Ideologi

Publicerad den september 24th, 2018 | av Redaktionen

0

Hvad skete der og hvorfor?

Af Bosse paa Solbjerget

En af Per Engdahls mindre kendte bøger er uden tvivl Demokrati og diktatur: de europæiske statsformers udvikling fra 1920-1950 fra 1950. Dette skyldes ikke værkets ringere værd, men snarere, ville jeg mene, at det blev trykt på den anden side Øresund på – vi lytter nu ikke til Tegnér – det dejlige sprog, dansk. Alene denne skandinaviske sideplacering berettiger til en omtale i dette websted.

(Jeg vil nu holde mig til det danske tungemål. A: som en hyldest til dette sprog og til mit emne. B: eftersom det ville være til stor gavn for svenskerne at øve sig på at lære dansk. C: endelig for at tiltrække en og anden dansker til Nonkonform.)

Bogen skildrer først de vestlige demokratiers udvikling med særlig vægt på det forfatningstypologiske aspekt. Derefter beskrives den tilsvarende udvikling i USSR, Italien og Tyskland. Den demokratiske udvikling er blevet beskrevet grundigt mange gange før, men som en typologisk undersøgelse af diktaturerne er Per Engdahls bog noget af et banebrydende arbejde på trods af sin generaliserende natur. Vi møder den sovjetiske partistat – med stat og samfundsorganer som redskaber for partiet –, den trefoldige italienske stat – hvis ledende organ repræsenterer regeringen, partiet og korporationerne – og den tyske førerstat – med partiet og staten på siden af et ”selvforvaltende” samfund. Undersøgelsen af udviklingen og funktionen af disse politiske systemer var også af afgørende betydning for den nysvenske bevægelse, hvad angår definitionen af dens egen opfattelse af statens og samfundets karakter. Per Engdahl bevæger sig væk fra den fastlåste position mellem Skylla og Charybdis, demokrati og diktatur, til en forfatningsmæssig form og en social orden, der vil overføre det bedste fra de gamle systemer til det nye. Han mener dermed, selvfølgelig, en moderne korporatisme.

Bogens baggrund var følgende. Nogle af nysvenskernes danske venner, tilhængere af den europæiske socialreformisme, tog over til Malmø med en plan om at skrive en række værker, der skulle give et dybere og mere nuanceret billede af de aktuelle politiske begivenheder og deres årsager end det, som blev præsenteret af dagspressen. Per Engdahl blev bedt om at skrive det politisk-forfatningsmæssige bind, en chance han selvfølgelig sagde ”Ja, tak!” til. En af disse venner var den danske cand. mag. i historie, forfatteren Ejnar Vaaben. Han blev planlæggeren og redaktøren af serien; den der bragte de forskellige bidragydere sammen og fordelte opgaverne. Vaaben var manden, som i en tale til den 11. nysvenske nationale konference, havde opfundet udtrykket ”Alle veje fører til Malmø”. På kredskonferencen i 1952 i Malmø kendetegnede han også i et inspireret indlæg den nysvenske bevægelse som ”the happy few” i Sverige.    

Serien som helhed fortjener nu også omtale, ligesom førstnævnte værk på grund af dens relegering til glemslen (vi bliver nødt til at opsøge de nærmeste danske forskningsbiblioteker, hvis vi ikke tør satse på et heldigt fund hos danske antikvarboghandlere). Den fik navnet Hvad skete der og hvorfor (HSDOH) og blev udgivet i årene 1950 til 1952 af Nordisk Informator i København i ti gennemgående velillustrerede bind.

