Jag hörde idag talas om att en buskisföreställning med kända skådespelare i år sätts upp i Falkenberg under namnet ”Alla tiders Åsa-Nisse”. När jag senare förstrött bläddrade bland dokument i en äldre dator råkade jag stöta på en uppgift om samme nisses skapare, Stig Cederholm. Han gick ur tiden den 17 april 1980. Jag blängde mot almanackan: det var den 17 april. Slår vi dessa tvenne tillfälligheter tillhopa står det klart, att några ord måste sägas till fyrtioårsdagen av hans hädanfärd.
Stig Cederholm verkar ha varit en komplex person, en människa med också problematiska sidor (i likhet med så många av oss andra). Men då man ofta ensidigt tar fasta på dessa i massmedia, för att drämma till honom för hans politiska och militära gärning, vill jag idag istället låta en person som kände honom väl föra talan. Per Engdahl. Även om Stig Cederholm alltså är mest känd för sin än idag så uppskattade, så upptågstokige Åsa-Nisse, så har han väl gjort en av sina finaste insatser genom böckerna om svensk natur. När Jönköpingssonen jordfästes i Växjö tog den andre fyra år yngre Jönköpingssonen fasta på den sidan:
”Stig Cederholm – du var sprudlande liv som få, du var elden i ett bloss, du var spelande vind, du var som virveln i en fors. Ditt liv var vandring; ibland kom man att tänka på det gamla mästarordet om rävarna, som har kulor, och fåglarna, som har nästen. Men ditt liv var för rörligt, ditt blod pulserade för snabbt för ett stillsamt liv i en varaktig stad. Du var de djärva infallens man. Du var lugn i faran. Du hade mod, när det var brydsamt och kritiskt. I den krets, som vi båda tillhört och som bett mig att i dag framföra dess sista tacksamma hälsning, minns vi, hur du manade fram visionen av de småländska skogarna, visionen av Lapplands fjällvärld, då du stod öga mot öga med soluppgången över de vita snökammarna, omgiven av norrbottniskt hemvärn. Vi minns, hur du levandegjorde den arktiska kylan över Finlands nordfront eller berättade om hissnande djärva färder med svenskt jaktflyg. Men det är i främsta rummet som människa och vän du i dag träder fram. Du hade inom dig ett småländskt trotsarkynne, som bar dig genom svårigheterna. Du hade en livsglädje, som lyste upp och smittade, och du spred din humor som ett glitterstänk över en verklighet ofta full av bråda backar och branta stigningar. Men så kom orden långsammare, stämman djupnade. Det var, när du berättade om den andakt, som du kände inför ett strålande natursceneri, när du varsnade något av Honom, som framtonar i färgerna, formerna och fjärrperspektiven, Honom, som är allt varandes ursprung, vägvisare och slutmål. Nu vandrar du inte längre. Björnen står ett ögonblick fundersam uppe på älvbrinken. Ledarvargen ute på klippsprången lyfter eftertänksamt sitt huvud mot de farande skyarna. Älgarna gungar grubblande sina kronor. Vinden mojnar för en stund i trädtopparna. Orrspelet bryts av – för en tyst minut. En jägare, en krigare, en diktare är död. Vi vinkar till avsked Stig Cederholm. Nu är du ett med det landskap, som du älskade, ett med den makt, som genomströmmar tingen. Nu står du vid källan, den evigt klara.”
Den 28 april 2004 var det en annan Stigs dödsdag, nämligen Sveriges överbefälhavare åren 1970-78, Stig Synnergren. Det ger mig tillfälle att få göra ett mycket senkommet korrektur. Stig Cederholm höll nämligen vid nysvenskarnas XXXVIII riksstämma 1979 ett dramatiskt och uppskattat anförande om försvaret. Han berättade om det frivilliga försvaret uppe i Lappmarken, om hur general Synnergren hade kommit upp och lagt av sig ÖB-skepnad för att personligen vara med i övningen, och hur han vid solnedgången samlat folket, pekat ut över fjällvärlden: Visst är vårt land värt att försvara!
Referenten i Vägen Framåt (1979, nr 5) beskriver hemvärnsmännens reaktion: ”Hela styrkan stod gripen och såg de sista solstrålarna färga fjälltopparna röda.” Det ger inte hela bilden. Vad Stig Cederholm hade sagt var, att svaret blev ett rungande ja. Men efter det stod säkerligen truppen gripen och såg de sista solstrålarna färga fjälltopparna röda.
Av Bo Solberg
NOG HA VI ETT LAND …
På tal om Per Engdahl. Också han har faktiskt rungande och högstämt besvarat överbefälhavarens fråga. Det gjorde han mer än tre decennier innan den hade ställts. I hans tredje diktsamling, Medan jorden brinner från 1944, läser vi:
“Ett litet kargt stycke land, som vi ärvt, | en längtan på eviga vingar, | ett eget öde, härligt men kärvt, | ett stål, som mot stormen klingar … || … Och skulle det stunda till domedag, | och tätnar barbarernas skara, | och måttar det onda sitt sista slag, | nog ha vi ett land att försvara!”
FÖRVAR OCH REFORMER
Per Engdahls formulering “nog ha vi ett land att försvara” är naturligtvis en referens till Tegnérs “nog ha vi ett land att skydda”. Skalden uttalar dessa ord i sin uppfordran till “Svea” efter Finlandsförlusten:
“Gråt, Svea, vad du mist; men skydda vad du äger. | Från Sundets rika strand längst upp till fjällhög Nord, | där Lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord, | vad skogbekrönta berg, vad fält med skördar prydda! | O! älska vi vårt land, nog ha vi ett land att skydda.”
Per Engdahl reformerade alltså på 40-talet Tegnérs uttryck genom att “sätta in försvaret”. Den reformationen får en naturligtvis osökt att tänka på den gamla parollen i försvarsfrågan. Synnergrens formulering “Visst är vårt land värt att försvara” får väl sedan uppfattas som en motreformation.
HAR NI HÖRT DEN FÖRR?
Wennerberg är i som bekant en annan skald som i sin “Hör oss, Svea” gärna ville försvara sin Mater Patriae. Här alltså inte främst i den gängse betydelsen drottningen (som måste ha varit Josefina när sången skrevs) – även om han förhoppningsvis ville skydda henne också –, utan det som nationspersonifikation symboliserar:
“Med liv och blod | försvaras skall | den fria jord, som än är vår.”
Hör på den.