Jag spenderade för ganska många år sedan nu, några vackra dagar på ett sommarligt Åland, där den ljumma, susande lövträdsgrönskan mjukade av den röda granitens stelare uttryck. Farandes kors och tvärs i dess skärgård blev böljans saltstänk och solens glittrande vattenreflexer mina mest bestående naturminnen. Men jag var där först och främst för en vallfart till öns kristna minnen. En finlandssvensk ur vår krets hade tagit initiativ till en välgenomtänkt, kulturhistoriskt trevlig, men framför allt religiöst kontemplativ pilgrimsresa.
Det var naturligtvis också glädjande att få uppleva en för mig ny liten bit av svensk odling. Jag hade rest runt i tjugofyra av Sveriges landskap. Gotland hade tyvärr fortsatt att undslippa mig. Men när jag kom till Åland kändes det som att anlända till ett tjugofemte landskap. Ögruppen är ju som bekant närmast helsvensk i kultur och språk. Samtidigt visste jag, att det svenska arvet och folket i vårt östra broderland som helhet i alla fall inte ser ut att gå en sommaromstrålad framtid till mötes. Ögruppen är med andra ord inte representativ för den finlandssvenska situationen. Ålandssvenskarna står naturligtvis starkare än svenskarna i det österbottniska eller nyländska kustlandet, just genom att de är isolerade på sina öar, genom deras självstyre och andra speciella överenskommelser med Finland, samt av internationella garantier. Åland framstår på sätt och vis som ett protektorat, för att nu inte säga ett reservat.
Den svenskspråkiga minoriteten i huvudlandet krymper och utgör nu mindre än fem procent. Svenskans ställning ifrågasätts tydligen alltmer, och värre, själva svenskarnas ställning verkar också allt mer sättas i fråga. Den 23 augusti 2016 refererade Expressen en studie som menade sig visa på ett växande hat mot finlandssvenskarna. 70 procent av personerna i undersökningen uppgav att de kände sig hotade på grund av sin finlandssvenska identitet. 60 procent hade blivit direkt hotade eller utsatta för fysiskt eller verbalt våld på grund av densamma. Majoriteten tyckte därtill att situationen har förvärrats de senaste tio åren. De vågade exempelvis inte längre tala svenska offentligt. Är denna studie åtminstone något så när rättvisande, ja då är situationen beklämmande. Ni får ursäkta om den påminde mig om nu 87 år gamla diktarord av den åttafaldigt nobelprisnominerade Vasa-sonen Jarl Hemmer (som för övrigt länge hade sitt sommarhem – sitt svenska vilohem? – i den åländska skärgården). Även om man inte är totalt okunnig i nordisk historia, är det alltid likväl närmast förbluffande att möta hans så starkt harmfyllda reaktion på en finsk inställning till finlandssvenskheten:
”Hur länge, finska bröder, ha vi stått | med handen utsträckt till försoning, | den hand, som har med er har blödt och sått | och timrat genom sekler samma boning. | Vad gavs till svar? – ’Hugg främlingshanden av, | den är en styggelse för varje finne! | Er enda plats i landet är en grav, | om ej på knä ni byta språk och sinne.’” (ur ”Svensk lösen”, Nordan, 1936)
”Vårt svenska svar (till dem som hoppas på var undergång)”, ur samma diktsamling, har inledningsvis identiskt innehåll:
”Så har du oss äntligen sagt vad du vill, | du landsman med sinnet i svallning: | Vårt urbota brott är att finnas till | och att icke dö på befallning. – | När samman vi smakade österns dolk, | då blödde vi båda med ära, | men se sig förrådd av sitt eget folk, | det ödet är bittrare bära.”
