Edfelt och Engdahl – en något senkommen kommentar

Av Bo Solberg

Det blåser hårt i träden idag. Ändå skulle trädgårdsarbetet bli gjort. Halvt urblåst men fullt belåten fann jag det därefter i vilsoffan motsägelsefullt lämpligt att söka lä i Per Engdahls andra diktsamling Fast vinden ligger mot (Fahlcrantz & Gumaelius, 1939). I inledningsdikten talades det om pråliga ord och om dem som följer en klingande men lånad fras. Jag smålog en smula då de orden fick mig att tänka på hur i Bonniers Litterära Magasin (1940, nr 1) den finstämde lyrikern och sedermera akademiledamoten Johannes Edfelt anmälde denna bok just för schablonmässiga och bålstora fraser.

Detta Johannesevangelium blev en uppdaterad version av Matteus: i edra böcker skolen I icke hopa tomma ord. Men hur allvarlig är nu Per Engdahls försyndelse? Den vittra marken, Parnassen, är naturligtvis ett bördigt tillämpningsområde för frasmakeribeskyllningar. Minst lika god jordmån har det politiska fältet. Det är nu min misstanke, att Edfelt låtit sig förvilla av det faktum, att dessa tvenne åkerlappar överlappar varandra i Per Engdahls person. Kan Edfelts bedömning av poetens politiska åsikter ha påverkat värderingen av boken? Kanske hade han svårt att förstå en idealitet av den art som Per Engdahl präglas av: den stod där nedpräntad på pappret, men det kändes likväl tomt när han sökte efter resonans i sin egen brösthåla.

Om Edfelt nu menar att Per Engdahl är klingande men tom, tror jag att han dåligt greppat anmälningsföremålet. Den senare må stundom ha provat stora ord i sitt försök att bespegla de höga ideal han ville sträva mot, men hans patos är äkta. Man känner boken igenom att vi här har en ung man som samtidigt som han har ungdomens brinnande lidelse i fullt behåll också har något moget och djupt förankrat att säga, något innerligt och varaktigt – till skillnad från mången från finsalongerna beprisad poet som – snedvridna och ångestridna – bytt filosofi och livsinställning med varje ny diktbok. Vi kan ju dessutom idag med lätthet kolla facit: elva diktsamlingar, men en övergripande övertygelse. Ett starkare argument får man väl leta i stjärnorna efter.

På tal om vind och stjärnor, själsligt lidande och höga ideal; det citat ur en bokrecension av Per Engdahl som vi tittade på häromsistens (den 30 september 2015) blir nu i själva verket fantastiskt passande att använda om Per Engdahls egen bok:

”[N]är man tycker sig ha fått nog av patologiska existensers litterära sällskap och ett ögonblick vill stanna hos människor med stora linjer och raka ryggar, människor, som ha mod att, oavsett vindens och vädrets växlingar, följa sin sändnings stjärna, skall man knappast finna en bättre bok.”

På bokens omslag illustrerar tvenne symboler titeln: ett vindpinat träd och ett spaningsflyg i samma stormiga luftrum. Det senare hänvisar oss också till den första av samlingens fyra delar: en i ett tiotal dikter uttryckt minnesteckning och hyllning av skaldens egen bror, löjtnanten Olof Engdahl, som hade störtat i tjänst månaderna före bokens tryckning.

Den andra avdelningen är historisk, dikter med forntidstema, en dikt om branden över Ronneby, en om stämningen efter den karolinska epokens snöpliga slut. I en sista dikt sänks fanorna på vildvuxna arbetargravar: till minne av män vars liv blev en hjältedikt skriven i ordlös och offrande gärning.

Så kommer vi till den tredje avdelningen, den där Edfelt för övrigt också tyckte att Per Engdahl var mest till sin fördel, dvs. i sina ”sonetter till några av sångens avlidna stormästare.” Tegnérs, Strindbergs, Frödings, Heidenstams, Österlings och Gripenbergs insats eller egenart tolkas. Han skriver efter Shakespeare om Julius Ceasar, efter Calderon om domaren från Salamea, efter Ibsen om Per Gynt, efter Strindberg om Folkungagatan, efter Per Hallström om Karl den elfte, och efter Sheriff om ”Resans slut”.

Ett fjärde och avslutande kapitel är kristen lyrik, där skalden med olika grepp – exempelvis genom en fin dikt till sin mor – försöker ge uttryck åt sin tro. Det blir tydligt att vi nu hittat djupmeningen bakom Per Engdahls ”bålstora fraser”:

”Korset är de tappras tecken, | de trognas och de uthålligas, | korset är den blinda tron, | den som lyfter sin fana som en vansinnig protest, | när ondskans makter triumfera, | korset är det stoltaste bland märken, | ty det är ödmjukhetens tecken.”

Sammantagningsvis en innehållsrik och avvägd diktbok. Litterära brister, javäl – vi talar här naturligtvis inte om en ny sångens stormästare. Vi talar dock om en ung skald med sinne för rytmiska rader och poetiska bilder, men där det lyftande framför allt ligger i det äkta och friska han har att säga – något som man i alla fall tycker att en ansvarsfull litteraturkritik kunde ha erkänt.

Per Engdahls och Johannes Edfelts levnadsår sammanföll i stort sett. Vi har tidigare noterat (den 12 april 2014) hur den förre uppskattade sin generationskollega. Han lät klä dennes diktböcker i stiligt skinn. Men länge sedan äro de döda, de tvenne poeterna (eller för 18-21 år sedan). Vi lyser den kvällningens mjuka frid som i vår diktbok råder kring hagmarkens doftande snår också över dalens bergsluftsblåsta äng och edens havsvindssvepta fält.