Pilkorsare och järngardister bidrog till svensk nationalism
Posted on | september 1, 2011 | No Comments
Av Bo Solberg
Det var mot slutet av 50-talet som nysvenskarna gjorde allvar av uttrycket samnationalism för att förklara sin inställning till de nationella och internationella problemen. När jag för en tid sedan försökte översätta termen till engelska ville jag undvika fria omskrivningar, som t.ex. progressive nationalism, men stannade då i stället halvnöjd vid ordet co-nationalism. Men vid närmare eftertanke borde jag nog vara ganska nöjd. Nysvenskarna fiskade ju faktiskt en gång upp termen från den ungerska pilkorsrörelsens ledare Ferenc Szálasi (mördad av kommunisterna 1946). Han lanserade ordet connationalism. Eller tja, kanske är det mera korrekt att säga att nysvenskarna närmast översatte ordet från hungariströrelsen, dvs. från de nationella exilungrare som ju blev ganska så många efter 1956. Dessa på flykt drivna hemlandsvänner kom man i kontakt med dels i det samnationella – eller skall vi i dag alltså säga connationella – samarbetet, dvs. samarbetet mellan nationaliströrelser i olika länder, men också genom att flera av de ungrare som slog sig ned i Sverige naturligt nog sökte sig till den nysvenska rörelsen – ungefär som katten söker sig till mjölken.
Idén om samnationalism hade tagit form hos nysvenskarna allt sedan begynnelsen på 30-talet, men termen för att beteckna idén lät alltså vänta på sig.
Per Engdahl påpekar i vilket fall tacksamhetsskulden till myntaren av termen, Szálasi, i Vägen Framåt 1959 (nr 9); ett av de första ställen där begreppet samnationalism ordentligt presenteras. Som den andre store inspiratören i sammanhanget framhåller Engdahl den rumänske järngardesledaren Corneliu Zelea Codreanu, mördad av kung Carol 1938:
”De idéer, som gett uttryck åt den nationalismens förvandling, som vi här åsyftar, kommer delvis från Donaubäckenet, närmare bestämt från Ungern och Rumänien. […] Szálaszi […] ville [med uttrycket connationalism] ha sagt, att nationalismen icke får stirra sig blind på det egna folket i motsats till andra folk utan i stället hävda det egna folkets särart i samverkan med andra. […] Codreanu […] gav uttryck åt samma tanke i den berömda visionen av Yttersta domen, där alla folk med sina hjältar, sina fanor och sina sånger träder fram för Guds domstol för att svara för sitt gemensamma fögderi av det pund, en högre makt anförtrott dem. Nationen som ett pund att förvalta i tjänst åt värden, som är högre än nationen, är en av grundidéerna i den samnationalistiska tankegången.”
Per Engdahl fann det karakteristiskt att i den nationalism, som växte fram i Europa på 50-talet, och för vilken Europas enhet stod som ett oomtvistligt önskemål, levererades inte hjältarna och myterna av nazismen eller fascismen, utan av
”de små nationella rörelser, som aldrig fick uppleva någon storhetstid, och vilkas skapare nästan alla gick martyrdöden till mötes. Det är rumänen Codreanu, det är ungraren Szálaszi och det är spanjoren Jose Antonio Primo de Rivera [mördad av kommunisterna 1936]. Det var idealister, som älskade sitt folk, idealister utan materiella resurser och utan världslig makt, som till sist gick i döden utan att någonsin ha fått uppbära någon lön eller något tack för sin insats. Ur brandröken kring det andra världskriget lyser dessa ensamma gestalter upp som plötsligt flammande lågor för att lika snabbt försvinna i det stora mörkret. Försvinna … Nej, trots allt lever de kvar, och deras dröm om nationella folks förbrödring i gemensam tjänargärning åt en gemensam kultur kommer att leva betydligt längre än maktbrunstiga härskares lek med något, som tillhör mänsklighetens djupaste och vackraste värden.”
