Ett Malmöförlag

Av Mannen för dagen

Denna artikel publicerades ursprungligen i Nonkonform nr 75. En del mindre justeringar och tillägg har gjorts.

Bokförlaget Dagens böcker (DB), med adress på Drottningtorget i Malmö, är dött sedan sjuttio år. Det överlevde inte kriget. Eller egentligare; det dukade under för dess efterdyningar. DB hade, visserligen med ideella snarare än ekonomiska motiv, satsat på fel häst.

Ett förlag av denna typ inbjuder till intressanta förlagshistoriska funderingar. När man av den anledningen förbehållslöst tittar närmare på DB, framträder emellertid en bild, som är annorlunda, än den som förlaget ofta porträtterats av: DB som ett nazistiskt eller tyskkontrollerat förlag. En liten tavla över DB, målat ur ett förlagshistoriskt perspektiv och i ett nyanserat ljus, är därför det som här skall börja skisseras.

DB motiverade sin utgivningskatalog med att det måste vara ett allmänt intresse att motverka ensidighet. Man satsade alltså sitt enda pund på att ge ut den andra sidan av saken, med förhoppningen att därigenom bereda större svängrum för balans och billighet. Detta blir också en parallell till det tillvägagångssätt som nu måste få tillämpas på DB självt. Efter alla anklagelseakter måste förlaget få självdeklarera.

Att bokförlag, särskilt i spända och oroliga tider, tar ställning till tidens stora frågor, uttryckt genom tendensen i dess sammantagna utgivning, är inget märkligt. Efter maktskiftet i Tyskland 1933 delades den svenska opinionen i tvenne läger, efterhand allt skarpare i konturerna. Den sida som bedömde Nazityskland med misstänksamhet eller avståndstagande var förvisso den medialt starkaste. Det torde här räcka med att nämna den svenska förlagsvärldens stora flaggskepp Bonniers, Norstedts och Natur & Kultur, som formligen sprutade ut böcker i anslutning till det politiska skeendet, framför allt naturligtvis efter krigsutbrottet. Bland de förlag som mer lät sig färgas av den andra sidan är väl närmast att nämna Fahlcrantz & Gumaelius, Medéns och Holger Schildts.

Till en annan kategori hör naturligtvis de förlag som startades upp med den primära eller helt dominerande målsättningen att ge sig in i den politiska hetluften. DB hör dit.

Förlaget var i allt väsentligt en skapelse av en man, John Sigfrid Johnsson (1889-1961), eller Gunnar Berg som han föredrog att kalla sig. 1934 bosatte han sig i Lund, återkommen till Sverige från Wien och Köpenhamn där han varit journalistiskt verksam och träffat sin blivande österrikiska hustru Hanna. Han hade dessförinnan arbetat, förutom som journalist och korrespondent på en rad tidningar, som dramatiker, teaterkritiker, teaterman och utgivare av en kulturtidskrift. Följande karaktärsteckning ger Per Engdahl av sin vän efter dennes bortgång:

”Hans självständiga omdöme, som aldrig kunde likriktas, hans originella uppslag och sprudlande fantasi kom ständigt med nya uppslag och nya synpunkter. Han hade ett levande intresse för det politiska skeendet, men han såg det inte i ett snävt dagspolitiskt perspektiv; hans konstnärliga begåvning gav även färg åt hans politiska aspekter. Han var onekligen en av de mest färgstarka och vidast orien­terade personligheterna i Malmö. Att han gick ensam under tjugo år, att det officiella Malmö med all sin andliga torftighet hade råd att undvara hans hjärna, det vittnar bäst om skugg­rädslan och bigotteriet i dagens folkhem. [—] Strind­berg och Ibsen var hans idoler. Det fanns hos honom själv liksom hos dem en säll­sam blandning av förnäm hållning, vre­sig urkraft och finstämd äkta mänsklighet.” (VF, 1962, nr 1)

Tillbaka till 30-talets Lund. Berg förband sig där strax med det svensk-tyska akademiska förbundet och fann sig efter några månader i dess styrelse. Där klargjorde han emellertid sitt djupare intresse för en förening som skulle ägna sig åt svenskt-tyskt kulturutbyte icke begränsat till lundensare och andra akademiker. Han formulerade ett upprop till en dylik mer vittomfattande organisation, vilket sedermera kom att undertecknas av 407 personer och publiceras i det första häftet av föreningens tidskrift Sverige-Tyskland (ST, 1938, nr 1). Bland de många namnkunniga undertecknarna kan nämnas Verner von Heidenstam, Carl Milles och K. G. Ossian­nil­sson. I slutet av 1937 konstituerades så Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST).

