Hollywoods helvete (och TÄVLING!)
Posted on | juli 29, 2010 | No Comments
Av Bo Solberg
Kilade till kino här för leden. När jag sedan lämnade ljuset på duken och traskade samma led hemåt igen i mörkret vet jag vad som flög i mig. Nej, inte en ande, men en andemening. Låt mig uttrycka den så här:
Vilken profession med stort P skulle du vända dig till för hjälp om du, Gud förbjude, hemsöktes av mörksens makter? Psykiatriker? Psykiskt medium? Präst? Hollywood har genom åren låtit filmrollsinnehavare tacka ja till hela spektrum av yrkestjänster. Med varierande resultat. Jag illustrerar med ett urval av fyra filmer. Två äldre och två färskare. De indelar sig i tvenne kategorier även efter ett annat kriterium.
I två av dem är Kristus en ickeperson.
I Roman Polanskis Rosemary’s Baby från 1968 (byggd på Ira Levins roman från 1967 med samma namn) luras en ung kvinna av en satanistisk sekt att blir bärande på djävulens avgjort antikristna avkomma. Den enda hjälp hon lyckas få är psykiatrikers och allmänläkares. Det slutar illa. Filmen låter det onda triumfera storstilat och slutar där. I mörkret.
I Sam Raimis Drag Me to Hell från 2009 (baserat på Ivan Raimis manus) får en ung kvinna en förbannelse uttalad över sig, vilken ger en till helvetet nedfallen ängel kraftigt utökade möjligheter att dra med sig henne ner till sin egen infernaliska tillvaro. Hon ber om hjälp, men endast hos psykiska medier. Det slutar illa. Filmen låter det onda triumfera storstilat och slutar där. I mörkret.
I de två andra filmerna är Kristus en nyckelperson.
William Friedkins The Exorcist från 1973 (byggd på William Peter Blattys roman från 1971 med samma namn, vilken i sin tur är inspirerad av en verklig händelse kring en amerikansk pojke 1949) handlar om en flicka, i vilken Mörkrets förste stigit ned, hotande och vred. Hennes mor vänder sig, efter det att dottern utsatts för resultatlösa övningar enligt den konventionella läkekonstens alla regler, till Kyrkan och får hjälp av tvenne själasörjare med exorcism. Det slutar väl. Båda prästerna dör visserligen, men deras offergärningar leder dem till Himmelen, och flickan befrias fullständigt från det djävulska svaveloset och lever därefter ett liv närmare Gud. Filmen låter alltså det goda triumfera storstilat och slutar där. I ljuset.
I Scott Derricksons The Exorcism of Emily Rose från 2005 (baserat på regissörens och Paul Harris Boardmans manus, vilket i sin tur grundats på verkliga händelser kring den tyska flickan Anneliese Michel 1970–76) blir den kvinnliga huvudpersonen besatt icke endast av ”Hornpelle”, för att nu citera en svensk filosof, utan av en hornig svit, för att av bara farten också tala med en svensk poet. Sjukhuset blir ingen kurort för flickan. Hennes kropp var ju en, inte av virus eller bakterier, utan av självaste den lede Fi ockuperad provins (jo, det uttrycket har jag, i försvenskad form, lånat från den engelske författare, som också vidarebefordrat till oss några utdrag från Helvetets brevskola). Nåväl, fast beslutna att bryta Åklagarens domvärjo över flickan, vänder sig de närmast sörjande småningom till en adekvatare instans; Ecclesia militans. En Kristi stridsman anför ett utdrivningsförsök efter den romerska manualens taktik. Under denna får emellertid flickan en Mariauppenbarelse och ställs inför valet att befrias från avgrundens plågoandar eller att låta dem kvarbli till slutet. Heroiskt väljer hon sin via dolorosa, och genom sina gruvliga marter och sin unga död leder hon, enligt Jungfruns förutsägelse, många människor till Gud. Det slutar alltså väl. Filmen låter det goda triumfera storstilat och slutar där. I ljuset.
