Att överlämna vad man mottagit

Posted on | oktober 19, 2011 | 2 Comments

Av Bo Solberg I ett inlägg nyligen hette det att nysvenskarna söker förena ”nationell tradition med modern verklighet”. Vad är det? Vad avses när de förklarar sitt namn med att svenskheten förblir levande endast genom ständig förnyelse? Vilket läger står dem då närmast: det traditionalistiska eller vad vi här kan få kalla det modernistiska? Eller svävar de i limbo mellan dessa tvenne? Frågan är berättigad, ty man hör påståenden om att de hör dels till det ena lägret, dels till det andra. Det enkla svaret tror jag man finner i nysvenskarnas förståelse för just ordet tradition, dvs. överlämning. Utan att skriva in lundaprofessorn Svante Nordin i rullorna kan man kanske få hänvisa till hans översiktliga diskussion av begreppet i den lilla skriften Tegnértraditionen och andra traditioner (1995): ”En tradition är [...] något som överlämnas från generation till generation. Den är något som består medan släktleden växlar och därmed något som äger ett visst oberoende av det biologiska åldrandets och utslocknandets villkor. Traditioner är avsedda att motstå förändringens lag och att trotsa döden. Å andra sidan kan traditionen leva bara genom dem som bär och traderar den. Den vandrar från de gamla till de unga bara via en interpretation och varje interpretation betyder förändring, nytolkning, omtolkning. En tradition håller sig levande bara genom att förändras.” Det är denna basala, men balanserade insikt som ligger till grund för den nysvenska inställningen. På område efter område har den trotsat de extremistiska utsvävningarna till ensidighetens gränslinjer. Den accepterar inte den stela konservatismens fastlåsande av samhället och kulturen i en oföränderlig form. För den vet att liv är rörelse. Den accepterar inte heller modernismens formlöshet. För den vet att liv är att lära av dem som format gårdagen. Ståndpunkten är alltså traditionalistisk. Allt som inte är perfekt kommer ofrånkomligen att utsättas för förändring, omprövning. Det ligger så att säga i sakens natur. Och som vi vet är det som skapas av människohänder sällan eller aldrig perfekt eller hållbart för evinnerliga tider. I takt med vetenskapliga och andra landvinningar omformas det politiska landskapet, und so weiter. Ja, redan vetenskapen är naturligtvis en alldeles utmärkt illustration till begreppet tradition. Den är ju något som tacksamt övertagits från tidigare forskargenerationer, men som mottagarna ständigt måste vara beredda att revidera. Vetenskaplig aktivitet är alltså således revisionism inte bara när det gäller utredningen av vissa begränsade historiska skeenden, utan på samtliga områden. Undantagna är väl bara den exakta vetenskapens grunder. Ett plus ett är två i dag liksom det kommer att vara det om tusen år. Den enklaste av matematiska satser illustrerar alltså att det finns absoluta sanningar. Men många av dem är givetvis betydligt svårare för våra människohjärnor att nå fram¨till. En del är helt omöjliga att klura ut. Detta är också bakgrunden till den uppenbarelsebaserade kristendomen. Det vill säga, den utgår från att Gud med – givetvis – full insikt i människans begränsningar uppenbarade sanningar som hennes eget intellekt aldrig med rationalism eller empirism skulle kunna finna ut. Treenigheten är väl ett paradexempel. Att omfatta religionen är alltså att anamma dess sanningar utifrån en övertygelse att de kommer från Gud. Därför måste de också överlämnas från generation till generation utan ”förändring, nytolkning, omtolkning”. En sådan verksamhet skulle ju vara som att påstå att Gud serverat oss halvsanningar eller värre. Istället gäller inom kristendomen den inställning som innesluts i uttrycket Tradidi quod et accepi: jag har överfört till er vad jag mottagit. Tradition är alltså religionens nyckelord. Dess överlevnadstrick. Utan en fungerade kristen tradition hade vi exempelvis inte haft NT efter GT. Det finns alltså ingen motsättning mellan ett omfattande av kristendomen och den nysvenska inställningen till tradition. Det gäller ju, som Carl Lindholm skrev om ceremonier och traditioner i Nonkonform nr 70, att de bara kan ”leva när de återspeglar en levande realitet. Traditionsvård är att vakta den levande, värmande glöden, ej den döda askan”. Vad är en levande realitet om inte en av Gud uppenbarad och alltså absolut sanning? Nysvenskheten har nu gång på gång i sina skrifter accepterat kristendomen. Då måste den också acceptera konsekvenserna. Det blir en åskådning som inte endast är traditionalistisk i den allmännare mening som Svante Nordin eller Carl Lindholm uppehåller sig kring; den blir även traditionalistisk i andlig bemärkelse. Den måste med andra ord bäras av en förståelse för de tvenne artskilda typerna av tradition. Den som skapats av Guds hand och den som skapats av människohand. Det är en oerhört viktig distinktion. Den oföränderliga ena är för övrigt också den nödvändiga grunden för den föränderliga andra. Kristendomen är ryggraden i vår nationella tradition. Genom nämnda kroppsdel kommer som bekant de impulser från högre ort som stimulerar till rörelse och som följaktligen upprätthåller livet.

