En promenad längs minnets väg
Posted on | maj 30, 2010 | No Comments
Av Bo Solberg
En diktargärning började spira under en pågs lek bland stenarna i ett böljande sydskånskt sädeshav, med det blånande, soldränkta vattenfältet i synranden. Dess Preludier spelades upp 1904 och en sista synansträngning avslutade den i det Ögonblick 1978 då förläggaren fick ta hand om det sista. De finstämda lyriska strängar som spändes under dessa 74 år hör till mina favoriter på den svenska parnassen. Har man väl öppnat omslaget till någon av de många diktsamlingarna, läser man den gärna från första till sista sidan, liksom man sedan vill omfamna författarskapet från Alfa till Omega. Men här låter grekiska dåligt. Från A till Ö måste vi säga; som i Anders Österling.
Ja, med det svenska var han förtrogen. Hans dikt har en omisskännlig svensk stämning. Han förvaltade det fäderneärvda pundet väl. Även när han tog det med sig på utlandsresa. Den poetiska blicken riktade sig nämligen också mot den utanförliggande världen med entusiasm i såväl egna diktmotiv som i brillianta tolkningar av främmande lyrik.
Det är inte helt lätt att finmotoriskt sätta fingret på orsaken till att jag håller så mycket av hans diktning. Men jag skall våga försöket. Även om det riskerar att bli med grova handrörelser.
Genialisk enkelhet, kommer det mig inledningsvis före att säga. Dikterna är lättfattliga då motiven är klara och språkbehandlingen otillkrånglad och mästerlig i sin avskalade stringens. Varje utsmyckning får därmed desto större betydelse och lyskraft. Hans poesi är långt ifrån simpel eller banal. Den är bara okonstlad; fri från intetsägande fraser, erotiskt-demoniska lidelser och andra dekadenta utsvävningar. Den bärs av ett rent och friskt gemyt och temperament, och en underliggande trygg humor. Den har bundna rytmiska strofer där rimmen ofta är nyckelord, vilket blir effektfullt. Bildspråket är träffsäkert. Här har vi en man, som var ovanligt observant och känslig för nyanser, dem han såg omkring sig, liksom de som finns i vårt tungomål. (Läs gärna hans hyllning till detta hans ”enda värn” i ”Mitt språk”, ur Livets värde; 1940). Han hittade ett spektrum av poetiska skiftningar i det vardagliga, sådana som går de flesta av oss förbi, liksom vi inte kan uppfatta det ultravioletta eller det infraröda. Han hittade sedan rätt ordkombination för att återskapa dem för oss alldagliga mänskor; så att de slår an något inom oss och väcker slumrande invärtes fakulteter till en sublim förnimmelse av det högtidligt sköna.
En tidig programförklaring från Österling, som han stod fast vid under hela sitt författarskap, läser vi i essayen ”Anmärkningar till dagens lyrik” ur boken Människor och landskap: ett knippe studier och skisser: 1904—1910 (1910): ”En fri genius skyggar icke för de torftigaste objekt, tvärtom känner han ofta en hemlig dragning just till det glanslösa, undanskymda och försmådda, till livets allra fattigaste stilleben.” Här ligger en av Österlings storheter: han avtäcker som få bland svenska lyrici den verkliga glansen hos det till synes glanslösa.
Jag har en känsla av att den gamle akademiledamotens böcker är tämligen förbisedda i dag. Av dem som känner författaren lite närmare förefaller dessutom inte obetydligt få tänka på honom som landskapsskald. Det är naturligtvis helt riktigt att den sydligaste av svenska provinser var hans främsta litterära domän, likt Värmland var Frödings och Dalarna Karlfeldts. Hans sångarlungor var härligt fyllda av Skånes himmel. Hembygdsmotiven är rikliga och viktiga hos honom, men de är samtidigt inte allt för dominerande. Dessutom är jag säker på att de i det närmaste är lika givande för lapplänningen vid fjällets kant som de är för mig själv, som av lika naturliga skäl som Österling låter det skånska sädesfältet växa nära mitt hjärta. Han läses alltså lika väl hela vägen ”från örnarnas berg och till vipornas slätt” för att nu uttrycka mig med skaldens egna ord. Hans hembygdsporträtt utgår från en av de finaste ideologiska linjerna i hans diktning, vilken är universell: värdesättandet av det historiska sambandet, av gångna generationers arbete. Den har nog aldrig kommit till så fulländat uttryck som i ”Gården och dösen”, ur De sju strängarna (1922). Österling tillbringade många barnasomrar på farföräldrarnas gård vid Östra Torp nära Smygehuk, en trakt smyckad med flera tunga stenåldersarrangemang: ”Men än för min håg | de gyllene stå |ty som liten påg | har jag sett dem så. | Där har farfar grävt, | där har farmor vävt, | där är helig mull | för minnenas skull.” Detta är platsen där ”[v]arje ting står beglänst | av sin långa förtjänst”, och man upplever det i varje ord. Avslutningen måste återges i sin helhet:
”Där Östersjön blånar i famntag med slätten | ha män gått i land av den blondaste ätten. | Det glittrar i söder, där solhjulet vilar, |men svalorna flyga kring dösen som pilar. | Blott en stund var min | av den tid som flög | med svalornas vin | över Vemmenhög. | Men mitt väsen fick ton | av den bördiga ron, | och vart ödet mig bär, | min rot är där.”
Ja, minne var sannerligen ett honnörsord för Anders Österling. I ”Mnemosyne”, ur Tonen från havet (1933), upplever han sitt diktarvärv som att ”leva för att skydda |den minnets gudom” som hade sökt en fristad hos honom. Titeln på Österlings memoarbok från 1967, Minnets vägar, skulle lika gärna kunna vara en karakteristik av hans diktarbana. Med anglosaxiska ord, följden av hans litterära vägval har blivit a stroll down memory lane. I memoarboken åkallar han återigen Mnemosyne. Minnet blir för honom verklighetens fjärde dimension; den bestämmer tingens värde och är oskiljbar från det andliga växandet. I memoarerna vill han alltså vända sitt diktarprogram mot sin egen person: att beskriva det enkla och vardagliga. Anspråkslöst framhåller han ju sitt eget liv och sin egen person som mindre intressant. Men, ”[o]m jag i det följande kunde låta detta minne komma till tals utan oärlighet och bisyften, skulle det kanske ändå uppstå ett perspektiv, där återblicken med ett slags renad realism kan dröja även vid små detaljer. Även den som inte uppfattar sig själv som en särskilt intressant individ, upphör dock aldrig att förundra sig över det genetiskt märkvärdiga i allas vår mänskliga lott.”
En mäktig dikt med hembygdsmotiv, fulladdad med känsla för det historiska minnet, är ”Ales stenar”, ur ovannämnda Tonen från havet. Om den är hans mest kända dikt, är den i så fall det med rätta. Den torde tillhöra det mest välskrivna i svensk lyrik. Den österlingska blandningen av sten och säd från ”Gården och dösen” återkommer här: ”Där kusten stupar mellan hav och himmel | har Ale rest ett jätteskepp av stenar, | skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel | med blockens mörka stillhet sig förenar”. I sista strofen åstadkoms en annan förening, med en formulering som Österling säkerligen gladde sig åt: ”och tiden byter hälsningar med rummet | i seglens rörelse och blockens vila”. Den är typiskt för Österling och för hans metod att levandegöra det förflutna och ge det mening åt nutidsmänniskan. Jag uppskattar även det nästan heidenstamska örat för mystik: ”I sluten ordning dessa gråa hopar | stå vakt från hedenhös; och folket säger | att backen spökar – att den gnyr och ropar | i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.” Avslutningens styrka ligger i tre för Österling karakteristiska hänvisningar: till sommaren, till stenen, till fågeln. I detta rör det sig inte om örnen, vipan eller svalan, men om den uppskattade drillfågeln: ”och marken strör sin blom | kring stentung ålderdom, | och lärkan slår, och Skånes somrar ila”.
Hans hembygdsengagemangs förlängning var uppriktig och originellt uttryckt fosterlandskänsla. Punschpatriotiskt svärmeri, dalanationellt handklaveri eller flaggchauvinistiskt vifteri var inte hans. Hans signum att fånga det enkla och vardagliga, och genom det illustrera något stort, går igen i hans fosterländska dikter. I ”Där ligger Sverige”, ur Idyllernas bok (1917), är det inte landet med stora konungar eller krigiska dater som besjungs, utan landet med ”koboltsvarta sjöars ragg”, landet ”där kristna läran vilar lätt på sinnet | som söndagsenris på ett skurat golv”, landet med fiskfjäll och fågelblod. Där ligger Sverige:
”Svenska sjunger säden, | svensk doftar mossan på det minsta skär, | och namnlös kärlek, blott till hälften kväden, | gör livet ljuvt för oss att leva där!”
