Av Bo Solberg
Bruce Springsteens nyligen avslutade The River Tour Summer ’17 hade onekligen något av inverterat korståg över sig. I sin iver att drämma till president Donald Trump – bland annat för dennes åtstramande av muslimsk invandring till USA – drog sig musiklegenden inte för att peta i Pete Seegers text till en gammal irländsk jigmelodi i “American Land”. I originalet heter det: “The Blacks, the Irish, the Italians, the Germans and the Jews | come across the water a thousand miles from home | with nothing in their bellies but the fire down below”. Revisionisten drog ett streck över tyskarna och skrev istället ovanför dit “the Muslims”. Det blev ju förvisso en betydligt aktuellare version. Men syftet var nu att vara politiskt korrekt: under en annan konsert hade han i samklang härmed uttryckt sitt stöd för “tolerance, inclusion, reproductive rights, civil rights, racial justice, LGBTQ rights, the environment, wage equality, gender equality, healthcare, and immigrant rights”. Ja, han tolererar och inkluderar verkligen det mesta, sina ideal trogen
Bruce Springsteen är en ovanligt begåvad musiker och låtskrivare, en fantastisk scenunderhållare och han framstår som en väldigt sympatisk person. Men politiskt sett turnerar han i det blå – eller tyvärr snarare i mörkret. Och då han når ut till miljoner och åter miljoner hängivna fans världen över blir han onekligen ett redskap med en viss effektivitet.
Men detta om att ersätta tyskar med muslimer fick mig genast att reflektera över en mycket allvarligare verklighet. Ja, naturligtvis över det muslimska intåget till vårt södra grannland och till det låga födelsetalet där. Siffrorna är alarmerande: enligt uppgift bestod befolkningen år 2010 av ca 5,8 procent muslimer. Nativiteten är därtill den lägsta i hela världen. 2015 rapporterades att i genomsnitt endast 8,2 barn föddes per tusen invånare och år under de fem föregående åren. Man kan ju sedan med fog dessutom undra hur många av dessa barn som har etniskt tyska föräldrar. I en artikel publicerad på nättidningen Breitbart hösten 2016 får vi delvis ett svar. Den framhåller hur tyskarna snart kommer att vara en minoritet i sitt eget land: nästan 40 procent av alla invånare under fem år är främlingar visar officiell statistik.
När förbundspresident Joachim Gauck i slutet av förra året uttryckte möjligheten eller förhoppningen att han kunde få en muslimsk efterträdare, bidrar det naturligtvis till att skärpa bilden av samhällets utvecklingsriktning.
Om vi bevittnar ett folkmord eller ett folksjälvmord – därom kan de lärde tvista.
Jag kan likväl inte låta bli att eka vad Per Engdahl skrev i dikten ”Önskedröm” (Medan jorden brinner, 1944) om att hämnas på Hitler till tionde led. Den processen är tydlig och har allt kommit en bit på väg. Frågan är: när vi kommer till det tionde ledet, finns det då något tyskt folk kvar att tala om?
Tillåt mig avslutningsvis utveckla denna tanke på ett omständligt vis. Bruce Springsteen är född, uppvuxen och fortfarande bosatt i New Jersey. Det ligger därför nära till hands att i illustrationssyfte hänvisa till en bok som en gång publicerades just i denna lilla delstat: Germany Must Perish! (1941) av Theodore N. Kaufman. En argumentering för tyskarnas utrotande medelst tvångssterilisering. Man behöver inte lägga alla tyskar under svärdet, menade den snälle Kaufman – steriliseringskniven vore så mycket humanare.
Men fysiska ingrepp i syfte att snörpa av folks fortplantningsförmåga ansågs uppenbarligen även de som alltför brutala och därför kontraproduktiva. Man har i Tyskland – och i hela västvärlden – använt mer subtila metoder. Man har främjat en kultur och en livsstil som har resulterat i en katastrofalt låg nativitet. Man har kombinerat detta med massinvandring av utomeuropeiska folkgrupper med hög nativitet. Den kemiska föreningen av dessa båda element har blivit dynamit. Så länge stubintråden brinner hörs bara ett svagt ljud och endast ett fåtal reagerar. När det hela sedan briserar är det för sent för reaktion.
”Fire down below” har fått en ny, skrämmande mening.
I KYRKTORNETS SKUGGA
“By Our Lady of the Roses / we lived in the shadow of the elms” – så besjunger Bruce Springsteen sin katolska uppväxt i den fina låten “Walk like a man” från 1987. Vid ett framträdande vid the Tony Awards förra året uttryckte han samma sak med en variation: ”we lived in the shadow of the steeple”.
Michael J. Matt tar det senare uttrycket som utgångspunkt när han gör en utmärkt videokommentar till Springsteens nuvarande liberala ståndpunkter och hans katolska bakgrund; ”A Remnant TV Short: Bruce Springsteen: My (Catholic) Hometown” (publicerad på YouTube den 29 mars 2019). Videon avslutas: ”Bruce Springsteen was born in 1949. Just twelve years before Vatican II.” Sångaren får med andra ord stå som symbol för det andra Vatikankonciliets konsekvenser.
I sitt Tony Awards-framträdande sade Springsteen för övrigt, när han talade om människorna i hans lilla hemstad i New Jersey, att de ”did their very best, the best that they could, to hold off the demons, inside and outside, that sought to destroy them, their homes, their families, their town”.
Man måste nu tillägga: Men demonerna var smarta. De visste, att de bäst kunde komma åt människorna, hemmen, familjerna, samhällena, om de kom åt Kyrkan. De gjorde de sannerligen efter ”Vatican II”.