Hollywood ger oss sällan värdefull sensmoral. Men med ovanstående uppställning gör kanske filmhuvudstaden dock för en gångs skull och med en djärv språklig frihet skäl för sitt namn om heligt trä – dvs. korsets trä. Den kristna tron lär ju som bekant att ingen frälsning finns utom genom den korsfäste. Filmerna illustrerar, på sina egna respektive sätt och trots alla sina uppenbara brister, detsamma. De två förstnämnda endast genom sitt iskalla utelämnande av Kristus, av vilket rollgestalterna får ta de brännande konsekvenserna. De två senare filmerna ger oss en mer uppbygglig kost. Korset symboliserar historiens starkaste uttryck av heroism och uppoffring. Då detta tidernas bragdeverk utfördes för vår skull, är vi moraliskt skyldiga till efterföljd; att hjälpa till att bära korsets tyngd. Ty utan en heroisk viljeakt från vår sida, utan uppoffring, når vi inte fram att plocka de återlösningens frukter som prunkar på detta lignum Dei, huvudskalleplatsens gudomliga träd. Utan offer och passion uppnås inte det goda. Vi kan sedan i vår tur orka bära god frukt. Förlåt mig om min tanke i detta sammanhang går till de trädarter som fordrar pollinering mellan två trädindivider för att frambära frukt. En av dessa är, illustrativt nog, passionsfruktsträdet.
Men jag skall lämna botaniken åt sidan. Och fortsätta med bot-tekniken. Ty våra tvenne kategorier av filmer speglar ju också de båda sätt på vilka kristendomen har lärt oss att närma oss den himmelska slutförvaringen. Å ena sidan fruktan för helvetet – den ofrånkomliga, nermörka lokal som återstår efter den oåterkalleliga portningen från det paradisiska gästabudet. Å andra sidan kärleken till Gud och viljan att åskåda Honom i en outtröttlig evighet. Negativ respektive positiv infallsvinkel än en gång alltså. Det förra sättet är naturligtvis det primitiva; det senare sättet måste, som sagt förr eller senare, tas i anspråk. Likväl: de som nu svävar i det blå, lyckligt omedvetna om djävulens bottennivå riskerar att senare få de två positionerna utbytta. Vart träd, som inte bär god frukt, skall nedhuggas och kastas i elden, lär som bekant evangelisten oss. Filmarrangemanget ovan, det vill säga de fyra biorullarna hopklippta, ingjuter fruktan för hin håle och alla hans hår, och längtan till den gode Herden och hans utvalda får. Jag hör det ropa i predikostil: Undvik förtappelsens breda och bekväma motorväg. Använd apostlahästarna på den smala och snåriga gångstig som leder brant uppför.
Det är att ställa sig i tjänst åt tillvarons goda kraft.
Visdomen kan appliceras på livets alla områden. Prova den på det politiska: samarbeta med de goda krafter som finns. Ensamma klarar vi föga. Men utan Gud klarar vi intet. Det är livets första läxa och sista lärdom. Med Honom kan vi nå livets mål.
TÄVLING
Redaktionen utlyser en tävling med Bo Solbergs artikel som grund.
1. Vilken filosof var det som skrev om Hornpelle? Som ledtråd kan nämnas att titeln på den skrift där uttrycket finns har en viss anknytning till mode.
2. Vilken författare var det som skrev om djävulen och hans horniga svit? Ledtråd: Uttrycket förekommer i en dikt som handlar om unga sångare.
3. ”Mörkrets furste stiger ned, hotande och vred”. Varifrån är detta citat hämtat?
Rätt lösning belönar vi med pris. Lämna e-postadress i samband med ditt svar så att vi kan ta kontakt.
Samnationalism med Clive Staples
Posted on | juli 8, 2010 | No Comments
Av Bo Solberg
Extremnationalistiska. Sånna är nysvenskarna, enligt ett, vad di kallar dokumentariskt, program utsänt till landets TV-mottagare för något år sedan. Det var inte första gången soffinsjunkna människor i blåblekt skärmljus har fått mottaga dylik terminologisk bildkvalitet från svensk journalistik. Om än någorlunda van vid dylikt etter i etern, ja och i blaskor och luntor för den delen, kan jag inte låta bli att var gång naivt häpna en smula. Hur får de till det så?