Den landskapsbild som målas upp för närmast tankarna till den bohuslänska klippkusten. (Men kanske favoriseras min gissning av en association till Heidenstams kapitel ”Bland svenska skären”, ur Karolinerna, där den till Bohuslän hemvändande krigaren får lägga sin kind mot det svenska skäret). Antagligen är det dock en rimligare gissning att det är det blekingska kustlandskapet som beskrivs. Österlings mor stammade från denna trakt, och dit for han då och då för att besöka släktingar. Poängen här är dock att det inte spelar någon roll i vilken del av landet det besjungna skäret finns, i Bohuslän, Blekinge eller någon annanstans. Mossan doftar inte provinsiellt hos skalden. Den doftar svenskt.
I ”Det svenska landet”, ur Jordens heder (1927), uttrycker skalden sig geografiskt mer neutralt. Sverige är ”ett blånande hem för de blondas ätt”. ”Det har länge bebotts | av ett folk för sig själv, | här har röjts, här har rotts | genom skog, över älv”: ”Vad vi ärvt som vår art | det skall vidare gå, | fast vi lämna det snart, | skall det leva ändå.”
Dikten innehåller också den programförklaring som vi har sett senare återkomma i ”Gården och dösen”: ”Vår historia susar i säden, | ej blott i baneret på stång; | där en gård lyser upp *mellan träden | har odlingens ande sin gång.” Självfallet är det här återigen Östra Torp som skalden, visserligen inte uttalat, sätter på Sveriges litterära karta.
Österling var sannerligen ingen världsfrånvänd drömmare som trodde världen en sockersöt idyll. Han förefaller ha haft en god puls för det politiska skeendet, även om hans lyrik sällan blir särskilt politisk. Det är i själva verket den klara insikten om att vår värld ofta är en hård och grym plats, som för honom motiverar ett diktfokus på livets glada och ljusa bilder. Vi behöver denna blick mot det rofyllda och positiva för att orka ta oss igenom livets svårigheter och för att bekämpa det destruktiva.
Samhällskritik kommer dock då och då till uttryck i Österlings dikt. Låt mig endast lämna ett exempel. I ”Det svenska lejonet 1947”, ur Årens flykt (1947) ser skalden inte längre bilden av ett rytande lejon utan av en gammal kloklippt tamkatt som ”ledes i band att rösta vid val”: ”[D]et är, trots allt, en välsignad sak | att alla styras av alla.” Dikten blir ett uppror mot långtgående statsregleringar: ”Ty vem är fri, när det runtomkring | förordnas, förbjudes, förbommas?” ”Vem åtrår än ett personligt liv | när man kan få ett numrerat?”
Jag är också tacksam för Österlings kristna motiv. ”Psalmodikon”, ur De sju strängarna, är en rörande dikt. En fattig torpare spelar på sitt enkla instrument vid spiselhällen. Fönsterljuset förenar sig med kolglödens sken så den gamle hjälpligt kan famla bland strängarna. Ingen människa hör honom, endast Gud. Men kanske är den högste ”i ondskans tider ensam som han”? Så kommer den sensmoral som handlar om troheten i det lilla: ”Det ringa blir stort på oändlighetshåll – | så länge hans sångspel klingar, | är jorden mer än en vilsen boll | som kretsar i ödsliga ringar.”
”Romersk mosaik”, ur samma diktsamling, besjunger glädjen efter Roms kristnande under Konstantin: ”Ty kristnad är Tiberis hedniska flod | med kraft av de tusen martyrernas blod: | där Pan har huserat i spillror och snår, |nu Herrens basilika segrande står.” Fjärran är nu dagarna då martyrernas blod blandades med Colosseums grus: ”Den tro som försmädad i gravarna skalv, | kan nu triumfera på väggar och valv | och gjuta i bilder av flammande glas | de bävande nätternas gyllne extas.”
I dikten ”Urmakaren”, ur Tonen från havet, berättar Österling, hur han kände det som om gamle mästers forskande yrkesöga sett, inte bara hur klockan fordrade rengöring, men också hur dess ägare behövde själsrening. Perspektivet öppnas på österlingskt maner. Urmakare blir här symbol för Gud Fader: ”och som en fjärran bild | steg plötsligt fram ur drömmen | den helige, den far | som alltings mäster var.” Lärdomen blir ”att blott på mäster tro | och av hans hand bero”.
Österling växte upp i Malmö. Han bodde med föräldrarna i kvarteret kring S:t Petri, stadens stora 1300-talskyrka. Där fanns alltså familjens församling och den unge pågen trädde snart till gosskörens undsättning. Minnen finns samlade i ”Sången i Petri”, ur Jordens heder. Den dikten innehåller ett fyndigt Malmörim: ”Ur orgelpreludiets dunder och svall | koralen steg upp som en palmö. | Med svällande strupar vi skötte vårt kall, | vi gälla keruber från Malmö.” Tioårsmunnarna sjöng ut med friskt mod: ”Så fylldes i psalmen med ära och nit | det kristliga hopp, som beräknar, | att djävulen själv och hans horniga svit | skall flykta för skriande djäknar.” Dikten avslutas med en skräckblandad drömbild. Plötslig står skalden åter i Petri som den siste av sjungande djäknar: ”Församlingen bidar. Men skingrad och stum | är kören av strupar, som golo. | Allena i heligt och skymmande rum | jag höjer mitt bävande solo.”
Skillnaden mellan vardaglig dikt och fullödig dikt över vardagliga ting torde framför allt ligga i graden av intensitet, med vilken skalden upplever saken. ”Flickan i Franzensfeste”, ur Tonen från havet, är en utmärkt illustration till det. Diktaren fångar här ett studentminne, en enkel ögonblickshändelse under ett tågbyte på väg till Verona. På stationen glödgades mörkröd värme i kantinen. Där igenkände hans vakna doftsinne Virginiarök i den marskalla vinden. Där ”sprakade språk, där luktade lök”. Den som langar Glühwein till Österling är en ”käck tyrolska från höglandsbyn, | som ännu ej lärt sig att sminka”, och som medan hon knyter förklädet om höfterna frågar: ”’Far ni?’ – ett huvudkast – ’dit ner, i det härliga landet?’” Österling minns den korta och enkla dialogen med flickan med speciell värme. Och den väcker den härliga förväntan han bar med sig på sin ungdomliga resa: ”Mitt hjärta bultar: Dit ner, dit ner! | Italiens linjer blåna. | Jag är student och i natt jag ser | för första gången Verona.”
I ”Sommarstycke”, ur Idyllernas bok, ”skall Skurup äta”. Därför komma de ”körande från Skurupstrakten | med barn och blomma, tio vagnar fulla.” Där är töserna med deras välbetänkta tungomål, med vilket ”[d]e glamma trögt, men deras friska munnar | ha den arom som så förtroligt minner | om äppelskuggade gedigna brunnar | i sommarbyar där idyllen spinner.” ”Där sitter mannarna och se högtidligt rakt genom suparnas kristall det gröna”. Där är ”det ätligt sköna” och dans med ”bra skomakardon”. Ja, till dess att ”månens fläckar över gräset dugga”. Då börjar Eros själv bland bokarna skjuta ”mästerskott med tollebössa”.
I ”Skånsk landsväg”, ur Årens flykt, besjungs ”en vanlig väg” där stillheten flödar ”i stora åmar” och som, efter en stunds resande, leder förbi en by ”med lördagsfrid i blanka fönsterblickar”: ”Med slutna ögon känner man så väl, | i vilket land och vilken luft man andas. | En doft av barndomsbröd i minnet blandas | med sädens viskningar ur jordens själ. Vägen sticker på många vis inte ut från andra vägar. Men likväl: ”där man står vid diket, | blir hjärtat varmt av glädje att den finns | och leder genom en så kär provins | och binder samman den med hela riket.” Här har vi sålunda en vacker illustration till den koppling mellan Österlings hembygds– och fosterlandskänsla, som vi talade om tidigare. Längs Österlings väg ses också, jämte många andra vackra och originella bilder, hur ”dimman börjar sina trolska lekar | kring ett försvunnet ålopp i en äng”.
