Den ledande amerikanska ”konservativa” tidskriften National Review publicerar den 23 augusti en krönika av dess korrespondent, författaren Kevin D. Williamson. Han inleder med att han från Malmö nås av nyheten att Sverigedemokraterna blivit landets största parti, förfogande över en fjärdedel av väljarkåren. Flera invandringskritiska grupper i Europa – som Dansk Folkeparti, UKIP och Front National – har liknande stöd. Han drar sedan parallell till landsmannen Donald Trump, som har samma stöd i det republikanska lägret, och till Bernie Sanders, med samma styrka i det demokratiska. De delar ungefär samma uppfattning i invandringsfrågan som de europeiska grupperna, menar han. Williamsons analys av orsakerna till detta fjärdedelsstöd är på sin höjd halvintressant, och de som är åtminstone halvintresserade hänvisas till tidskriftens nätsida. Det är mycket mer eller mindre politiskt strömlinjeformat blaha-blaha i artikeln, men vi saxar någon rad:
“Synpunkten från Malmö är inte helt överraskande: i Rosengårdsområdet består nästan hela befolkningen av icke-assimilerade invandrare, en till största delen muslimsk enklav i skuggan av den närbelägna moskén. Mindre än hälften har arbete och enligt den lokala pressen fullföljer endast 60 procent grundskola. Här har skett upplopp och gängkrig, attacker mot polis och ambulanspersonal. Liksom fallet är med Donald Trump i Förenta staterna, illustrerar Sverigedemokraterna det faktum att när ansvarsfulla partier inte vill konfrontera frågan om okontrollerad invandring så gör de oansvarsfulla det i stället.”
Men gör inte detta – med redan enkel logik – de ”ansvarsfulla” till oansvarsfulla och de påstått oansvarsfulla ansvarsfulla? Williamsons resonemang är många gånger inte direkt vattentätt, som ni kan se.
Vi kan inte heller inte underlåta att referera följande, som ju berör vår egen nättidskrifts kärnområde. Williamson menar att SD:s verkliga intellektuella rötter inte är nynazistiska, utan engdahlska. Han skriver om en 1900-talsradikal som byggde sitt nysvenska program på Mussolinis politik, och som i linje med honom avvisade nazismen men samarbetade med dess beundrare. Per Engdahl var, liksom hans italienska inspiration, starkt antiliberal och antikapitalistisk. Han ekonomiska syn var – liksom Trumps och Sanders – korporativ. Ekonomin borde organiseras genom intressegruppsrepresenterande korporationer som under politisk disciplin förhandlar löner, arbetsmarknadsförhållanden o s v – d v s i överensstämmelse med vad de förhandenvarande politiska makthavarna håller för att vara av nationellt intresse.
De populära kopplingarna mellan SD och Per Engdahl eller nysvenskheten och fascismen har upprepade gånger behandlats i Nonkonform. Vi känner nog också alla alltför väl igen den banala och missvisande beskrivningen av korporatismen och det därmed sammanhängande typiska utnämnandet av kreti och pleti – dvs. i detta fall Trump och Sanders – till korporatister. Williamson gör vad många gjort före honom, uttalar sig om nysvenskheten och korporatismen, utan att äga någon egentlig kunskap om desamma.
Lämna ett svar