Av Bo Solberg

I ett inlägg nyligen hette det att nysven­skarna söker förena ”nationell tradition med modern verklighet”. Vad är det? Vad avses när de förklarar sitt namn med att svenskheten förblir levande endast genom ständig förnyelse? Vilket läger står dem då närmast: det tradi­tion­al­istiska eller vad vi här kan få kalla det modernistiska? Eller svävar de i limbo mellan dessa tvenne? Frågan är berättigad, ty man hör påståenden om att de hör dels till det ena lägret, dels till det andra.

Det enkla svaret tror jag man finner i nysven­skarnas förståelse för just ordet tradition, dvs. överlämning. Utan att skriva in lundapro­fessorn Svante Nordin i rullorna kan man kanske få hänvisa till hans översiktliga diskussion av begreppet i den lilla skriften Tegnértraditionen och andra tradi­tioner (1995):

”En tradition är […] något som överlämnas från generation till generation. Den är något som består medan släktleden växlar och därmed något som äger ett visst oberoende av det biologiska åldrandets och utslock­nandets villkor. Traditioner är avsedda att motstå förän­dringens lag och att trotsa döden. Å andra sidan kan tradi­tionen leva bara genom dem som bär och traderar den. Den vandrar från de gamla till de unga bara via en inter­pre­tation och varje inter­pre­tation betyder förändring, nytolkning, omtolkning. En tradition håller sig levande bara genom att förändras.”

Det är denna basala, men balanserade insikt som ligger till grund för den nysvenska inställ­ningen. På område efter område har den trotsat de extrem­istiska utsvävningarna till ensidighetens gränslinjer. Den accepterar inte den stela konser­vatismens fastlåsande av samhället och kulturen i en oförän­derlig form. För den vet att liv är rörelse. Den accepterar inte heller modernismens formlöshet. För den vet att liv är att lära av dem som format gårdagen. Ståndpunkten är alltså traditionalistisk.

Allt som inte är perfekt kommer ofrånkomligen att utsättas för förändring, omprövning. Det ligger så att säga i sakens natur. Och som vi vet är det som skapas av människo­händer sällan eller aldrig perfekt eller hållbart för evinnerliga tider. I takt med veten­skapliga och andra landvin­ningar omformas det politiska landskapet, und so weiter. Ja, redan veten­skapen är naturligtvis en alldeles utmärkt illus­tration till begreppet tradition. Den är ju något som tacksamt övertagits från tidigare forskar­gen­er­a­tioner, men som mottagarna ständigt måste vara beredda att revidera. Vetenskaplig aktivitet är alltså således revisionism inte bara när det gäller utred­ningen av vissa begränsade historiska skeenden, utan på samtliga områden. Undantagna är väl bara den exakta veten­skapens grunder. Ett plus ett är två i dag liksom det kommer att vara det om tusen år. Den enklaste av matem­atiska satser illus­trerar alltså att det finns absoluta sanningar. Men många av dem är givetvis betydligt svårare för våra människo­hjärnor att nå fram¨till. En del är helt omöjliga att klura ut.

Detta är också bakgrunden till den uppen­barelse­baserade kristendomen. Det vill säga, den utgår från att Gud med – givetvis – full insikt i människans begrän­sningar uppen­barade sanningar som hennes eget intellekt aldrig med ratio­nalism eller empirism skulle kunna finna ut. Treenigheten är väl ett paradexempel. Att omfatta religionen är alltså att anamma dess sanningar utifrån en övertygelse att de kommer från Gud. Därför måste de också överlämnas från generation till generation utan ”förändring, nytolkning, omtolkning”. En sådan verksamhet skulle ju vara som att påstå att Gud serverat oss halvsan­ningar eller värre. Istället gäller inom kristendomen den inställning som innesluts i uttrycket Tradidi quod et accepi: jag har överfört till er vad jag mottagit. Tradition är alltså religionens nyckelord. Dess överlev­nad­strick. Utan en fungerade kristen tradition hade vi exempelvis inte haft NT efter GT.

Det finns alltså ingen motsättning mellan ett omfattande av kristendomen och den nysvenska inställ­ningen till tradition. Det gäller ju, som Carl Lindholm skrev om ceremonier och tradi­tioner i Nonkonform nr 70, att de bara kan ”leva när de återspeglar en levande realitet. Traditionsvård är att vakta den levande, värmande glöden, ej den döda askan”. Vad är en levande realitet om inte en av Gud uppenbarad och alltså absolut sanning?

