Av Bo Solberg
Fader Stephen J. Brown avslutar sin insiktsfulla utläggning om patriotismen – vilken ni väl lyssnade flitigt till häromsistens? – med en förhoppning att han med denna lyckats klargöra patriotismens “natur och därigenom särskilja den från andra begrepp med vilka den är benägen att förväxlas”. Ett av dessa begrepp är uppenbarligen det som han vill beteckna med termen nationalism. Det faktum att vår nättidskrift lägger en annan innebörd i detta idag så känsliga ord, berättigar en separat kommentar.
Patriotismen är virtue. Nationalismen är vice. Den förra är ursprung. Den senare är urartning. Den terminologi som ligger bakom denna Fader Browns ramsa, framstår som ganska typisk för engelsk språkanvändning. Men den är olycklig; den spelar om något fädernesländernas fiender i händerna.
Patriotismen uppfattar Fader Brown alltså som ett synsätt vilket betraktar nationen som ett relativt värde, ett som villkoras av Gud. Men hos nationalismen har detta värde lösgjorts från sin direkta relation till Gud, blivit fristående och därmed absolut. Följden av den förra blir nationer som uppfattar sig som delar av Guds ordning och därför som skyldiga att svara inför Honom. Den senare kommer i motsats härtill att i brist på gudomlig vägledning istället förguda nationen. Den förra kommer att stå i samklang med andra folks fosterlandskärlek och därmed bidra till internationellt samarbete och mänskligt brödraskap. Den senare kommer att se sig självt som förmer än andra nationer och därmed snarare omöjliggöra sådant samarbete och brödraskap. Den förra älskar fäderneslandet för ”att det är” (ens eget), den senare för ”vad det är” (eller snarare uppfattas vara; det vill säga efter föreställningar om egen förträfflighet).
Att göra en begreppsdistinktion mellan dessa tvenne sätt att förhålla sig till fäderneslandet är det naturligtvis inget som helst fel på. Det är tvärtom en oerhört viktig distinktion – en som jag själv gjort många gånger (se t.ex. ”Väsen om nationalismens väsen”, den 27 mars 2014). Men när det gäller termerna för de tvenne begreppen måste jag alltså föreslå en helt annan lösning. En möjlig och väl acceptabel differentiering ligger i att patriotismen hänvisar, som Fader Brown också säger, till nation och land (fädernesland) medan det essentiella i den senare kort och gott är nationen (folket). Men den klart viktigaste skillnaden torde vara denna: Patriotismen framstår som synonym till fosterlandskärleken, amor patriæ – det vill säga den har sin betoning på instinkt och känsla. Nationalismen framstår som en politisk-ideologisk beståndsdel, vilken enkelt uttryckt innebär ett hänsynstagande till nationen som en realitet och ett värde. Den har med andra ord betoning på tanke och idé. Utöver dessa skillnader framstår de tvenne termerna som likvärdiga, som ord med samma värdeladdning. Det finns ingen positiv eller negativ pol här.
Den polära distinktion Fader Brown gör skulle jag istället vilja uppställa som patriotism och nationalism på den ena sidan och chauvinism (med dess synonymer och följdprodukter som nationalegoism, imperialism, biologisk materialism eller rasism) på den andra. Den förra sidan kan då – i enlighet med Fader Browns egen modell – sägas representera ursprunget medan den andra föreställer urartningen.
Fader Brown skriver i sin artikel att hans ambition inte varit att diskutera patriotismens konsekvenser för människan och samhället. Men låt mig då göra det i all korthet. Om patriotism är fosterlandskärlek och nationalism är det teoretiskt-filosofiska och politiskt-praktiska ställningstagandet för de nationella värdena, är den senare också en uppenbar och ofrånkomlig konsekvens av den förra.
EN LÖJLIG TUPP ELLER VARJE NATURLIG TUPP?
Richard Aldington har givit oss ett annat målande exempel på den misslyckade terminologin i sin roman The Colonel’s Daughter (1931): “Patriotism is a lively sense of collective responsibility. Nationalism is a silly cock crowing on its own dunghill.”
Det rör sig här – är väl rimligt att anta – om en allution på ordspråket “Every cock will crow upon his own dunghill”. I detta beteende ligger alltså inget löjligt; alla tuppar har det – eftersom det är deras naturliga beteende, pådrivet av en instinkt. Och varför gal de? Jo, till försvar för reviret och för hönorna inom detta. Uttrycker vi det i mänskliga termer har tuppen en levande känsla för det gemensamma ansvaret.
Och då är vi alltså tillbaka där vi började, Aldington. Men kanske har vi lärt oss något? Vi står ju nu här med dels patriotismen, känslan, – tuppens instinkt – och dels nationalismen, känslans omsättande i tanke och handling, – tuppen försvarar sitt område.
VARJE TUPP PÅ FÖRDÄMNINGSVALLEN
Dagens politiska korrekthet uppfattar naturligtvis inte endast nationalismen, men även patriotismen, dvs. redan KÄNSLAN för nationen, såsom en löjlig tupp. Ja, filosofen Erik Ryding använde lustigt nog samma adjektiv när han på 80-talet konstaterade att “känslan för nationen anses snarast som någonting löjligt (utom vid ishockeymatcher)”. Men det hör till våra grundläggande och naturliga plikter att “försvara vårt revir” – att stå emot de anfallsvågor som slår in allt längre över fosterlandskärlekens och fosterlandstankens härjade kuster. Arbetet börjar på begreppens och termernas område. Ovanstående artikel hoppades alltså härvidlag få tjäna som en liten sandsäck i en aktut tarvad fördämningsvall.