När Per Engdahl talar om det karakteristiska för 50-talets nationalism, vilken uppfattade de tyska och italienska diktaturideologierna med deras många barnsjukdomar som ett övervunnet stadium, kan man kanske använda det som en reflektion också över dagens unga nationalister i Europa. Barnsjukdom är ju ett ganska passande ord för att beskriva det tillstånd som behärskade många unga europeiska nationalister, skall vi säga mot slutet av 70-talet till slutet av 90-talet. De hade förlorat kontakten med en äldre generation och dess erfarenheter, och trodde sig som bekant därför – i all sin visserligen ganska förståeliga men osmälta, missledda och perverterade uppbragthet – ha utvunnit en medicin ur 1900-talets diktaturideologier. Det stadiet är väl nu passerat med god marginal på de flesta håll i Europa. Vänder man sig mot det förflutna är det i stället till de små rörelsernas ledare. Inte minst Codreanu. Och det måste väl ses som ett tecken på tillfrisknande.
För tolv år sedan trycktes i Sverige ett häfte med en svensk översättning av ett utdrag ur Codreanus postumt (1939) utgivna Till mina legionärer. För nio år sedan löpte man linan fullt ut och skickade genom tryckpressarna hela detta tämligen omfattande codreanuska testamente. För tre år sedan kom en andra svensk utgåva. Antagligen som en slags antitetisk replik till den röda t-tröjan med den ikoniske, bolivianske kubarevolutionären, trycktes en legiongrön motsvarighet med den kristnationelle rumänens nuna, vilken säkerligen har fått en hyfsad spridning i nämnda kretsar. Samma trend ser man i andra länder. I England bildades t.ex. The Legionary Press, vilken bl.a. tryckte Horia Simas framställning av legionärrörelsens historia och Codreanus gripande fängelseanteckningar från hans sista månader 1938, vilka hade utsmugglats på små lappar. Nyligen publicerade för övrigt Reconquista Press en ny, fint formgiven, utgåva av dessa fängelseanteckningar.
Det ligger givetvis också något av identitetssökande och idoljakt över yngre, nationella kretsars plötsliga upptäckande av Codreanu och hans rumänska sanktmikaelslegion. Det är nu 73 år sedan han mördades och ungefär ett halvsekel sedan legionen bedrev någon märkbar verksamhet i hemlandet. Likväl fastnade den på kroken när tidigare mer sydgermanskt orienterade nationella sökare förlängde sina fiskespön och kastade ut över den, förlåt mig, europeiska avkroken Rumänien.
Utan att låta som en mästrande farbror kanske man emellertid kan få understryka det självklara: inspireras gärna av föredömliga personer i utländska rörelser i gångna tider. Men det går inte att använda dessa rörelser som grund för en ideologisk eller politisk insats i Sverige. Fröet till en sådan måste inte bara skjuta skott i den inhemska myllan, men också vara tillhörig den där hemmahörande floran; en växt anpassad till det egna landets klimat. Den insikten har nysvenskarna – liksom pilkorsarna, järngardisterna och falangisterna – försökt odla ända från starten. Sedan har de lugnt kunnat låta nationalismen växa ut till samnationalism.
Det var på detta sätt som nysvenskarna blev de första bland nationella i Sverige att etablera kontakt med rumänerna, eller vid den tidpunkten närmare bestämt exilrumänerna. Många hade ju, liksom de aktivt nationella ungrarna, gått i landsflykt; inte minst till Spanien. I den europeiska socialreformismens tecken etablerades under 50-talet, på bl.a. nysvenskt initiativ, en gemensam samarbetsplattform för dessa närbesläktade rörelser. Det var också i Spanien som Per Engdahl kom i kontakt med Horia Sima, chefen för legionen alltsedan Codreanus död.
Men låt oss återgå till Per Engdahls artikel från 1959. Den innehåller en fin liknelse, som gärna kunde ha varit formulerad av en Corneliu Codreanu eller Ferenc Szálasi:
”Genom att människan lämnar vildestadiet och blir en kulturmänniska, blir bofast i ett organiserat samhälle, har hon fördenskull inte uppgivit sin individualitet. Snarare tvärtom. Det fria och lagbundna samhället ger den enskilde personligheten ett större svängrum än den hade, när människan som slav under naturkrafterna fick kämpa för livet ute i vildmarken. På samma sätt måste nationen ges större svängrum och ökad trygghet, när den från det suveräna vildmarksstadiet inträder som fullmogen medlem i en högre folkens gemenskap.”