Med den ån slutar även denna diktrapsodi. Men Österlings väg fortsätter. Om ni vill. Jag förmår här inte, likt Fredrik Böök i Svenska Dagbladet den 30 november 1907, att ”undertrycka en from önskan, att även den stora allmänheten måtte […] stifta bekantskap med en så rikt begåvad, så verkligt betydande skald som Österling är”. Så slå er efter dagens världsliga övningar ner i favoritfåtöljen under läslampan med en bok av Anders Österling – då slår ni samtidigt följe med honom i en uppfriskande, särdeles minnesvärd promenad.
Tag makten över ditt liv
Posted on | maj 20, 2010 | 1 Comment
Vi har sammanställt några synpunkter riktade till våra ungdomar särskilt till flickor. Den allvarliga bakgrunden är tragedin i Västerås den 3 maj i år, då den 16-åriga Beatrice bragtes om livet i Råbyskogen. Om du vill leva, om du vill bevara din hälsa, om du vill bli självständig, då kan du lyssna till dessa råd.
1. Lär dig om din kropp, din hjärna och din hälsa. Lev med kvalitet. Avstå från skräpmat och snask. Säg nej till alkohol och tobak.
2. Lär dig genomskåda kommersens makt över unga människor. Gör dig fri från modets slaveri och märkesklädernas press. Låt bli att leka vuxen. Öva dig i självständighet.
3. Lär dig känna igen privilegiegruppernas intressen. Lär dig genomskåda maktens propaganda. Gör motstånd mot indoktrinering. Tänk själv.
4. Lyssna på dina föräldrar och tala öppet med dem.
5. Var vaksam. Avslöja brott. Bekämpa allt narkotikabruk. Var rädd om dina vänner och kamrater och se till att de inte råkar illa ut. Var försiktig. Slarva inte och provocera inte. Välj ditt umgänge och ge dig inte i lag med främlingar.
6. När det gäller sex: Tänk efter före och tänk nyktert. Du har alltid ett val. Åt ena hållet pornografi, tidig sexdebut, slarvligt och alkoholdränkt sex, promiskuitet, gödande av läkemedelsindustrin genom att ta p-piller år ut och år in, könssjukdomar med åtföljande sterilitet. Åt andra hållet: avhållsamhet i unga år, romantik, varsamhet, stadigt förhållande med en stabil partner, ärlighet och trohet, familj och barn. Valet är ditt.
Den flammar mot dunkla skyar
Posted on | maj 16, 2010 | No Comments
Av Bo Solberg
Under Herrens år 1893 tillkom på Artur Hazelius initiativ ”de fosterländska minnenas högtidsdag” som firades vid den kända skans på Djurgården, vars utbyggande till ett friluftsmuseum han för övrigt också hade tagit initiativet till. Traditionen levde vidare, och 1916 upplyftes den med kunglig hjälp till Svenska flaggans dag. Majestätisk glans till trots förblev dagen inofficiell. Men slänger vi om siffrorna från startåret 1893 får vi 1983: det året kunde vi omsider stryka prefixet ”in”. Det var dock alltjämt från arbetsplatserna man tog i för kung och fosterland under junis sjätte dag. Men 2005 blev söcken som bekant helg och sedan dess säger vi, anpassat efter internationell standard, Sveriges nationaldag. I den proposition som föregick beslutet ansåg man härvidlag att en helgdag skulle visa att nationaldagen var värd ett större utrymme än den hade när den ”enbart” var flaggans dag.
Jag inför min retroaktiva reservation (jag kan ju vara sen i min reaktion i denna fråga med samma rätt som ledamöterna på den helige Andes holme). Jag har alltid tyckt att Svenska flaggans dag är ett ypperligt namn. Varför? Tja, det är väl min hyllning till symboliken. Flaggan representerar nationen. De symboler vi har valt att måla på flaggduken säger i sin tur något om den nation som symboliseras. I Sveriges fall är det korset och två färgmarkörer.
Korset blir nationens bekännelse till den korsfäste och Hans kungadöme. Dess vertikala linje representerar det gudomligas ingripande i det mänskliga skeendet, den horisontella linjen. Den åsyftade interventionen är alltså Ordets inkarnation. Genom Herrens död, en sisådär 33 år senare, återlöstes vi. Evighetens portar öppnades. Korsets två armar representerar alltså föreningen mellan gudom och mandom, och genom Kristi offergärning även föreningen mellan Himmel och jord. Detta är korsflaggans dualitet: den representerar i själva verket två nationer. Sverige, våra jordiska fäders land. Men samtidigt och väldigt uppenbart symboliserar den också vårt eviga och himmelska, verkliga, fädernesland. Ty vem är människans och nationens verklige Fader om inte alltings Skapare? Detta är den svenska flaggans stora skönhet och kraft. Den befordrar en nationell självbild där nationen värderas högt – men inte såsom något med evighetsliv och därmed evighetsvärde, utan som ett medel i tjänst åt det högsta värdet. Det eviga och det absoluta. Den fosterlandskärlek som symbolen vill frammana, är därför sund och livsbejakande. En nationalism som söker broderskapet mellan inte bara människor, utan även nationer. Såsom Kristus har behandlat sina lärjungar, har vi anbefallts att behandla varandra. Samnationalism, för att uttrycka det mer prosaiskt.
När vi hanterar den blågula duken gör vi det under beaktande av noga fastslagna flaggregler. Den får inte vidröra marken, och så vidare. Vi visar vår respekt för vad flaggan symboliserar på ett nästan sakralt sätt. Uppfattar vi saken i den nationella anda som här beskrivits, gör vi alltså helt rätt i det.
Det finns mycket att säga om den svenska flaggans historia; det finns olika uppfattningar om hur och när den blivit till. Jag begränsar mig här till den vexillogiska förklaring som väl visserligen har det tunnaste historiska källunderlaget, och som därför har fått överleva i legendens skepnad, men som starkast illustrerar flaggans här diskuterade symbolik. Den berättar hur den blågula korsflaggan i mitten av 1100-talet fick sitt första uttryck – på himmelen. Kung Erik, den helige och det sedermera tillbedda skyddshelgonet för vårt land, fick efter ihärdig bön Guds gehör. När han såg upp mot solen tog den sig formen av ett gyllengult kors mot den klarblå himmelen. Det blev hans korstågstecken.
Tala om en mäktig och fördjupande kommentar till den gamla hedniska solkorssymbolen; markören för liv, evighet, gudomlighet. Samma symbol ser vi ofta som korsgloria bakom huvudet på den korsfäste Jesus. Dess betydelse i kristen semiotik är alltså att den korsfäste är Gud. En gammal vedertagen, himlatronande gudomlighetssymbol med ett kors blir tydligt budskap. Vi finner den i kristna gravar i vårt eget Birka. Vi finner den på en järnsmidd ekdörr i Everlövs kyrka i skånska Sjöbo, uppförd under 1100-talet på en gammal solofferplats. Vi finner den på våra Birgittasystrars huvudbonad. Och så vidare.
Tematiken med kors mot sol och himmel, gult och blått, finner vi på många håll i den verbala konsten. Till exempel i den fornkristna korshymn som inleds: ”O heliga Kors, | härliga tecken på nådens himmel, | som sänder strålar mäktigare än solens, | över en skuldmedveten jord”.
I vår fosterländska visskatt finns givetvis liknande referenser. I biskop J. A. Eklunds hybrid mellan denna genre och den rena psalmen, hans kända korsfararsång från 1909, får vi under gudstjänsten, till Gustaf Auléns melodi, en sjungande bekännelse om att fanan ”fick sin vigning i kyrkans famn”: ”Fädernas Sverige har kämpat sig fram, | Kristus var med det på banan, | visade vägen för trofast stam: | Kristus är trofast, och svek är skam; | Korset stod tecknat på fanan.
Med Gustav von Horn sjunger vi till Otto Lindblads toner om ett ”gyllne kors i duk av himmelsblått”. I skalden Harald Jacobsons och kompositören Henrik Heimers vinnande bidrag till Neptunikörens folksångstävling 1900, framstöter vi med darr på stämman ”och i fanan bästa färgen, solens gull på himlens blå”. Även i de nya ord Richard Dybeck satte till en gammal folkmelodi vill jag ana en diskret hänsyftning till flaggfärgerna. ”Din sol, din himmel”, heter det ju där. Han fick allt uttrycka sig lite försiktigt: sången presenterades samma år, 1844, som vi fick sillsallat på flaggan (låt vara att unionssymbolen innan dess hade utgjort helheten).