Även om det verkar ha funnits ett visst kulturutbyte och en viss bosättning sedan bronsåldern, vore det nog säkrare att tala om att en svensk befolkning funnits i det nutida finländska området i ett sisådär tusental år, om vi nu skall välja ett slags medelvärde hos de lärde som väl ännu tvista om saken. Den finlandssvenska minoriteten har emellertid som bekant huvudsakligen sin bakgrund i den svenska statens samverkan under 1200-talet – kanske redan under 1100-talet om vi räknar in St. Eriks mytomspunna korståg – med den Katolska kyrkan för att verka för kristnandet av hednafolken öster om Bottenhavet. Någon övergripande finsk stat fanns naturligtvis inte, endast strödda hövdingadömen. Landområdet blev så en del av Sverige – vilket därmed småningom fick ett Österland i avgjort mindre exotisk tappning än det som nu gängse avses med termen (det användes på ungefär samma sätt som Norrland). Finland förblev som bekant sedan en del av Sverige ända till 1809 då, efter en i Runebergs Fänrik Ståls sägner (1848-60) odödligt tolkad försvarskamp, Tsarryssland tog över och gjorde Finland till ett storfurstendöme. På andra sidan ”Bottnens bölja” skaldade snart Tegnér:
”O Finland, trohets hem! O borg som Ehrnsvärd byggt! | Nyss lik en blodig sköld från statens hjärta ryckt! | En tron står opp ur kärr vars namn vi knappast vetat, | och kungar böja knä där våra hjordar betat. | Farväl du Sveas värn, farväl, du hjältars land! | Se Bottnens bölja för vår gråt intill din strand. – | Välan, en högre makt nationers öden väger.”
Tsarryssland förlorade emellertid också greppet. Det var revolutionsåret 1917. Finland formade sig för första gången en självständig stat. Men en tumultartad tid följde. Det blodiga inbördeskriget mellan röda och vita satte djupa spår i folkminnet. Hotet från det som nu blivit ett Sovjetryssland kastade alltmer sin skugga. Och småningom kom stormen. Men finne som finlandssvensk – samt cirka 9000 frivilliga från Rikssverige! – höll ut och med betydande blodsspillan och uppoffringar slog man tillbaka – ledda av den finlandssvenske marskalken Mannerheim – de röda horderna.
Likväl, den långa delade historien, med den gemensamma kampen mot Sovjetkommunismen som dramatisk höjdpunkt, var alltså bevisligen inte nog för att en gång för alla förverkliga harmonisk samexistens mellan finskt och finlandssvenskt inom den finländska statens ram. Situationen är naturligtvis komplicerad och förtjänar att djuplodas ur inte minst national- och socialpsykologiska perspektiv. Mer än vi kan göra här.
Låt mig endast sätta ner de reflektioner som direkt faller mig i tanken. Ibland bör det självklara understrykas: såväl finne som finlandssvensk måste erkännas – med det långa historiska arbetets moraliska rätt – ha fullständig tillgång till den finländska framtiden. De utgör tillsammans det finländska folket, helt oavsett om den svenska gruppen har krympt ner till en ynka tjugondel. Det är kvalitet – dvs. historiska, nationella värden – vi räknar, inte kvantitet. Detta har också varit den dominerande inställningen i Finland i långliga tider. Det gemensamma ödet har legerat finskt med svenskt. Det är denna nationalism som med sådan malmkraft bryter fram i Fänrik Stål. Där slår ”det finska folkets hjärta”, om vi nu lånar ord ur den öppningsdikt som sedan blev nationalsång (Runeberg använder alltså här ordet ”finska” i samma betydelse som vi idag menar med ”finländska”). När Hemmer ungefär ett sekel senare som vi sett finner det ytterligt bittert att ”se sig förrådd av sitt eget folk”, uttrycker han samma starka nationella samkänsla med finnarna.
Inställningen kan kanske – i överförd bemärkelse – beskrivas som ”samnationalism inom nationalstatens ram”: den finska och den finlandssvenska ”nationalismen” finner gemenskap och samarbete i en finländsk nationalism. Det vore ologiskt, ohistoriskt, och omoraliskt att påstå, att de tvenne gruppsamhörigheterna i sig är ett problem. De är istället naturliga styrkor, två underströmmar i den brusande finländska skogsälven, som dock kan och bör kontrolleras. De måste vara självbevarande men inte separatistiska, trygga nog i sin egen styrka att de vill spela samman i en mäktigare ”samnationalistisk” fors. En av underströmmarna eller ”under-nationalismerna” får alltså aldrig försvinna; då är samnationalismen död, den finländska själen utrotad. Det monstruösa har hänt: majoriteten har slukat minoriteten. Hemmer ger oss två parallellbilder. Den ena är om ett ”vårdträd på tvillingrot”, och den andra lyder så här:
”Där brinna två lågor i Finlands gård. | Och stryper du ena ljuset, | hur mycket du ägnar det andra din vård, | var säker: det mörknar i huset.”