Hungaristerna liksom den nationella rumänska exilen var alltså inställda på att låta sina nationer ingå i ett organiserat internationellt samarbete. Men just nationen var det odiskutabla nyckelordet. Medlemmarna, eller enheterna, i ett europeiskt samarbete fick aldrig föras ned till de europeiska individerna, eller ens regionerna, det fick endast och uteslutande vara nationerna. Annars skulle det gå fel. Först om nationen garanteras denna ensamrätt kunde man uppoffra den del av den ungerska eller rumänska suveräniteten som krävdes för deras och det gemensammas väl. Principen var likväl att behålla en så stor del av självbestämmanderätten som över huvud taget kunde motiveras.
En uppsats om connationalismen skriven av hungaristen ”Ö. A.”, för antagligen ett antal decennier sedan (återpublicerad på nätet), avslutas så här:
”I vår tid kan nationalismens värde uppnås endast genom samnationalismens principer, och vice versa, samarbetet mellan fria nationer beror på varje nations nationalism.” (Min översättning)
Kommer ni ihåg Dag Hammarskjölds ord från min förra artikel om samnationalism? Han uppmanar oss ”att tjäna världen genom tjänst åt vår nation, och […] att tjäna vår nation genom tjänst åt världen” (Min översättning). Avståndet är som synes inte långt. Och när Per Engdahl till sist i sin artikel från 1959 kopplar ihop samnationalismen – ja gör den synonym – med den stora fredstanken är vi på samma sätt tillbaka vid det vi undersökte förra gången; Dag Hammarskjölds själ och hjärta.
Tags: Co-nationalism > Connationalism > Corneliu Codreanu > Ferenc Szálazi > Per Engdahl > Samnationalism
Expressen visar vägen
Posted on | augusti 31, 2011 | No Comments
Om det ändå vore så väl!
OBS får maka på sig
Posted on | augusti 30, 2011 | 1 Comment
OBS är ett regelbundet återkommande program i radions P1 varje vardag klockan 13.45. Så har det varit i decennier men den 30 augusti får den nyfikne radiolyssnaren istället höra ett program som ägnas åt hyllning till den muslimska festen vid avslutningen av fastemånaden Ramadan. Den har nämligen, förkunnade den entusiastiska röst som introducerade programmet, blivit en stor svensk högtid. Visst förekom det inslag på svenska språket men vi överdriver inte när vi säger att hälften av programtiden upptogs av arabiskt tungomål. Bland annat utbrast en man, på svenska: Tänk om vi följde koranen! Tänk om vi inte hade några tjuvar i Sverige. Tänk om man kunde lämna sin bil olåst på gatan. – Jo, så var det en gång i tiden här. Vi föreslår att de festglada börjar med att läsa koranen för sina egna unga rånande trosfränder som tydligen ännu inte har uppfattat budskapet.
När månen visar sig över Saudiarabien, då är det slut på Ramadan. Då vaknar Peter Weiderud, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet (som tidigare hette Broderskapsrörelsen, men det blev för patriarkaliskt), och öppnar för gränslös frihet i det mångkulturella samhället så att även muslimerna får en röd dag när Ramadans fasteplåga är över. (DN 20110829)
“Det var bara Sverige som gällde”
Posted on | augusti 28, 2011 | No Comments
“Vi var fostrade att försvara Sverige mot varje angripare. Det var bara Sverige som gällde.”
Så säger en gammal medlem i Nordisk Ungdom när Nonkonform ringer upp honom för att få hans kommentar till de aktuella skriverierna och talet i radio och TV om Kamprads politiska förflutna.