Jag anar trenne förklaringar till journalistens vid första anblicken gåtfulla beteende; han praktiserar den verbala konsten att antingen tycka, tro eller trotsa.
I det första fallet tycker alltså murveln verkligen att han här har spårat upp en dos extremnationalism. Låt vara, att den måttstock han då använder, måste vara den extremt strömlinjeformade. Vill man undvika hans förkastelsedom vågar man därför inte gärna göra mycket mer än att sjunga den huvudsakligen naturskildrande första versen av Du gamla, du fria under det officiella 6 junifirandet, ha en med ett lokalt ortsnamn nedklottrad svensk flagga vid ett internationellt idrottsevenemang eller ta fasta på svenska mat– och danstraditioner vid påsk, midsommar och jul. Mer än så och det börjar bli fara å färde. Om man till exempel anser att nationen är en rätt värdefull grej att behålla och säger det på ren svenska i politiska sammanhang, såsom att invandringen äntligen behöver stramas åt, ja, då är man extrem. Då är man ultra. Man behöver egentligen inte påpeka, att denna inställning har gått långt över gränsen för det löjeväckande.
I det andra fallet tror journalisten verkligen att nysvenskarna är extremnationalistiska. Det vill säga, han vet inte. Aldrig har han läst någon av deras ”pamfletter”, men han har fått höra om saken hos sina välpublicerade kompisar. Här rör han sig alltså inte med några högre ställda krav på professionalism; i detta fall att kontrollera sina källor.
I det sista fallet trotsar journalisten medvetet verkligheten genom att förvränga denna medelst negativt laddade tillhyggen. Detta taskspel betingas antingen av egna politiska preferenser eller bossarnas, och av förhoppningen att få mediekonsumenterna att säga blä åt nysvenskarna. Detta är givetvis den mest alarmerande förklaringen. Här har ju journalisten svikit den uppgift som existensberättigar yrket: att ovinklat söka förmedla sanningen till allmänheten.
Men om det nu alltså är ignorant eller ohemult att sätta etiketten extremnationalism på nysvenskheten, vilken är då lappens riktiga ordalydelse?
Till och med en lathund skulle utan besvär kunna finna svaret. Mycket tyder alltså på att murveln utgör ett mindre uthålligt djur. Den är sålunda icke att förväxla med den flitiga mullvaden, även om det inte skall förnekas att en korsning mellan dessa två arter, biologins lagar till trots, ofta har förekommit. Murveln (som enligt Svensk etymologisk ordbok kan läsas som en mindre tjur) verkar dock likt mullvaden ofta ha ljuskänsliga ögon, ty utrustad med normala synorgan erfordras ingen nämnvärd ansträngning, till exempel framför tidskriften Nonkonform, för att finna apologier för vad som i nysvensk terminologi kallas samnationalism. (Numera bör väl tilläggas att journalisten inte heller hade behövt skrolla sitt moraliska pekfinger ömt framför dess blogg). Ordet har exempelvis upprepade gånger sammanflutit redan under min egen penna (eller snarare ovanför mitt tangentbord). Vad kan då återstå för mig att säga? Mycket, säkerligen. Men för att inte fördjupa de gamla hjulspåren med en utdragen och sliten svada, ber jag här endast att få se saken med C. S. Lewis friska, och alls icke ljuskänsliga, ögon, så som han använde dem i Broadcast Talks ([1942]).
Lewis hänvisar till uppfattningen om en naturlag, som finns implanterad i människan som ett slags grundläggande moraliskt rättesnöre. Det finns ingen typ av impuls, som denna lag ibland inte säger åt henne att undertrycka, liksom det inte finns någon dito som den inte då och då uppmuntrar henne att bejaka. Det är därför ett misstag att påstå att en del av dessa – säg moderns kärlek till sitt barn eller patriotens till sitt land – är goda i sig själv, medan andra, exempelvis sexlust eller stridsinstinkt, är av ondo. Allt man kan säga är, att de tillfällen då instinkten att slåss eller den sexuella aptiten behöver tyglas är betydligt oftare förekommande än de tillfällen då en moder måste behärska kärleken till sina barn eller en fader den till sitt fädernesland. Ty självklart finns det situationer där det är en äkta mans plikt att uppmuntra sina sexuella impulser eller där en soldat bör uppelda sin stridsvilja. Men det är också klart, att det finns situationer där en kvinnas kärlek till sina barn eller en mans kärlek till sitt land måste kontrolleras så att de inte leder till orättvisa gentemot andra människors barn eller hemländer.