Det hører nu til denne sag, at flere af de deltagende forfattere før og under krigen havde arbejdet, indenrigspolitisk eller som frivillige i Waffen-SS, for den side, der endte med at tabe – noget de kom til at betale for med forfølgelse og fængsel. Det kunne nu være let at fatte mistanke til, at HSDOH var et led i disse menneskers bestræbelser på at rehabilitere sig, at gøre sig en irettesættelse tilføjet og forskønne lys, og den anden i den stil, de siger i sådanne sammenhænge. Vägen Framåt havde en anden fortolkning:

”När man vant sig vid att läsa den demokratiska pressens onyanserade utklassning av allt, som inte är likriktat demokratiskt, och som följaktligen stämplas som nazism, slås man gång på gång av häpnad just vid genomläsningen av detta verk. Här möta en rad personligheter, som i den allmänna opinionens ögon blivit stämplade, men som här avslöja sig som självständigt tänkande författarprofiler med egna synpunkter och personliga perspektiv. Männen bakom detta verk äro lika litet ensartade som ett demokratiskt författargalleri. Man möter samma av temperament och upplevelse präglade motsatser. Man möter en nyansrikedom i ståndpunkter och uppfattningar, en vilja att bana sig fram på nya vägar, som är fullt i klass med det bästa på den andra sidan. Det som man kanske har svårast att begripa är hur dessa människor kunna förenas under samlingsbeteckningen nazister. Ty det finns hos de flesta av dem en rad dominerande synpunkter och idéer, vilka icke alls stämma överens med det typiska i nationalsocialistisk åskådning.” (VF 1952, nr 10)

HSDOH indledes med to bind af Ejnar Vaaben: Europa under kontinenternes opmarch: træk af den verdenspolitiske udvikling fra Versailles til Korea, del I-II. Det tredje bind var Per Engdahls ovenfor omtalte værk. Det fjerde bind, Danmarks nationaløkonomi og udenrigspolitik gennem tyve år, var af den danske forfatter, komponist og professor i økonomi, Knud Asbjørn Wieth-Knudsen. Femte bind blev skrevet af en i Danmark bosiddende nordmand, tidligere kaptajn i hærens flyvertropper, Erik Lærum. Den havde titlen Krigsforberedelser og krigens forløb. Det sjette bind, Historiske øjeblikke, var af den professionelle danske journalist, Christian P. Christensen. Det syvende bind, Er folkeretten i opløsning? blev skrevet af en anden journalist, den schweiziske dr.phil. i filosofi, Hans Oehler. Danskeren Johannes Schmidts Nationerne og de nationale mindretal udgjorde ottende bind i serien. I bind ni med titlen En menneskealders Danmark var Chr. P. Christensen atter på banen. Det tidligere medlem af Folketinget, Valdemar Thomsen, kunne derefter slutte det hele af med bind ti: Vort hovederhverv i tidens malstrøm.  

Dette er naturligvis ikke det rette tidspunkt til at studere alle disse mennesker og bøger. Men et par af dem kaster vi et blik på, og derefter må interesserede selv komme videre på egen hånd. Vi kan gøre det let for os selv ved at støtte os til Vägen Framåt. VF præsenterer i tre kulturelle artikler (1952, nr. 10-12) Ejnar Vaaben, Hans Oehler og C.P. Christensen.

Men først noget om Erik Lærum. Han havde tilhørt de Waffen-SS frivillige, og jeg ønsker i denne sammenhæng at fremhæve en artikel af ham i Vägen Framåt som det bedste svar på forfølgelse og krænkelser. Han reagerede nemlig ikke med had og hævn på det officielle Danmarks barske behandling af ham efter krigen; en dom på otte års fængsel (senere forkortet til fire) ”för att med konungens och krigsministeriets öppet uttryckta tillfredsställelse” at have meldt sig frivilligt til kampen mod kommunismen. Han ønskede forsoning: ”Det tjänar oss alla bäst, om vi samlas kring ett positivt och konstruktivt arbete”.

Ejnar Vaabens oprindelige åndelige ståsted er beskrevet i VF som typisk dansk konservatisme med dens rødder i de romantiske strømninger omkring Oehlenschläger og påvirkning af grundtvigiansk mystik og idealisme tilsat farven fra den nordiske oldtid, som den bl.a. møder os hos én af Danmarks store digtere, Johannes V. Jensen. Dertil kommer den tyske indflydelse: Spenglers historiefilosofi og aristokratiske etos, den liberale germanisme fra det sidste århundrede, Rätzel og Haushofers geopolitiske synspunkter fusioneret med dansk romantik og dansk liberalisme i Grundtvigs udgave i en original syntese. Desuden er Vaaben modtagelig for angelsaksiske påvirkninger af delvist empirisk karakter, hvilket udgør en besynderlig  modsætning til den romantiske mystik. Vaaben indtager også flere uafhængige synspunkter og gør mange originale iagttagelser i sine beskrivelser af historiske begivenheder.    