Nysvenskheten har nu gång på gång i sina skrifter accepterat kristendomen. Då måste den också acceptera konsekvenserna. Det blir en åskådning som inte endast är tradi­tion­al­istisk i den allmännare mening som Svante Nordin eller Carl Lindholm uppehåller sig kring; den blir även tradi­tion­al­istisk i andlig bemärkelse. Den måste med andra ord bäras av en förståelse för de tvenne artskilda typerna av tradition. Den som skapats av Guds hand och den som skapats av människohand. Det är en oerhört viktig distinktion. Den oförän­derliga ena är för övrigt också den nödvändiga grunden för den förän­derliga andra. Kristendomen är ryggraden i vår nationella tradition. Genom nämnda kroppsdel kommer som bekant de impulser från högre ort som stimulerar till rörelse och som följak­tligen upprät­thåller livet.

Istället för sänkt restaurangmoms

Posted on | oktober 16, 2011 | No Comments

I höstens budgetproposition föreslår alliansregeringen att restaurangmomsen halveras. I det sammanhanget kunde det vara av intresse att aktualisera en idé som vi en tid har odlat i vår krets, nämligen schablonbeskattning av restauranger. Även Skatteverket har intresserat sig för denna idé. Man har gjort propåer hos finansdepartementet men har inte fått något gehör. Bakgrunden torde vara välkänd för våra läsare. Eftersom det tidigare har varit svårt att genomföra en effektiv kontroll har fältet legat öppet för oseriösa företagare att fuska. På grund av denna osunda konkurrens har det därmed blivit svårt för ärliga krögare att klara ekonomin. En schablonbeskattning skulle medföra att den som hittills har haft en tung skattebörda får en lättnad, medan den som gömt en del av kassan undan skattmasens vakande öga får vänja sig vid att betala skatt. Hur skulle en schablonbeskattning se ut? Man kunde tänka sig ett system där sådana saker som lokalens utseende, fönsteryta mot gatan, bardiskens längd, antalet bord, vattenförbrukning och elförbrukning med mera ingår i ett poängschema som sedan läggs till grund för beskattning. Givetvis blir det fråga om ett grovsållat system. Det finns inte några ambitioner till millimeterrättvisa. Om vi ger en förenklad bild av hur beskattningen fungerar idag kan vi anteckna följande. Vi utgår från att det rör sig om ett aktiebolag. Från intäkterna gör man avdrag för kostnaderna. I dessa kostnader ingår löner för anställda och sociala avgifter på dessa löner. Om en aktieägare arbetar i bolaget ingår även hans lön och sociala avgifter bland kostnaderna. På överskottet tar staten ut en bolagsskatt om 26,3 %. Vårt förslag är att schablonbeskattning ersätter den bolagsbeskattning som vi nyss beskrivit. Detta innebär alltså att restaurangrörelsens resultat inte läggs till grund för bolagsskatten. Däremot skall mervärdesskatt redovisas i vanlig ordning. Om restaurangrörelsens resultat skulle bli dåligt, blir det möjligt för innehavaren att upprätta en särskild deklaration över resultatet och anhålla om beskattning efter denna.

I höstens budget­propo­sition föreslår allian­sregeringen att restau­rang­momsen halveras. I det samman­hanget kunde det vara av intresse att aktualisera en idé som vi en tid har odlat i vår krets, nämligen schablonbeskattning av restau­ranger. Även Skatteverket har intresserat sig för denna idé. Man har gjort propåer hos finans­de­parte­mentet men har inte fått något gehör.

Bakgrunden torde vara välkänd för våra läsare. Eftersom det tidigare har varit svårt att genomföra en effektiv kontroll har fältet legat öppet för oseriösa företagare att fuska. På grund av denna osunda konkurrens har det därmed blivit svårt för ärliga krögare att klara ekonomin. En schablonbeskattning skulle medföra att den som hittills har haft en tung skattebörda får en lättnad, medan den som gömt en del av kassan undan skattmasens vakande öga får vänja sig vid att betala skatt.

Hur skulle en schablonbeskattning se ut? Man kunde tänka sig ett system där sådana saker som lokalens utseende, fönsteryta mot gatan, bardiskens längd, antalet bord, vatten­för­brukning och elför­brukning med mera ingår i ett poängschema som sedan läggs till grund för beskattning. Givetvis blir det fråga om ett grovsållat system. Det finns inte några ambitioner till millimeterrättvisa.

Om vi ger en förenklad bild av hur beskat­tningen fungerar idag kan vi anteckna följande. Vi utgår från att det rör sig om ett aktiebolag. Från intäkterna gör man avdrag för kostnaderna. I dessa kostnader ingår löner för anställda och sociala avgifter på dessa löner. Om en aktieägare arbetar i bolaget ingår även hans lön och sociala avgifter bland kostnaderna. På överskottet tar staten ut en bolagsskatt om 26,3 %.