Upp­­rep­ade gånger under­­ströks att det uteslutande var en önskan om tillvaratagande av sven­­ska intress­en som låg bakom grundandet, t.ex. i ett föredrag av Berg 1941: ”[RST] var tänkt som, har varit och måste förbli en rent svensk angelägenhet.” Man ville i möjlig­aste mån und­vika främmande inflytande på föreningen. Ändamålet för existens­en var ”att på rent svensk grundval […] verka för ett rättvist bedömande av det nya Tysk­land. Här åsyft­as inte ett politiskt samgående mellan Sverige och Tyskland eller driv­an­de av nationalsocialistisk propaganda, här gäller det endast att, medan tid är, försöka för­hindra en ut­veckling, som måste leda till en ohjälplig söndring”. 1939 togs initia­tiv till bild­an­det av den ekonom­i­ska föreningen Svensk-Tyska Littera­tur­säll­skap­et (STL), ”med uppgift att i svensk över­sätt­ning och till över­kom­liga priser bringa ett urval av de värde­­full­aste verk­­en ur den nya tyska dikt­ningen i svensk bokhandel och till sven­ska läsares känne­­­dom”. Den aktuella littera­tur­en ansågs vara portad hos de svenska bok­förlagen, och det gällde nu att bryta denna boj­kott. RST ägde ett avgörande inflytande över STL. De viktigare posterna i respektive styrelse innehades av samma män.

DB blev nästa bokliga avknoppning från RST. Aktiebolaget bildades den 8 mars samma år av ledande personer inom RST, med dess verkställande ledamot Gunnar Berg i den självklara spets­­en. Styrelsen i övrigt bestod av RSTs första ordförande professor Efraim Liljeqvist och disponent Kurt Leube (med kamrerare Helge Coles Fredriksen och notarie Sven Schjånberg som suppleanter). Leube torde ha varit den huvudsakliga finansiären av DBs grundplåt. Förlagstanken sammanföll delvis med STLs litterära, men tyngdpunkten låg annorstädes: man ämnade ”utge sakligt upp­lys­an­de ut­rikes­politisk och annan litteratur, vars innehåll och tendens” sammanföll med RSTs strävanden. Därmed ville man, som vi sett, ”åstadkomma en motvikt till våra tyskfientliga förlags allt annat än neutrala verksamhet”.

Bergs förhoppning var alltså att få fram ökad svensk-tysk förståelse, men han var därför långt ifrån nazist, och betonade att han konsekvent hade de sven­ska intress­ena som rättesnöre. Därför blev han inte heller någon önskefigur i tyskarnas ögon. Man försökte t.ex. under hösten 1943, från det tyska generalkonsulatet i Malmö, organisera en årsmöteskupp i RST, var­vid Gunnar Berg och John Weibull skulle avlägsnas. Det hör nu till saken att de båda var nysvenskar. Berg fick nys om kupplanen. De medlemmar i Nysvenska rörelsen, som inte redan var med i RST, skrevs in. När årsmötet började fanns en så stor majoritet för Berg och Weibull närvarande att kupp­mak­arna in­ställ­de sin plan. Weibull lät sig dock efterträdas som ordförande till för­­mån för pro­fessor Hugo Odeberg (som också var ny­svensk).

Tyska försök att lägga sig i såväl RST som DB, av­visa­des gång på gång. Ett annat exem­­pel på tysk klåfingrighet kan nämnas. DB beslöt 1942 att ge ut en sam­­ling tal av den tyske rikskanslern. Motiv­ering­en var, att dennes uttalanden inte sällan hade orätt­­vist förkortats eller förvrängts i de sven­ska pressreferaten. Förlaget anlitade en av sina översättare, Bruno Nyström, att fram­ställa en autentisk text i svensk språkdräkt. Per Engdahl anlitades att skriva inledande komm­en­tarer till varje enskilt tal samt även en (nitt­on sid­or) lång essä. Boken trycktes med titeln Från van­­makt till världsmakt: Valda tal med inledande kommentarer av Per Engdahl. Antagligen just efter tryck­ning och bindning kom emellertid tysk­arna med en fordran. Eng­dahls ess­ä skulle strykas ville DB behålla ut­givnings­rätten. Förlaget var sålunda tvunget att genomföra en om­­­­fatt­an­de ark­kan­cell­ans i merparten av exemplaren; dem som skulle ut i bokhandeln. Eng­­dahls essä togs bort, liksom hans namn på titelblad och omslag. I stället infogades ett kort och ofar­ligt förord. Men en del av upplagan emitterades emellertid, mot tyskarnas vilja, med Per Eng­dahls essä, huvudsakligen som en skinnbunden ”bibliofilupplaga” för RSTs med­lemm­ar. Tysk­arna fick natur­ligt­vis vetskap om detta, men låtsades inte om saken. Bok­for­sk­­­aren Rolf Du Rietz funderar:

”En förutsättningslös granskning av Eng­dahls inledning samt en jämförelse med den tämligen slätstrukna och intetsägande ingress­en (tydligen hop­komm­en på förlaget i största hast) i kancellansarket synas emellertid giva ett plausibelt svar på frågan om varför Eng­­dahls essay, trots sina enligt min åsikt obe­strid­liga litterära och histo­r­iska förtjänster, underkändes av höga vederbörande (vilken eller vilka dessa nu kan ha varit) såsom varande mindre lämplig i en bok vars syfte måste anses ha varit tämligen propa­gandabetonat. Den för en massideo­lo­gi som national­social­ismen väsensfrämmande ana­lys­erande och intellektu­ella ton som, trots den färgrika stilen, präglar Eng­dahls inledning stämde föga med den mera ony­ans­­er­a­de, rätlinjiga och panegyriska bild av Ledaren som man på beslutande håll må­­hända an­såg sig böra bibringa läsaren”.

Som kuriosa kan nämnas att den för mig okände bibliotekarie som i Uppsala universitetsbiblioteks huvudkatalog gjort en anteckning angående den första utgåvan, är av samma mening: ”Denna uppl. indragen av förl. på grund av Engdahls frispråkighet?”.

Slut­resultatet av tyskarnas vilja att lägga sig i blev alltså denna gång en kom­promiss. Förlaget gjorde emeller­tid som vi sett sitt bästa för att kringgå problematiken och sprida Per Engdahls essä.

Utöver med ovannämnda bok bidrog Per Engdahl till förlagets katalog med Klockan närmar sig tolv (1941), Värld i vardande (1942), diktsamlingen Medan jorden brinner (1944) samt genom medverkan i böckerna Det kämpande Tyskland (1941) och Norden och Europa (1941). Bland andra svenska författare som publicerade sig på DB kan nämnas Fredrik Böök, Gösta Chatham, Rütger Essén, Sigrid Gillner, Sven Hedin, Gustaf Jacob­­­son, Karl Olivecrona, Erik Ryding, Nora Torulf och John Weibull. Nysvenskar känner även igen namn som Harry Bergquist och Knut Friang.

DB hade dessutom ett omfattande samarbete med tvenne stora finska förlag; Söderströms samt den finska grenen av Holger Schildt. Man parallell- eller nyemitterade varandras böcker och DB fick därigenom många finnar och finlandssvenskar i sin utgivningslista samtidigt som förlagets hemmaodlade böcker – såsom t.ex. Per Engdahls – fick spridning även på den finska förlagsmarknaden.

Det kan även nämnas att den resterande delen av författarna på DB – dvs. utöver svenskarna och finländarna – icke uteslutande var tyskar. Europa i övrigt representerades genom fransmän, ryssar, engelsmän, norrmän, danskar och av möjligtvis fler nationaliteter.

Ett nära utgivningssamarbete existerade naturligtvis även mellan DB och STL: många romaner kom ut på bäggedera förlagen.

DB synes hittills inte ha blivit föremål för några omfattande studier. En tre­betygs­upp­­­sats om RST framlades 1967 av Greta Wächter vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Hon hade haft tillgång till de RST-, DB- och STL-handlingar som under 60-talet innehades av hennes institution men som numera förvaras i Riksarkivet. Per Engdahl var dessutom henne behjälplig vid arbetet. Upp­­­satsen är emellertid typisk för det sammanhang som gjort DB synligt i vetenskapliga eller andra arbeten: förlaget som ett sidospår till det primära intresseobjektet RST. Ett annat sådant exempel är docenten, sedermera professorn, Sverker Oredssons bok Lunds universitet under andra världskriget (1996).