Ett finfint exempel har jag emellertid sparat till sist; det givna exemplet. Vilket för oss tillbaka till Svenska flaggans dag 1916. Det beställdes naturligtvis en hymn passande för detta högtidliga tillfälle. Den vackra texten knåpades ihop av K. G. Ossiannilsson, antagligen i arbetsrummet på Fröstad. Den lika vackra musiken komponerades sedan av Hugo Alfvén under en inspirerad tågresa till och från en frackmiddag i huvudstaden. Det är den, som intoneras med orden ”Flamma stolt mot dunkla skyar, likt en glimt av sommarens sol”. Ossiannilsson inför alltså här sin förhoppning att den svenska flaggan, med allt vad den står för, skall stärka oss även i farans stund.
Nå. Den svenska nationen har sett vackrare dagar. Hoten tornar i dag inte längre upp sig i horisonten, de är över oss i ett hällregn. I vårt mörka läge finns det bara en hjälpare. Han, som alltid rör sig i vår mitt. Han, som alltid är där. Ossiannilsson vet detta, och låter sin hymn avklinga med orden: ”Gud är med oss, Gud är med oss. Han skall bära stark vårt fria svenska folk.”
Men Gud är bara med oss om vi är med Honom. Att vända Honom ryggen, är att betacka sig för Hans hjälp. Det officiella Sverige, tillsammans med en stor sekulär invånarmassa, har vänt Honom ryggen. Nu är man nästan hågad att tro på de österlingska orden om att vårt ”är landet, där solguden dröjer | helt kort på sin heliga gång” även när man omtolkar dem i ljuset från den kristna solsymbolen. Skulden till vårt lands nuvarande läge är vår egen. Straffet får vi bära som konsekvens. Vi är inte längre fria. För att bli i stånd att göra något åt eländet, måste vi först, för att nu återknyta till den fornkristna hymnen, bli medvetna om vår skuld. Vi begrundar så Eklunds ord om svek och skam. De svenskar som vill vända den onda utvecklingen, samlar sig sedan med rätta under Sveriges korsfana. Det vill säga då de vet, vad det är som flammar där ovan.
Riksdagsvalet 2010
Posted on | maj 13, 2010 | No Comments
Från i vanliga fall felunderrättat håll har vi erfarit att till höstens riksdagsval har anmält sig åtskilliga nya aspiranter på arvoden och partistöd. Vi har också noterat partiernas e-postadresser för den händelse någon skulle vilja uppmuntra dem med glada tillrop. Här är hela listan:
Centerhalvpartiet — halvera@centerpartiet.nu
Krisdemokraterna — mobilisera@pastorfyraprocent.nu
Folkbytarpartiet — frihetärdetvärsta@ting.se
Desperaterna — lintottorin@ingasvennar.se
Globalakrobaterna — frånfolkhemmet@tillallafolkshem.se
Värstingpartiet Oppurtunisterna — allt@åtalla.genast
Bilajöpartiet de rödgröna — hbtq@4ever.com
Leninistiskt Initiativ — tjenisgenus@biggor.org
Plakatpartiet — egendom@är.stöld
Listan Bagdad-Södertälje — varannan@främling.se
Den breda vägens melodi
Posted on | maj 5, 2010 | 1 Comment
Av Bo Solberg
En musikgenre som jag ofta återvänder till när jag vill höra en fin och medryckande melodi är den amerikanska broadwaymusikalen under dess gyllene era från, säg, 20– till och med 50-tal. Det är visserligen svårt att tala om den amerikanska musikalen. För att göra den rättvisa måste man utan tvivel säga judisk-amerikanska. Som illustration härtill torde det räcka med några av de mest kända namnen inom musikalvärlden; Jerome Kern, Irving Berlin, Lorenz Hart, Oscar Hammerstein II, George och Ira Gershwin, Frederick Loewe, Richard Rogers, Frank Loesser, Leonard Bernstein, Alan Jay Lerner, Stephen Sondheim – alla judar (Hammerstein och Loewe visserligen endast på fädernet). Den ende icke-juden som tvunget måste anföras i sammanhanget är väl egentligen Cole Porter. Men han var också väl medveten om att det var en judisk domän han beträtt. När han en gång tillfrågades om hemligheten bakom sina framgångsrika melodier, svarade han: ”I’ll write Jewish tunes”. Den amerikanska musikalen är alltså nästan helt och hållet ett judiskt bidrag till den amerikanska musikhistorien; sprungen ur många gånger genialiska musikbegåvningar och textförfattare från the Lower East Side of New York City.
Tillåt mig att såsom en kanske något oväntad utvikning erinra om den brittiske författaren Francis Yeats-Browns redogörelse, i European Jungle (1939), för den 388 man starka första bolsjevikadministrationen i Ryssland. Han framhåller att inte mindre än 265 av dess 371 judar kom från samma ”nedre östra” del av New York. Med sig fick de även en svart nordamerikan. (En grupp ryssar fick fylla de sista platserna.)
Judisk– och afroamerikanska bidrag till Rysslands styrelse alltså, om än i något ojämna doser. Denna etniska kombination går på sitt sätt igen i det musikämne vi här behandlar. Det är nämligen långt ifrån korrekt att säga att de judiska kompositörerna kort och gott anpassade jiddischska tongångar från gettot till en engelskspråkig publik. De drog mycket näring från den afroamerikanska musiken, inte minst från ragtime, med dess synkoperade rytmer, och senare från jazz och blues. Den europeiska operettmusiken lämnade självklart även den sina bidrag. Broadwaymusikalen torde alltså med viss förenkling kunna karakteriseras som en sammansmältning av judisk och afroamerikansk musikkultur, med inslag av europeisk operett.
Denna smältdegel blir väldigt tydlig hos den musikaliska föregångsmannen i sammanhanget, George Gershwin, det vill säga Jacob Gershowitz; hans musik byggde en bro mellan pop och finkulturell musik, med dess syntes av judiska musikelement med europeisk klassisk musik och jazz och blues. Hans kända stycke Rhapsody in Blue är ett typiskt exempel. Det är ingen symfoni och inte jazz i egentlig mening. Det är en nyskapelse. Den judiske immigranten var öppen för de musikinfluenser som mötte honom i det nya, stora landet; och dessa var framför allt svarta. Han tvekade aldrig att hylla denna del av Amerikas musikliv. Han tillbringade mycket tid i Harlem och fascinerades av dess gatumusik. Han besökte, tillsammans med brodern Ira, dess musikkaféer och lärde känna de lokala svarta musikerna. Gershwin hade långt gångna planer på att skriva en musikalversion av den gamla judiska folksägnen om Dybbuk. Men det svarta inflytandet tog överhanden, och i stället kom Porgy and Bess till världen 1935, en musikalopera som kretsar kring svarta levnadsöden i den djupa amerikanska södern.
Starkt symbolvärde i sammanhanget har naturligtvis även sångaren och skådespelaren Al Jolson, det vill säga Asa Yoelson, som ofta uppträdde med svartmålat ansikte, t.ex. i den klassiska musikfilmen The Jazz Singer från 1927, en film som för oss tillbaka till Manhattans Lower East Side; den har ett klart och genomgående judiskt tema.
Irving Berlin, det vill säga Israel Baline, ni vet han med sången There’s No Business Like Show Business, var också synnerligen fascinerad av ragtime och annan svart musik. Jag undviker här frestelsen att göra en finkelsteinsk allusion, och går i stället raskt vidare till show business ombord på Show Boat; en av de första verkliga musikalerna, eller musikaloperetterna, för att vara mer precis. I denna skapelse från 1927 av Jerome Kern (musik) och Oscar Hammerstein II (text) integrerades musiken och sångtexterna för första gången fullt ut i en genomarbetad handling. Den är baserad på den judisk-amerikanska författarinnan Edna Ferbers roman från 1926 med samma namn. Miljön är, liksom i Gershwins Porgy and Bess, den amerikanska södern. Den är långt ifrån lika centrerad kring svarta karaktärer, men rastemat mellan svarta och vita är en av linjerna i historien. Boken skildrar ett antal människoöden kretsande kring en av Mississippis teaterbåtar, Cotton Blossom, och härvidlag inte minst kring dess kapten Andy Hawks och hans familj. Tidsramen sträcker sig från 1870– till 1920-tal. Jag har läst Ferbers bok med behållning. Hon har en fin berättartalang och man förstår varför hon rönte framgång på sin tid. Hon lyckas väl med att levandegöra människorna och miljön längs den ”gamla gula ormen” Mississippi under nämnda tidsperiod.
