig i diskussionen ha delade meningar med greve von Rosen, som talade om ”folk­råns­­mördaren Mussolini”. Det är intressant att notera att två andra närvarande emeller­tid visade sympati för Per Engdahls för Italien mer positiva linje; grevens tidigare nämnda hustru Mary samt ingen mindre än den dåvarande kronprinsen. Det kan också vara intressant att betänka von Rosens inställning vid denna tidpunkt mot bakgrund av hans fyrtiotalsengage­mang på tydligt tyskvänligt håll.

Alltså; när moder Elisabeth talar om ”falsk patriotism” kan det endast syfta på en nega­tion till vad katolska kyrkan, t.ex. Pius XII i Summi Pontificatus (1939), be­nämner ”sann fosterlandskärlek”. Nämligen ingenting annat än vad nysvenskarna kallar samnationalism. Där med menas alltså synen att nationerna är värden inte endast till hjälp för den enskilda människan utan också i tjänst åt hela mänskligheten; de är en del i skapelsens ordning. Liksom korporatismen (med dess grund i katolsk social­lära) fordrar socialt likaberättigande, samverkan och rättvisa i tjänst åt den nationella helheten, förutsätter samnationalismen att folken är likaberättigade, att de sam­verkar, att det råder rättvisa i storpolitiken. Nysvenskheten avfärdar bestämt just de saker som moder Elisabeth fram­håller som fascismens mörker: våldsromantiken, imperialismen, etatismen och så vidare. Per Engdahl skriver i sitt bidrag till boken De politiska åskådningarna (1936): ”Den frihets­för­kvävande likriktningen, den personliga rätts­lösheten inför statens allmakt, det lönnliga spion­systemet och de välbevakade för­visnings­orterna höra till fascismens skuggsidor”. Han talar om frånstötande brutalitet och om frihetsdödande missgrepp.

Men om alltså såväl moder Elisabeth som Per Engdahl representerar en sam­nationalistisk hållning, hur kan de då bedöma Italiens utrikespolitik under denna tid så olika? Det är då först att säga att Per Engdahl inte försvarade det moraliska i Italiens an­grepp på Abessinien. Han verkade emellertid tycka sig se det realpolitiskt förståeliga i det pressade landets agerande, eller önskade åtminstone en mer nyanserad och rättvis bedömning av Italiens situation än vad den hätska stämningen i världspolitiken och i mass­medierna tillät. Italien ansågs genom sanktionerna orättvist behandlat av de hyck­lande stora kolonial­makterna och deras språkrör Nationernas Förbund. Tidigare nämnda rätt­visa i stor­politiken ansåg han inte vara tillfredsställd. Likväl; vad Per Engdahl skriver 1936 i ovan­nämnda bok vittnar om hans grundläggande moraliska bedömning och kunde lika väl vara skriven av moder Elisabeth: ”Fascismen är hednisk. Det är icke kristen kultur, som triumferar bland brandbomber och senapsgas i östafrikanska bergskedjor.”

(Som karakteristisk för nysvenskarnas vilja till en nyanserad bild av sakläget kan t.ex. nämnas en artikel i Vägen Framåt den 13 mars 1936. Den är föranledd av en understreckare i Svenska Dagbladet av Eric von Rosen – med stor sannolikhet samma opus som moder Elisabeth berömmer i sitt ovan nämnda brev till greven. När von Rosen skriver att de italienska fångarna i Abessinien behandlas väl, ger Vägen Framåt fruktans­värda skildringar av hur tortyr i själva verket tillämpats mot dessa.)

Per Engdahl skriver vidare i Fribytare i folkhemmet (1979) angående Etiopiens erövring: ”Över­gången från dominerande korporatism till dominerande imperialism blev början till slutet. Krig kostar pengar […]. Mussolini blev därigenom beroende av de penningstarka sam­hällsklasserna med deras klart reaktionära inställning. Från och med Etiopien-kriget började korrup­tionen sakta smyga in i det fascistiska samhället.” Dessutom; när Per Engdahl avslutar resonemanget med kommentaren ”Men det begrep inte Italiens sympatisörer på den tiden” och därefter nämner ett av nysvenskarna anordnat möte 1936 med Italiens krav på en egen råvarubas som grundtema – måste det handla om självkritik (något som Per Engdahl aldrig drog sig för vid de tillfällen han insåg sig ha gjort en felbedömning). Han förefaller alltså mena att han överdrev sitt argument om de förståeliga i Italiens handlande. Det handlar så till vida om en bristande symbios mellan faktisk politik å ena sidan och moralisk inställning å den andra. När det gäller det sistnämnda kunde Per Engdahl och moder Elisabeth utan tvekan ha tagit varandra i hand. Det gavs dock mig veterligen aldrig något tillfälle för ett möte mellan dessa båda kristna Sverigevänner. När Per Engdahl emellertid sitter i den heliga Birgittas hus i Rom och med ömsesidigt utbyte samspråkar med moder Elisabeths arvtagare moder Tekla, får blir det en bild om värdegemenskap; en symbol för sammanhanget mellan nationalism och kristendom. Det finns all anledning att tro att den saliga Maria Elisabeth Hesselblad med all kraft vill verka bred­vid Sveriges skydds­helgon, heliga Birgitta och helige Erik. Men skulle hon med sina böner önska understödja svenska nationalisters arbete är det utan tvekan under strikt förutsättning att prioriteringsordningen mellan Gud och fosterlandet görs rätt. Osaliga blir vi annars.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.