Det kan nämligen finnas anledning att i kalabaliken kring Ingvar Kamprad och Per Engdahl erinra sig en annan aktör i sammanhanget, nämligen ledaren för Svensk Socialistisk Samling Sven-Olov Lindholm. Säkerhetstjänstens spaningar efter skolynglingen Ingvar K skulle väl motiveras av omsorg om rikets säkerhet. Att misstankarna mot Sven-Olov Lindholms krets var grundlösa framgår inte minst om man tar del av Lindholms beskrivning i hans bok Svensk Frihetskamp från 1943. Efter Sovjets överfall på Finland den 30 november 1939 anmälde sig åtskilliga av SSS:arna till frivilligtjänst i broderlandet. Lindholm berättar att han under den närmaste tiden efter deras avresa i stort sett skötte organisationsarbetet med enbart kvinnliga medarbetare. När tyska förband besatte Oslo den 9 april 1940, meddelade Lindholm att han och hans organisation avbröt allt samarbete med norska Nasjonal Samling. Vid samma tid tjänstgjorde Lindholm som ju var sergeant vid Svea Artilleriregemente A1 i Stockholm, vid sitt förband som var förlagt till Helsingborgstrakten. Som befäl deltog han i batteriets planläggning av eldlägen för att stoppa en eventuell tysk invasion. Under 1943 då den tyska krigslyckan hade vänt började svensk press hetsa våldsamt mot SSS-folket. Trots detta avancerade Lindholm till styckjunkare. När han fick höra talas om att det fanns personer som hade mumlat över denna befordran, med hänvisning till hans politiska engagemang begärde Lindholm företräde hos konungen. Han skrudade sig i paraduniform med sabel vid sidan och infann sig hos majestätet. Inför denne avgav han en högtidlig lojalitetsförklaring till Sverige. En förklaring som både gällde honom själv personligen och alla hans kamrater. Dessa episoder vittnar om hur de efter kriget så starkt förkättrade SSS:arnas inställning i verkligheten var.
Tags: Andra världskriget > Ingvar Kamprad > Per Engdahl > Sven-Olov Lindholm
Rörigt i studio ett
Posted on | augusti 26, 2011 | No Comments
Den intresserade P1-lyssnaren blev nog förvirrad när han lyssnade till Studio Ett-inslaget om Ingvar Kamprad och Per Engdahl i onsdags. Det vimlade av svepande formuleringar om nazism hit och fascism dit. Kamprads personlige talesman hade inte mycket att bidraga med; han visste ju inte vad som hade hänt så länge sen. Publicisten Bertil Torekull, som har skrivit en auktoriserad biografi om Kamprad och Ikea, var ganska vag i sin skildring, och programledarna gav honom inte heller tillräcklig tid. Expo-medarbetaren Jonathan Leman bidrog bland annat med ett citat ur Nationell Tidning från juni 1941, där Per Engdahl redogjorde för Sveriges Nationella Förbunds förslag om de svenska judarnas ställning.
När det gäller den nämnda artikeln hänvisar vi till vad Per Engdahl skriver i sina politiska memoarer Fribytare i folkhemmet från 1979, där han beskrev situationen inom organisationen Svensk Opposition, men som också kan gälla för diskussionerna i Nationell Tidning:
“Det är möjligt, att mina bästa vänner hade rätt, att vi utan en kompromiss med den tyskvänliga borgerligheten inte skulle kunnat klara oss, att nysvenskheten skulle ha krossats. Det är möjligt men inte säkert. Inget annat beslut har jag grubblat så mycket på, inget har vållat mig så mycket obehag. Det gällde att överleva. Vid denna tidpunkt var den tyska segerraden ännu obruten. Möjligheten för Tyskland att vinna kriget var ännu ur ögonblickets synpunkt betydande. Det tyngsta argumentet var talet om min oresonlighet. Jag hade inte sådan personlig auktoritet att jag ensam kunde ha drivit igenom min linje. Men jag har i fullt mått fått ta konsekvenserna. De överdrivna uttalanden om judarna, som förekom i Vägen framåt, var en typisk följd av kompromissen. I maj 45 försvann den tyskvänliga borgerligheten. Den var inte beredd att ta ansvaret. Det var vi nysvenskar, vi ”verklighetsfrämmande idealister”, som fick ta det. Och vi tog det också.”
Leman karaktäriserar Per Engdahl som nationalist, antidemokrat och antisemit. Till detta ber vi att få replikera följande.
Nationalist? – Stämmer. Men då måste framhållas Per Engdahls uppfattning att den som vill försvara det egna folkets självständighet och egenart måste respektera att andra folk har motsvarande rätt. Detta kallas samnationalism.