Jag kan tänka mig att någon hethjärna som läser detta, nu vill fråga: men är detta om att permanent vidmakthålla en betydande etnisk minoritet inom nationalstatens ram, ändå inte att gå emot den princip som annars verkar driva dig? Ett slags erkännande av multikulturalismen? Det kan visserligen diskuteras om en sådan fråga förtjänar ett svar. Ty vi talar ju inte här om en okontrollerad massinvandrings konsekvenser; vi talar om ett landområde där germanskt och finskt-ugriskt sakta mött varandra sedan hedenhös, om tvenne nordiska grannfolk som levt tillsammans i en stat under en bra bit över ett halvt millennium, och sedan om tvenne etniska grupper som under de senaste två seklen har fortsatt att med betydande insatser från bäggedera sida, gemensamt forma ett finländskt fädernesland. Att situationen trots detta inte är oproblematisk, är uppenbart (det är därför jag skriver denna artikel). Men det talar om något, till den nationella inställningens försvar. Historiens Herre försatte uppenbarligen svenskar och finnar i en situation, som han ville att de skulle lära sig bemästra – dem båda till fromma. Jag kallar som sagt det obligatoriska ämnet i detta läroverk samnationalism.
Men om finskt och svenskt vävts samman av historien, så kan historiska händelser kan naturligtvis också fresta på sammanhållningen. Säkert kom saken exempelvis i ett annat läge efter 1917-18, då man kastat av sig det ryska oket och nu för första gången var oavhängig både Sverige och Ryssland. En del finnar vände sig antagligen delvis förblindade i en självständighetsyra även mot finlandssvenskheten såsom symbolisk för den gamla svenska dominansen (finlandssvenskarna utgjorde ju därtill fortfarande i ganska stor utsträckning ett ledande skikt i stads- och kulturliv). Än mer förödande var naturligtvis den tidigare nämnda kampen mellan det röda och det vita Finland, som splittrade den finländska folket långt in i 30-talet, och som i sin kaotiska röra säkert även förvirrade inställningen mellan finnar och finlandssvenskar (liksom i viss utsträckning också det ständiga blötandet av Ålandsfrågan gjorde: den ledde ju periodvis till spänningar mellan Finland och Sverige som nog delvis också återspeglades i en spänning mellan finskt-finlandssvenskt). Det är väl i alla fall bland annat i ett sådant sammanhang som Hemmers ord skall sättas in.
Bara ett par år efter dem inföll emellertid som sagt en annan storhändelse – försvarskriget mot Kommunistryssland – vilket naturligtvis istället gjöt nytt liv i samnationalismen.
Men vad har nu hänt sedan dess? Att finnarnas inställning till finlandssvenskheten åter har rört sig i negativ riktning, indikeras som vi sett av den ovan nämnda studien från 2016 – samt av andra undersökningar. Utan att överdramatisera betydelsen av dessa, måste man väl dra slutsatsen att de visar på ett reellt problem. Ja, så till den grad att jag vill återvända till den Tegnérsdikt vi citerade ovan, men nu till dess kända rad om att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter” (vad skalden exakt menade med de finurliga orden, två år efter Finlandsförlusten, behöver vi inte debattera här), men därvid vända på dem. Det som nu verkar tarvas är ju att ”inom Finlands gräns erövra Sverige åter”. Det vill säga Finlandssverige. Det vill säga, att se till att finlandssvenskarna förblir en levande del av Finland, och inte en utanförsgrupp. Ty, för att nu för tredje gången gillt lyss till Hemmer:
”Du rycker icke upp ett gammalt träd, | vars rötter hela landet fylla, | och vräker du det kull – i led på led | det skjuter tusen skott ur stenig mylla. | Vad mäktar mot oss våld och hot? | Här föddes vi, här ämna vi förbliva. | Här är vårt hem, här går vår svenska rot | djupt under sommaren blom och vinterns | driva.”