Betänk ett piano. Vore det inte bra knasigt att tala om bra och dåliga tangenter? Det är sättet på vilket de används, i vilket sammanhang eller vilken ordning de nedtrycks, som avgör om resultatet blir önskvärt. Det är alltså människans sak att bemästra sina drifter på ett sätt som främjar av henne uppställda mål, likt det är pianistens sak att välja rätt tangent i rättan tid för att skapa den musik genom vilken han vill uttrycka sig.
Denna bild är en klar parallell till den nysvenska uppfattningen av historien som olika krafters – biologiska, ekonomiska, psykologiska, moraliska, osv. – växelverkan, där de i varje ögonblick handlande historiska personligheterna verkar som krafternas omkopplare.
Genom Lewis resonemang har man alltså också uttryckt den synpunkten att nationen är ett värde – likt tangenten på pianot är den en värdefull tillgång – men ett relativt värde. Det vill säga, den är värdefull i sitt sammanhang och i samspel med andra värden. Ger man monomant en viss tangent företräde blir musiken oharmonisk, ja, det är väl till slut knappast längre fråga om musik. Gör man på motsvarande sätt nationen till ett absolut värde hamnar man i en farlig situation. Vi anträder vägen mot nationalegoism eller chauvinism – med andra ord extremnationalism. Vi har sålunda här att göra med den avart som förlett mången att avvisa hela den patriotiska idén med mantrat om att ”den leder bara till konflikter och krig”.
Men skapar man alltså en ideologi som uttryckligen framhåller nationen såsom ett värde, måste man samtidigt söka bygga in i systemet en respekt för den ovan omtalade naturliga ordningen, eller naturlagen, för att använda Lewis ord. Hos nysvenskheten griper här, som vi sett, dess historieuppfattning in i bilden, eller, om man så vill, paradoxens princip. Den vill inte tolerera nationalism utan internationalism. I sina grundformer motverkar ju självfallet inte dessa krafter varandra – de är komplementära. Redan ordet internationalism, dvs. mellan nationer, innebär ju ett explicit erkännande av nationen. Vore den inte ett värde, varför skulle vi då bemöda oss om att upprätthålla ett inter som skiljer den från andra nationer, även om vi nu inte uppställer någon av dem som primus utan betraktar dem alla som pares? Enligt den mest basala logik kan vi alltså inte heller ha internationalism utan nationalism. Försöker man sig på det konststycket får vi internationalismens avart kosmopolitism. Då kan vi lika gärna säga, att det är internationalismen som leder till ”konflikter och krig”, för vilket det ju också finns tillräckliga historiska bevis för att hävda.
För att sedan betona den inställning som söker den ständiga syntesen mellan nationalism och internationalism, har alltså begreppet samnationalism myntats. Medlemmarna av en viss nation framhåller, instinktivt och som den mest naturliga sak i världen, sitt land som en enhet såväl som en storhet och ber om respekt för denna uppfattning utifrån. Den självklara konsekvensen blir ett internationellt erkännande av nationernas värdighet – och här har vi vår syntetiserade ism. Erkänns nationen för den realitet den är, flyter också det mellanfolkliga samspelet betydligt bättre. Vi lägger så att säga en långt tryggare grund för mänsklig gemenskap på såväl hemma– som bortarenan.
Där har vi det alltså. Samnationalismen, liksom övriga idéer som samlats inom den nysvenska tanketraditionen, är i mångt och mycket logiska slutledningar av dess grundläggande kultur– och historiesyn. Varför omformulera Henric von Schwerins träffsäkra ord (i Vägen Framåt nr 3/1965)?
