Historia

Publicerad den november 10th, 2015 | av Redaktionen

1

Cristus vincit

Av Bo Solberg

En lätt omredigerad version av en artikel som publicerades i Nonkonform nr 74:

Ett ämne jag mer än en gång närmat mig är relationen mellan kristen­­­dom och nationalism. Ett land och ett år som kanske mer än något annat i euro­pe­isk 1900-tals­historia förkroppsligar kombinationen av dessa två ord är Spanien 1936. Jag fort­sätter på ytterligare en inkörd bana och tar Sven Stolpe som utgångs­punkt. I den tred­­je delen av hans memoarer, Krigstid (1976), läser vi om Georges Bernanos Franco-kri­tik. Fransosen påstod att man var mer religiöst indifferent på nation­alist­sidan än på den repub­­lik­­anska. Den gängse meningen inom fransk katolicism var annars, att det var Franco och Falangen som i Spanien representerade kristendomen, medan regeringssidan var kommunistbehärskad och antikristen. Så för mig är Bernanos hållning svår­förstå­elig. Detta alltså även efter att man beaktat hans skäl.

Och det är nu en gång så, att det i stort sett alltid förekommer övergrepp hos bäggedera parterna i krig. Så var det även i Spanien 1936-39. Frågan gäller väl mer hur ogärningarna för­delat sig, samt arten av dem. Naturligtvis förekom det alltså övergrepp även på nationalistsidan. Bernanos befann sig lägligt för att bevittna ett av de mer välkända av dessa. Han vistades på Mallorca i september 1936 när den italien­ske fascist som märkligt nog blev guvernör efter det att nationalisterna tagit kontroll över ön, gjorde sig skyldig till oförsvarliga handlingar. Bernanos såg inte någon annan del av Spanien under inbördeskriget, och fick tvivelsutan en ensidig bild av skeendet. Vad han bevittnade på Mallorca gav också stämningen åt hans Les grands crimetières sous la lune (1938).

En ensidig bild kan den moderne läsaren få minst lika lätt. Han löper en uppenbar risk att drunkna i den sjö av böcker som står till buds. Föga för­vånande är de flesta kritiska till Franco-sidan. Som en balans till den långa raden av böcker med dylik tendens, låt mig här ge tvenne läsrekommendationer. 1939 utgav Fahlcrantz & Gumælius i Stockholm – och med en parallell­­­emission Söderströms i Helsing­fors – Per Engdahls översättning av den spanske historik­­ern Joaquín Arrarás bok Franco. Förutom ett svenskt förord hade Per Engdahl dessutom författat ett par avslut­ande kapitel, i syfte att föra skildringen fram till inbördeskrigets slut samt att giva svenska läsare nyttiga uppgifter om det nya Spanien. Arrarás hörde själv till de på nationalistsidan kämpande. Hans hemort var carlismen. Det märker man. Boken framstår dock som vederhäftig i sin historiska skildring.

Arrarás historiska arbete om den andra spanska republiken åberopas i den amerikan­ske historikern Warren H. Carrolls bok The Last Crusade – Spain 1936 (Christendom Press, 1996). Även professor Carroll har carlistiska sympatier. Han skriver träffande i sitt förord:

”The story must be told honestly, with full respect for historical truth; but let no man demand that it be neutral. There are no neutral histories of the Spanish Civil War. Everyone who writes of that shattering conflict must choose his side, and everyone who writes of it does choose his side (whether he admits it or not).”

Dessa båda böcker ger en god förståelse av vad som egentligen hände i Spanien. De beskriver hela det skakande och högdramatiska skeendet. En likhet mellan de tvenne verken är en naturlig fokus på det fruktansvärda året 1936. Arrarás följer givetvis krigshändelserna med utgångspunkt i Francos person och agerande (efter att ha beskrivit hans uppväxtår och annan personhistoria). Carroll har ett mer översiktligt blick­fång. Arrarás bok är skriven nära inpå händelserna, men den risk det kan inne­bära. Men häri ligger också ett av bokens värden för en läsare sjuttio år efteråt; hur en spansk patriot förmedlar händelser som ännu är honom nära inpå livet. Carrolls bok är å andra sidan skriven som ett bi­drag till sextioårsminnet.

Titeln på Carrolls bok syftar på vad nationalistsidan kallade sin kamp: ett korståg. Det vill säga en strid för korset och ett försvar för dem, som förföljs på grund av sin trohet till det. De röda element som – i förening med liberala – hade Spanien i sitt våld hade hårdnackat bestämt sig för att utrota all kristen­dom i landet. Som dr Roberto Herrera framhåller, i ett inspelat föredrag över ämnet Franco was right, blev nationalist­ernas kamp en illustration av uttrycket Ecclesia militans.