”Vaaben är starkare, när han kommenterar än när han refererar. Så blir också kapitlet om idéernas devalvering en verklig höjdpunkt. Här framträder hans historiska relativism, hans känsla för sambandet mellan idé och miljö, mellan intention och intresse, hans sinne för det tidlösas och allmänmänskligas ständiga omformning efter en skiftande provinsiell eller tidsbunden särart. Den framställning han här ger av nationalsocialismen sådan han själv en gång uppfattade den, borde läsas av alla demokrater. För Vaaben var nationalsocialismen ett försök att ge folkstyret nya former, att komma bort från den ensidiga statskulten i dess kommunistiska eller fascistiska form, att sätta folket och därmed människan i centrum. Utvecklingen gick i annan riktning, och när nationalsocialismens historia skrives, kommer det till sist icke att bli dess motståndare utan dess svikna följeslagare, som komma att fälla det rättvisa slutomdömet. Det kan nog ifrågasättas, huruvida inte Vaaben redan från början gjort sig en idealbild av nazismen, som saknade täckning i verkligheten. Men hur som helst: denna bild – riktig eller felaktig – motiverade hans egen ståndpunkt. Det är ett vittnesbörd om demokratisk intolerans och demokratisk inskränkthet, när man vägrar respektera detta faktum. Vaaben framträder i sitt verk som en personlighet med färg och temperament, en sökare och en stridsman på samma gång.” (VF 1952, nr 10)

Hans Oehler beskrives som følger:

”Till sitt yttre framträdande är han en anspråkslös, nästan timid man, som inte pockar på någon särskild uppmärksamhet. Men man behöver inte ha talat länge med honom för att komma underfund med hans skarpa hjärna, hans vidsträckta kunskaper och hans djärva fantasi. Bakom hans vetenskapligt skolade logik döljer det sig också något av en konstnär. De flesta skulle i honom ana en av dessa stilla i landet, som befolka bibliotekens läsesalar eller som försjunka i sitt studiearbete på en kammare, vars väggar täckas av bokhyllor. Få skulle tänka sig, att denne tillbakadragne och förfinade man samtidigt är en av de mest orädda och stridbara män, som det lilla Alplandet fött under senare år. Han hörde nämligen redan under 30-talet till dem, som öppet deklarerade sina sympatier för Tyskland. Han föll inte undan, när världspropagandans papperslavin dränkte allt under krigets slutskede, och det fria neutrala Schweiz lät honom därför i två års fängelse sona sina åsikter. För oss svenskar, som dock upplevat åtskilligt, låter detta otroligt, men det är faktiskt sant. Hans Oehler, den glänsande tänkaren och författaren, den sympatiska personligheten, den redbara människan, har enbart för sina åsikters skull kastats i fängelse av ett land, som kallas en mönsterdemokrati. Det är följaktligen inte utan intresse man läser hans efter kriget skrivna del av Hvad skete der og hvorfor? En människa, som utsatts för den psykiska press, för vilken Oehler varit offer, som fortfarande inte skulle kunna försörja sig, om han inte hade haft stödet av en beundransvärd maka, helt enkelt därför att han överallt bojkottas, denne man borde nu vara mäktig ett arbete, där hatet, revanschbegäret och revoltandan skulle lysa. Men i stället har han samlat sig till ett verk, som på ett glänsande språk och med en oöverträfflig klarhet ställer fram ett problem av folkrättens invecklade och svåröverskådliga natur i ett nästan tidigare okänt och i sin historiska djupodling fascinerande perspektiv. Hans Oehlers arbete hör utan tvekan till något av det tyngst vägande, som producerats i Europa efter kriget. Med detta inlägg har den utstötte schweizaren från en av Zürichs förstäder förvärvat sig en rangplats icke blott i täten för det nationella Europa utan för vår tids intellektuella liv över huvud taget.” (VF 1952, nr 11)

