Jag måste bekänna att jag är något av en bibliofil. När man som sådan väljer sina inköp är en, bland idel andra attraktionspunkter, naturligtvis om bokexemplaret avslöjar något om sin proveniens, sin ägarhistoria. Ett stiligt exlibris är inte fel. I sitt pionjärarbete Svenska bibliotek och exlibris (1889) skriver Carl Magnus Carlander, en av vårt lands tidiga bibliografiska författare:
”’Ex-libris’ har blifvit benämningen på de små, egaren angifvande blad, med hvilka bibliofiler af ålder haft för sed att förse sina böcker, fästande dessa blad på insidan af frampermen. Upptill satte man ofta Ex-libris med ett namn i genitivus [—] Efter hand nedlades allt mera smak och talent på dessa egeremärken och en hel liten konstgenre för sig började uppstå”.
Carlander framhåller att ett arbete över dylika lappar inte endast har estetiskt värde; det står också i forskningens tjänst. Det kan omtala, i vilkens händer den eller den boken varit, vad den eller den vetenskapsidkaren läst, var han kanske hämtat en fruktbringande tanke, och så vidare. Exlibris-studier är naturligtvis ett stycke bok- och bibliotekshistorisk grundforskning i sin egen rätt, men blir också som Carlander antyder en ”hjälpvetenskap” åt historia literaria – åt såväl lärd som vitter historia.
Carlander understryker att hans arbete ofrånkomligen är fragmentariskt. Nå, den formuleringen för mig äntligen fram till mitt egentliga ärende. Jag ber nu att få bidra med ett fragment till den fragmentariska exlibrisforskningen i vårt land. När jag idag nämligen bläddrade bland osorterade papper hittade jag ett oanvänt exemplar av min vän Göran Englunds exlibris. För dem som inte kände honom kan berättas, att han var en av vårt lands skickligaste skatteexperter och åren 1974-93 professor vid juridiska fakulteten i Lund. Man kan nu visserligen diskutera hur mycket konstnärlig ”smak och talent” Görans enkla exlibris uttrycker. Jag tycker att det har charm, men i ärlighetens namn fäster jag mig vid det helt av personliga skäl. Jag saknar Göran, och det lösa ägarmärket förnyade idag det sentimentet. Ty det säger något om Göran.
Exlibriset är nämligen ett ganska rent exempel på vad Arvid Berghman (i sin bok från 1957) skulle kalla ett symboliskt exlibris. På dem avbildas ofta en bokhylla eller bokhyllor och bredvid dessa finner man symbolik från ägarens liv.
På vårt märke finner vi först, helt enligt mallen, texten ”Ex Libris Göran Englund”. Sedan en bokhylla. Sedan trenne symboler. Låt oss beta av de enklaste först. På ett bord i biblioteksinteriören ligger en tjock bok med ett paragraf-tecken på frampärmen. Den representerar alltså Görans professionella intressen. På ett annat bord står en lyra, det vill säga den vedertagna symbolen för den sköna litteraturen.
I Görans mysiga hem i Simrishamn var dessa tvenne biblioteksavdelningar klart åtskilda. I en fristående byggnad på bakgården fanns hans omfattande arbetsbibliotek. Där stod alltså juridiken, men än mer utrymme hade avsatts för andra intressen såsom historia, politik och allsköns samhällslitteratur. Jag gjorde spännande upptäcktsfärder där.
I huvudbyggnaden fanns det bokhyllor eller i alla fall böcker i de flesta rum. Här regerade skönlitteraturen. Nog läste Göran även ”finare” eller klassisk vitterhet, men en betydande del av vad som fanns i huset uppfattade jag som avkopplingslitteratur för en säkerligen då och då arbetstrött professor. Inte minst var P. G Wodehouse rikligt företrädd. Jag ber här få citera en ännu opublicerad fin minnesruna, vilken en av Görans goda vänner och professorskollegor, Carl M. Elwing (ja, se där – en annan Carl Magnus!), sände mig efter frånfället 2006:
”På sätt och vis hade han en pojkaktig inställning till tillvaron och verkade överraskande djupt förankrad i minnen från barn- och ungdomsåren med allt vad som hör därtill. Mycket gärna återvände han till detta ämne. Hans personkännedom visade sig därvid högst omfattande. Göran var för övrigt ovanligt lättroad. Bland förströelselitteratur värdesattes särskilt Wodehouses fantasier och språkliga utsvävningar. Många av mästarens fraser kunde han utantill och citerade dem under glädjeutbrott ofta och gärna. En karakteristik i stort ger bilden av en ganska tillbakadragen, i åtskilliga sammanhang närmast försynt natur. Framför allt utmärktes Görans livsstil av enkelhet och frihet från åthävor. Och man visste, att man alltid kunde lita på honom och på hans givna ord. Om relativt få personer synes detta konstaterande kunna göras – det vet vi säkert litet till mans, om vi bara vill tänka efter. Det attribut jag finner bäst är ett gammaldags och fullödigt, numer ganska sällan påträffat: han var en hedersman!”
Carl M. Elwing gick själv ur tiden 2012. Hans ord om hur Göran var djupt förankrad i minnen från barn- och ungdomsåren för oss nu tillbaka till exlibriset och dess tredje symbol: en liten svart fågel har landat och gått in genom det öppna fönstret. Utanför ser vi tre andra fåglar som flyger iväg.
Göran har nu berättat för mig vid ett par tillfällen om hur han som ung lyckades tämja en ung kaja, och hur mycket glädje det beredde honom. Jag minns inte hur han kom sig före att ta sig an detta ansvar. Kanske hade kajungen varit skadad eller skilts från sin mor. Men Göran lyckades lära krabaten både det ena och det andra. Och vänskapen bestod en längre tid. Ibland anslöt sig den lille sig till andra alikor, men den återvände förr eller senare. Hur det hela slutade kommer jag tyvärr inte heller ihåg – om denna corvus monedula dog eller sonika slutade med att ty sig till sin humane vän.
I Regulus, det vill säga Reinhold Winters, trevliga bok Fågelkåserier (1906) läser vi att kajan ej är ”svår att tämja men kan som tam ställa till åtskilliga spratt, hvadan experiment i den vägen ej äro tillrådliga. Vi kände en gång en sådan där civiliserad kaja, som ogeneradt gick
in genom alla öppna fönster”. Det där målar alltså upp bilden på Görans exlibris. Men jag kan inte minnas att han någonsin nämnde något om oönskade spratt. Men det är väl mänskligt; man håller fast vid det positiva.
Under alla omständigheter är den omsorg Göran visade sin kaja rörande. Och än mer så, att Göran genom hela livet bevarade en soft spot för sin ungdomskamrat – ja, till den grad att den bevingade till och med fick en hedersplats på hans exlibris! När Regulus sedan berättar att kajan ”är en fridsam och oförarglig individ, som iakttar hygglig grannsämja med andra fåglar” är likheten med Göran uppenbar. Vi har precis fått dem beskrivna i kollegans minnesord.
En klar parallell till vill jag dra av exlibrisets kaja, även om Göran säkerligen inte medvetet avsett denna. Det är bilden av en ensam fågel, en som vågar gå sin egen väg, en som inte reflexmässigt följer flocken (de tre bortflygande fåglarna utanför fönstret). Till sist är det väl den bilden, som fulländar porträttet av en verklig hedersman.
Av Bo Solberg
Lämna ett svar