Av Bo Solberg
Vill ni verkligen ta del av det som följer får jag först be er läsa ”En saga om en saga om en saga om en saga” (1 december 2011). Det blir bäst så för alla inblandade parter. Färdiga? Nå, då fortsätter vi.
Efter en heroisk insats i fickformat har jag äntligen lagt vantarna på den där NDA-artikeln. Den stod införd den 27 november 1938. Men nu blir det pinsamt. Mina spekulationer slog fullkomligt fel. Det berodde på att jag mints rubriken galet. Den löd icke ”En saga om en saga om en saga” utan var ett led kortare och anspelade alltså på boken från 1908. Men det var den enda Selma-kopplingen. I stället recenseras den engelske författaren och tidningsredaktören David Leslie Murrays (1888-1962) historiska roman om det skotska upproret 1745, Prins Charlie (Skoglunds, 1938).
Men jag hänger inte läpp. Nu blir det tillfälle till reklam för en i dag troligtvis bortglömd bok. Det finns säkert många som känner sig ha tillräckligt studerat vår tids – Guillous et consortes – historiska romankonst och på nytt vill trampa upp gamla stigar. Enligt Per Engdahl vore i alla fall en sådan möda inte bortkastad. Han konstaterar redan i sin inledning, att den som vill läsa en bra bok, en spännande bok, en bok utan döda punkter, skriven med färg och puls, nu har hittat rätt. Sedan ger den 29-årige recensenten en första övergripande motivering till att Prins Charlie entusiasmerat honom:
”När man blivit fullkomligt utledsen på psykologiska djuplodningar i mer eller mindre snedvridna själsliv, när man tycker sig ha fått nog av patologiska existensers litterära sällskap och ett ögonblick vill stanna hos människor med stora linjer och raka ryggar, människor, som ha mod att, oavsett vindens och vädrets växlingar, följa sin sändnings stjärna, skall man knappast finna en bättre bok.”
Per Engdahl ser det i romanen speglade historiska dramat som en slutuppgörelse mellan en döende romantisk kultur och en krassare, målmedvetnare och mera realistisk odling. Det blir alltså en skildring av tvenne kulturer i brottning; den släktbundna men redan dödsmärkta skotska höglandskulturen och den klarsynta och beräknande engelska odling, vars bästa sida kan sammanfattas i uttrycket common sense.
”Men det är också en bok om personligheternas makt fascinera och binda, om idéernas och kulturernas förkroppsligande i de gestalter, som komma att bli deras signaturer i historien.”
Handlingen i Murrays bok rullar förbi i skarpt målade tablåer. Per Engdahl nämner bl.a. en scen där prinsen, Karl Edvard, går i land för att veckla ut sin fana. Endast ett trettiotal klanmän väntar honom. Prinsen blir utom sig, men snart skymtar den ena kolonnen efter den andra, och i den nedgående solens ljus vecklas fanan ut, fanan, som Stuartkungarna burit och som nu åter skall leda klanernas regementen till strid. Från en liten bergsklint talar prinsen medan mörkret faller på och dimman kommer svepande, och när han slutar är det endast en dimgestalt i skymningen, som tystnar.
Den tablån ställer för övrigt det engelska originalets titel i ett fullt förklarande ljus: Commander of the mists.
När den stuartske tronpretendentens maktanspråk – uppbackade av höglandets klaner – väl slagits tillbaka efter den ödesdigra, blåsvarta stormdagen vid Culloden, fortsätter dock dramat. Inför överhusets domstol i London möter tragiken i den skotska patriotismen, vanmäktig och ändå rakryggad: Vi trodde på en dröm, bekänner en av bokens huvudgestalter, den uppdiktade klanledaren Hector Maceachan, när hans syster tar avsked kvällen före avrättningen. Och ändå skulle jag göra om alltsammans, om prinsen än en gång vecklade ut sitt baner och bjöd klanerna följa. 
När vi läser om denna stolta bekännelse till en nedärvd egenart, kommer man naturligtvis genast att tänka, att det borde kunna bli ett förnyat intresse för en bok som denna i vår tid, en tid då skotsk patriotism på nytt står inför spännande utmaningar, kanske står nära avgörande historiska val.
Per Engdahls egen politiska filosofi framskymtar givetvis mellan raderna, om än taktfullt subtilt. I denna brottning mellan tvenne kulturer har han uppenbarligen en förkärlek till den, som hade sitt starkaste fäste i de skotska bergsområdena. Där levde en gamla tiders anda kvar:
”Här blommade ännu den gäliska hjältedikten, sjungen av barder, som vandrade mellan herrgårdarna. Här höllos släktbanden i ära, här dyrkades modet, troheten och den djärva beslutsamheten som de högsta bland egenskaper. De skotska högländernas folk stodo i klar andlig motsättning till det affärsmässiga, torra och prosaiska England.”
Men samtidigt framhåller Per Engdahl den engelska kulturens framsidor och styrkor. Dess realism, målmedvetenhet och livsduglighet. Det blir ett typiskt engdahlskt försök till kultursyntes – framdriven av känslan för kulturtraditionens viktiga länk och utvecklingens tvingande nödvändighet, av det djupt önskvärda i att låta äldre sammansmälta med nytt, för att därigenom på bästa sätt forma framtidsmänniskan. Ty endast utrustad med rätt arbetsdon kan hon mejsla ut sin framgångssaga – och göra det i ständigt nya versioner. En saga – upphöjd i ett otal.
Lämna ett svar