Ett återkommande tema i flera av Ferbers böcker är etnisk diskriminering; Show Boat är alltså inget undantag. En av de starka karaktärerna i boken är kaptenens argbigga till hustru, Parthenia, en kvinna av strängt puritansk moral mitt i det dekadenta teaterbåtslivet. Hon är väl arketypen för den rasinställning Ferber vill bryta ner. Så här kan det t.ex. låta när Parthenia läxar upp sin dotter Magnolia:
”Out of earshot Parthy expressed her opinon of nigger songs. ‘I declare I don’t know where you get your low ways from! White people aren’t good enough for you, I suppose, that you’ve got to run with blacks in the kitchen.”
En av de mer laddade scenerna är när en av aktriserna ombord, Julie, avslöjas vara mulatt. Detta sker i en liten stad i delstaten Mississippi, som under denna tid hade hård lagstiftning mot miscegenation, det vill säga rasblandning. Julie var gift med en vit man. Hon lyckas emellertid undvika åtal genom att luras utan att ljuga (för att nu låna filosofen Erik Rydings uttryck). Maken, Steve, skär henne i handen och suger i sig några droppar blod precis innan stadens sheriff anländer. Med hänvisning till dennes ord, ”One drop of nigger blood makes you a nigger in these parts”, klarar hustrun sig. Steve och alla närvarande kan ju svära på att han har negerblod i sig. Rasblandningsanklagelsen faller, men de förbjuds att uppträda på scen.
Rastemat är tydligare i musikalversionen; inte minst till följd av den ett par gånger återkommande, mäktiga sången ”Ol’ man river”, skriven med den svarte kommunisten och fantastiske bassångaren Paul Robeson i åtanke. En sång om hur de svarta får slita under de vitas ok:
”Niggers all work ‘long de Mississippi, | niggers all work while de white folk play, | pullin’ them boats from de dawn till sunset, | gettin’ no rest till de judgement day.
”Don’t look up | an’ don’t look down, | ya don’t dast make | de white boss frown. | Bend your knees | an’ bow your head, | an’ pull date rope | until you’r dead.
”Let me go ‘way from de Mississippi, | let me go ‘way from de white man boss; | show me dat stream called the river Jordan, | dat’s the ol’ stream dat I long to cross.”
Att Show Boat än i dag, 83 år efter sin urpremiär, sätts upp på teatrar runt om i världen, är jag beredd att till stor del tillskriva dess musikaliska kvalitet och fina libretto. Varenda melodi är välskriven och medryckande; ”Ol’ man river” och ”Can’t help lovin’ dat’ man” är väl de två mest kända örhängena (själv är jag dock speciellt förtjust i valstemposången ”You are love” och i den svängiga och käcka ”Hey feller”).
Att musikalen har ett antirasistiskt budskap har dock självfallet också betydelse i sammanhanget. Jag såg en utmärkt uppsättning av Show Boat på Malmö Opera sommaren 2009, ett samarbete med Cape Town Opera. Att musikalen är gefundenes fressen för ett Sydafrika som nu strävar efter motsatsen till apartheid säger sig självt. Att den tillika applåderas i den mångkulturella propagandans förlovade land, Sverige, och sätts upp i dess invandrartätaste stad, Malmö, är väl inte heller ägnat att förvåna.
Rasism, rashat, rasbestämt människovärde, är mig främmande. Jag har ingalunda heller någon anledning att skönmåla missförhållanden i den amerikanska södern under gångna tider. Det finns dock anledning att varna för antirasistiska tongångar i en kontext, där slutmeningen blir mångkultur och förringande av den nationella särartens värde. Tankenivelleringen på området har nu nått sådana dimensioner i Västerlandet, att den bara står i paritet med den översvallande invandringsflod som har letts dit. Det säger sig självt, att vi i detta läge behöver ett kulturliv som inte får folk att huka sig i bänkarna, utan som ingjuter i dem viljan och modet att ställa sig upp till sina hotade nationers försvar. Den judisk-amerikanska musikalen har naturligtvis inte lämnat många strån till den stacken. Den har i stället lämnat sitt bidrag till den i dag så mäktiga och storskaliga politiska mission, som sänts ut för att förnya den västliga världens anleten. Den är på god väg, även om god nu är ett något malplacerat ord i sammanhanget.
Som ett försvar mot denna rörelse, reser sig principen om det olikas likavärde. Just i olikheten mellan likaberättigade raser och nationer, finns en mänsklig tillgång. Inte ett hot som måste omintetgöras.
Vi har här talat om den judiska musikalen. Låt oss därför illustrera med två krafter inom judenheten som länge har varit historiskt tydliga – och betydande – fenomen: den utåtriktade internationalismen, som söker undergräva de nationella gemenskaperna, och den inåtriktade nationalismen, som söker stärka den egna nationella gemenskapen oavsett om det sker på bekostnad av andra gemenskaper. Dylika inställningar är lika förkastliga hos vilket folk de än uppträder. Fosterlandslös internationalism är lika ogagnelig för den mänskliga utvecklingen som enögd nationalism. Samnationalism är den enda framkomliga vägen.
Den gör nationerna till strängar som spelar upp det stora partitur, som är den mänskliga kulturen, som saken uttrycks i en Vägen Framåt–ledare från 1965.
Jag tror inte att det är en tom klyscha att musik kan förbrödra. Broadwaymusikalen kan sägas ha byggt en bro mellan judiskt, afrikanskt och europeiskt. Men dess musikaliska smältdegel kan inte utan förödande resultat överföras till en nationernas smältdegel. Åtföljs musiken uttryckligen av ett sådant budskap river den ner mer än den bygger upp. Spekulationen bakom det antirasistiska utspelet i Show Boat finner ingen resonans i mig. Till musiken nynnar jag emellertid med bäst jag kan. Jag återvänder ofta till dess locktoner. Jag medger att de har trollbundit mig.
Han sökte makten, vann den och förlorade den
Posted on | april 28, 2010 | 6 Comments
Av John Järvenpää
Under 2008 gav litteraturdocenten och författaren Göran Hägg ut sin bok Mussolini – en studie i makt (398 s, Norstedts förlag). Hägg har gått igenom ett omfattande material, mest gammalt men även lite nytt. Resultatet är ett imponerande porträtt av en av 1900-talets stora karaktärer.
Utöver det historiska och biografiska anslaget driver Hägg tesen att Mussolini var besatt av makten, att makten var ett självändamål för honom. Hägg visar hur Mussolini skaffade sig sin makt, hur han skickligt manövrerade ut konkurrenter och ändrade lagar för att de skulle passa honom samt stärka hans position. Författaren underbygger sitt resonemang med åtskilliga citat som visar både på Mussolinis makthunger och hans retoriska skicklighet. ”Vårt program är, utan falsk blygsamhet, att styra nationen!”, klargjorde Mussolini och fyllde på med att han ville säkra ”det italienska folkets moraliska och materiella storhet” (s 106).
Med dagens måttstock kan det visserligen te sig märkligt att Mussolini ville ha makt då samtiden präglas av att politiker knappt vågar ta ordet i sin mun. Emellertid kan man konstatera att Mussolini var ärlig i sitt uppsåt vilket ju är i linje med den ideologi han förfäktar.
Hägg är inne på detta spår när han resonerar kring att Mussolini måste sättas in i sitt historiska sammanhang. Författaren anser inte att fascistregimen var en sympatisk inrättning. Men man kan inte döma vare sig den eller Mussolini med nutida värderingsnorm vilket ofta sker. Exempelvis har det ”aldrig ansetts skamligt att ha tillhört fascistpartiet och tjänat regimen före 1943 (då många anser att det spårade ur)” (s 9). Dessutom var den italienska fascismen ”sannerligen inte en regim av samma totalitära kaliber som Hitlers, Stalins eller ens Francos” (s 7).
