Den flammar mot dunkla skyar

Av Bo Solberg

Under Herrens år 1893 tillkom på Artur Hazelius initiativ ”de fosterländska minnenas högtidsdag” som firades vid den kända skans på Djurgården, vars utbyggande till ett friluftsmuseum han för övrigt också hade tagit initiativet till. Traditionen levde vidare, och 1916 upplyftes den med kunglig hjälp till Svenska flaggans dag. Majestätisk glans till trots förblev dagen inofficiell. Men slänger vi om siffrorna från startåret 1893 får vi 1983: det året kunde vi omsider stryka prefixet ”in”. Det var dock alltjämt från arbetsplatserna man tog i för kung och fosterland under junis sjätte dag. Men 2005 blev söcken som bekant helg och sedan dess säger vi, anpassat efter internationell standard, Sveriges nationaldag. I den proposition som föregick beslutet ansåg man härvidlag att en helgdag skulle visa att nationaldagen var värd ett större utrymme än den hade när den ”enbart” var flaggans dag.

Jag inför min retroaktiva reservation (jag kan ju vara sen i min reaktion i denna fråga med samma rätt som ledamöterna på den helige Andes holme). Jag har alltid tyckt att Svenska flaggans dag är ett ypperligt namn. Varför? Tja, det är väl min hyllning till symboliken. Flaggan representerar nationen. De symboler vi har valt att måla på flaggduken säger i sin tur något om den nation som symboliseras. I Sveriges fall är det korset och två färgmarkörer.

Korset blir nationens bekännelse till den korsfäste och Hans kungadöme. Dess vertikala linje representerar det gudomligas ingripande i det mänskliga skeendet, den horisontella linjen. Den åsyftade interventionen är alltså Ordets inkarnation. Genom Herrens död, en sisådär 33 år senare, återlöstes vi. Evighetens portar öppnades. Korsets två armar representerar alltså föreningen mellan gudom och mandom, och genom Kristi offergärning även föreningen mellan Himmel och jord.  Detta är korsflaggans dualitet: den representerar i själva verket två nationer. Sverige, våra jordiska fäders land. Men samtidigt och väldigt uppenbart symboliserar den också vårt eviga och himmelska, verkliga, fädernesland. Ty vem är människans och nationens verklige Fader om inte alltings Skapare? Detta är den svenska flaggans stora skönhet och kraft. Den befordrar en nationell självbild där nationen värderas högt – men inte såsom något med evighetsliv och därmed evighetsvärde, utan som ett medel i tjänst åt det högsta värdet. Det eviga och det absoluta. Den fosterlandskärlek som symbolen vill frammana, är därför sund och livsbejakande. En nationalism som söker broderskapet mellan inte bara människor, utan även nationer. Såsom Kristus har behandlat sina lärjungar, har vi anbefallts att behandla varandra. Samnationalism, för att uttrycka det mer prosaiskt.

När vi hanterar den blågula duken gör vi det under beaktande av noga fastslagna flaggregler. Den får inte vidröra marken, och så vidare. Vi visar vår respekt för vad flaggan symboliserar på ett nästan sakralt sätt. Uppfattar vi saken i den nationella anda som här beskrivits, gör vi alltså helt rätt i det.

Det finns mycket att säga om den svenska flaggans historia; det finns olika uppfattningar om hur och när den blivit till. Jag begränsar mig här till den vexillogiska förklaring som väl visserligen har det tunnaste historiska källunderlaget, och som därför har fått överleva i legendens skepnad, men som starkast illustrerar flaggans här diskuterade symbolik. Den berättar hur den blågula korsflaggan i mitten av 1100-talet fick sitt första uttryck – på himmelen. Kung Erik, den helige och det sedermera tillbedda skyddshelgonet för vårt land, fick efter ihärdig bön Guds gehör. När han såg upp mot solen tog den sig formen av ett gyllengult kors mot den klarblå himmelen. Det blev hans korstågstecken.

