I Tivedsskogens dunkla gömma

Av Bo Solberg

Nu skall jag, ödmjukt uppspelt, ådagalägga ett fascinerande men hittills av litteraturhistorikerna sorgligt ouppmärksammat samband. Heidenstam bodde i storstaden, men tillbringade sina barndomssomrar i Tiveden. Jag bodde i storstaden, men tillbringade mina barndomssomrar i Tiveden.

Detta måste – naturligtvis! – vara djuporsaken, det geopsykologiska skälet, till att jag nästan som en repad vinyl återvänt till denne diktare och tilldelat honom allt ifrån huvudroller till statistuppdrag i mina drapor.

Låt vara att Heidenstam föddes invid detta skogsrike, medan jag föddes vid en gata. Att han spenderade större delen av eller hela sommaren i Tiveden ända till det tjugoförsta året, medan jag endast tillbringade en till två sommarveckor där – visserligen redan från ett par års ålder till någonstans i mellersta tonåren. Men självfallet var Heidenstams förankring i och kännedom om vildmarken och bygden långt bortom jämförelse med min. Likväl; Tiveden är suggestiv, trolsk och mäktig, och några av dess reptillika fururötter fick sitt grepp om mig också. Jag kan höra furornas musik.

Men i sanningens namn hörde jag nog, oftare än sorgemusik av förstämda trummor och tuber i moll, skogen susa fram främst glad dur-musik av gitarr och dragharmonika. Jag var ju där på sommarferie. Vi tältade, gick på upptäcktsfärder och plockade blåbär bland stock och sten, och i de mörka skogssjöarna paddlade vi kanot, badade och fiskade abborre. Jag har som Heidenstam upplevt kärrets förruttnade stock som ett sjövidunder, men det vattumonster jag tydligast minns är det jag drabbade samman med en gång när vi hoppade i plurret direkt från båten. Under vattnet såg jag det plötsligt komma emot mig – i form av vad som för mig framstod som den mest vidunderliga gammelgädda. Jag svalde nog en halv liter rostbrunt Tivedsvatten av bara förskräckelsen.

Men nog hörde jag också emellan den solglittrande leken det som hos Runeberg heter ”den mörka skogens dystra sus”: istidstyngden av ålder och ursprung, av skumma urtidsblock och skogsmörker, av fattigdom och försakelse, av saga och trolldom. Högtidliga allvarstoner och gransilat skimmer av skogsmystik spelade och speglade sig förvisso också i barnasinnets intryckskänsliga inre rum.

Allt var som hämtat från John Bauer. Ja, här var platsen där trollen vandrat, det visste man där man gick, och insåg att de likt skogens en gång rika vargflockar måste ha utrotats av den industriella åldern. Den sista vargen i Tiveden sköts tydligen på 60-talet – det sista trollet hade skjutits åt sidan långt innan dess.

Ett av mina starka intryck från Tivedsskogarna har också att skaffa med yngre tid. En dag när en tonåring strövade på egen hand, vek han av från en liten grusväg till vad som på sin höjd såg ut som en djurstig. När han skådade in i skumrasket under trädtaket fick han av någon anledning hugskottet att den måtte leda till något intressant. Efter ett par hundra meter gjorde den det. Där, i en vacker glänta, hittade han en liten, kulturhistoriskt och nationalromantiskt charmerande stuga. Hade detta varit på mobiltelefonernas tid hade han väl direkt på impuls ringt Skansen. Tur att detta inte var fallet. Dess dragningskraft hade mycket att göra med dess symbios, dess släktskap med sin vilda och gröngråa omgivning.

Stugan framstår nu, då jag tänker tillbaka, som en symbol för kulturens hopvävdhet med naturen. Som ett slags uppmärksamhetspockande utropstecken i anslutning till denna stora fråga, som exempelvis har diskuterats – samman med förhållandet mellan den fysiska miljön och folkminnet, skogslandskapets betydelse för nationalkänslan – med stimulerande och färgrik berättarglädje hos kulturhistorikern Simon Schama i Skog (1997) eller mer på avhandlingslingo hos kulturgeografen Tom Mels i Wild Landscapes (1999).

Men här får vi av utrymmesskäl lita till litterär förtätning. Ovan nämnda släktskap har ju vår diktare fångat med en så här förnämlig observation: ”[I] ödemarken var det långt mellan de grå stugorna, som tycktes vara uppvuxna ur gråberget och syskon med klippstyckena”.

Bland Heidenstams prosa är det väl främst i Hans Alienus (1892) och När kastanjerna blommade (1941) som vi möter dylika Tivedskommentarer. Skogen i allmänhet susar som bekant mer eller mindre genomgående i hans produktion.

Den som vill läsa på fin prosakonst uttryckta personliga reflektioner över detta skogsrike och dess kulturhistoria vänder sig annars med fördel till Övralidspristagaren Folke Dahlbergs betraktelse från 1952. Detta är också året som postumt mottog Trolltiven från den på sin tid kände, men för vår läsekrets ännu säkerligen välbekante, etnografen och forskningsresanden Eric von Rosen. Han hade flera gånger under 30- och 40-talen, iförd spetsbyxor och benlindor, betagen och tjusad, utforskat den gamla tolvmilaskogen. Han höll den som den vildaste i sin art av vad han sett i fyra världsdelar. Hans finaste insats för den samma var väl likväl inte boken utan att han lyckades få området naturskyddat. En välsignelsebringande insats som kröntes av nationalparksinvigningen 1983.

