Dock åter till sanningen lyssnar det gamla sagoland och bullerlåten tystnar mot Kyrkan efterhand. Denna förhoppningsfulla parafras fann jag mig idag konstruera. Läs vidare om ni tarvar en förklaring.
I den mycket intressanta och tankeväckande skriften Fädernas kyrka: En programskrift (1918) ger oss skåningen Bernt David Assarson en närmast poetisk bild över de fjällströmmar som rinner ut i Norrlands stora älvar:
”Men starkare än dem alla är den heliga ström av sanningens kristallklara vatten, som sedan århundraden har runnit fram genom det gamla sagolandet. Måtte Nordens folk för en gång skull samla sina tankar, vända sig bort från det moderna livets innehållslösa buller och begrunda, vad Gud den Högste äskar av dem. Ja, måtte de en stund lyssna till den starka strömmens gamla, men evigt nya sång: ’Nordens folk, Guds folk, Nordens folk åter förenade i Fädernas Kyrka!’”
När Assarson brukar uttrycket om det gamla sagolandet väljer han en bevingad fras. En liten bild härav är Per Engdahls dikt “Du gamla sagoland”. Den som inleds med orden “Var hälsat ibland folken, du gamla sagoland”.
När Assarson gör samma referens har han säkerligen en klar intention. Ty inledningen av den sjätte strofen av Tegnérs Karl XII-dikt från 1818 – ”Dock än till sagan lyssnar | det gamla sagoland | och dvergalåten tystnar | mot resen efterhand” – lånar sig ju fint till hans resonemang. Vilket kanske kan få illustreras av det uttryck jag alltså i dag kom att kväka ur mig.
Avslutningsvis en rekapitulation: 1718? Det är när sagan utspelar sig. 1818? Det är när sångaren sjunger hundraårsminnet. 1918? Det är när programskrivaren lutar sig mot sångaren i deklamerandet av ett livsviktigt budskap. 2018? Det är när artikelförfattaren ber förnya programskrivarens förhoppning. 2118? Det är den stora frågan.
Av Bo Solberg
Lämna ett svar