Vårt förslag är att schablonbeskattning ersätter den bolags­beskattning som vi nyss beskrivit. Detta innebär alltså att restau­ran­grörelsens resultat inte läggs till grund för bolagsskatten. Däremot skall mervärdesskatt redovisas i vanlig ordning. Om restau­ran­grörelsens resultat skulle bli dåligt, blir det möjligt för innehavaren att upprätta en särskild dekla­ration över resultatet och anhålla om beskattning efter denna.

Korporatismen : den europeiska enhetstankens ideologi

Posted on | oktober 15, 2011 | No Comments

Idag vill vi presentera en av våra centrala programskrifter nämligen Korporatismen : den europeiska enhetstankens ideologi som kom ut 1958. I detta sammanhang erinrar vi om att vi i vår rörelse har något som säkert är unikt i Sverige och förmodligen inte har någon motsvarighet ute i Europa. Vi har nämligen inte upphävt en enda punkt i våra programskrifter som antagits av vår riksstämma. Däremot har naturligtvis under åren nya synpunkter tillförts. Dessa skrifter är följande: - 30 punkter (1946, nya utg. 1950 och 1954) - Korporatismen : den europeiska enhetstankens ideologi (1958) - Framtidens samhälle : Nysvenska Rörelsens Program (1962) - Ny startpunkt : demokratin på väg till teknokratisk diktatur eller korporativ frihet (1973) - Manifest 79 (1979) - Lilla manifestet (1987) Korporatismen innehåller en redogörelse för själva grunden i den nysvenska åskådningen; historiesynen, bygget av det korporativa samhället, ett fritt förenat korporativt Europa och kulturell förnyelse. Skriften finns nu fritt tillgänglig i Nysvenska rörelsens textarkiv.

Idag vill vi presentera en av våra centrala program­skrifter nämligen Korporatismen : den europeiska enhet­stankens ideologi som kom ut 1958. I detta sammanhang erinrar vi om att vi i vår rörelse har något som säkert är unikt i Sverige och förmodligen inte har någon motsvarighet ute i Europa. Vi har nämligen inte upphävt en enda punkt i våra program­skrifter som antagits av vår riksstämma. Däremot har naturligtvis under åren nya synpunkter tillförts.

Dessa skrifter är följande:

- 30 punkter (1946, nya utg. 1950 och 1954)

- Korporatismen : den europeiska enhet­stankens ideologi (1958)

- Framtidens samhälle : Nysvenska Rörelsens Program (1962)

- Ny startpunkt : demokratin på väg till teknokratisk diktatur eller korporativ frihet (1973)

- Manifest 79 (1979)

- Lilla manifestet (1987)

Korporatismen innehåller en redogörelse för själva grunden i den nysvenska åskåd­ningen; histo­riesynen, bygget av det korpo­rativa samhället, ett fritt förenat korpo­rativt Europa och kulturell förnyelse.

Skriften finns nu fritt tillgänglig i Nysvenska rörelsens textarkiv.

När Sveriges Radio blandar bort korten

Posted on | oktober 13, 2011 | No Comments

Det finns ett radioprogram som heter Barnen och som handlar om barn och ungdomar i yngre tonåren. Nyligen annonserades ett program i denna serie om oprovocerat våld mot barn och tonåringar. När man minns flerfaldiga berättelser om hur svenska ungdomar rånats och misshandlats av främlingsgäng, lyssnar man med intresse till vad som presenteras. Men om dessa företeelser inte ett ord i programmet. Jo, ett ord, men ingenting om etnicitet. En medverkande yttrade: När jag var mellan 14 och 16 år var det mycket ungdomsrån och misshandel. Sagesmannen meddelade att förövarna var vanliga ungdomar. Undrar det. Vidare nämndes att antalet fall av misshandel där offret var mellan 15 och 17 år hade fördubblats under de senaste 10 åren. Att förövarna var pojkar och inte flickor berodde inte på någon medfödd egenskap utan var en social konstruktion. Vi fick också höra att ungdomar som inte fick svar på frågan varför de blev misshandlade, själva tog på sig skulden. - Resten av programmet handlade om grovt våld mot unga män mellan 15 och 24 år under lördagskvällar mellan kl 23 och 04. Simsalabim var det ursprungliga ämnet, om vi får tillåta oss att spetsa till resonemanget en smula, transformerat till uppgörelser i krogkön och liknande huliganism.

