Av Bo Solberg
När min fru födelsedagspresentade mig med biljetter till en musikaluppsättning av Lejonkungen svarade jag nog med ett skeptiskt klingande tack. Fanns det inget bättre att lyssna till än en Disney-fabel? Efteråt tänkte jag annorlunda. Koreografi och kostym hade visserligen varit artistiska och musik och sång hyfsade, men det intressanta var historiens sensmoral – så applicerbar på vår svenska och västerländska verklighet. Jo, faktiskt.
Den hamletska handlingen utspelar sig i en fiktiv stat, Lejonriket (Pride Land i originalet), som alltså är befolkat av antropomorfa lejon. Huvudpersonen möter vi som ung prins. Hans fader kungen mördas av sin egen broder, en landsförrädare som usurperar makten med hjälp av en främmande art, hyenorna, vilka han lovar makt och inflytande i Lejonriket. Den rättmätige tronarvingen drivs ur landet. I exilen slits han mellan tvenne livsinställningar; å ena sidan den han ärvt från sina fäder, en traditionalistisk filosofi präglad av ordning och sammanhang, av trohet mot land och folk. Den symboliseras av sången ”They live in you” – fäderna alltså. Den andra inställningen blir en psykologisk konsekvens av den påtvingade rotlösheten, av det dåliga samvetet efter att ha övergivit hemlandet och svikit sitt kall. Ur denna verklighetsflyktens röra föds bekymmerslöshetens filosofi – uttryckt i sången ”Hakuna matata” (Inga bekymmer). Under tiden sjunker Lejonriket i djupt förfall, ett resultat av den oansvariga ledningen av landet i kombination med intränglingarnas destruktiva beteende.
Behövs kommentar? Låt mig endast säga att i fabeln räddas slutligen Lejonriket. Skall samma ske med Sverige och Västerlandet gäller på motsvarande sätt först kampen mellan tvenne livsinställningar. Har lejonhjärtat väl vaknat, kan vi bliva ett folk, som hörs den dag det ryter i vrede.
ÅRENS FLYKT
Ja, om det svenska lejonet redan 1947 var ett gammalt lejon i statens bur som paraderade med klippta klor – vad kvarstår då av dess hälsa och rytkraft i dag? Politiskt strömlinjeformat in absurdum visas det nu ”upp som ett mönsterdjur, vars dygder man premierar” och matas ”med fostrande tal om skyldigheter och skatter och ledes i band att rösta vid val i kö med de tamaste katter”. Men det gäller nu att inte misströsta, utan att med Österling vakna upp till lejonets klagomotiv, ty ”stundom hör man i nattens ro det fångna lejonet ryta, då längtar det vilt att sin välfärds ho i frihetens faror förbyta”.