För att bättre förstå hur italiensk politik fungerar bör man känna till att denna står i skarp kontrast till den nordeuropeiska sakliga och sansade stilen. Hägg tar upp att myter och estetik utgjort viktiga inslag i Italien och det antika Rom. Detsamma gäller den dikotoma och stundom motsägelsefulla retoriska stilen. Att sittande makt ändrar lagar för att kunna behålla sin ställning är också typiskt italienskt, något man sett flera gånger under Silvio Berlusconis tid vid rodret. Svenska kommentatorers försök att få denne att framstå som ett slags ”demokratisk diktator” imponerar enligt Hägg inte på italienarna – för dem är Berlusconis makt snarare ett bevis på att han lyckats med det varje politiker vill, att sätta sin prägel på samhället.
Från detta perspektiv torde den italienske politikern, på sätt och vis, kunna betraktas som mera hederlig och ärlig än många nordeuropeiska dito. Ofta strävar de ju efter att få sig själva att framstå som hederliga, även om de sysslat med moraliskt tvivelaktiga saker.
Mussolini tog gärna själv på sig ansvaret för vad som skett, även om han själv inte varit direkt delaktig i handlingar. Om man räknar samman alla de dödade som kan läggas fasciströrelsen och regimen till last visar det sig att huvudparten var sådana som dödades i gatustrider före regimens tillträde. Efter att en känd socialistisk motståndare bragts om livet av Mussolinis anhang tog Mussolini i januari 1925, då han ledde regeringen, på sig det fulla ansvaret inför det italienska parlamentet (kammaren): ”Jag deklarerar inför denna församling och inför hela det italienska folket att jag tar på mig, jag ensam, det politiska, moraliska och historiska ansvaret för det som har inträffat” (s 142).
En av de många som imponerades av Mussolini var Winston Churchill. Efter ett besök i Italien 1927 skriver han: ”Jag kunde inte motstå att bli charmad, som så många andra blivit, av hans vänliga och flärdfria sätt och hans lugna, upphöjda stil, trots så många bördor och faror” (s 157). Andra som charmades var kvinnorna. Mussolini hade ett antal affärer vid sidan av sitt äktenskap med sin alltid lojala hustru.
Hägg lyckas visa att Mussolini, Il Duce — ledaren — var synonym med makten, åtminstone periodvis. Likväl fanns där spännande och märkliga bipersoner i kretsen runt honom. En av dessa var den världsberömda poeten Gabriele d’Annunzio, även kallad Il Vate, siaren eller profeten. D’Annunzio kom att spela en avgörande roll för fascismens utformning. Detta kan spåras till 1919 då han ledde ett italienskt arméförband som under folkets jubel erövrade gränsstaden Fiume vid Adriatiska havet. Staden hyste en majoritet italienare men hade vid Versaillesfreden blivit en jugoslavisk-kroatisk republik. D’Annunzio inrättade en 15 månader lång ”lyrisk diktatur”, som enligt Hägg var ”ett av de märkligaste politiska experimenten i världshistorien”.
Bland mycket annat införde d’Annunzio kommunalval och rösträtt för kvinnor — i inledningsfasen hade fascismen ”en markant feministisk profil” där exempelvis kvinnliga aktivister lyftes fram som förebilder. Fiume fick också en långtgående ekonomisk frihet i och med det ekonomiska rådet. Detta var en sammanslutning av fackförbund, arbetsgivare och löntagare vilka gemensamt stiftade lagar och bestämde över löner, arbetarskydd och annat på arbetslivets och ekonomins område. Detta är grunden till korporativismen som i sin tur är en av grundbultarna såväl i fascismen som i syndikalismen.
Under denna tid var d’Annunzio inspirerad av det antika Rom. Han introducerade den karaktäristiska romerska hälsningen, saluto romano, det vill säga uppsträckt högerarm som sedermera användes av de italienska fascisterna. Det gjorde även nationalsocialisterna i Tyskland där hälsningen, åtminstone för eftervärlden, har kommit att få en avsevärt brutalare innebörd än i Italien. Än idag kan man se italienska fotbollsspelare höja armen till salut mot sina supporters när de gjort mål.
Samtidigt som Hägg tecknar bilden av maktmänniskan Mussolini framträder i hans material även fakta som talar emot detta. Mussolini var en pragmatiker som inom ramen för den fascistiska grundvalen — staten, korporativismen, kollektivet (över individen, i ett folkgemenskapens samhälle) och nationalismen — var beredd att ta till det som fungerar. Om det var liberalt, konservativt, socialistiskt, anarkistiskt eller kommunistiskt spelade honom mindre roll. Bara det gagnade hans folk och land i betydelsen ett stolt, starkt och med varandra solidariskt folk för allas bästa.
Denna inställning fångas kanske bäst i Mussolinis kända paroll: “Vi tillåter oss lyxen att vara aristokrater och demokrater; konservativa och progressiva; reaktionärer och revolutionärer; legalister och lagbrytare; allt efter omständigheterna vad gäller tid, plats och miljö, med andra ord ’historien’, där vi tvingas leva och handla” (s 105). Fascismen kom också att locka anhängare från alla politiska läger.
Även om korporativismen inte fick det genomslag som retoriken önskade, fanns där andra inslag som fascismen definitivt lyckades med. Lag och ordning kom till stånd. År 1922 begicks exempelvis 233 mord i Palermoprovinsen där maffian var som starkast. Sex år senare hade siffran sjunkit till 25. Hägg konkluderar: ”Kampen mot maffian tillhör, trots metoderna, det mest framgångsrika och minst omstridda i fascistregimens verksamhet” (s 160).
Hägg ger åtskilliga belägg för att Mussolini aldrig försökte sko sig på folkets bekostnad. Han levde varken flott eller i överflöd, utan ville vara en enkel man av folket samtidigt som han brottades med att framstå som intellektuell. Han började sin politiska bana som journalist och när han blev redaktör för en av landets största vänstertidningar Avanti!, Framåt, närapå halverade han sin lön. Detta kan jämföras med hur dagens politiker skor sig själva och skaffar sig förmåner långt utöver vad den vanlige medborgaren kan drömma om. Inom EU-parlamentet är den här sortens manövrar kutym.
Utifrån sitt Mussoliniporträtt drar Hägg en parallell till vår tid. Politikerna idag är ute efter makten i sig, vilket enligt författaren påminner om Mussolinis agerande. Häggs observation är inte särskilt svår att belägga, något som historikern och journalisten Anders Isaksson gjort utmärkt i sin bok Den politiska adeln (2002, Wahlström & Widstrand).
Hägg och Isaksson menar alltså att makten har blivit ett självändamål för vår tids överhet. Spinner man vidare på denna slutsats noterar man snart att dagens svenska överhet inte är ute efter att i första hand tjäna sitt land eller folk. Det finns talrikt med material, citat och politiska beslut, som visar att i princip varje riksdagspolitiker tar avstånd från Sverige, dess kultur och folk och istället alltmer orienterar sig utanför landet i sin politiska agenda. Några centrala uttryck för detta gäller:
- Centralisering mot EU som alltmer bestämmer över Sverige, senast med antagandet av Lissabonfördraget.
- Globaliseringen där svenska företag och naturresurser säljs till utländska intressen; att jämföra med privatiseringen där kapitalstarka individer har rätt att köpa upp folkets kollektiva resurser såsom skog, malm och vattenkraft.
- Massinvandringen som innebär att regimen byter ut det svenska folket mot ett annat.
Som framgått var Mussolini pragmatiker och anammade allehanda idéer som han trodde kunde vara bra för sitt land. Detta skiljer sig från svenska riskdagspolitiker som snarare har en utopisk tanke i sin strävan att införa ett ”globaliserat, mångfaldens samhälle”. Trots projektets alla bakslag, som numera även finns dokumenterade inom mycken forskning, vägrar överheten att ens lyssna på alternativa tankar i frågan. Belysande är när M och S i Stockholm nyligen deklarerade att man bildar koalition mot SD för att hindra partiet från inflytande. Ett tydligt exempel på att makten i sig är ett självändamål. Det illustrerar också hur etablissemangspolitiker undergräver de demokratiska spelregler som man säger sig värna.
I Sverige kom delar av Mussolinis tankegods att förvaltas av Per Engdahl (1909–1994) och Nysvenska rörelsen. Engdahl var dock inte okritiskt inställd vilket alltsomoftast påstås av hans belackare. Förutom att Engdahl utformade en egen svensk ideologi, korporatismen, tog han tydligt avstånd från de våldsdyrkande och imperialistiska tankegångarna samt den partiella rättslösheten i den italienska fascismen. Trots att Engdahl själv skrivit en Mussolinibiografi omnämns han inte i Göran Häggs bok. Emellertid rekommenderas den varmt till alla som är intresserade av en nyanserad och spännande skildring av en smutskastad man, ideologi och epok.