Det finns ett radio­program som heter Barnen och som handlar om barn och ungdomar i yngre tonåren. Nyligen annon­serades ett program i denna serie om oprovocerat våld mot barn och tonåringar. När man minns flerfaldiga berät­telser om hur svenska ungdomar rånats och misshandlats av främlingsgäng, lyssnar man med intresse till vad som presenteras. Men om dessa företeelser inte ett ord i programmet. Jo, ett ord, men ingenting om etnicitet. En medverkande yttrade: När jag var mellan 14 och 16 år var det mycket ungdomsrån och misshandel. Sagesmannen meddelade att förövarna var vanliga ungdomar. Undrar det. Vidare nämndes att antalet fall av misshandel där offret var mellan 15 och 17 år hade fördubblats under de senaste 10 åren. Att förövarna var pojkar och inte flickor berodde inte på någon medfödd egenskap utan var en social konstruktion. Vi fick också höra att ungdomar som inte fick svar på frågan varför de blev misshandlade, själva tog på sig skulden. — Resten av programmet handlade om grovt våld mot unga män mellan 15 och 24 år under lördagskvällar mellan kl 23 och 04. Simsalabim var det ursprungliga ämnet, om vi får tillåta oss att spetsa till resone­manget en smula, trans­formerat till uppgörelser i krogkön och liknande huliganism.

Från den industriella revolutionen till det korporativa samhället

Posted on | oktober 8, 2011 | No Comments

I sin korta men innehållsrika skrift från 1932 berättar Per Engdahl om den industriella revolutionen som bakgrund till den moderna tiden, om kriget och de följande omvälvningarna samt om det korporativa alternativet. När han beskriver de nationalistiska rörelsernas framgång på kontinenten, märker vi hur den tidens sociala problem återkommer även idag: ”Kravet på en statlig regulator i samhället, på ekonomisk rättvisa, på en fast social organisation, på en moralisk förnyelse och en nationell renässans, på en produktiv handlingsmoral istället för en yverboren* förnuftskult ha blivit de samlingssignaler, kring vilka den nya tidens generationer marscherat upp.” * Yverboren betyder romantisk och överdrivet fosterländsk Skriften finns nu fritt tillgänglig i Nysvenska rörelsens textarkiv: http://www.nysvenskarna.se/enter.php?txt

I sin korta men innehållsrika skrift från 1932 berättar Per Engdahl om den indus­triella revolu­tionen som bakgrund till den moderna tiden, om kriget och de följande omvälvningarna samt om det korpo­rativa alternativet.

När han beskriver de nation­al­istiska rörelsernas framgång på konti­nenten, märker vi hur den tidens sociala problem återkommer även idag:

”Kravet på en statlig regulator i samhället, på ekonomisk rättvisa, på en fast social organ­i­sation, på en moralisk förnyelse och en nationell renässans, på en produktiv handlingsmoral istället för en yverboren* förnuftskult ha blivit de samlingssignaler, kring vilka den nya tidens gener­a­tioner marscherat upp.”

* Yverboren betyder romantisk och överdrivet fosterländsk

Skriften finns nu fritt tillgänglig i Nysvenska rörelsens textarkiv: http://www.nysvenskarna.se/enter.php?txt

Singelmamma söker – avlastning nattetid

Posted on | oktober 8, 2011 | No Comments

En liten flicka, bara ett år och tre månader, har placerats på ”förskola” av sin mamma som är ensamstående. Efter att ha vistats där får flickan inte åka hem till sin mamma utan skickas ensam, med taxi, till ”natt- och kvällsförskola” – smaka på de orden. Sällan exponeras demokratins nakna brutalitet på ett så oförblommerat sätt. De inblandade borde skämmas. Politikerna likaså. Inte minst för sitt hyckleri att tala om skola i detta sammanhang. SvD

En liten flicka, bara ett år och tre månader, har placerats på ”förskola” av sin mamma som är ensam­stående. Efter att ha vistats där får flickan inte åka hem till sin mamma utan skickas ensam, med taxi, till ”natt– och kvälls­förskola” – smaka på de orden.

Sällan exponeras demokratins nakna brutalitet på ett så oförblommerat sätt. De inblandade borde skämmas. Politikerna likaså. Inte minst för sitt hyckleri att tala om skola i detta sammanhang.

SvD

När kulturljusen diskuterar

Posted on | oktober 2, 2011 | No Comments

I samband med en föreställning av radioteatern den 30 september om fängslade författare arrangerades en studiodebatt om yttrandefrihetens gränser. Bland deltagarna var ordföranden i Svenska Pen Ola Larsmo och filmaren Fredrik Gertten.  Debattörerna talade bland annat klokt om behovet av att kontrollera den ekonomiska makten.  På slutet frågade samtalsledaren Kerstin Brunnberg om Sverigedemokraternas tidning borde få presstöd. I och för sig en besynnerlig fråga eftersom SD-kuriren utkommer endast en gång i kvartalet och är på betryggande avstånd från att uppfylla kraven för presstöd. Är det möjligen Nationell idag som Brunnberg har i åtanke?  - Larsmo svarade att eftersom SD sitter i riksdagen skulle det inte gå för sig att göra undantag för dem. Gertten deklarerade att han kände stark ovilja mot tanken; så ogin var han. - Alltså ett svar som illustrerar bristfällig kunskap om vad som gäller och ett annat svar som endast är ett känsloutbrott. Så mycket för de fina principerna.