”Denna uppfattning av historien saknar kanske i viss mån den dragningskraft, som en till överdriven ensidighet nedbantad extremistisk tolkning ofta visat sig kunna skänka. I gengäld torde dock få kunna neka till, att den bärs upp av balans och verklighetssinne. Nysvenska Rörelsen stämplas ofta som extremistisk. Och visst syftar också vårt radikala korporativa program till en långtgående omgestaltning av det svenska samhället. Vi har aldrig förnekat den saken. Men när man betraktar vår inställning till många frågor […] undrar man om det inte trots allt i själva verket är vi, som är de moderata, om inte vi egentligen är de enda, som för det balanserade sunda förnuftets talan i en värld av extremism åt det ena eller andra hållet.”
Med de orden vänder jag mig åter – med ett förväntansfullt leende på läpparna – till den berörda delen av den svenska journalistkåren: kan ni nu vara så vänliga att ni talar om på vilket sätt samnationalism är extremnationalism?
Frågan är naturligtvis dum, i den meningen att bakgrunden till att den måst uppställas är det. Men därför är den samtidigt trots allt berättigad. Nu finns det väl en viss risk att den svaromålsbenägna minoriteten kommer att finna det för gott, att söka gömma sig bakom satsen: ställer man en dum fråga får man ett dumt svar.
Men – jag är ju som sagt naiv – på en redaktion någonstans i Sverige sitter kanske en menig soldat som en gång i radiovågor eller trycksvärta vågar framstöta: nysvenskarnas samnationalism, det är en extremt förnuftig nationalism.
Att tala och tiga i riksdagen
Posted on | juni 17, 2010 | 1 Comment
Det blev inte några nya utspel i onsdagens partiledardebatt. Den borgerliga fyrklövern och den rödgröna kartellen försökte slå varandra i huvudet med sina slitna argument om “jobben”, sjukförsäkring, a-kassa och skatter. Men skillnaderna i ståndpunkter var inte avgrundsdjupa. Ledarna för de två största partierna Reinfeldt och Sahlin, som efter förra valet yttrade sig så ringaktande om svensk kultur, tävlade nu i att lovprisa den svenska modellen. Borta var allt tal om internationell solidaritet. Borta alla hyllningar till den tidigare så välsignelsebringande mångfalden. Sahlin och Olofsson trätte om arbetsgivaravgifter och ungdomsarbetslöshet, men ingen satte ifråga varför Sverige fortsätter att importera arbetslöshet.
Lika tyst var det om bostadsbrist, lånekarusell och groteska bostadspriser. Björklund och Wetterstrand grälade om kunskap i skolan, men de var påfallande diskreta om det förfärande antalet brandattacker mot kunskapsinhämtandets lokaler. Inte ett knyst hördes om det kunde finnas ett orsakssamband mellan förfrämling och minskande rättstrygghet. Våra läsare förstår säkert varför. Valet närmar sig, och det gäller att inte väcka den svenska björn som sover så djupt, så djupt.
Biskopen tar till orda
Posted on | juni 14, 2010 | No Comments
I veckan som gick uttalade sig den nyutnämnda biskopen i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund, tidigare domprost i Uppsala, i anledning av en av domkapitlet utfärdad skriftlig erinran (den lagfarne ledamoten var dock skiljaktig) som riktats till en prästman i Bjästad utanför Örnsköldsvik. Upprinnelsen var ett av Uppdrag Granskning uppmärksammat fall där massmedierna riktat hård kritik mot denne prästman. På fråga av en beskäftig radioreporter varför prästmannen inte avlägsnades från sin tjänst svarade biskopen att det inte fanns lagligt utrymme för detta men att den skriftliga erinran var en allvarlig sak och att den skulle kvarstå för evigt. För evigt var det.
Israels regering och Hamas — en spegelbild
Posted on | juni 13, 2010 | No Comments
Den som har svårt att förstå varför de israeliska soldaterna använde sådana bryska metoder när de bordade det turkiska konvojfartyget bör svara på följande frågor:
1. Insåg regeringen Netanyahu att en aggressiv attack mot aktivistkonvojen skulle resultera i stor upprördhet hos den internationella opinionen?
2. Insåg samma regering att ett sådant internationellt fördömande skulle medföra att den inhemska opinionen skulle sluta upp bakom regeringen?
