Studentkåren och nationen: en suggestiv bild

Av Bo Solberg

Lunds studentkårs Lundagård fyller 95 år. Det firas med en tillbakablickande jubileumsbilaga. Varför sitta i väntan på ett 100-årskalas? Studenter gillar ju att festa.

Och Lundagård är en så spännande historia så. Varje nytt häfte sliter den hungrige kandidaten åt sig, parkerar sig på Tegnérs matsalar med sin tallrik och konsumerar i ett girigt bett såväl lekamlig föda som intellektuell näring. När såsspill från tallriken blandar sig med ännu inte helt torkad trycksvärta blir det en illustration över tidningens oumbärlighet för det andligt och fysiskt uppväxande släktet. Är detta månne bakgrunden till reportern Linus Gisborns krönika, i nämnda häfte, om tidningens bruna fläckar?

Nej, men ibland är verkligheten mer fantastisk än fantasin. Eller vad säger ni om den fläck som smetade ner nr 6/1934? En anmälare av en Per Engdahl-bok skall ha menat att författaren suggestivt fångat nationens betydelse i uttrycken “gemensamt blod”, “kultur” och “gemensamt öde”. En så oreserverad hyllning till en politisk oliktänkare är naturligtvis inte den bästa födan för det andligt och fysiskt (och kanske suggestibla) uppväxande släktet.

Boken vår historiske krönikeförfattare av klassiska mått – dvs. Linus – anspelar på, men icke namnger (måhända av förståelig rädsla för att såsa ner ärevördiga spalter med olämplig reklam) är den 25-årige studenten Per Engdahls första större politiska arbete, Sverige och det tjugonde århundradet.. Men lugna, i så vanvördiga spalter som dem ni nu läser i är det billigt att göra reklam. Så vi återbesöker sidorna 310-312.

”Nationen är det gemensamma blodet. Inom ett begränsat område kommer det så småningom att utveckla sig en någorlunda enhetlig människotyp […]. Människorna inom en nation får till sist något gemensamt i sin fysiska byggnad. [—] Man får visserligen icke driva denna uppfattning till någon ytterlighet. Endast ett flyktigt studium av verkligheten skall visa upp de otaliga variationerna inom ett och samma folk […].

”Nationen är kultur. [—] Seder och bruk, tankeformer och föreställningar ärvas ned från generation till generation och sätta allt i större utsträckning sin prägel på helheten. [—] Liksom en personlighet får över sig något säreget, och vi lär oss uppskatta dessa personliga särdrag som ett värde i utvecklingen, så blir också den nationella kulturen ett levande värde, förutan vilken mänskligheten vore fattigare. I förhållande till den enskilde blir den nationella kulturen något av civilisation, något av personlig standard, men i förhållande till den stora världscivilisationen blir åter nationens kultur en personlig och originell skapelse, en kultur i ordets djupaste mening. [—] Vi behöva icke frukta samarbete och påverkan utifrån, om vi äro trogna mot oss själva. Vi kunna hämta in allt bärande utifrån, liksom den enskilda människan kan påverkas och befruktas av andra. Klätt i våra egna former och tolkat i våra svenska symboler skall det främmande dock smältas in i vårt eget kynne och bli ett med oss.

”Nationen är ett gemensamt öde. Den bygges upp av en samhällsordning, vars produktiva krafter skänka människorna deras bärgning, och vars statsmakt utåt är uttrycket för dess enhet. [—] Ett gemensamt förflutet har format vårt eget öde. Vi äro blott en länk i kedjan, vars början vi icke skönja, och vars slut ligger förborgat för oss. Minnena svetsa oss samman, men nutidsuppgiften och framtidsdrömmen göra det kanske ännu mera. Det finns minnen, som kunna skilja, liksom också nutidsuppgifter och framtidsdrömmar kunna göra det. Men större än alla skiljelinjer är det enande band av ömsesidigt beroende, som knyter oss samman.”

Fråga: är själva idéinnehållet hos Per Engdahl någonstans kontroversiellt? ”Nationen är det gemensamma blodet”: ja, men varje vedertagen beskrivning av begreppet nation kopplar detta starkt till etnicitet. Till exempel vår lilla Nationalencyklopedi. ”Nationen är kultur”: ja, men kultur kan väl knappast vara särskilt farligt för Lunds andliga odlare. Det är kort väg från AF-borgen till Kulturen. ”Nationen är ett gemensamt öde”: ja, men det är ju så mycket högtidstal i dag om hur mycket vi människor har gemensamt. Vi måste exempelvis ha en gemensam värdegrund.

Fråga två: är Per Engdahls framställning suggestiv? Vår Svenska Akademi hjälper oss med trenne förklaringar till detta ord: det positivt laddade ”tankeväckande” samt de negativt laddade orden ”förledande” och t.o.m. ”hypnotiskt påverkande”.

Linus – gissar jag vilt – skulle mena att Per Engdahls ord är förledande. Den mig okände recensenten kanske med sin formulering mer avsåg hypnotiskt påverkande, om än säkerligen inte odelat negativ mening. Själv finner jag – heretiker som jag blivit – att tankeväckande klart bäst beskriver dessa rader. De karakteriseras av det nysvenska slagordet Förnuft-Klarhet-Måtta, och stilen och upplägget påminner rent av om den sakligt hållna prosan i den terminologiska skriften Nysvenskheten och ideologierna (1975). Per Engdahl skriver där på liknande sätt om en nations gemensamma biologiska arv, kultur och historia. Manuskriptet hade före tryckning gåtts igenom av en ombudsman i Skånedistriktet av ABF. Men det är klart, kanske var han hypnotiskt påverkad av det politiska trollet i Academias källarlokal.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.