I samband med en föreställning av radioteatern den 30 september om fängslade författare arrangerades en studiodebatt om yttran­de­fri­hetens gränser. Bland deltagarna var ordföranden i Svenska Pen Ola Larsmo och filmaren Fredrik Gertten.  Debattörerna talade bland annat klokt om behovet av att kontrollera den ekonomiska makten.  På slutet frågade samtal­sledaren Kerstin Brunnberg om Sverigedemokraternas tidning borde få presstöd. I och för sig en besyn­nerlig fråga eftersom SD-kuriren utkommer endast en gång i kvartalet och är på betryggande avstånd från att uppfylla kraven för presstöd. Är det möjligen Nationell idag som Brunnberg har i åtanke?  — Larsmo svarade att eftersom SD sitter i riksdagen skulle det inte gå för sig att göra undantag för dem. Gertten deklarerade att han kände stark ovilja mot tanken; så ogin var han. — Alltså ett svar som illus­trerar brist­fällig kunskap om vad som gäller och ett annat svar som endast är ett känsloutbrott. Så mycket för de fina principerna.

Sprängattentat mot svenska jagare ännu ej klarlagt

Posted on | september 17, 2011 | No Comments

Idag, den 17 september 2011, är det 70 år sedan den svenska marinen drabbades av en av sina största förluster under andra världskriget. De tre jagarna HMS Göteborg, HMS Klas Horn och HMS Klas Uggla, som låg förtöjda vid Märsgarn i Horsfjärden utanför Berga, sprängdes genom ett attentat. Alla de tre fartygen sänktes och jagaren Klas Uggla totalförstördes. 33 svenska sjömän dödades. Ännu idag är det inte klarlagt vem som låg bakom attentatet. Händelsen har belysts i böcker och tv-filmer.  

Idag, den 17 september 2011, är det 70 år sedan den svenska marinen drabbades av en av sina största förluster under andra värld­skriget. De tre jagarna HMS Göteborg, HMS Klas Horn och HMS Klas Uggla, som låg förtöjda vid Märsgarn i Horsfjärden utanför Berga, sprängdes genom ett attentat. Alla de tre fartygen sänktes och jagaren Klas Uggla totalförstördes. 33 svenska sjömän dödades. Ännu idag är det inte klarlagt vem som låg bakom attentatet. Händelsen har belysts i böcker och tv-filmer.

 

Class against race — down under-ambassadörer mot europeiska ättlingar

Posted on | september 16, 2011 | No Comments

Låt oss som en illustration över hur mäktiga vindar för multikulturalismen världen vida, eller rättare sagt, världen vita, vända på globen – vi lever ju i en globaliserad värld! – och se efter; vad hittar vi väl där? Jo, australiska Herald Sun berättar den 5 september om regeringens senaste offensiv på området. Multikulturalismen förs in i den nationella läroplanen. Man utsänder samtidigt, som det så passande heter, ”ambassadörer för det australiska folket” för att vid skolorna övertyga om multikulturalismens fördelar. ”Vi skall se till att studenternas kulturella kompetens i en globaliserad värld säkerställs genom den nationella läroplanen”, framhåller man. Det gäller alltså att hjälpa (de tydligen ignoranta) studenterna att bli ”kulturellt kompetenta medborgare”. Det påkostade projektet motiveras bland annat av en studie som visar att nio procent av australiensarna instämmer i påståendet att ”etnisk olikhet urholkar ett lands säkerhet”. Ambassadörer för det australiska folket? Eller för asiatiska lycksökare? Övertyga? Eller indoktrinera? Ambassadörer? Eller politiska kommissarier? Kulturellt kompetenta medborgare? Eller ideologiskt strömlinjeformade undersåtar?

Låt oss som en illus­tration över hur mäktiga vindar för multi­kul­tur­alismen världen vida, eller rättare sagt, världen vita, vända på globen – vi lever ju i en globaliserad värld! – och se efter; vad hittar vi väl där? Jo, australiska Herald Sun berättar den 5 september om regeringens senaste offensiv på området.

Multikulturalismen förs in i den nationella läroplanen. Man utsänder samtidigt, som det så passande heter, ”ambas­sadörer för det australiska folket” för att vid skolorna övertyga om multi­kul­tur­al­ismens fördelar. ”Vi skall se till att studen­ternas kulturella kompetens i en globaliserad värld säker­ställs genom den nationella läroplanen”, framhåller man. Det gäller alltså att hjälpa (de tydligen ignoranta) studenterna att bli ”kulturellt kompetenta medborgare”. Det påkostade projektet motiveras bland annat av en studie som visar att nio procent av australiensarna instämmer i påståendet att ”etnisk olikhet urholkar ett lands säkerhet”.