De fåordiga framställningar som trots allt finns om DB, vilka mestadels hör till den skan­dal- eller sensationslystna genren om ”Svensk högerextremism”, frammanar ofta, som jag tidigare framhållit, bild­en av DB som ett mer eller mindre tyskkontrollerat förlag för utgivning av antisemitisk och nazistisk propaganda. Här får räcka med att anföra en formulering av Bengt Åhlén i Svenskt författarlexikon för åren 1941-50 (1953): ”[Gunnar Berg] var under andra världskriget anställd på det tyska propagandaförlaget Dagens böcker i Malmö.”

Ibland är tystnad emellertid mer talande än ord. Låt mig ge trenne exempel.

Den av Georg K:son Kjellberg genomförda statliga utredningen, Den tyska propa­gan­dan i Sverige under krigsåren 1939–1945 (SOU 1946:86), omnämner inte med ett ord DB, och beträffande RST endast följande: ”[Kulturattachén vid Tyska Legationen i Stock­holm, dr Hermann] Kappner hade goda förbindelser med Riksföreningen Sverige-Tysk­land”. Det kan vara intressant att höra RSTs kommentar till Kjellbergs formulering:

”Det är typ­iskt för utredningen i fråga, att ingenting nämnes om arten av dessa förbindelser. De rör­de sig dels om förmedling av föredragshållare till av Riksföreningen anordnade samman­kom­­ster och dels om bokaffärer med Dagens Böcker. I båda fallen förekom det upp­­repade kon­flikter, då Kappner liksom tyskarna i allmänhet ville bestämma, vad R.S.T. skulle göra, medan föreningens styrelse själv ville förbehålla sig rätten att leda verk­sam­het­en. I fråga om Dagens Böcker sökte man utnyttja detta förlag för att få ut politiska pro­pa­ganda­skrift­er. Bokförläggare Berg vägrade konsekvent att tillmötesgå dylika förslag, då han ville ge ut god tysk litteratur men ej propaganda. Från tyskt håll sökte man då som villkor för ut­givnings­rätten till vissa av förlaget önskade böcker uppställa kravet på att en eller annan propagandabroschyr dessutom utgavs. Dessa villkor godtogos emellertid aldrig av för­lag­et” (ST, 1947, nr 1).

Inte heller Åke Thulstrup tar med ett ord upp DB i sin bok Med lock och pock: Tyska för­sök att påverka svensk opinion 1933-45 (1962).

Frånvaron av varje omnämnande av DB i litteraturprofessorn Johan Svedjedals stora arbete om svensk bokmarknad, Bokens samhälle 1887-1943 (1993), torde ur DB-synpunkt kunna an­ses vara av lika stort intresse. Svedjedal åberopar nämligen bl.a. Bengt Åhléns listor över i Sverige konfiskerade böcker och broschyrer under åren 1939-43 (publicerade i Svensk bokkalender). Enligt dessa listor beslagtogs sammanlagt 37 editioner, av vilka tio anses tillhöra en nazistisk eller högerextrem kategori. Fyra av dem var utgivna på Svea rikes förlag, två på förlaget Nordisk litteratur. De sista fyra var tryckta utomlands. Ingen DB-bok finns alltså i listorna.

1945 blev ett ödesdigert år för DB; givetvis inverkade efterkrigsklimatet ytterst men­ligt på verksamheten. Bolaget trädde visserligen inte i likvidation förrän 1952, men inga böck­er med förlagsbeteckningen DB trycktes efter 1945 (vilket inte behöver utesluta att bo­lag­et kan ha tryckt böcker med annan, eller utan, beteckning). Viss förlags­verk­samhet, annonsering och försäljning, ägde dock rum efter kriget. Men de ekonomiska förutsättningarna för att fort­sätta fanns inte kvar. Det hör här också till saken att Gunnar Berg efter kriget leddes in på en ny försörjningsbana. Han erhöll, av en man han hjälpt genom krisen, ensam­rätt till en metod för velouri­sering. Han byggde upp sin firma, Velour­verken i Finja, till Sveriges ledande i bransch­en. DB hade emellertid under de få verksamhetsåren hunnit utgiva omkring hundra olika bokverk, varav flera i mer än en upp­laga. Onekligen en presta­tion av ett så pass litet förlag.