International ret forekommer Oehler at være et typisk udtryk for Vestens essens. Han har også formuleret denne den veslige kulturs essens i tre ord: frihed, retfærdighed og kærlighed til sandheden. Oehler påviser en interessant og original parallel mellem den vestlige indstilling og det gamle Persien. Han ser f.eks. den persiske idé om en universel Gud, fælles for alle folkeslag, der fører til tolerance overfor forskellige nationale kulturer, som en modsætning til Det gamle testamentes jødiske chauvenisme. Persisk tro var ifølge ham i harmoni med den jødiske reformation, som den møder os i Esajas og Jeremias. I Kristi voldsomme kamp mod farisæerne, ser han en parallel til den zoroastriske kamp mod Malakias, profeten for den jødiske ”mod-reformation”. Oehler påpeger også relationen mellem den persiske visdom og den græske filosofi, som dengang var et forsømt kapitel i den filosofihistoriske forskning.    

”Framställningen om folkrättens utveckling i modern tid och dess totala förfall i de två världskrigens århundrade är späckad av fakta, av träffande iakttagelser och originella reflektioner. Sammantaget blir den en frihetens höga visa, en apoteos över den västerländska personlighetsprincipen, en lovsång till vidsyn och tolerans, som lyfter detta arbete högt över det vanliga. I motsättningens mellan nationell tolerans och nationellt trångsinne ser Oehler en av huvudlinjerna i vår tids kris. Man kan inte komma ifrån, att mycket av det, som han brännmärker, också återfanns i nationalsocialistisk politik. Hans storstilade konception av ett enat västerland, byggt på frihet, tolerans, rättfärdighet och intellektuell sanningskärlek är ett program för den europeiska socialreformism, som ensam kan visa vår söndertrasade världsdel vägen ut ur återvändsgränden, vägen mot en framtid av förnyad skaparkraft”. (VF 1952, nr 11)

Christensen er fortælleren blandt forfatterne til HSDOH. Han minder indledningsvis i beskrivelsen af ham i VF ganske meget om Oehler:

”Personligen är han en liten satt man med anspråkslöst uppträdande. När man hör honom tala, anar man inte den koncentrerade lidelse, som han kan få fram i sina skildringar. Som författare hör han till dem, som kunna förvandla ett stoff till ett levande drama. Det är rätt intressant att jämföra hans båda framställningar, dels det krigshistoriska bandet Historiske øjeblikke och dels berättelsen om den danska utvecklingen under de senaste trettio åren i En menneskealders Danmark. Om man vill få tag på en författare, som inte är likriktad, som kan skriva i två väsentligt olika stilarter utan att därför förlora sig själv, då skall man läsa dessa båda band. Historiske øjeblikke är utan tvekan den mest lättlästa. Det finns få om ens någon skildring från det andra världskriget, som är så laddad, så fylld av spänning och intensitet, som dessa ögonblicksbilder, vilka snabbt djupna till analyser av det skeende med väldiga perspektiv både bakåt och framåt. C. P. Christensen besitter en sällsynt förmåga att låta fakta själva tala. Han kommenterar egentligen ganska litet. Men hans referat av händelserna höjer sig till ett konstverk. Det är karakteristiskt, att han inlett framställningen med striderna kring Suomussalmi under det finska vinterkriget. Häruppe i en avsides belägen vrå av världen långt bortom de stora färdsträckan, låter han läsaren börja. En finsk bataljon, delad i två avdelningar ligger färdig att möta två ryska divisioner. Och så börjar detta ödemarksspel, som slutade med en av den finska krigsmaktens mest lysande segrar. Att från dessa vintertunga skogar förflytta sig ner till de klassiska västeuropeiska slagfälten och följa den tyska stållavinens oavbrutna triumftåg innebär en scenförändring, som i och för sig skapar effekt. Men det finns något i C. P. Christensens skrivsätt, som förenar alla hans kapitel och gör dem till en enhet. Han börjar ofta med någon karakteristisk detalj, en avgörande händelse, som från början sätter läsaren in i sammanhanget och skapar den lämpliga stämningen. Sedan rullar han lätt och lekande ut perspektiven, drar upp sammanhanget och orsakerna i det förflutna och låter sedan hela händelseförloppet utveckla sig lika logiskt som dramatiskt. [—] Stilen är så karakteristisk, själva greppet om ämnet så unikt, att man läser allt med behållning och njutning, antingen det innehåller något nytt eller utgör en intelligent och elegant analys av något, man visste förut. Helt annan är däremot stilen i ’En Menneskealders Danmark’. Naturligtvis skulle C. P. Christensen ha kunnat dramatisera även detta stoff på samma sätt som han gjort i de krigshistoriska skildringarna. Men han har avstått från att briljera med sin förmåga och i stället anlagt en nyktert saklig ton, som ibland kommer en att tänka på ett vetenskapligt arbete i ämnet historia. [F]ör oss svenskar är […] denna bok av oskattbart värde, ty den ger oss inblickar i dansk utveckling och danska reaktionsnormer som vi förut varit alltför fattiga på. C. P. Christensen framträder här som en dansk patriot av renaste vatten. Kanske är det fullt medvetet, som C. P. Christensen här valt en mera behärskad stil. Ty just denna brist på de grälla färgerna kommer läsaren att riktig känna de känslor, vilka trots allt lysa fram genom hela skildringen. Man möter i C. P. Christensen en färgrik, nyanserad och självständig personlighet. Utan sådana män vore den västerländska kulturförnyelsen en utopi.” (VF 1952, nr 12) 