Tala om en mäktig och fördjupande kommentar till den gamla hedniska solkorssymbolen; markören för liv, evighet, gudomlighet. Samma symbol ser vi ofta som korsgloria bakom huvudet på den korsfäste Jesus. Dess betydelse i kristen semiotik är alltså att den korsfäste är Gud. En gammal vedertagen, himlatronande gudomlighetssymbol med ett kors blir tydligt budskap. Vi finner den i kristna gravar i vårt eget Birka. Vi finner den på en järnsmidd ekdörr i Everlövs kyrka i skånska Sjöbo, uppförd under 1100-talet på en gammal solofferplats. Vi finner den på våra Birgittasystrars huvudbonad. Och så vidare.

Tematiken med kors mot sol och himmel, gult och blått, finner vi på många håll i den verbala konsten. Till exempel i den fornkristna korshymn som inleds: ”O heliga Kors, | härliga tecken på nådens himmel, | som sänder strålar mäktigare än solens, | över en skuldmedveten jord”.

I vår fosterländska visskatt finns givetvis liknande referenser. I biskop J. A. Eklunds hybrid mellan denna genre och den rena psalmen, hans kända korsfararsång från 1909, får vi under gudstjänsten, till Gustaf Auléns melodi, en sjungande bekännelse om att fanan ”fick sin vigning i kyrkans famn”: ”Fädernas Sverige har kämpat sig fram, | Kristus var med det på banan, | visade vägen för trofast stam: | Kristus är trofast, och svek är skam; | Korset stod tecknat på fanan.

Med Gustav von Horn sjunger vi till Otto Lindblads toner om ett ”gyllne kors i duk av himmelsblått”. I skalden Harald Jacobsons och kompositören Henrik Heimers vinnande bidrag till Neptunikörens folksångstävling 1900, framstöter vi med darr på stämman ”och i fanan bästa färgen, solens gull på himlens blå”. Även i de nya ord Richard Dybeck satte till en gammal folkmelodi vill jag ana en diskret hänsyftning till flaggfärgerna. ”Din sol, din himmel”, heter det ju där. Han fick allt uttrycka sig lite försiktigt: sången presenterades samma år, 1844, som vi fick sillsallat på flaggan (låt vara att unionssymbolen innan dess hade utgjort helheten).

Ett finfint exempel har jag emellertid sparat till sist; det givna exemplet. Vilket för oss tillbaka till Svenska flaggans dag 1916. Det beställdes naturligtvis en hymn passande för detta högtidliga tillfälle. Den vackra texten knåpades ihop av K. G. Ossiannilsson, antagligen i arbetsrummet på Fröstad. Den lika vackra musiken komponerades sedan av Hugo Alfvén under en inspirerad tågresa till och från en frackmiddag i huvudstaden. Det är den, som intoneras med orden ”Flamma stolt mot dunkla skyar, likt en glimt av sommarens sol”. Ossiannilsson inför alltså här sin förhoppning att den svenska flaggan, med allt vad den står för, skall stärka oss även i farans stund.

Nå. Den svenska nationen har sett vackrare dagar. Hoten tornar i dag inte längre upp sig i horisonten, de är över oss i ett hällregn. I vårt mörka läge finns det bara en hjälpare. Han, som alltid rör sig i vår mitt. Han, som alltid är där. Ossiannilsson vet detta, och låter sin hymn avklinga med orden: ”Gud är med oss, Gud är med oss. Han skall bära stark vårt fria svenska folk.”

Men Gud är bara med oss om vi är med Honom. Att vända Honom ryggen, är att betacka sig för Hans hjälp. Det officiella Sverige, tillsammans med en stor sekulär invånarmassa, har vänt Honom ryggen. Nu är man nästan hågad att tro på de österlingska orden om att vårt ”är landet, där solguden dröjer | helt kort på sin heliga gång” även när man omtolkar dem i ljuset från den kristna solsymbolen. Skulden till vårt lands nuvarande läge är vår egen. Straffet får vi bära som konsekvens. Vi är inte längre fria. För att bli i stånd att göra något åt eländet, måste vi först, för att nu återknyta till den fornkristna hymnen, bli medvetna om vår skuld. Vi begrundar så Eklunds ord om svek och skam. De svenskar som vill vända den onda utvecklingen, samlar sig sedan med rätta under Sveriges korsfana. Det vill säga då de vet, vad det är som flammar där ovan.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.