En central uppgift för förlagshistorisk forskning torde vara att utreda den väv av driv­kraft­er vilken ligger bakom organiserad produktion och distribution av böcker. Den framlidne Pierre Bourdieus fältteorier, beskrivna t.ex. i dennes essä ”Pro­duk­tion­en av tro” (Kultursociologiska texter, 1994), har fått en framlyft ställning i senare förlagshistor­isk forskning. Bourdieu hör ju alltjämt till de akademiska innenamnen. Hans upp­fatt­ning om förlagsverksamhet som del av ett fält ”för produktion och cirkulation av kultur­ella tillgångar” byggt på förnekat vinstintresse och jakt på symboliskt kapital, liksom den norske förläggaren Henrik Groths ord ”Men for prinsippets skyld bør vi fastholde at det ikke er forleggerens motiver som er idealistiske. Det er hans funksjon som blir ideell”, före­faller vara rimliga teoretiska utgångspunkter när det gäller komm­er­s­iella bokförlag, dvs. före­tag som producerar böcker först och främst av ekonomiskt vinst­­intresse. Men de fungerar sämre när det gäller den andra huvudtypen av bokförlag, den ideella, dvs. företag som producerar böcker främst för att sprida budskap eller kunskap (och där det ekonomiska främst handlar om sätt att finansiera denna produktion).

Att man sällan eller aldrig bör våga tala om renodlade kommersiella eller ideella intentioner är en lika självklar sak. Även om det i och för sig är uppenbart att det främst låg ideella faktorer bak­om DBs verksamhet kan man naturligtvis inte bortse från att företaget samtidigt verk­ade på en kommersiell marknad, och att det följaktligen styrdes även av ekonomiska driv­kraft­er och lagar. Grundandet av DB var, med Gunnar Bergs egna ord, ”ett ”initiativ i [RSTs] anda”. Även om denna förenings ideella karaktär är obestridlig, kan det också finnas en annan sida. Gustaf von Platen skriver härvidlag i Svenska Dagbladet (19 sep­tem­­ber, 2002) att ”många gick med i [RST] inte av ideo­logi­ska utan av ekonomiska skäl; de gjorde affärer med Tyskland”. På motsvarande vis är det väl också möjligt att tänka sig att personer som satsade aktiekapital i DB kan ha gjort det även som en genomtänkt ekonomisk spekulation. Det fanns ett uppenbart utrymme för DB att ”nischa” (för att nu använda den bourdieuska begreppsapparaten) in sig på svensk bokmarknad. DB skapade sin nisch genom att låta världskriget nästan helt forma utgivningslistan. I en reklambroschyr från 1941 heter det: ”Dagens Böcker motsvara vår tids krav. En del av dem belysa dagens problem och skeende, andra skänka avspänning från vardagens rastlösa och enerverande jäkt. Ett ha de gemensamt – de äro alla aktuella böcker, böcker för den, som vill följa med sin tid. […] Boken är bra beredskap. Kanske inte för att rädda livet, men för att kunna leva vidare”. Men framför allt, man valde verk som hade en annan utgångspunkt i behand­landet av dagsproblemen än de eta­bler­ade förlagens. Och det fanns vid denna tid som vi sett inte många tyskvänliga bokförlag – men, en inte helt obetydlig tyskvänlig svensk opinion.

I anslutning till Bourdieu torde man kunna peka på att förlagsverksamhet har dubbla långsiktiga mål: uthållig förlagsverksamhet som är en förutsättning för och som uppnås genom ackumulation av symboliskt kapital. Man kan ur en synvinkel tycka att DB, genom sitt ganska ensidiga val av dagsaktuella titlar, ”tänkte för dagen”. Ur en annan synvinkel kan man emellertid säga att DB mycket tydligt var långsiktigt strävande, och att man sats­ade allt på en viss utgång av kriget. Skulle det nya Europa som man trodde på (man hade t.o.m. en bokserie med detta namn) bli verklighet skulle DB givetvis fått möjlighet att in­kass­era ett ansenligt symboliskt kapital som ett resultat av sin hållning under kriget. DBs möjlig­heter att vinna nya andelar av den svenska bokmarknaden skulle ha ökat. Även när det gäller ideella förlag av DBs typ innebär alltså dikotomin ideellt-kommersiellt en intre­s­sant och inte helt okomplicerad dynamik.

En politisk eller moralisk bedömning av DBs verksamhet, måste naturligtvis ta de histor­­­iska omständig­het­er­­na i beaktande. Det står emellertid klart att den gängse vulgärbilden av DB inte håller för närmare granskning. Man ville inte vara ett propagandaförlag, och undvek därför i hög utsträckning den typen av litteratur. En av de mest propagandabetonade av DBs böcker torde väl vara tidigare nämnda Från vanmakt till världsmakt. Å andra sidan kan förlaget ha tänkt i andra termer än propagandistiska även när de valde den för utgivning. Att man låter statschefen för den nation som förlaget menar har behandlats med ensidig motpropaganda, framträda i sina egna ord, är väl egentligen knappast ägnat att förvåna. Lika naturligt måste det betraktas att RSTs jubileumsbok inleddes av frontespiser med den svenska respektive tyska statschefen.