Redaktionens upplysning: Den av recensenten omnämnda biografin av Per Engdahl heter Mussolini och utgavs 1940 av förlaget Fahlcrantz & Gumaelius. Dessutom kan nämnas skriften Mussolini och den nya demokratin, författad av latinlektorn i Västerås Ivar Hjertén, Norstedts 1924. Den intresserade läsaren hänvisas till Fribytare i folkhemmet s 51.
Ett bitande dilemma
Posted on | april 26, 2010 | 2 Comments
Det är inte helt ovanligt att i tidningsartiklar över ämnet Nazismen i Sverige – ofta uppdykande när det är dags att göra reklam för den senaste i den långa raden av böcker i samma, tydligen lukrativa, genre – finna att Nysvenska rörelsen eller Per Engdahl omnämns ämnet till trots. Och även om artiklarna är fåordiga på dessa punkter så illustreras de likväl ofta med en bild på nämnde herre. Inte sällan tronar den bilden dessutom i ensamt majestät. Slutligen: trots det lilla textutrymme som vigs åt nysvenskarna i dessa drapor har en uppsjö av felaktigheter och missvisande formuleringar för det mesta flutit in som på en svårhejdad flodvåg.
Låt oss ge det färskaste av exempel på detta märkliga naturfenomen. Helt nyligen utgav överstelöjtnanten, militärhistorikern och nyvordne sverigedemokraten Stellan Bojerud sitt bidrag till det alltid så angelägna ämnets behandlande, betitlat just Nazismen i Sverige 1924–1945 (Sivart Förlag, 2010); en bok som han erkänner inte är objektiv, utan har antinazistisk tendens. Det är förvisso inte så märkligt om en av drivkrafterna till bokens utarbetande har varit att han ville balansera sitt nyvunna partimedlemskap med att visa att han minsann är antinazist. SD har ju fått utstå mycken kritik för sina ”rötter”.
Nåväl, åter till poängen. När bokklubben Svenskt militärhistoriskt bibliotek, SMB, presenterar Bojeruds bok i sin tidskrift Pennan och svärdet, innehåller artikeltexten inte ett ord om nysvenskarna eller Per Engdahl. Men den illustreras av en ensam bild. På Per Engdahl förstås. Med följande bildtext:
”Per Engdahl (1904–1994), grundare av Nysvenska rörelsen, var en av förgrundsfigurerna på den högerextremistiska sidan. 1989 föreslog han att aktivisterna skulle sluta med rasbiologin och i stället inrikta sig mot polariseringen ’vi’ och ’dem’. Resultatet blev att BSS (Bevara Sverige Svenskt) bildades, sedan Sverigedemokraterna 2001, ett parti vars stöttepelare har rötter i BSS och som författaren till boken Nazismen i Sverige också anslutit sig till!”
Och vi som trodde att Per Engdahl kom till världen 1909, BSS 1979 och SD 1988. Struntar vi i dessa våra numeriska felsteg (man behöver ju inte vara så noga i dessa sammanhang), kvarstår ett av mediaetablissementets mest begagnade argument mot SD; tesen om att partiet har Per Engdahl att tacka för sin existens. Och detta argument måtte väl ha en vettig historisk grund eftersom det övertagits från stjärnhistorikerna i Expo-akademien? Sådana källor kan man väl okritiskt ösa ur? Det ironiska här är väl annars hur figurerna i SMB, med ett antinazistiskt gnafs, genom att koppla samman Bojeruds nuvarande politiska engagemang med Per Enghdahl som man falskeligen insinuerar stå för en naziinfluerad ideologi, biter den hand som föder dem med antinazism. En sverigedemokrats dilemma.
S och M, Ljusets fiender
Posted on | april 25, 2010 | No Comments
“O blygd och hån” — skrek pastor Fån –
“så grovt att gäckas med Försynen!
Tänk, att det djärva stoftets son
vill mitt i natten utnyttja synen!
Förgäves går då solen mer
på Guds befallning upp och ner
att dela mänskans ljus och värma!
Hon värma genom brasor gör
och genom talgljus våga tör
att själva dagens strålar härma.
Snart har naturen ingen vrå
så sjup, så dold att hitta på,
dit mänskans öga icke stjäl sig.
Hon storm och böljor tygla vet
och räds ej i sin gudlöshet
att hindra åskan slå ihjäl sig.”
Det var nog inte bara vi på Nonkonforms redaktion som kom att tänka på Kjellgrens berömda dikt om upplysningens motståndare när vi tog del av vad talesmännen för S och M, Pagrotsky (Det är kränkande och undergräver allmänhetens förtroende för presstödet. Det är allvarligt.) och Adelsohn Liljeroth (Det är motbjudande att skattebetalarnas pengar ska gå till tidningen.) utbasunerat apropå Presstödsnämndens Nationell Idag-beslut häromdagen.
Demokratin förutsätter yttrandefrihet, något som vi alltid måste värna såvida den inte nyttjas av dem för vilka ljuset i multikulti ej uppenbarat sig; för då måste vi ändra reglerna!
Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd
Posted on | april 19, 2010 | 6 Comments
Nonkonform har haft anledning att skriva om IKEA i ett flertal sammanhang. Vi har gillat dess företagsanda och idé, uttryckt under mottot: Företaget som familj. Vi har kritiserat Expressen som under 90-talet ville skapa skandal och hysteri när man ”avslöjade” Ingvar Kamprads tidigare samröre med Nysvenska rörelsen. Och vi har risat IKEA när företaget flörtat med multikulti i stort uppslagna annonskampanjer. Här vill vi endast lämna ordet till vår rapportör, en i utlandet boende svensk, som i all anspråkslöshet ber att få berätta om ett IKEA-besök han gjorde nyligen:
Jag besökte häromdagen, för första gången sedan jag bosatte mig utrikes, det lokala Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, det vill säga IKEA. Det var en märklig känsla. I landet där jag bor är det föga som påminner mig om Sverige; naturen, klimatet, kulturen, språket – allt är klart annorlunda. Men när jag, i jakt på diverse hushållsprylar, satte mig i automobilen och styrde kosan mot varuhuset mötte mig redan på långt håll de iögonfallande svenska färgerna på den typiska IKEA-arkitekturen. Man kände sig nästan som hemma. Och när man väl kom innanför varuhusportarna var man i Sverige. Riksgränsen gick där. Jag var i en kommersiell version av en svensk ambassad. Varuhuset såg precis likadant ut som i det gamla fäderneslandet (och forna är dagarna då Kamprad endast möblerade folkhemmet). Överallt mötte mig plötsligt Å:n och Ä:n och Ö:n. Lekrummet med det obligatoriska bollhavet kallades Småland. Jag omgavs snart av svensk formgivning och funktionalitet och produkter med namn som Liatorp, Smådal, Snitsig, Tylösand, Arild och Säter. Till och med böckerna i uppvisningsavdelningens bokhyllor var svenska, antagligen direktimporterade från Älmhult eller Stockholm. Jag stod och bläddrade i en svensk flora en god stund, och glömde vad mitt egentliga ärende var. Efter mina inköp intog jag en enkel men prisvärd måltid i lunchrestaurangen. Köttbullar, gräddsås och lingon förstås. Lingondricka att skölja ner det hela med. Sedan bar det av mot matbutiken. Det blev mer lingon, och sedan hjortron och krusbär, löksill och matjessill, Kalles kaviar (originalet), Leksands knäckebröd, Frödinge ostkaka och svenskt bryggkaffe. I anledning av den annalkande högtiden kunde man på stora skyltar läsa om svenska påsktraditioner. Kalla ovanstående för ett uttryck av smålöjlig fosterlandsvurm, matpatriotism, hemlängtan, sentimentalitet, nostalgi, ja, vad ni vill. Det finns mycket att säga om Ingvar Kamprads familjeföretag. Men låt mig här endast säga:
IKEA. Det är: global marknadsföring av Sverige och oas för svenskar i utlandet!