Ambassadörer för det australiska folket? Eller för asiatiska lycksökare?

Övertyga? Eller indoktrinera?

Ambassadörer? Eller politiska kommissarier?

Kulturellt kompetenta medborgare? Eller ideol­ogiskt ström­lin­je­formade undersåtar?

Helsingborgs Dagblad stryper debatten

Posted on | september 15, 2011 | 2 Comments

I efterdyningarna till presskalabaliken om Ingvar Kamprad och Per Engdahl (se Nonkonform här, här och här) inflöt på Helsingborgs Dagblads kultursida en pamflett, tillverkad av en vid tidningen anställd journalist.  I anledning av denna inlaga skickade Bernt Ohlin en insändare till tidningen med rubriken ”Missvisande om Kamprad”. Eftersom bakgrunden framgår av insändaren ber vi att först få återge denna. I en artikel i Helsingborgs Dagblad den 25 augusti 2011 uppehåller sig skribenten vid den aktuella affären Ingvar Kamprad och Per Engdahl. Han påstår bl.a. att Kamprad under kriget skulle ha varit "aktiv nazist" och värvat medlemmar till SSS, alltså den s.k. Lindholmsrörelsen. Uppgiften om Kamprads medlemsskap är orimlig. När kriget slutade var Kamprad endast 19 år. Inget parti tog emot så unga medlemmar. Vidare påstår skribenten att Per Engdahl skulle vara "hängiven antisemit". Detta stämmer inte.  För att bara ta ett exempel  berättar Per Engdahl i sina politiska memoarer Fribytare i folkhemmet (1979) s. 167: ”När tyskarna deporterade judar och andra från Danmark och Norge till koncentrationsläger, opponerade sig Vägen Framåt i otvetydiga ordalag.” När det gäller ett av skribenten åberopat citat ur Vägen Framåt från 1944, som han tillskriver Per Engdahl, förstår den som är någorlunda informerad omedelbart att Per Engdahl inte är författaren. Det är helt enkelt inte hans stil. Citatet är hämtat ur en födelsedagsruna till Hitler den 20 april 1944. Artikeln skrevs av tidningens dåvarande redaktör och har signerats av denne. Runan infördes i tidningen medan Per Engdahl var på en resa till Finland och utan hans vetskap. Per Engdahl skriver i sina politiska memoarer följande om motsättningarna mellan extremister och nysvenskar i krigstidens organisationen Svensk Opposition: "De som sökt driva rörelsen i extremistisk riktning var i avgörandets stund de fegaste. Vägen Framåts dåvarande redaktör, som efterträtt S.O. Lindström, hade tidigare publicerat ett upprop med anmodan att registrera alla judar i Sverige. Jag var på föredragsturnè, när numret trycktes och förbjöd varje aktion i denna riktning, så snart jag fått syn på uppropet. En devot födelsedagsruna om Hitler infördes samtidigt som jag var i Finland. Vi tog avstånd från den i följande nummer. Födelsedagsrunan har sedan citerats i årtionden, avståndstagandet däremot icke vid ett enda tillfälle." (s. 171 f) Den s.k. kulturartikeln i er tidning är ytterligare ett exempel på den entoniga skiva som spelats i decennier. Chefredaktören Lars Johansson vägrade emellertid att publicera insändaren. Som motivering angav han följande: Insändaren är ointressant. Läsekretsen är inte intresserade av vad som skrevs för 70 år sedan. Skribenter på kultursidan har stort svängrum när det gäller att publicera sig. Tidningen är inte skyldig att införa motinlägg. Tidningen har inte någon möjlighet att kontrollera gamla citat. Det är välbekant att Per Engdahl tillhörde en nazistisk organisation. Så talar maktens arrogans.

I efter­dyningarna till presskal­a­baliken om Ingvar Kamprad och Per Engdahl (se Nonkonform här, här och här) inflöt på Helsingborgs Dagblads kultursida en pamflett, tillverkad av en vid tidningen anställd journalist.  I anledning av denna inlaga skickade Bernt Ohlin en insändare till tidningen med rubriken ”Missvisande om Kamprad”. Eftersom bakgrunden framgår av insändaren ber vi att först få återge denna.

I en artikel i Helsingborgs Dagblad den 25 augusti 2011 uppehåller sig skribenten vid den aktuella affären Ingvar Kamprad och Per Engdahl. Han påstår bl.a. att Kamprad under kriget skulle ha varit “aktiv nazist” och värvat medlemmar till SSS, alltså den s.k. Lindholmsrörelsen. Uppgiften om Kamprads medlemsskap är orimlig. När kriget slutade var Kamprad endast 19 år. Inget parti tog emot så unga medlemmar.