Under åren före in­bördes­­kriget hade en för­följelse av Kyrkan och tron inletts – som sedan skulle trappas upp till dess ofattbara klimax under krigsåren. Vid av de kommunistiska och syndikalistiska ledarna iscensatta blodiga upplopp sattes ett otal kyrkor och kloster i brand. Efter 1931 års val, som innebar en seger för vänstern, genomfördes en rad anti­kyrkliga lagar. Statsreligionen förklarades avskaffad. Klostren berövades stora delar av sina egendomar. Jesuit­orden upplöstes. Det blev förbud för de religiösa ordnarna att befatta sig med under­visning, och så vidare. Utvecklingen eskalerade under 1936. Våldsdåd mot kyrkor och kloster blev allt populärare syssel­sättning­ar. Så kom morden. Offren var präster, munkar och nunnor samt politiska mot­ståndare till folkfronten. De spanska patrioternas mått var rågat. Den nationella resningen påbörjades den 17 juli.

Här tar Carrolls skildring ordentligt vid. Han skriver om kriget i dess helhet, men följer noggrant förföljelsen av de kristna: 6832 präster (bland dem 15 biskopar), seminarister, munkar och nunnor mördades – ofta på ett bestialiskt sätt (och därtill alltid, framhåller en annan historiker, Stanley Payne, utan ens ”the simulacrum of condemnation by revolutionary tribunals”). Det betyder den största klerikala åderlåtningen sedan de romerska kejsar­­nas förföljelser. Inte ens de s.k. franska och ryska revolutionerna kan mäta sig. Därtill kommer våld och mord på hundra­tusen­tals lekmän för att de visade sig praktisera sin tro, t.ex. genom att synas med rosenkrans-radband, eller för att de givit skydd åt präster eller nunnor. Nästan hälften av Spaniens 40 000 kyrkor skändades och brändes ner.

Boken är naturligtvis med tanke på ämnet djupt upprörande. Men man fastnar inte i beklämning av att läsa den. Man lyfts i stället upp av den tros­glöd, den ståndaktighet och den heroism som kom till uttryck på så många håll i det kämpande Spanien hos såväl vardagsmänniskor som hos deras ledare. Här kan endast nämnas belägringen av fästning­en Alcázar de Toledo och den grupp människor, soldater och civila (bland dem många kvinnor och barn), som mot alla odds i flera månader höll stånd mot den mång­hövd­­ade och tungt beväpnade röda hären utanför murarna – tills de till slut befriades av Francos armé. Den mest namnkunniga hjälten är fästningens kommendant, den legen­doms­punne översten José Moscardó. Han utsattes för enorma prövningar. Först och främst när belägrarna sökte utnyttja överstens son Luis, som de lyckats fånga, för att få fadern att ge upp försvaret av Alcázar. Man ringde upp Moscardó (detta var i början av den långa belägring­en då telefonlinjen fortfarande var intakt) och krävde kapitulation inom tio minuter. Annars skulle hans son dödas. Luren överräcktes till sonen för att denne skulle vädja till sin far: ”Pappa!” ”Vad händer, min son?” ”Ingenting. De säger att de kommer att skjuta mig om Alcázar inte ger upp. Men oroa dig inte för mig.” ”Om det är sant, anbefall din själ åt Gud, ropa ’Leve Spanien!’ och dö som en hjälte. Adjö, min son, puss.” ”Adjö, far, en mycket stor puss.” Befälet för belägrarna tog åter tele­fon­luren och Moscardó sade: ”Du kan lika gärna glömma den tidsfrist du gav mig. Alcázar kommer aldrig att kapitulera.” Översten hörde, hur skottet brann av.

Per Engdahl fick tillfälle att höra denna historia direkt av Moscardó. Malmö­kon­gress­en 1951 hade blivit upptakten till de europeiska nationalisternas samarbete i den euro­pe­i­ska socialrörelsen. Kongressen följdes samma år upp bl.a. med en inbjudan till Nysvenska Rörelsen om att deltaga vid firandet av 15-årsdagen efter Alcázars befrielse. Per Engdahl sammanfördes där med generalen Moscardó. Han berättar i sina memo­arer (1979):

”Självfallet dröjde det kvar en skugga av vemod efter denna upplevelse. Inte ens en man med general Moscardós förmåga av behärskning kunde dölja den rörelse, med vilken han såg tillbaka på det förflutna. Han blev den första spanjor, med vilken jag fick tillfälle att diskutera den sociala reformismen i våra strävanden. För den linjen hade han påtaglig för­ståelse, och han dolde inte, att han såg mycket kritiskt på Francos kallsinne i detta stycke”.

(Per Engdahl sammanträffade för övrigt också vid samma Spanienbesök med en annan av inbördeskrigets kända personlig­heter, general Murga, som i det röda Madrid hade organiserat och lett den femte kolonnen, nationalisternas egen styrka i fiendens högborg. Han höll ut med de sina ända till den dag, då Francotrupperna bröt igenom och intog den spanska huvudstaden.)