3. Vill regeringen Netanyahu vinna ett massivt stöd från den inhemska opinionen?
Om svaret blir ja på dessa tre frågor, har vi också svaret på frågan varför regeringen ger order om ett våldsamt anfall.
Eller som Sveriges Radios utrikeskommentator uttrycker saken: Kontrasten mellan den internationella opinionen och den nationella opinionen i Israel, där ligger roten till Mellanösternkonflikten.
Det verkar rätt tydligt att den israeliska högerregeringen inte vill ha fred. Så länge krigstillstånd råder kan man obehindrat flytta fram sina positioner med nya bosättningar, med byggandet av skyddsmuren på ockuperad mark, med attacken mot Gaza och liknande. Man är helt på det klara med att denna aggressiva politik möts av internationella fördömanden men så länge det stannar vid verbala attacker tar man det lugnt. Man har ju alltid det stora landet i väster bakom ryggen. Är framtidsvisionen ytterligare ett antal decennier av krigstillstånd och trakasserier så att palestinierna till slut ger upp och söker sig till Europa?
En intressant parallell till högerregeringens strategi är Hamas agerande. På liknande sätt upprätthåller Hamas en spänning genom att avlossa raketer mot det israeliska grannskapet. Detta garanterar hårda motåtgärder från grannen och därmed också uppslutning från Gazaborna. Om det funnes någon konstruktiv förmåga hos Hamas, borde man sluta med sina demonstrationsraketer och liknande provokationer och erkänna Israels rätt till säker existens, vilket man i praktiken redan har gjort. Om Hamas skulle slå in på denna linje, skulle man kunna erhålla hela världsopinionens stöd för kravet om slut på Israels krigspolitik.
Status är vår bön – Köp är vårt stridsrop
Posted on | juni 8, 2010 | No Comments
Att konsumera har blivit normen i samhället, statsministern uppmanar oss att konsumera landet ur krisen, stora köpcentra breder ut sig där människorna kan få alla sina behov uppfyllda under samma tak och många ungdomar lever sina liv på caféer och i butiker. Konsumtionshetsen når allt lägre i åldrarna och barn väljer ofta lekkamrat efter vem som har de roligaste leksakerna. Allting går att sälja med mördande reklam sjöng Ulf Peder Olrog på 40-talet. Och mördar är just vad konsumismen gör, den dödar vår själ, vår privatekonomi och inte minst vår miljö.
I Sverige har vi i radio– och TV lagen ett förbud mot att sända reklam riktad till barn under 12 år. Regelverket är mycket komplicerat och styrs av en rad faktorer som sändningstid, speakerröst och innehåll. De flesta tv-kanaler som vänder sig till barn och ungdomar är utländska och faller således inte under svensk lag. Här är det den internationella handelskammaren, ICC:s regler som gäller och dessa säger bland annat att man inte får utnyttja barnets naivitet eller bristande erfarenhet i reklamen. Något som kan tyckas märkligt då just dessa egenskaper är något som kännetecknar ett barn.
De som framför allt använder sig av reklam riktad till barn är snabbmatskedjorna och filmbolagen. McDonalds har sitt ”Happy meal” som ofta har den senaste barnfilmen från Hollywood som tema för sina leksaker. Dessa byts ut med jämna mellanrum för locka till nya besök av barnfamiljen. När det gäller filmindustrin står kringförsäljningen av allehanda produkter för en större del av intäkterna än biljettförsäljningen. Ofta finns produkterna till försäljning redan innan filmen haft premiär för att skapa ett intresse. Ett fenomen som märks mer och mer, främst i utlandet, är så kallad viral reklam. Företag söker upp de populäraste eleverna på en skola och förser dessa med sina produkter. Ordet viral har sitt ursprung i virus, något som sprids via kontakt. En produkt kan på detta sätt få stor spridning med små resurser.
