Uncategorized

Publicerad den april 24th, 2016 | av Redaktionen

0

Toner från källan – Edelweiß – patrioten i verkligheten

Av Bo Solberg

Sound of Music är musikalernas musikal i popularitet sett. Den sattes nyligen upp i den stad där jag bor. Den dyker ännu upp lite här och var i Sverige och den klassiska filmversionen repriseras med jämna plågor i TV. Reflekterande över detta fenomen kom jag i dag att tänka på min lilla drapa från Nonkonform nr 88. Här är den i ett något omredigerat och nedkortat skick:

Den österrikiske förbundskanslern Engelbert Dollfuß mördades 1934, vid 41 års ålder, av inhemska nazister under ett från tyskt håll uppmuntrat statskuppsförsök. Det kallblodiga överfallet skedde i hans arbetsrum, under den gråtande Madonnastaty i trä, som kort tid dessförinnan hade förfärdigats av en bonde och skänkts honom. Med sina sista ord bad han Gud förlåta gärningsmännen.

Där slutade en kort men inspirerad gärning, präglad av djup kristen tro och innerlig patriotism – politiskt manifesterad inte minst i de korporativa tankegångar som han hoppades en gång skulle få leda fram ett starkare Österrike präglat av kristen kärlek, nationellt samförstånd och social rättvisa. Med sin fosterländska front hade han sökt bygga upp ett försvar av katolsk andlighet och österrikisk nationalism mot nazistisk infiltration och destruktion.

Dollfuß’ förtrogne, den av honom utsedde efterträdaren på kanslerposten, Kurt von Schuschnigg, måste också nämnas. Hans korta tid som landets ledare präglades helt av kampen för ett självständigt Österrike, som t.ex. av hans försök att få till stånd en folkomröstning för att visa världen det österrikiska motståndet mot en anslutning. Men hans ansträngningar utmanövrerades ständigt av den förkrossande övermakten i norr. Inför denna fick han till slut kapitulera. Schuschniggs sista uttalande som förbundskansler gjordes i radio: ”Må Gud beskydda Österrike”. Det tyska militära och politiska maktövertagandet skedde därefter med imponerande effektivitet: allt var väl förberett. Snabbt och brutalt togs politiska motståndare om hand. Schuschniggs öde står som symbol: han greps omgående av SS som utsatte honom för såväl psykisk som fysisk tortyr. Krigsåren genomlevde han i Dachau och Sachenhausen.

Det finns emellertid otroligt nog en annan österrikisk patriot från samma tid som är klart namnkunnigare än såväl Dollfuß som Schuschnigg; marinkapten Georg von Trapp. Det beror nu ingalunda på att han var en rikt dekorerad hjälte från det första världskriget, eller något sådant – utan på följdverkningarna av sin hustru Marias bok, The Story of the Trapp Family Singers (1949). På Broadway och Hollywood. På vad Rogers och Hammerstein dukade fram ett decennium efter boken. På den nu klassiska filmversion som serverades oss efter ytterligare sex år. Världen känner egentligen endast kaptenen som en Edelweiß-sjungande Christopher Plummer.

Musikalen, och väl inte minst filmen, har emellertid föga förvånande tillåtit sig flera omskrivningar. Detaljer och händelseförlopp har ändrats, men om detta är här inte mycket att orda; den friheten får man väl ge manusförfattare. Slående är emellertid skillnaden mellan fakta och fiktion när det gäller skildringen av baron von Trapps person och förhållandena inom hans familj. Främst att nämna är att familjens djupa religiositet avsevärt har förytligas och att samtidigt – eller just därigenom – det antinazistiska budskapet portioneras ut med väl mycket hollywoodsmak. Filmens stil antyds i följande bild: flykten undan de förföljande, naturligtvis alltid lömska och känslokalla, nazisterna till det neutrala Schweiz, är filmens omtolkning av när familjen helt sonika gick till den lokala tågstationen och begav sig till Mussolinis Italien.