Edward Bulwer-Lytton – The Coming Race
Posted on | april 14, 2010 | 3 Comments
Av Oskorei
Ett intressant tema i det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets skönlitteratur och särskilt inom den del som vetter mot det ockulta hållet är tanken att Jorden är ihålig och att det i dess inre lever en överlägsen civilisation eller ras, ofta även djur som sedan länge är utdöda på ytan. Ibland kombineras detta med att det ska finnas en sol i miniatyr som lyser upp. Det är utgångspunkten för sådana skönlitterära verk som Edgar Rice Burroughs Pellucidar–serie (där den första boken gavs ut 1915), och Jules Vernes Till jordens medelpunkt från 1864. Liknande teman återfinns hos skräckförfattaren H.P. Lovecraft, med de underjordiska invånarna i K’n-yan och de än mer främmande Yoth och N’kai. I mer ockulta sammanhang finner vi inte minst Ossendowskis beskrivning av asiatiska myter kring det underjordiska Agartha och dess mästare i Beasts, Men and Gods. Likaså återfinner vi mystikern Saint-Yves d’Alveydre och traditionalisten Guenon i The King of the World. Det fanns också vetenskapsmän som menade att Jorden var ihålig, och att det kunde finnas liv på insidan.
En av de mest kända skildrarna av den ihåliga Jorden och den överlägsna civilisation som där utvecklats är den brittiske baronen, politikern och författaren Edward Bulwer-Lytton (1803–1873). Denne framgångsrike författare var intresserad av det ockulta. Han var beläst inom området och skrev också egna böcker men han ska ha ägnat sig åt tung opierökning periodvis samt försökt spå i kristaller med hjälp av unga kvinnor. Han rörde sig också i samtidens ockulta kretsar och ska bland annat ha träffat den nordamerikanske magikern Paschal Beverly Randolph.
I böcker som Zanoni utforskade Bulwer-Lytton samtida ockulta föreställningar och teman som odödliga rosencreuzare och astrala resor. Inte minst den samtida ockultisten och teosofen Helena Blavatsky uppskattade hans produktion. Bulwer-Lytton gav också upphov till tidlösa uttryck som t.ex. “pennan är mäktigare än svärdet”. Men av störst intresse i sammanhanget är Bulwer-Lyttons roman The Coming Race från 1871. Han följer där, i självbiografisk form, en anonym huvudperson som i samband med gruvdrift råkar hamna i ett underjordiskt rike bebott av de mäktiga vril-ya.
Vril-ya
Enter the underworld
Enter Vril-Ya Enter Vril-Ya
A step down the stairway
Enter Vril-Ya Enter Vril-Ya
Inside earth there was a land of mystery
Lighted up by the black sun of underground
In this world they got the key to time and space
And the forces too strong for mankind to know
- Therion, Enter Vril-Ya
Vril-ya härstammar enligt sina egna legender från ytan, men var i samband med stora översvämningar (den bibliska syndafloden) tvungna att söka skydd i underjorden. Där kämpade de länge för sin överlevnad, tills de upptäckte den närmast magnetiska energi som kallas vril. Med vril kunde de både skapa artificiellt ljus i underjorden, driva maskiner och skapa fruktansvärda vapen. När huvudpersonen når dem lever de ett bekvämt liv, med flygande skepp, robotar, och vrilstavar som kan förinta det mesta som hotar dem. Vril-ya är mer att likna vid en kulturkrets än en stat, det rör sig om små samhällen som erkänner varandra som likar och ser på andra kulturer som lägre stående. De omges av ett flertal andra mer eller mindre mänskliga grupper. Vissa av dessa ses som människor, Ana, men en del är så degenererade att de inte ens ses som det. Dessa lever bortom de artificiella ljusen, i ett tillstånd av ständiga krig och kannibalism.
Bulwer-Lytton beskriver också underjordens djurliv något, bland annat har väldiga reptiler och skräcködlor, Krek, överlevt där. Det finns också raser som härstammar från ytan, som hundar och hästar, liksom däggdjur som påminner om hjortar och harar men har vissa säregna drag. Stora grodor är populära husdjur bland vril-ya, och grodan ses också av vissa som deras förfader.
Den anonyme huvudpersonen beskriver vril-yas samhälle tämligen detaljerat, och finner bland annat lingvistiska tecken på att de härstammar från ett indo-europeiskt folk (av Bulwer-Lyttons samtid beskrivna med det idag tabubelagda begreppet arier). Bulwer-Lyttons samtid hade också nyligen upplevt de utopiska socialisterna med deras beskrivningar av ett radikalt annorlunda samhälle, som Fouriers falangstärer och Owens kommuniteter. På många sätt kan The Coming Race läsas som en kommentar till dessa välmenande samhällsexperiment som visade sig ha svårt att besegra den krassa verkligheten (huvudpersonen refererar också explicit till Owen).
Vril-ya är på sitt sätt en utopisk civilisation. När vril utvecklats hade man förmågan att förinta varandra och tvingades därför skapa ett mer fredligt och stabilt samhälle. Den anonyme huvudpersonen möter därför ett samhälle utan krig, utan brott, utan förändring och i princip även utan stater och individualism. Men detta har uppnåtts lika mycket genom teknologi, värderingar och genetik som genom de sociala förändringar en Fourier eller Marx fantiserade om. Vril-ya är genetiskt överlägsna människor och har förändrats genom sin ständiga kontakt med vril. De är vackra, starka och kan bland annat använda vril ihop med vingar för att flyga. Deras värderingar betonar också samhällets enhet, lycka och harmoni, vilket innebär att även om det finns privat egendom så finns det ingen fattigdom och inga konflikter. De enda som arbetar är maskiner som drivs av vril och egendomligt nog också barnen. Den sysslolösa och relativt monotona tillvaron gör gradvis huvudpersonen mycket frustrerad, vilket kanske kan ses som Bulwer-Lyttons sätt att notera att människan som hon idag är biologiskt beskaffad snart skulle vantrivas i ett utopiskt samhälle.
Vril-yas samhällen är också relativt små, och när det uppstår ett befolkningsöverskott emigrerar dessa till andra delar av underjorden. Om dessa redan befolkas av primitiva stammar som inte behärskar vrilkraften och som hotar vril-ya, förintas de, och det antyds att detta öde väntar ytans civilisationer när vril-ya upptäcker dem. Internt strävar de efter jämlikhet och harmoni, men deras syn på andra än vril-ya jämförs med människans syn på djur. Huvudpersonens problem börjar på allvar när det blir en risk för en relation mellan honom och en kvinna ur vril-ya, då de betraktar sådant som en styggelse.
…the Koom-Posh… the government of the ignorant upon the principle of being the most numerous…
- Bulwer-Lytton
Bulwer-Lytton beskriver också vril-yas syn på politik och religion. De menar att vi kan veta föga om det gudomliga, men att det finns en gud och en existens efter döden. Denna enkla religion gör att de slipper konflikter. Historien utvecklas cykliskt, där demokrati, Koom-Posh, oundvikligen leder till anarki och allas krig mot alla, Glek-Nas. Ett intressant inslag är att Bulwer-Lytton beskriver vril-ya i tämligen feministiska termer, där det är kvinnorna som är det överlägsna könet. Huvudpersonen har lika svårt att acceptera detta som vril-yas syn på politik, individualism och religion, och jämför det ständigt med situationen i USA.
The Coming Race är rent litterärt ungefär lika upphetsande som andra utopier. Huvudpersonen hamnar i vril-yas rike, adopteras i princip som husdjur av en lokal familj, lär sig om livet och samhället i underjorden, dras in i en romantisk intrig och flyr sedan tillbaka till ytan. Boken fick trots detta ett stort inflytande, många läsare vägrade acceptera att det rörde sig om en skönlitterär historia och betraktade Bulwer-Lytton som synsk. Sedan åtminstone mitten av 1900-talet har det därför funnits individer och grupper som betraktat vril som en verklig kraft som genomsyrar världen, och det är idag en relativt etablerad term. Detta har sannolikt underlättats av att Bulwer-Lytton i sin framställning byggde på etablerade pseudo-vetenskapliga och ockulta teorier som mesmerismens “magnetism” (likheter finns också med Beverly Randolphs “aeth” och von Reichenbachs “od”). Det är oavsett vilket intressant hur ett idékomplex som runt det förrförra sekelskiftet nådde stor popularitet levt kvar i alltmer obskyra konspirationsteorier, som idag involverar allt från utomjordingar och Thulesällskapet till nationalsocialistiska överlevare i jordens inre och den Svarta solen. Baronens skildring av underjorden kan också ses som en intressant kommentar till socialistiska utopier från ett något annat perspektiv.