Kritiken av Francos tämligen konservativa hållning på det sociala området är helt i släkt med det som var en av trätopunkterna mellan carlisterna och falangisterna. De förra kritiser­ade de senare för deras sociala radikalism. En annan skillnad var inställningen till sam­­tidens klerikalism. Falangisterna ville här bryta en klerikal utveckling som de ansåg hade gått för långt.

När det gäller det sociala, är det väl inte förvånande att nysvensk­arna gav sitt stöd åt falang­isternas positiva idéer om social rättvisa förverkligad av korpo­ra­­tismen (i dess spanska form). De menade att det var i falangens led som den livssyn hamrades ut som sedan skulle ge Francos arméer ett positivt socialt innehåll att kämpa för. Det spanska samhället hade stelnat i sina former. Den gamla adeln satt fortfarande i nästan o­rubb­at bo. En stor del av jorden tillhörde adliga stor­godsägare, och bönderna var i inte o­be­tydlig del endast förpaktare. Ett dylikt tillstånd svarade naturligtvis inte särskilt bra mot de politiska idéer som närts av en kristen livssyn.

När det gäller det klerikala, kan en liten utvikning om falangisternas inställning till religion­­en vara på sin plats. Man har någon gång hört uppfattningen att José Antonios falang väl knappast kan ha varit speciellt kristen. Den var ju ”fascistisk”. Och fascismen är hed­nisk till sitt väsen. Här skall först sägas, att falangismen inte såg sig som spansk fascism. Erik Norling fram­håller i Nonkonform nr 35 att José Antonio var hängiven katolik. Han ville, lik­som nysvenskarna, en ny rörelse som skulle grunda sig på inhemska traditioner och inte efter­apa något ut­ländskt. Den ville inte höger eller vänster, nazism eller fascism. Falang­ens ideo­logi, nationalsyndikalismen, hade fått sin speciella färg av katoli­cism­en (denna orien­te­ring påtalas även av Per Engdahl i skriften Politisk terminologi; 1939). Ett ideal var de ”katol­ska majestäterna” drottning Isabella och kung Ferdinand som under 1400-talet räddade det kristna Spanien från islams välde (jfr också falangens val av okpilar som sym­bol). I pro­gram­förklaringen Los 27 puntos (1934), bekänner sig falangen till den katolska tron och dess roll vid det nation­­ella återuppbyggnadsarbetet. I den kanske enda skriften på svenska med tal av José Antonio, Anda och lärosatser i det nationalsyndikalistiska Spanien (1938), riktar han sig till sina an­hängare som ”spanjorer och kristna” och avslutar – helt i linje med den poetiska eller mystiska ådra som är så karakteristisk för falangens åskådning: i ”Para­diset får man icke ligga, där står man upprätt såsom änglarna”.

José Antonio var alltså i högsta grad idealist, men han hade även en pessimistisk sida. Kanske skall en gång, sade han, Lenins staty bli föremål för samma vallfärder som i dag helgonbilderna. Vi är inte männen, åt vilka det blev givet att njuta frukterna av vårt arbete. Oss blev det givet att i en mörk tid se till, att det finns en vapen­vakt kring de värden, som för oss är heliga, så att det finns någon, som kan ta vid och bygga upp, när det en gång ljus­nar och syndafloden är över.

José Antonio fick som bekant inte njuta frukten av sitt arbete. Inte i denna världen. Efter att ha mördats av kommunisterna blev han ”korstågets mar­tyr”. Under Franco-eran stod att finna vid varje för­samlingskyrka en plakett med lokala soldater och civila som under kriget dödats för ”Gud och Spanien”. José Antonio var förstanamnet på varje plakett. Han har fått sin sista vilo­plats bredvid Franco i bergskyrkan under det koloss­ala korsmonumentet i Valle de los Caídos, där mässor än i dag kontinuerligt läses för de i inbörd­es­kriget, på båda sidor, stupade. Så behandlas bara en hjälte för det kristna Spanien.

Det kan också anföras, på tal om falangens kristna sida, hur José Antonios syster, Pilár Primo de Rivera, grund­ade en kvinnosektion av falangen, vilken syftade till att fostra medlemmarna i de katolska sociala traditionerna.

En skärningspunkt mellan falang­en och carlisterna var som sagt synen på för­håll­an­det mellan kyrka och stat. Falangens ganska långtgående vilja till separa­tion kan bäst beskrivas som ett ståndpunktstagande för en modernistisk tendens inom kato­li­cismen och har något av fascismens etatism över sig. Kanske kan man kalla det en överreaktion på ett reellt problem. Ty som den tidigare nämnde djupt troende dr Herrera framhåller var kritiken mot klerikalismen i den tidens Spanien nog inte allt­­igen­om obefogad.