Jeg vil nu naturligvis gerne tilføje: uden Kristendommens restaurering ville den vestlige kulturelle fornyelse være ren utopi. Men det blev heldigvis opfattet som selvindlysende. Det fremgår i alt fald af det ti-punkts program, der blev vedtaget af den europæiske sociale bevægelse i 1950, og som blev kendt under betegnelsen Carta di Roma.

Den seksogtres-år gamle danske bogserie er under alle omstændigheder interessant som vidnesbyrd om ånden og holdningen hos de mænd, som oppebar den europæiske socialreformisme efter krigen. De mænd som Vesten ifølge VF havde behov for. Mænd som var blevet marginaliseret eller bagtalt og forfulgt. HSDOH fremtræder ikke mindst på den baggrund som en både imponerende intellektuel og moralsk mobilisering af disse mænd, og som en anklage mod sejrherrerne, der på vegne af Vesten troede, at de kunne tillade sig at ignorere dem eller havde retten til at straffe dem. Ånden og ideerne præsenteret i HSDOH er på ingen måde nazistiske. Hvem kan bebrejde dem, hvis de holdt sig til de lysere sider af nazismen, de sider der engang havde fanget dem? En sådan nuanceret holdning krævede betydeligt mod og beundringsværdig integritet i efterkrigstidens klima. Men indsigtsfuldt smed de ideologisk affald væk. Som VF skrev: ”när nationalsocialismens historia skrives, kommer det till sist icke att bli dess motståndare utan dess svikna följeslagare, som komma att fälla det rättvisa slutomdömet.”

De ønskede naturligvis ikke, lige så lidt som den europæiske sociale bevægelse, at genoplive et dødt diktaturs ideologi. De havde høstet konsekvenserne af dens alt for mange fejlslutninger. De ønskede noget nyt, et nyt ideologisk grundlag for europæisk samarbejde på tværs af de tidligere fronter. Som Per Engdahl skrev i sine erindringer apropos den berømte Malmö-kongres i 1951:

”Där andra predikade hat, där andra upprepade sitt eviga ’vi får inte glömma’, där var vår lösen försoning, samverkan, mänsklig gemenskap. Det var den tanken, som triumferade när forna fiender möttes under några minnesvärda majdagar i Malmö.”

HSDOH kan uden tvivl udgøre en værdifuld kilde til undersøgelser for dem, der ikke er tilfredse med kun at lytte til den ene side, den side, som havde og har den totalitære magt over den officielle historieskrivning. Den er for dem, som ærligt undrer sig over: hvad der skete og hvorfor? Eller hvis vi kan hentyde til Geijer: hvad der skete i, hvad der skete?

Tags: , , , ,


Om frfattaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