Det är kanske av i alla fall symbolisk betydelse, att det var ungefär vid samma tid som den ovannämnda studien gjordes, som det för en stark svenskhet arbetande Svenska Folkpartiet för första gången på 36 år (2015) hamnade utanför de ständiga koalitionsregeringarna, samtidigt som det som för en stark finskhet arbetande partiet Sannfinländarna istället för första gången fick delat regeringsansvar.
Det förefaller som om situationen idag, dvs. sju år efter studien, inte drastiskt har förändrats (även om SFP är tillbaka i regeringen och Sannfinländarna har fallit ur).
I HBL (Hufvudstadsbladet) skriver verksamhetsledaren för Tankesmedjan Agenda, Ted Urho, den 28 september 2022 om det nya finskhetprogram som Sannfinländarna just antagit och i vilket partiet kräver att det svenska i Finland bör avvecklas, eftersom ”så få finländare behöver svenska i sin vardag”. Genom en bisats har därmed 300 000 finländare ogiltigförklarats med en axelryckning, menar han och avslutar:
”Sannfinländarnas politiska taktik går ut på att skapa en falsk känsla av samhörighet genom att ge sig på dem som är svagare och mobba dem som är mindre. I en värld som står i brand är det allt annat än hållbart.”
Utan att ge mig alltför mycket in i den finska partipolitiken, vilken jag endast är ytligt insatt i, är det svårt att inte instämma i Urhos kritik (även om jag nog i andra frågor står närmare Sannfinländarna än SFP).
Verklig ”sannfinländskhet” vore ju som sagt endast den ”samnationalism” som jag diskuterat här ovan. Partiets tappning måste därför, som Urho skriver, betecknas som falsk och ohållbar: den utesluter ju ”300 000 finländare”.
Generellt svepande, och med viss försiktighet, kan nog sägas att samnationalismen i Finland har varit i makligt avtagande allt sedan det andra världskrigets slut. Sedan dess har historielösheten, men än framför allt gudlösheten definitivt ökat. Korrelationen är väsentlig.
Vi talade tidigare om underströmmarnas älv. Men det är nu hög tid att konstatera att denna endast kan ses som en biflod till något oändligt starkare. Låt mig härvid få ge ett citat ur Fader Bernt David Assarsons Fädernas kyrka (1918), vilket jag redan lämnat i en annan artikel, men som så brilliant passar också i förhandenvarande sammanhang:
”Men starkare än dem alla är den heliga ström av sanningens kristallklara vatten, som sedan århundraden har runnit fram genom det gamla sagolandet. Måtte Nordens folk för en gång skull samla sina tankar, vända sig bort från det moderna livets innehållslösa buller och begrunda, vad Gud den Högste äskar av dem. Ja, måtte de en stund lyssna till den starka strömmens gamla, men evigt nya sång: ’Nordens folk, Guds folk, Nordens folk åter förenade i Fädernas Kyrka!’”
Ja, det fodras absolut något absolut för hålla finne och finlandssvensk djupt enade i en levande fosterländskhet: folkmedlemmarnas delaktighet i Kristi mystiska kropp. Väinös och Bertels delaktighet i denna kropp, är en parallell till den finska respektive den finlandssvenska armens delaktighet i den finländska kroppen. Men genom medlemskapet i Kristi kropp strömmar desto väsentligare Hans eget övernaturliga liv ut till Väinö och Bertel och till de övriga, vad de nu kan tänkas heta. De kan därigenom bättre se och handla ur Hans perspektiv. En annan präst uttryckte en gång saken som så, att delaktighet i Kristi mystiska, supranationella kropp är det enda sätt att åstadkomma brödraskap mellan nationerna som står oss till buds sedan syndafallet.
Vägen framåt går inte bort från naturen, den går längs med den. Men den låter därvid Övernaturen leda, låter den lyfta våra blickar över trångsynthetens och de naturliga begränsningarnas horisont. Vi behöver församling och fördjupning. Vila mot de tvillingrötter som går ”djupt under sommarns blom”. Så låt oss – åtminstone i anden – åter mötas under Ålands ljumma, susande lövträdsgrönska invid av en av dess många medeltida gråstenkyrkor.