Vidare påstår skribenten att Per Engdahl skulle vara “hängiven antisemit”. Detta stämmer inte.  För att bara ta ett exempel  berättar Per Engdahl i sina politiska memoarer Fribytare i folkhemmet (1979) s. 167: ”När tyskarna deporterade judar och andra från Danmark och Norge till koncen­tra­tionsläger, opponerade sig Vägen Framåt i otvetydiga ordalag.”

När det gäller ett av skribenten åberopat citat ur Vägen Framåt från 1944, som han tillskriver Per Engdahl, förstår den som är någorlunda informerad omedelbart att Per Engdahl inte är författaren. Det är helt enkelt inte hans stil. Citatet är hämtat ur en födelsedagsruna till Hitler den 20 april 1944. Artikeln skrevs av tidningens dåvarande redaktör och har signerats av denne. Runan infördes i tidningen medan Per Engdahl var på en resa till Finland och utan hans vetskap. Per Engdahl skriver i sina politiska memoarer följande om motsät­tningarna mellan extremister och nysvenskar i krigstidens organ­i­sa­tionen Svensk Opposition:

“De som sökt driva rörelsen i extrem­istisk riktning var i avgörandets stund de fegaste. Vägen Framåts dåvarande redaktör, som efterträtt S.O. Lindström, hade tidigare publicerat ett upprop med anmodan att registrera alla judar i Sverige. Jag var på föredragsturnè, när numret trycktes och förbjöd varje aktion i denna riktning, så snart jag fått syn på uppropet. En devot födelsedagsruna om Hitler infördes samtidigt som jag var i Finland. Vi tog avstånd från den i följande nummer. Födelsedagsrunan har sedan citerats i årtionden, avstånd­sta­gandet däremot icke vid ett enda tillfälle.” (s. 171 f)

Den s.k. kultur­ar­tikeln i er tidning är ytterligare ett exempel på den entoniga skiva som spelats i decennier.

Chefredaktören Lars Johansson vägrade emellertid att publicera insändaren. Som motivering angav han följande: Insändaren är ointressant. Läsekretsen är inte intresserade av vad som skrevs för 70 år sedan. Skribenter på kultursidan har stort svängrum när det gäller att publicera sig. Tidningen är inte skyldig att införa motinlägg. Tidningen har inte någon möjlighet att kontrollera gamla citat. Det är välbekant att Per Engdahl tillhörde en nazistisk organisation.

Så talar maktens arrogans.

« go back — keep looking »

Senaste inläggen

• Kort historierepetition
• Bosse paa Solbjerget
• Musikaliska terrorister
• Ett mystiskt censurbeslut
• Apoteosen och Gudamänskan
• En saga om en saga om en saga om en saga
• Fem nyanser av rosa
• Fakta om sharia
• Den gamle kamrerns syn på saken
• Efter syndafloden: kämpaglöden åter

Senaste kommentarer

• Mattias om Musikaliska terrorister
• Reaktion om Musikaliska terrorister
• Shakurd om Att överlämna vad man mottagit
• Tom B om Att överlämna vad man mottagit
• Hm om Helsingborgs Dagblad stryper debatten

Sidor

• Om Nonkonform

Arkiv

• januari 2012
• december 2011
• november 2011
• oktober 2011
• september 2011
• augusti 2011
• juli 2011
• juni 2011
• maj 2011
• april 2011
• mars 2011
• januari 2011
• december 2010
• november 2010
• oktober 2010
• september 2010
• augusti 2010
• juli 2010
• juni 2010
• maj 2010
• april 2010
• mars 2010
• februari 2010

Kategorier

• Äldrepolitik
• Demokratikritik
• Dödsrunor
• Europa
• Familjepolitik
• Geopolitik
• Historia
• Ideologi
• Invandring och mångkultur
• Invandringspolitik
• Kåseri
• Klimat och miljö
• Konsumismen
• Korporatism och politisk ekonomi
• Kost och hälsa
• Kultur
• Kulturpolitik
• Lag och rätt
• Per Engdahl i media
• Per Engdahl och Nysvenska rörelsen
• Per Engdahls diktning
• Religion
• Säkerhetspolitik
• Samnationalism
• Tips till unga
• Traditionalism
• Utrikespolitik
• Yttrandefrihet

Nysvenska nätplatser

• Nysvenska Rörelsen

Etiketter

Abort Arbetskraftsinvandring Ateism Brott demokrati Europa Familjepolitik Feminism Fredrik Reinfeldt Historia Hollywood IKEA Ingvar Kamprad Invandring Islam Island Israel Kapitalism Klimat Kommunism Korporatism Kristendom Kultur Lex Vellinge Liberalism Miljö Mångkultur Nationell Idag Nysvenska rörelsen Nysvenskhet Ockultism Per Engdahl Polygami Ryssland Samnationalism SD Skåne Stadsplanering Steampunk Sverige Säkerhetspolitik USA Utrikespolitik Yttrandefrihet Äktenskap