Antidemokrat? — Stämmer delvis. Men beteckningen kan leda fel. I den numera gängse definitionen av demokrati ingår fri meningsbildning och allmänna val med lika rösträtt och valhemlighet. Dessa idéer försvarade även Per Engdahl. Han kallade dessa värden “de fem omistliga”: Åsikts– och föreningsfrihet, rättssäkerhet och likhet inför lagen, folkligt medinflytande, personlig integritet samt mänsklig solidaritet — det som Per Engdahl kritiserade var att den faktiskt existerande demokratin avlägsnade sig från friheten. Drevet mot Kamprad är ett belysande exempel på denna utveckling.
Antisemit? – Stämmer inte. Som framgår av citatet ur Fribytare i folkhemmet tvangs Per Engdahl under kriget till politiska kompromisser med sina organisationsallierade. Hans personliga uppfattning var en helt annan. Bland annat var han positiv till att förföljda judar kunde samlas i sin egen stat, i Israel. Att kritisera multinationella storkoncerner, även om dessas ägare och ledare skulle vara av judisk börd är inte antisemitism.
Vi kan konstatera att Per Engdahl har fått rätt i sina förutsägelser om den parlamentariska demokratins urartning till ett nytt klassamhälle med den politiska makten näringslivsspetsarna och massmedierna som överskikt. Där argumenterar man inte längre med ord utan man manipulerar, kriminaliserar och brännmärker. Ingvar Kamprad har all heder av att han i detta läge försvarar sin gamle vän trots inhemska avundsmän och internationella påtryckningar.
Tags: IKEA > Ingvar Kamprad > Nysvenska rörelsen > Per Engdahl
Kompisreklam i Aktuellt
Posted on | augusti 24, 2011 | 3 Comments
När Tv-journalisten Elisabeth Åsbrink i dagarna utkommer med en bok om en pojke med judisk bakgrund som kom till Sverige som 14-åring, rycker hennes kompisar i Aktuellt ut och larmar på reklamtrumman. Kommersiella intressen kräver ju sitt. Den sensationella nyheten är alltså att SÄPOs föregångare, Allmänna säkerhetstjänsten, år 1943 lade upp en akt över den s.k. nazisten Ingvar Kamprad. Det framgår att de nitiska konstaplarna satt och ångade upp kuverten till skolgossens brev till kamraterna. Vilken skicklig underrättelseinsats till demokratins försvar!
Det uppges att Kamprad skulle ha varit medlem i SSS från 1939 till 1942, alltså från 13 till 16 års ålder. Detta är orimligt. Inget politiskt parti, inte heller SSS, tog emot så unga medlemmar. Vad som i verkligheten har hänt är antagligen att Kamprad som yngling var med i Nordisk Ungdom, ett fristående ungdomsförbund med anknytning till SSS. Att överhuvudtaget lägga någon till last politiska åsikter som man haft i skolåldern är löjeväckande, och det oavsett om man gör det som regeringsbeordrad tjänsteman år 1943 eller som upphetsad massmedierepresentant år 2011.
Det som mest upprör Åsbrink är att Kamprad åren efter kriget och in på 50-talet var aktiv i Nysvenska rörelsen och att han i en intervju med henne ifjol förklarade att han ansåg Per Engdahl vara en stor människa och att han skulle vidhålla detta till sin död. Tänk så hemskt. Att någon efter kriget engagerar sig i en nationalistisk rörelse som inte okritisk hyllar segermakterna utan som istället vill vända blicken framåt är något som innejournalisterna har svårt att förstå.
Tags: IKEA > Ingvar Kamprad > Nysvenska rörelsen > Per Engdahl
Superhjältekvotering
Posted on | augusti 18, 2011 | 1 Comment
Av Thomas Nyman
Superhjälten Spiderman, i Sverige känd som Spindelmannen, dödades under en strid med sin ärkefiende Green Goblin i juninumret av tidningen Ultimate Spiderman. Orsaken var att seriens utgivare, Walt Disney-ägda Marvel comics, nu vill anpassa sig till en ny tidsålder och finna en ny målgrupp hos den svarta och latinamerikanska delen av befolkningen. Spindelmannen återuppstod dock i ny skepnad i form av Miles Morales, som kommer från Brooklyn i New York och är till hälften svart, hälften latinamerikan. Superhjältens tidigare alter ego Peter Parker var som bekant en vit ung man från den mer välbärgade förorten Forest Hills.