När vi nu rör oss i grevens tid kommer jag att tänka på när jag själv som liten slarv rörde mig – omedvetandes – i grevens spår genom den imponerande sprickdalen Stigmanspasset igenom vilken man på 1930-talet hade byggt en väg. Rockelstas herre är nämligen den som fått namnge detta ställe, antagligen efter de fredlösa som genom västgötalagen dömdes att framleva sina dagar i skogen. Passet påminner mig i sin tur om hur mina föräldrar – på ort och ställe! – räckte mig en nyutgåva av märket Markmans – som jag senare förstod var kommunisten Nils Holmbergs – ganska underhållande Per Stigmans äventyr (1944) att läsa när ledan i det regntyngda tältet blev påfrestande. Den fredlöse hjälten kämpade från Tiveden mot den utländska ockupationsmakten under Albrecht av Mecklenburg och dennes maktmissbrukande fogdar.

Man skulle kunna fortsätta med en hel liten skogssjö av Tivedslitteratur, men nu går vi äntligen istället stigen tillbaka till min stuga. Ty visst var det en 1800-talsskapelse jag funnit; antagligen hade den till och med rests ganska tidigt i detta århundrade. Men om den någonsin stått omålad vädergrå, var den emellertid nu överdragen med falufärg.

I bildboken Verner von Heidenstams landskap (1959) nämns lustigt nog just stugommålning som ett exempel på hur Heidenstams landskap förändrats på ett sekel. När fotografen under sina strövtåg ”verkligen en gång kom fram till en grå Tivedsstuga, stod färgpytsen med Falu rödfärg redan i fönstret, och halva stugan var målad”.

Ingen bodde uppenbarligen längre i den av mig uppspårade stugan, men den var i sådant skick att man fick en känsla av närvaro och underhåll. Gamla redskap stod strödda kring huset. Kisade man in genom dess fönsterblickar såg man en sparsam interiör som man alltså inte brytt sig om av riva ut. Lite husgeråd och don låg också kvar. Allt detta gjorde ett något orealistiskt intryck: Vad var det för märkligt museiföremål jag funnit i denna – som Gunnar Wennerbrg skulle ha sagt – skogens dunkla gömma? Jag stod nu i förtrolig förbindelse med en annan tid, en svunnen värld. Tonåringen drogs instinktivt till dess renare luft. Förmodligen hade de människor som under förrförra seklet hukat i detta hem också utstått mycken nybyggarmöda. Men jag var övertygad om att min egen tids onda verklighet långt ifrån hade haft samma förkvävande gastgrepp den gång då denna träboning timrades. Om jag alltså lät mig gripas en stund av det stycke konkretiserad historieromantik som jag stod inför, så lockades jag likväl inte till verklig verklighetsflykt utan gavs, om något, energi till vad som i min skola kallades nutidsorientering. Jag kunde inte arbeta med det förindustriella samhällets verktyg, men jag ville hemskt gärna se detta mer levande, luftsrena gamla Sverige byggt i nya former.

Den känsla jag erhöll kommer mig faktiskt också att tänka på Karl-Ewerts samtidigt nostalgiska som nyktra visa “Barndomshemmet” – i vilken figurerar just en liten röd stuga invid en mörkgrön granskog, och vilken utvandraren lämnat längesedan. Hans sentimentala tanke glider ohjälpligt och förståeligt till hemmet och till Sverige, men han konstaterar samtidigt tankeklart att hans lyckoland endast är en chimär. Han har ju ställts inför en ny verklighet nu, nya ansvar och förutsättningar.

På detta vis växer den Tivedsstuga jag snubblade fram till på gjengrodde stier också ut till en symbol för det balanserade, det uppbyggliga förhållningssättet till romantik och realism, till forntid och framtid. Och det gäller väl till sist än mer om skogen själv: den som sätter oss i ett organiskt, andande samband med den uråldrigaste ålderdomen, den i vilken vi kan förnimma kommande dagars konturer; nya soluppgångar över vassa trädkammar och mjuka gråstensberg. Skogen i Tivedsform, det vill säga den skog som tillåts växa utan våldsam exploatering, får ju ett starkt element av tidlöshet. Träd förmultnar medan nya skjuter skott. Men skogen är densamma; den bara utvecklar sig så som det ligger i dess natur och efter de externa faktorer som verkar på den. “Här grönska ormbunkskogarnas ätteläggar”, säger Heidenstam. Människor dör medan nya föds. Men nationen är densamma; den bara utvecklar sig så som det ligger i dess natur och efter de externa faktorer som verkar på den. Folket är ett skyhögt jätteväsen, säger Heidenstam. Det är ju lika stort som summan av de gångna, gående och ogångna generationerna.

Men en skog kan fällas och även en jätte kan falla. Skyhög eller inte, den gamle trötta resen behöver igen den vårliga vitalitet och mustiga växtkraft som bara kan komma ur själva livets källa. I det mörka skogsrummet känner vi oss närmare detta ursprung. Men det är endast till sist, när vårt verk är fullbordet, som vi fullt ut skall möta det – som det återigen heter i visan om barndomshemmet – i himlens ljusa, fria salar. Så låt oss som den franske poeten Pellerin stå som träd ibland träd, och vagga i skyn över skogen en dröm om en värld bortom vår.