Med diskussionen om de sociala och klerikala problemområdena har vi också berört tvenne förhållanden som ofta anses som starkt bidragande till Röd-Spaniens uppkomst. Men stelnade sociala former eller kyrkliga företrädares missgrepp motiverar givetvis ingalunda den blod­iga våldsvåg som pådrivits av kommunistiska agitatorer. Det är riktigt som Per Eng­dahl skriv­­er: ”Ingen rörelse har med grövre ursinne slungat ut sitt anatema mot korset, mot det, som för judarna var en styggelse och för grekerna en galenskap: religion­en är ett opium för folket”. Men våldet i Spanien var så omänskligt kallsinnigt att det måste för­klaras med ord såsom Pius XI:s i ett tal den 14 september 1936: det var ”ett i sanning sataniskt hat mot Gud”. Spanien behövde andlig trosglöd hos sitt folk kanske mer än någonsin: kristen fromhet – som också är det enda botemedlet mot miss­för­håll­anden inom kyrkan – och fosterlands­kärlek som samlar till rättfärdighets­strävan. Med andra ord kristendom och nationalism.

I anslutning till mitt inledande tal om relationen mellan dessa tvenne ord, vill jag citera några av Per Engdahls hithörande funderingar. Fascismen, för att inte tala om nazismen, har dåligt ingjutit kristendomen i sina ideologier:

”Det är egent­ligen först på de spanska slagfälten, som kristendom och nationalism på allvar funnit varandra. Kristen tro har i grund och botten betydligt mera gemensamt med national­ismen än med demo­kra­­tien. Demo­kratien tror på förnuftets och vetenskapens allmakt, medan nationalismen bekänner de värden, som våra sinnen icke kunna bevisa, de ting, som av ålder tillhört den religiösa upp­levelsen”.

Den moderna nationalismen, menar han, har fått alltför mycket av sin livs­syn från kristendomen för att kunna förneka sitt ur­sprung:

”Denna spanska före­ning mellan kristet och nationellt får en särskild betydelse efter de händelser, som timat i sam­band med det stora krigsutbrottet. [—] I det för­virrade läget finns det inga ljus­punkt­er, inga ledfyrar. Allt hotar att bli en allas kamp mot alla, medan demonerna och drifterna o­tyg­lat släppas lösa i höstmörkret. För Spaniens caudillo måste samförståendet med kyrkan i ett sådant ögonblick vara av oskattbart värde. Och för Europa som helhet är det icke att be­klaga.”

Kyrkan är ”dock bärare av en tro, som under mer än ett årtusende burit upp en kulturutveckling, vars styrka överträffar allt, som historien hittills upplevat”, ”en moral­isk tillgång, en ideell faktor av fastare natur än dagens uppflammande och slocknande myter.”

Per Engdahl framhåller i Arrarás bok, liksom även Warren Carroll på sitt håll, hur kristendomen blev den räddande spanska myten under medeltidens sekellånga strid mot morerna, hur Spaniens tillkomst som nation är oupplösligt förbunden med kampen för korset, hur dess märke inte kan utplånas ur Spaniens liv utan att dess folk mister sig självt.

Spanien visade att det ville leva, och inte mista det käraste det ägde. Mot det djävulska hat mot kyrka och nation som kom till så blodigt uttryck i Spanien pro­klamera­des 1936 ett korståg. Det kallades så inte endast av militärerna och de politiska represen­tant­erna på nation­alistsidan, utan även av Kyrkans företrädare. Här kan nämnas biskoparna Olaechea och Pla y Deniel de Salamanca. Den senare deklarerade 1936 i ett pasto­ralt brev på temat De två städerna: ”Kristen civilisation och dess grunder, religion, fädernes­land och familj” måste försvaras i detta krig som inget annat är än ett korståg.

När Sven Stolpe skriver om Bernanos inställning till inbördeskriget, kan man kanske undra varför den annars så temperamentsfulle debattören avstår från kritisk in­vänd­ning. Han tyckte väl, att det inte vore platsen för motargumentation. Sin syn på kriget har Stolpe emellertid på andra håll givit till känna, t.ex. i en debattartikel i Kvällsposten 1967. Han diskuterade där de uppfattningar som för vänsterradikalerna i massmedia absolut inte fick i­fråga­sättas: ”Franco och hans folk är bödlar, värda arkebusering eller bål. Inte ett ord om de tusentals brinnande kyrkorna och de tusentals mördade prästerna i Spanien, som gav upphov till inbördeskriget”. Sålunda insåg nog även Stolpe, att Spanien 1936 var platsen och året för ett korståg.

Det vanns åt Kristus och åt Spanien.


Om frfattaren



One Response to Cristus vincit

  1. Emilio Quintana Pareja says:

    Congratulations for this text. As a Spaniard I have said that it was like this.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