– Det är ”Spiderman” för 2000-talet. Han representerar vår tid och mångkultur, säger seriens förläggare, Axel Alonso, till NY Post. Enligt Marvel har diskussionen om att ersätta Peter Parker med en etniskt blandad karaktär pågått under en längre tid. Det som avgjorde var den svarte skådespelaren Donald Glovers kampanj under sommaren 2010 för att få huvudrollen som Spindelmannen i en kommande storfilm. Glover fick inte rollen men kampanjen fick stor spridning, främst via Twitter.
Beslutet har kritiserats av många läsare och en av de synpunkter som framförts är att det hade varit moraliskt riktigare att skapa en ny superhjälte med önskvärd etnisk bakgrund istället för att låta Parker dö. Försvararna å sin sida menar att många av de kända seriefigurerna härstammar från en tid, 50 och 60-talet, då etniska minoriteter var diskriminerade och att det nu är dags för den vite mannen att stiga åt sidan. Kolumnisten Leonard Pitts jr. skriver i The Miami Herald att Amerika står inför snabba förändringar där vita snart kommer att vara endast ännu en minoritetsgrupp, vilket han åser med spänning. Han hyser dock en förståelse för att ett sådant scenario kan vara skrämmande för många och att detta delvis kan förklara skepticismen mot Marvels agerande. Han påpekar också att det finns flera olika Spindelmannen-serier och att i originalserien är Peter Parker fortfarande vid liv.
Att svarta och latinamerikanska ungdomar behöver superhjältar och förebilder att identifiera sig med är självklart. I detta fall handlar det dock inte om serier och förebilder i första hand, utan om en samhällsutveckling där den vite mannen anses ha spelat ut sin roll och vars blotta existens ses som diskriminerande. Det omvända scenariot där Peter Parker vore svart och Morales vit hade naturligtvis varit fullständigt otänkbart. Man måste också förstå vilken stark symbolhandling det innebär att låta Parker dö till förmån för en hjälte som går hem i storstadsdjungeln. Vilka signaler sänder det ut till seriens läsare?
Teodor Adorno hade varit stolt.
Politiskt inkorrekt mat?
Posted on | juli 5, 2011 | No Comments
Av Bo Solberg
Ja, jag vet. Politisk korrekthet är ett slitet begrepp. En ofrånkomlig följd av de många tillfällen då termen verkligen behövs i dagens samhälle. Det verkar inte finnas gränser för uttryckets tillämpningsområde.
Men kan man till exempel tala om en politiskt inkorrekt kokbok? Vad skulle det vara? Är det en kokbok utgiven av ett politiskt inkorrekt förlag? I så fall hör kanske Kerstin Hallmans lilla Mathandbok för kokvrå och camping till kategorin? Den utgavs ju 1943 av det förment protyska förlaget Dagens Böcker?
Nej, det måste vara något annat. För en tid sedan föll mina ögon på en desto lämpligare kandidat: Nourishing Traditions (2., rev. utgåvan, 2001) av den amerikanska näringsforskaren Sally Fallon. Undertiteln lyder: The Cookbook that Challenges Politically Correct Nutrition and the Diet Dictocrats. Kommer ni ihåg min anmälan i dessa spalter (den 2 mars) av en annan amerikanskas bok på hälsoområdet, Elaine Hollingsworths Take Control of Your Health (2007)? Omnämnandet av Fallons bok blir ett komplement till det inlägget.
Några exempel på områden där Fallon sticker ut från vad vi ofta får höra: Hon understryker kroppens behov av animaliska fetter och hur flera typer av fleromättade oljor kan vara skadliga. Hon menar att många av dagens fullkornsprodukter kan skapa hälsoproblem. Att dagens sätt att behandla och tillaga livsmedel gör maten näringsfattig. Vi bör i stället lära av våra förfäder. Deras konserveringsmetoder ökade tvärtom näringsinnehållet i frukt, nötter, grönsaker, kött och mjölkprodukter.