Naturligtvis var familjen von Trapps historia ett tacksamt underlag för musikal och film för dem som ville inhamra antinazism efter kriget. Ty denna är verkligen central även i den sanna historien. Men, som sagt; temat snedvreds av Broadway och Hollywood. Så långt man nu kunde, undvek man framhålla den väsentliga omständigheten att Georg von Trapps antinazism var katolskt motiverad. Det är skillnad på antinazism och antinazism på samma sätt som det är skillnad på nationalism och nationalism. Det andra skälet till deras protest mot naziregimen var ju naturligtvis just nationalistiskt: österrikarna stod nära och borde samverka med det tyska folket, men de hade en egen särart och skulle vara förmögna större insatser om de fick förbli fria och självständiga och inte likriktas av Storebror. Det nationella elementet kommer i och för sig hyfsat fram i filmen, även om man någonstans tycker sig kunna ana det villkorliga budskapet ”Det är tillåtet att vara fosterländsk om motståndaren är nazistisk”. Oviljan i filmen att framhäva Trapps katolska och nationella motivgrund är visserligen symptomatisk och alls inte överraskande.

Så låt oss se på ett par bilder ur baronessans bok, väl förtjänt att läsas. Den är ett intressant och konsekvent vittnesbörd om familjens patriotism och tro.

När, efter Tysklands inmarsch i Österrike, en röst i radion deklarerade: ”Österrike är dött, länge leve Tredje riket!” gick Georg von Trapp med sin familj in i det kapell som han fått tillåtelse att bygga i sitt hem: ”Det var som om vi utan varning hade fått meddelande om en kär och älskad väns död. [—] Vi hade inte förstått förrän nu hur stark fosterlandskärleken kan vara. När vi fick höra att det var vid vite förbjudet att sjunga den österrikiska nationalsången, att den nu var ersatt med nazistsången, att hälsningen ’Heil Hitler’ var obligatorisk […] – varenda gång var det som om en kniv hade vridits om i bröstet på oss”. Atmosfären i landet blev snabbt en annan: polisstat, rädsla för angiveri.

Familjemedlemmarnas ovilja att kompromissa med sina samveten förde dem hela tiden i harnesk mot hakkorset. Den dolde sitt motstånd illa. När en Gestapo-man krävde att baronen skulle behänga sitt hus med hakkorsflaggan inför Führerns besök i Salzburg, svarade han: ”Om ni vill att jag skall piffa upp huset, så har jag vackra äkta mattor. Jag skulle kunna hänga ut en från varje fönster.” Flera av barnens lärare i skolan byttes ut. Barnen kom hem och berättade saker de fått höra. Som den lilla Rosmarie: ”Magistern sa att Jesus bara var en stygg judepojke som sprang ifrån sina föräldrar. Det är väl inte sant, mamma?” Eller: ”I skolan får vi inte sjunga några sånger med namnet Kristus i”. När dottern Lorli vägrade sjunga med i den nya nationalsången och berättade för läraren att hon hade sin familjs stöd i detta, kallades föräldrarna till skolan och varnades att de kunde råka illa ut, om detta fortsatte.

Så kom likväl ett brev till kommendörkapten från Marindepartementet som bad honom att överta befälet över en av de nya ubåtarna och upprätta en ubåtsbas, eventuellt i Adriatiska havet och senare i Medelhavet. Även om erbjudandet var lockande rent militärprofessionellt, antydde formuleringen också ett stundande krig, och att strida för en nazistisk regim var för honom svårsmält. Det var ett stort beslut han nu hade att fatta med omfattande konsekvenser för hela hans stora familj. Maria von Trapp skriver: ”Jag visste att jag ingenting kunde säga. Det här var ett av de tillfällen då en man är ensam – ensam med sin Gud.” Hon bad i stället tyst: ”Ske din vilja”. Snart kom makens slutgiltiga beslut: ”När jag svor eden vid vår stolta gamla fana, sade jag: ’Med kejsaren för Gud och fosterland’. Det här skulle vara mot Gud och fosterland. Jag skulle svika min gamla ed.”