Jag ber att få anföra tvenne citat av RSTs ordförande, teologiprofessorn Hugo Odeberg. Det första är hämtat ur en 1943 publicerad boklista och är karakteristiskt för det budskap som DB ständigt framhöll: ”Det är oss angeläget framhålla, att samtliga dessa skrifter äro helt sakliga utan propagandistiskt färgade uttalanden mot något som helst främmande folk”. På ett annat ställe ber Odeberg läsaren beakta

”den förnämliga serie av vederhäftiga arbeten, som utges av förlaget Dagens Böcker, vilka satt som sin uppgift att sprida saklig och veder­häf­t­ig upplysning, förtjänar att på allt sätt under­stödjas och utnyttjas, dels genom att spridas bland allmänheten, men dels och icke minst genom att läsas av med­lemm­ar­na själva. I dessa böcker, liksom i [STLs,] har man ju just det material, som man behöver för den upp­lysning som är vårt syfte. De hittills utkomna böckerna utgöra red­an ett handbibliotek av stort kunskapsvärde och av förblivande intresse, ett bibliotek, som bör rekommenderas till flitigt studium och ener­­gisk spridning” (ST, 1941, nr 10)

Ett sådant flitigt studium skulle i dag för den till lugn saklighet strävande läsaren frammana bilden av ett förlag som inte kan karakteriseras i den förgrovade polemikens svarta och vita färger. Det behövs nyanser för att ta hål på alla övervintrade stereotyper. Talet om ”saklighet”, ”vederhäftighet”, ”stort kunskapsvärde” kan inte enkelt avfärdas som tomma fraser. Jag vågar mena att det finns mer täckning för de egenskaperna i DB-utgivningen än det finns hos många av förlagen ”på den andra sidan” under denna tid.

Samtidigt är det emellertid självklart att DBs böcker ofta eller sammantagna hade tendens, vilket man ju också själv har framhållit. Om strategin var att motverka överväldigande ensidig propaganda med sentensen audiatur et altera pars, blir det ju ofrånkomligen så.

Men det vore demagogiskt och ovetenskapligt att påstå att DB hade nazistisk avsikt med sin verksamhet. Att männen bakom DB föredrog en axelseger gör dem knappast till en brun ideologis adepter. När en världsbrand rasar, frågar sig de flesta männ­i­skor vilken utgång i krig­et som vore den fördelaktigaste ur mänsklig, nationell eller personlig synvinkel. Jag finner det inte märkligt att en förlagsledning som uppenbarligen var nationellt sinnad såg stora faror för de euro­pe­­iska folk­ens framtid skulle vid en allierad seger Europa delas mellan kommun­ism och kapitalism – dess öde skrivas av Sovjet och Amerika. Deras uppfattning­ att en axelseger i alla fall vore fördelaktigare torde kunna förenklas i orden: För Europa – mot bolsjevism. Man var medveten om nazismens mörka sidor och kritiserade dem, men – vilket är vanligt i in­flamm­erade och nerv­­pressande situationer – sopade dem alltför mycket under mattan och uppmärk­sammade mer de ljusa. Sådant blir tydligare vid en retro­spek­tiv be­dömning. Nazis­mens ideologiska över­drift­­er och irrläror hoppades man var barn­sjuk­dom­ar kulturnationen Tysk­land snart skulle växa ifrån; en tysk dominans­vilja skulle därtill ha kunnat balans­eras av de fria europeiska folk­ens regering­ar. Den nazistiska regimens över­grepp – sym­bol­iserade av kon­centra­tions­lägren – blev man på all­var på det klara med först efter kriget (låt vara att dessa ogärning­ar kom att explo­­a­ter­as i Nürnberg-andans historie­skrivning samtidigt som allierades övergrepp ofta antingen nedtystades eller målades upp i egenrättfärdighetens färger).

DB fick som vi sett avveckla, men RST fortsatte att verka fram till 1958, inte för att ursäkta några tyska övergrepp eller nazistiska idéer, men för att vädja till kulturell förståelse mellan tvenne euro­p­eiska grannfolk, mellan vilka många fördomar och förgiftade känslor hade spridit sig i köl­­vattnet av maj 45.