Omgärdade av sommarens Frösöblomster och kringsvepta av ljumma Storsjövindar bänkade jag mig en gång framför en ovanligt vackert belägen naturscen för att beskåda det som sedan 1935 (med undantag för krigsåren) varit en årlig amatöruppsättning av Wilhelm Peterson-Bergers taldrama i tre akter, Arnljot. Jag minns att jag fann spelet intressant och inspirerande, men i sanningens namn kommer jag inte ihåg några detaljer – med ett undantag. Det är när Arnljot utbrast “Att strida för ljuset – ja, det är det högsta!” Det blev framställningens lösen och odiskutabla höjdpunkt. När jag senare besökte dramaförfattarens grav invid Frösö kyrka och på vården fann just dessa nio ord inristade, blev det för mig en synnerligen välkommen bekräftelse på att jag förstått honom rätt och fångat hjärtepunkten i hans pjäs.
Dramat baserar sig alltså på Arnljot Sunvisson Gellines (dvs. från Gällö) liv, en av de hyfsat många svenskar som anslöt sig till Olofs den heliges män. Den utspelar sig med andra ord i brytningstid mellan hedendom och kristendom. Den jämtske kungapretendenten låter sig döpas av den norske kungen strax innan slaget vid Stiklestad – en drabbning i vilken de båda stupar, men vilken som bekant kommit att uppfattas som avgörande för införandet av kristendomen i Norge. Det är mot denna bakgrund vi har att uppfatta uttrycket “Att strida för ljuset – ja, det är det högsta!”
Jag har försökt – låt vara oftast utan större framgång – att göra dessa Arnljotord till mina. Jag har sagt som Bertil Malmberg: ”Jag vill älska det ljusa, jag vill försvara det klara”. Låt mig tydliggöra min strävan med titeln på tvenne böcker som står på min hylla (men som tyvärr inte ofta nog ligger i mina händer): Christian Warfare samt Spiritual Combat. Den förra är en bok med böner, hymner och andliga övningar. Den senare är en meditationsbok; en vägledning till framgångar i det andliga livet.
Ty den i sanning viktigaste strid vi är kallade att föra i denna värld, är livslång och aldrig avmattande, ett krig där de allra viktigaste värden och livsförutsättningar alltid står på spel: det andliga kriget. Kriget mot synd och mot själens mörker.
Likväl; att idag vara politiskt verksam för de värden Nonkonform försvarar, framstår i allt klarare ljus som en kamp mot de världsliga krafter som strider för det lägsta.
Dessa krafter har som vi vet blivit så mäktiga i denna värld att de nu kan posera som de högsta. De som står dem emot, förefaller vara de ytterligt lägsta. Men den djupa verkligheten, den som betyder något, är alltså en diametralt annan. De sista skola vara de första, och de första de sista – den gång Ljuset för hela mänskligheten skiner fram i all sin makt.
Så låt oss i all förödelse ofta lyftas upp av Arnljots vackra uttryck, omgärdat av sommarens Frösöblomster och ljumma Storsjövindar.
Av Bo Solberg
KRISTMAN, KORSMAN, KUNGSMAN
Verner von Heidenstam ägnar för övrigt Arnljot Gelline en av sina historier i den första delen av Svenskarna och deras hövdingar (1908). Jag läste den ikväll för första gången sedan – jag minns inte när. Det är en fin liten berättelse frambränd genom den heidenstamska “inbillningsgnistans” fria lek med källmaterialet. Men den för en dylik läseberättelse så avgörande senmoralen tillspilloger han. Han missar den “hjärtepunkt”, som jag ovan talade om, med sin pil. Han låter Arnjot säga till Olov Haraldsson: “Hittills har jag litat till min egen kraft, men nu vill jag tro på dig, konung.” Arnljot döps, och snart kommer ordern: “Fram, fram, kristmän, korsmän, kungsmän!” Arnljot stupar – åtminstone den pilen träffar författaren med. Men när hans syster Ingefrid får bud om saken, låter Heidenstam henne sitta med blicken långt borta bland de ändlösa fjällkammarna, där aldrig något vallhorn hördes, och säga: “Ni män, som bo därnere i byarna eller skogarna, gårdsmän och ödemarksmän! Så länge ni lita till egen kraft, går det er bäst.”
Betydligt mer uppbyggligt hade det ju varit att här betona den sanningen, att det äntligen gick bäst för Arnljot när han litade till en kraft större än den egna. Till den helige Olovs, visst. Men han litade genom honom till Ljuset. Ty att strida för det, hade nu för honom blivit det högsta. Här kanske med tillägget: Herrligare dock att få för dig, o Fader, falla.
Heidenstam verkar alltså, om jag kanske något hjärtlöst får parafrasera en av hans egna formuleringar i Tankar och utkast (1941), ha varit för blind att se att kriget där upplevdes som ett martyrium.