Även till sonen Rupert, som två dagar före invasionen hade fått sin läkarlegitimation, kom en skriftlig förfrågan. Var han intresserad av en tjänst vid ett av de stora sjukhusen i Wien? Han kände det hela olustigt då han visste att det stora antalet lediga tjänster vid sjukhuset berodde på den nya regimens förföljelser och arresteringar av de tidigare tjänsteinnehavarna. Dessutom: ”Jag skulle bli tvingad att utföra alla möjliga handlingar som jag inte har lov till som katolik – och som människa.”

När familjen Trapp en gång av förbundskansler Kurt von Schuschnigg hade ombetts uppträda på en av hans större mottagningar, hade familjen tackat ja och sett det som en ära. När samma fråga senare kom från Hitler var inställningen den motsatta. Kaptenen avböjde, då han därigenom menade sig bli nödd att kompromissa med det kompromisslösa, den kristna tron: ”Det här blir tredje gången vi säger nej till ett smickrande anbud från nazisterna. Barn […], nu måste vi välja; vill vi behålla det materiella goda vi har kvar, vårt hem med alla gamla möbler, våra vänner och allt vi tycker om? I så fall får vi slopa det andliga goda: vår tro och vår heder. [—] Om vi väljer detta, då måste vi resa härifrån. Håller ni med om det?” Alla barnen svarade ja.

Så, tillsammans med en präst, Fader Wasner, som också var det sammanhållande kittet i familjens musikgrupp, gick familjen i exil. Vad som därefter hände med det omnämnda huset – alla som sett filmen lär väl här se en ståtlig herrgård i gult – har en talande symbolik: Gestapo-chefen Heinrich Himmler gjorde det för en tid till sitt högkvarter och inredde därvid kapellet – till en ölhall.

När baron von Trapp många år senare avled, sjöngs vid begravningen efter hans eget val – också det nog så symboliskt laddat – ”Anderas Hofers farväl till livet”. Hofer var den bonde, som ledde upproret mot Napoleons ockupationsmakt i Tyrolen 1809 och avrättades av fransmännen. (Som en del av våra läsare kanske kommer ihåg var det till samme Hofer, som Per Engdahl under kriget hade hänvisat inför eventualiteten att Sverige, likt Österrike, skulle ha invaderats av Tyskland).

Avsikten med denna hänvisning till Georg von Trapps ställningstaganden och val under kriget är inte att döma de österrikare som valde, eller tvangs, att finna andra sätt förlika sig med sina kristna samveten under dessa år. Man väljer alltid handlingsalternativ utifrån de förutsättningar som är för handen i det enskilda fallet. Jag ser likväl Georg von Trapp som ett exempel på rakryggat, konsekvent och logiskt handlande. Hans fall är en tydlig exponent av den andliga och ideologiska motsättningen mellan biologimaterialistisk nationalism och kristen tro. Där den förra låter kroppen spela den centrala rollen i uppfattningen om människan och därmed nationen, och gör socialdarwinistisk kamp om tillvaron till det grundläggande draget i utveckling, räknar den senare, utan att förneka behovet av att ta hänsyn även till biologiska realiteter, med själen som det avgjort väsentliga hos människan och i den historiska utvecklingen. Vi står alltså inför två klart skilda sätt att se på människans primära uppgift och mål, på hennes värde, på hennes uppfattning av rätt och fel, osv. Den ena främjar nationer som tror sig vara sig själva nock, som tenderar mot självförgudning. Den andra fostrar nationer som vill vinna sitt värde och sin livskraft genom att med 86:e psaltarpsalmen erkänna att de är från Gud och därför ära Honom. Rasism och imperialism står mot mänskligt broderskap och samnationalism.

Georg von Trapp framstår som en troende katolik och en fosterlandsvän av renaste vatten – därför såg han klart farorna med Anschluss, det katolska Österrikes reducerande till provinsen Ostmark i det stortyska naziriket, därför såg han klart mörkersidorna hos Hitlers rörelse. Han sökte inte världslig ära och ställning när det innebar en kompromiss med övertygelsen. Han sökte en oändligt högre ära och ställning. Må denne österrikiske patriot, likt sin forne ledare, ha haft Madonnan vid sin sida när han gick bort.


Om frfattaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