Av Bo Solberg
EN EFTERTANKE
Det slog mig just, att Per Engdahl år 1940 utgav SVERIGES ÖDESVÄG GENOM SEKLERNA MOT FRAMTIDEN, en bok som sätter Sveriges uppgift i sitt historiska och mellanfolkliga sammanhang. Den blir därför i hög grad en beskrivning av de djupa banden mellan Sverige och Finland. Med andra ord; framställningen är en utmärkt fördjupning av den våldsamt förenklade skiss som jag lämnade ovan. Den diskuterar inte nämnvärt den finlandssvenska folkgruppens problematik. Men till sist framstår väl denna minoritet, mot bakgrund av den välmålade bild Per Engdahl ger oss, som en LEVANDE PÅMINNELSE, om detta gemensamma öde.
Vad man nu än må tycka i dagens debatt om NATO-medlemskap, utgjorde väl kravet på Sveriges och Finlands “gemensamma front” i denna fråga, delvis en reflex av den tradition, ett uttryck för det band, som boken beskrev.
Per Engdahls text är, likt min, poetiskt välbesmyckad. Jag kan i sammanhanget inte undlåta att återge det utdrag han ger oss från Gripenberg, “den finländska framtidstrons sångare”. I den mäktiga hymnen “Parad”, en av hans ståtligaste, låter han en namnlös general inför en parad av fallna en natt i den frusna ödemarken uttala de märgfulla orden:
“Där de levande kivas och strida, | må de döda hålla ihop, | de döda, som föllo för samma sak | och begrovs i samma grop, | de döda, som levde tillsammans | ett liv i bragd och plikt, | de fallna, som skola leva | trots allt i minne och dikt. || Må de döda bilda en egen armé, | en helig skara, som står | kring allt, som kan samla Finlands folk | och läka dess tvedräkts sår”.
… OCH ETT MINNE
Jag erinrar mig nu också en snötyngd vinter under det senare 90-talet då jag tillsammans med två vänner besökte Helsingfors under en handfull dagar, och därvid bland annat stötte samman med några representanter – varibland partiledaren själv – för den då tämligen nybildade versionen av IKL – dvs. Isänmaallinen Kansallis-Liitto. De såg sig alltså som arvtagare till det gamla IKL – dvs. Isänmaallinen kansanliike (Fosterländska folkrörelsen), vilken i sin tur ju var en ombildning av Lappo-rörelsen. Det var ett gemytligt möte; de visade oss runt och tog oss bland annat till en intressant bokhandel som någon i kretsen drev. De presentade oss med t-tröjor med Finlands karta – Karelen inkluderat. Men i ärlighetens namn minns jag inte mycket av diskussionens gång. Det ända jag kan säga om den finlandssvenska frågan är väl, att den var ett något känsligt ämne.
För den intresserade kan tilläggas, att Per Engdahls i den i ovanstående kommentar nämnda SVERIGES ÖDESVÄG (1940), naturligtvis även behandlar Lappo och IKL. Den beskriver hur år 1930 denna rörelse flammade upp som en spontan reaktion från de djupa folklagrens sida mot demokratisk undfallenhet: ”I täta, böljande led drogo bondeskarorna till Helsingfors, där det imponerande tåget på ett gripande sätt demonstrerade det folkliga Finlands nationella livsvilja. Språkstridens småsinta gräl sjönk undan för ett stort ögonblick, och en av bonderörelsens främsta män uttalade de bevingade orden: Finlands åkrar fråga inte efter, vilket språk dess plöjare tala.” Per Engdahl konstaterar emellertid också att rörelsen i IKL:s form ”alltmera har glidit över till det äktfinska lägret. Det svenska folkpartiets energiska motstånd mot Lappo spelade givetvis en roll vid rörelsens klara övergång från en försonlig till en aggressiv hållning i språkfrågan.”
Ombildningen IKL skedde 1932. Hemmers uppbragta ord publicerades bara några år senare, 1936. Deras bakgrund får väl därmed – i kombination med vad som redan diskuterats i huvudartikeln – anses tämligen klarlagd.
KUSTENS OCH SKOGARNAS FOLKTOLK – OCH SVENSKHATETS UTTYDARE
Jag hade för många år sedan den finlandssvenske idéhistorikern Sten Högnäs som lärare. Jag minns honom som en lärd, vänlig och försynt man. Han gick för tidigt ur tiden, redan 2003, vid en ålder av endast 62 år.