Den som besöker en mataffär tillsammans med sina barn har säkert slagits av det enorma utbudet av serietidningar. De flesta är inplastade för att rymma någon form av ”gåva” som ska locka till köp. Den amerikanska tv-kanalen Cartoon Network som ägs av mediagiganten Time Warner sänder inte bara tv-program dygnet runt, flera av programmen ges även ut som serietidningar där varje nummer innehåller någon form av leksak som barnen ska samla på. Själva serierna är av väldigt enkel karaktär och trots att tidningen kostar runt femtio kronor bara det om ett tiotal sidor serier, resten består av reklam, pyssel och tävlingar för att skapa ett ännu större intresse kring produkten.
Det i särklass mest spridda varumärket riktat till barn och ungdomar är japanska Pokémon, ett fenomen skapat av japanen Satoshi Tajiri i mitten av 90-talet. Genom att utnyttja flera medier samtidigt har man byggt upp en hel kultur som kretsar kring att samla på olika figurer som man sedan ska tävla mot varandra med, och på så sätt fånga andra Pokémon-figurer. Spelet släpps i olika generationer och i varje ny generation ersätts de gamla figurerna med nya som ska samlas och på så sätt kan det pågå i oändlighet. Fenomenet finns inom all typ av media, såsom film, tv-serie, kortspel, musik och leksaker.
Genom att barnen identifierar sig själva och andra utifrån materiella ägodelar skapas ett konsumtionsbeteende och en jakt på statusprylar redan i unga år. Föräldrar med dåligt samvete över att man inte hinner ägna sig åt barnen förser dessa med nya prylar och skapar en ond cirkel där barnets hela självbild kretsar kring dess för stunden rådande status bland kamraterna.
Om reklamen riktad till barn är intensiv är det ingenting i jämförelse mot vad som drabbar tonåringen och de unga vuxna. I takt med att gamla gemenskaper som familj, hembygd, idrott och religion tillskrivs allt mindre betydelse i samhället blir den enda gemensamma nämnaren att följa det rådande modet och trenderna. Gör du inte det betraktas du som udda och blir i värsta fall mobbad och utfryst. Familjen byts ut mot konstgjorda gemenskaper på nätet där man i fantasivärldar strävar efter att uppnå sådant man inte tagit sig för i verkliga livet. Det finns till och med så kallade virtuella världar där den lurade köper produkter som möbler och kläder till din virtuella personlighet för riktiga pengar. En naturlig samlingsplats för ungdomen av idag är köpcentra och gallerior där man kan vara ständigt uppkopplad med sin dator samtidigt som allt man kan tänkas vilja köpa finns under samma tak. Snabbmaten ersätter mammas hemlagade eftersom mamma ändå jobbar övertid för att ha råd med familjens nästa thailandsresa, som erbjuder billig shopping framför allt. Tänk om man kan hitta märkeskläder billigare än hemma, vilken lycka!
Krävande studier är inget som lockar svenska ungdomar i den förlorade generationen. Att jobba inom media är det som gäller, för inom media kan du bli någon, du kan bli känd. Att studera till läkare eller forskare är alltför ansträngande. Och målet anses inte tillräckligt glamouröst. Kan du inte bli känd genom att vara bra på något tar tv-kanalerna tacksamt emot dig ändå bara du utmärker dig, ju mer udda desto bättre. Därefter tar kvällstidningarna vid och skriver om nakenchocker och hatattacker samtidigt som man låtsas moralisera över det fenomen man hoppas sälja lösnummer på. Ett belysande exempel på dekadens i symbios. Mediemogulen som äger både tv-kanalen och tidningen gnuggar händerna förtjust.
Konsumtionsbeteendet följer med upp i åldrarna och den dag vi eventuellt lyckas få ett arbete tar det fart på allvar. Skulle lönen inte räcka till kan köpa vad som helst på kredit. Köp nu, betala senare är ett slagord som ingen längre reflekterar över. Inom några timmar kan du med så kallade SMS-lån ha tusentals kronor på ditt konto. Men räkningen kommer surt efter. Effektiva räntor på över tusen procent är ingen ovanlighet i dessa sammanhang, men för att komma runt ockerlagstiftningen kallar man det istället fasta avgifter. SMS-lån och obetalda mobilräkningar är den enskilt största skuldfällan för unga som hamnar hos Kronofogden. Och här hamnar allt fler.