Fallon är alltså en äkta traditionalist på det kulinariska området. Men det betyder inte att hon saknar blick för framtid och förnyelse. ”Nutrition researcher Sally Fallon unites the wisdom of the ancients with the latest independant and accurate scientific research”, heter det i bokens presentationstext. Visst låter väl det där tämligen bekant för nysvenska lyssnare? Det vill säga för dem som lånat örat åt en åskådning med signaturmelodin ”Föreningen av nationell tradition och modern verklighet”?
Relaterat:
Sjukdomsindustrin — Exploateringen av ohälsans offer
Torshammaren mot de nyliberala pappskallarna
Posted on | juli 5, 2011 | No Comments
Den amerikanske bloggkungen och raggningsexperten (PUA) Citizen Renegade / Roissy in D.C. har författat ett dräpande inlägg om den idioti i fråga om invandring och öppna gränser som kännetecknar nyliberalerna: ni vet Billström, Timbro, LUF och resten av gänget. Nonkonform-redaktionen har gjort en egen översättning som vi idag publicerar. Originalet finner du här.
Av Citizen Renegade / Roissy in D.C.
En central princip inom nyliberalismen är arbetskraftens fria rörlighet. På pappret låter denna princip beundransvärd, till och med funktionsduglig. Det där förbannade pappret! Nyliberaler måste förråda mycket av vad de tror på för att kunna acceptera att begränsningar av arbetskraftens fria rörlighet är fördelaktiga, ekonomiskt och socialt, för en nations väl. Alltså gör de inte det. Istället, sticker de som strutsen huvudet i sanden och struntar i de negativa externa effekterna som massinvandring fört med sig till Förenta staterna. Arbetskraftens fria rörlighet är en sådan befäst marknadsekonomisk princip att många nyliberaler hemfallit åt resonemanget att öppna gränser är en naturlig och moralisk förlängning av principen.
Men när blir det så att arbetskraftens fria rörlighet som princip bryter samman? Tre hittills i stort sett icke undersökta förutsättningar borde upplysa dem som tror att principen är värd tilltro.
1. Som Milton Friedman sade, öppna gränser och välfärdsstaten kan inte samexistera. Om ett land erbjuder ett generöst välfärdspaket till alla och allsköns invandrare inte kan få detta i sina egna länder så kommer de gladeligen korsa obevakade gränser för att dra nytta av manna från den statliga himmeln. Vem betalar för denna manna? Det gör du, den produktive libertardierade medborgaren. Det finns ett ord för en sådan som du. Blåst.
2. Gruppskillnader i mänskligt kapital mellan populationer är verkliga. Om landet A är fyllt av genomsnittligt sett högproduktiva och intelligenta medborgare, och länderna B, C och D är fyllda av genomsnittligt sett mindre produktiva och mindre intelligenta medborgare, vad tror du då kommer att hända när huvudparten av de minst produktiva medborgarna i länderna B, C och D invandrar till landet A? En nyliberal med gott anseende kommer att framföra argumentet att de som invandrat från länderna B, C och D kommer att göra skitjobb som behöver göras, och de infödda som blir undanträngda får incitament att utbilda sig och skaffa sig mer välbetalda arbeten med högre status. Oj, så klyftigt! Förutom vad som händer om de undanträngda infödda medborgarna, på grund av medfödda begränsningar, INTE KAN UTFÖRA MER KVALIFICERADE ARBETEN? Vad man får är vad vi ser idag: en strukturell ökning av den kroniska arbetslösheten. Ett sådant extremt förenklat resonemang motsäges av den moderna genetikens landvinningar.
3. Forskningens resultat tyder på att politisk åskådning genomsyras av genetisk påverkan och att den alltså är till största delen oföränderlig. Av latinamerikaner – specifikt dem med indianursprung – röstar konsekvent 2/3 på Demokraterna och mer statlig intervention. Vad tror libertardianer kommer att hända med deras värdefulla politiska förslag när en 2/3-majoritet av 50 miljoner illegala invandrare, fortsatt i evighet av deras barn och barnbarn, röstar på politiker som tror på exakt motsatsen till vad nyliberaler tror på? Behöver detta verkligen skrivas rakt ut?