Den som vill fördjupa sin förståelse av det ovan behandlade ämnet kan med fördel gräva sig ner i hans bok KUSTENS OCH SKOGARNAS FOLK: OM SYNEN PÅ SVENSKT OCH FINSKT FOLKLYNNE (1995). En lesefrüchte blir en bättre förståelse för hur finlandssvenska (bland annat rasmässiga) inställningar till det finska har påverkat finnarnas förhållande till det finlandssvenska – ja, ibland rent av drivit dem mot den “äktfinska” – eller med kanske mer samtida terminologi “sannfinländska” – ståndpunkten (dvs. något vi såg Per Engdahl ge oss ett exempel på här ovan). Och vice versa, får man väl säga – det vore naivt att inte se det hela som en dynamisk växelverkan.
Man kommer i sammanhanget att tänka på hur den finska historikern Aira Kemiläinen, på tal om den en gång dominerande (finlands)svenska synen på finnarna, i boken SUOMALAISET, OUTO POHJOLAN KANSA (1994), skrev: “Samtidigt som man fjärmades både från finlands- och rikssvenskar blev det i den finska mentaliteten kvar en irritation och – om självkänslan inte var stark – en attityd som påminner om underlägsenhet.”
Det för mig smidigt över till en bok som jag tyvärr inte har haft möjlighet att studera hittills, men som jag gärna nämner för den intresserade, som kanske har lättare tillgång till den. Det är finlandssvensken Jan Sederholms SVENSKHATET OCH FINLANDS TVÅ VERKLIGHETER (2011). Den presenteras bland annat så här:
“I Sverige ser man med ett överseende småleende på finnarnas ‘lillebrorskomplex’, men tyvärr sitter traumat betydligt djupare i den finska folksjälen. Denna bok är ett försök att belysa en del av de bakomliggande orsakerna till att man i det officiellt tvåspråkiga Finland dras med två helt oförenliga historiska verklighetsbilder.”
Måtte dessa tvenne bilder, dessa tvenne strömmar, alltså snart äntligen få flyta harmoniskt samman i en “samnationalistisk” finländsk självbild, i en finländsk skogs- OCH kustsälv.
FINNSKOGARNAS FOLK – OCH DESS TOLK
Som en slags parallell till de gamla finlandssvenska kustbebyggelserna kan väl nämnas – även om olikheterna naturligtvis är stora och uppenbara – Finnskogen eller Finnmarken i Sverige, dvs. de otillgängliga främst värmländska och dalska skogsområden, som från 1500-talets slut började befolkas av finska invandrare – “svedjefinnar”. Karl IX ville se bosättning och bebyggelse i dessa trakter, så han hade uppmuntrat saken med skattefrihet under ett antal etableringsår. Levandes islorerade i dessa länge väglösa skogar bevarade finnarna sitt språk och sin kultur. Många ortsnamn, såväl som namn på sjöar och vattendrag, utgör väl de mest talande historiska vittnesbörden. Men ännu idag, vill många mena, svävar den finska mystiken över detta tigande, drömmande, skogsmörka rike. Finnmarkslandskapet och dess människor fick som bekant under det unga 1900-talet en lysande poetisk skildrare i Dan Andersson. För den intresserade skrev jag om honom den 8 maj 2016 under rubriken “Någon bortom bergen”.
ÖVERSATT TILL OHLMARKS
I artikeln ovan talade jag “om ett landområde där germanskt och finskt-ugriskt sakta mött varandra sedan hedenhös”.
Jag läste idag, i ett helt annat ärende, igenom Tolkien-översättaren och religionshistorikern, fil. dr. Åke Ohlmarks artiklar om Nordens fornhistoria i Vägen Framåt, nr 4-6/1941. Detta var där hans syn på saken:
“Vad det gamla Sveaväldet har betytt för Finland och Ryssland ligger ju i öppen dag och behöver knappast kommenteras. Det må vara nog sagt att allt vad Finland ägt och äger av nordisk kultur och statsbildning, allt som sammanknyter det med den nordiska kulturkretsen, det har det fått från svearna. Redan under den äldsta ariska stridsyxtiden har Finlands kusttrakter varit förbundna med den svenska stridsyxkulturen.”