Hörde idag en journalists berättigat harmfyllda klagovisa över att Fädernas kyrka hade sjungits på sonens konfirmation. Han hade väl förväntat sig att psalmen vid det här laget hade strukits även ur vårt medvetande. Hoppeligen blev händelsen i alla fall Eklund-opusets svanesång. Journalistens jeremiad å andra sidan kan alltså den elake uppfatta som en spark på den som ligger. Men för oss snälla är den en vacker sannsång över hur idag antinationalismens höga visa för opinionsbildare är den enda acceptabla psalmen.
Det slog mig då, att vi kanske i konsekvensens namn också borde överväga att stryka ett hundra femtio psalmer till, även om de nu råkar vara mänsklighetens mest centrala. Jag räknade nämligen i den psaltare som jag hade närmast till hands, den engelska Douay-Rheims-översättningen, till hela fyrtiofem ställen där termen ”nation” förekom. Därtill användes väl ordet ”people” lika många gånger i synonym betydelse. Men jag var redan alltför journalistiskt harmfylld för att orka fortsätta räkneövningen.
Innan vi emellertid skrider till det lilla verket med att krympa Bibelns kanon, bör vi kanske för formens skull undersöka kontexten: vilka slutsatser vill David att vi skall dra om nationens betydelse?
I tidsenlig individualistisk anda borde det naturligtvis heta, om David nu över huvud måste envisas med att tala om Gud, att alla människor skall prisa Honom salig. Inte som David säger: att alla nationer skall prisa Honom salig (71:17). Alla människor som glömmer Gud skall avvisas. Det är kanske förståeligt vore man religiös. Men varför måste David tala om nationernas avvisande (9:18)?
Nationer kan inte klappa händer (46:2), det kan bara människor göra. Ögon kan inte bese nationer (65:7), men de kan glana på människor. Han är allt löjlig nu, lille David. Och han fortsätter i samma stil: han talar om alla nationer som Gud har skapat (85:9). Om något så har väl Gud skapat människor. Ljushuvena på universiteten har ju bevisat att nationerna är 1800-talskonstruktioner. Det är därför ologiskt och dumt av David, när han skriver för tretusen år sedan, att påstå att de existerar.
När David menar att Gud har herravälde över nationerna (21:29) och att den nation är välsignad vars Gud är Herren (32:12) implicerar det att en nation eller en stat kan ha en religion. Lejonparten av världens 195 länder – Vatikanen kan kanske diskuteras – har idag lyckligtvis insett att det är konstitutionellt ohållbart.
När David säger att Gud inte har agerat på likadant sätt med varje nation (147:20), antyder ju det ett brott mot jämlikhetstanken. Ja, hets mot folkgrupp.
”Ursäkten” har väl David uttryckt i en tidigare psalm när han tror att Herren belönar varje nation efter dess förtjänst (9:9). Men då har han flytt till stollig metafysik av kjellénsk levande organism-typ, då luktar han unken av gamla utdaterade folkkaraktärsstudier och liknande.
Gud styr inte jordens nationer (66:5). Såvitt jag förstått så styrs svenskarna av Ulf Kristersson. Möjligtvis EU. Vi åser visserligen nu också med gamman, framväxten av globala maktstrukturer som äntligen måtte usurpera styret över alla nationer, dessa förtryckarkonstruktioner. När David därför säger att Herren skall döma mellan nationerna (109:6), att han sitter över alla nationer (112:4), vore det iallafall i dagsläget mer ändamålsenligt att skjuta in FN där, tycker jag (och sedan uppdatera texten i takt med vidareutvecklingen av en världsregering).
Tjo förresten, i det sammanhanget: på vissa ställen skriver faktiskt David om nationer på ett sätt som kan tolkas positivt ur ett politiskt strömlinjeformat framtidsperspektiv om texten bara får bearbetas en smula (eller tja, kanske egentligen ett helt bröd). Om vi skall ersätta nationerna med något godare och matnyttigare, är det ju bra om många nationer slås ned (134:10), om vrede hälls ut över nationerna (78:6), om vi får ropa ut: kom och låt oss förstöra dem, så att de inte längre utgör en nation (82:5), och så vidare. Låt vara att det hos David är Gud som gör de två första sakerna mot nationer såsom ett syndastraff, och att ”onda” män säger det sista. Men som sagt, det kan justeras. Det finns ju en sekulär synda-katekes som många nationalister och en del nationer straffas efter idag. Vad gäller ont och gott, fel och rätt – där har ju som bekant evolutionen åstadkommit välsignade mutationer.
Sammantaget kan alltså sägas, att David tillskriver nationen, den etniska gruppen, en väldans betydelse. Det förstår vi såväl kvantitativt (hur hiskeligt ofta det nämns) och kvalitativt (på de skilda sätt dess betydelse indikeras). Det är uppenbart att detta utgör en stor stötesten. Det enklaste vore kanske därför att stryka hela saken. Psaltaren alltså. Plan B vore annars att stryka hälften och revidera resten.
Det alternativet var inte gångbart beträffande Fädernas kyrka.
Av Bo Solberg
Lämna ett svar