Varför sågar jag nyliberaler jäms med fotknölarna? Jag har sympatier för deras världsåskådning så när de till den grad hoppar i galen tunna inspirerar det mig att rikta torshammaren mot pappskallarna. Det är som när man sågar sin sin bror betydligt hårdare när han gör bort sig än när det gäller en främling. Eftersom han är av samma blod borde han veta bättre.
Relaterat:
Avskaffa detta missfoster till lag
SVT: Gener avgör vem du röstar på
Tags: Arbetskraftens fria rörlighet > Invandring > Nyliberalism
Per på pol – en termstatistisk studie
Posted on | juli 2, 2011 | 2 Comments
Av Bo Solberg
I vilken utsträckning sysselsätter sig dagens nationella med Per Engdahls böcker och tankar samt med nysvenskarnas centrala idéer? Intressant fråga, tyckte undertecknad, och satte sig att studera Motpol.nu. Denna bloggplattform kan nämligen misstänkas representera målgruppen ganska väl. Det politiskt obundna projektet har en sisådär sex år på nacken, och samlar för närvarande (den 10 maj 2011) 28 bloggar, skrivna utifrån delvis skiftande ideologiska utgångspunkter, men med en gemensam nämnare i nationellt eller traditionalistiskt sinnad samhällskritik. Motpol är en central mötespunkt för de mer ideologiskt och intellektuellt intresserade eller ambitiösa bland dagens nationella dissidenter.
Jag frågade därför portalen: hur ofta förekommer ”Per Engdahl”, ”Nysvenska rörelsen” eller ”nysvenskarna” i bloggarnas artiklar (dvs. läsarkommentarerna undandragna)?
Svaret blev att av de 28 bloggarna är det faktiskt endast en, Oskorei, som tagit upp Per Engdahl och nysvenskheten till nämnbar behandling. Oskorei är också Motpols i särklass mest aktiva och sprudlande skrivglada skribent. Han har sedan 2005 publicerat hela 1496 inlägg, ofta i form av längre artiklar. I 17 av dessa förekommer ”Per Engdahl”. Av dessa är det dock bara en som har honom som huvudföremål. I de övriga nämns han i en eller ett par meningar, innan författaren återgår till huvudämnet. Lägger vi sedan till ”Nysvenska rörelsen” och ”nysvenskarna” (i här avsedd bemärkelse) utökas gruppen med ytterligare sju artiklar.
Av de övriga 27 bloggarna är det faktiskt endast i fyra artiklar på tvenne olika bloggar som vi överhuvud finner ovannämnda termer. Trenne gånger på Jonas De Geers blogg. Det handlar emellertid i samtliga fall om återpublicering av artiklar som ursprungligen skrivits för Nonkonform: tvenne av Jonas De Geer och en av den utomstående skribenten Anton Assarsson. Den fjärde artikeln finner vi på John Järvenpääs blogg Reaktion: det är den artikel om Mussolini som han ursprungligen skrev för Nonkonform och i vilken Per Engdahl omnämns mot slutet.
Lägger man till hänvisningar till Nonkonform utökas träfflistan med en handfull artiklar.
Resultatet är så magert att det får anses tämligen ointressant att räkna ut andelen artiklar i vilka termerna förekommer.
Det är även intressant att notera hur ordet ”nysvenskarna” använts av bloggförfattarna. Lika många gånger som begreppet använts för att beskriva dem som bekänner sig till nysvenskheten, har det använts för att beteckna invandrare. Vittnesbörd om bristande omdöme och kunskap.
Men hur skall man nu kommentera resultatet som helhet? Jag nöjer mig med en ärligt häpen följdfråga: hur har bloggplattformens svenska nationalister i så stor utsträckning lyckats förbigå den man som inte bara meningsfränder utan även politiska motståndare utnämnt till svenska nationalismens portalgestalt under 1900-talet? Samtidigt som det på de många gånger förvisso intressanta och välskrivna bloggarna vimlar av artiklar om profiler av mindre central art? Hur har de lyckats förbigå det mest särpräglade svenska 1900-talsbidraget på ideologins område?
« go back — keep looking »