Konsumtionsskuldernas andel hos Kronofogden ökar lavinartat och allt fler ansöker om skuldsanering. År 2009 ansökte 7000 personer och under de fyra första månaderna i år har siffran ökat med 21 procent jämfört med samma period ifjol. Vi ser i tv program som Lyxfällan exempel på föräldrar som lånat hundratusentals kronor till tv-apparater och andra lyxvaror samtidigt som man knappt har mat på bordet till familjen.
Trots konsumismens förmenta förmedlande av lycka och självförverkligande verkar det inte som om vi blir lyckligare. Undersökning efter undersökning visar att vi istället blir allt olyckligare trots att konsumtionen tredubblats de senaste femtio åren. Sjukskrivningar till följd av utbrändhet var ett i det närmaste okänt begrepp för några decennier sedan. Vi matas med ofantliga mängder information varje dag, den största delen av denna är reklambudskap som trummas ut av alla former av media. Detta pågår dygnet runt. Teknikens landvinningar och de sociala nätverken på internet gör att vi även förväntas vara tillgängliga dygnet runt. Allt snurrar fortare och fortare, möjligheterna att uppleva olika saker är obegränsade och den geografiska närheten till omvärlden spelar allt mindre roll. Detta skapar handlingsförlamning och stress. Hos barn och ungdomar har sömnproblemen ökat kraftigt och många unga berättar att de helt enkelt tycker att det är tråkigt att gå och lägga sig och att man känner en rädsla över att missa något. Mängden utskrivna sömnmedel till barn har ökat med 37 procent sedan millennieskiftet: från 23,2 till 31,7 dygnsdoser per 1 000 invånare.
Fenomenet är en tickande bomb. Vår hjärna har inte utvecklats de senaste årtusendena och vilka konsekvenser vår nuvarande livsstil kommer att få kan vi bara ana. Lyckligtvis börjar fler och fler inse att förändring krävs. Fenomen som downshifting och simplified living, det vill säga nedväxling och förenklad livsstil börjar få fäste även i Sverige men det krävs ett helt nytt synsätt i samhället för att få bukt med problemen. Det är en gigantisk uppgift som anstår oss som fortfarande ser livets sanna värden bakom konsumismens tomma skal. Det handlar om att leva i samklang med naturen, sträva efter kvalitet före slit och släng. Vi måste återskapa familjens värde för individen, känna gemenskap med våra grannar och vår hembygd. Människan behöver en mening med sin existens, vi måste ha något att sträva efter som är större än vi själva, oavsett om vi kallar det gud eller något annat. Vi behöver kort och gott en ny humanism!
Det politiska hyckleriet avslöjat
Posted on | juni 6, 2010 | No Comments
Vi vill gärna tipsa våra läsare om en synnerligen intressant artikel där bloggaren Henrik Johansson avslöjar några av de etablerade partiernas ungdomsförbund som hycklare i frågan om rasmotiverat våld. Han illustrerar detta genom att återge sin e-postväxling med förbunden. Det är KDU och SSU som trillar i gropen och läsningen av deras alster har ett stort underhållningsvärde.
En promenad längs minnets väg
Posted on | maj 30, 2010 | No Comments
Av Bo Solberg
En diktargärning började spira under en pågs lek bland stenarna i ett böljande sydskånskt sädeshav, med det blånande, soldränkta vattenfältet i synranden. Dess Preludier spelades upp 1904 och en sista synansträngning avslutade den i det Ögonblick 1978 då förläggaren fick ta hand om det sista. De finstämda lyriska strängar som spändes under dessa 74 år hör till mina favoriter på den svenska parnassen. Har man väl öppnat omslaget till någon av de många diktsamlingarna, läser man den gärna från första till sista sidan, liksom man sedan vill omfamna författarskapet från Alfa till Omega. Men här låter grekiska dåligt. Från A till Ö måste vi säga; som i Anders Österling.
Ja, med det svenska var han förtrogen. Hans dikt har en omisskännlig svensk stämning. Han förvaltade det fäderneärvda pundet väl. Även när han tog det med sig på utlandsresa. Den poetiska blicken riktade sig nämligen också mot den utanförliggande världen med entusiasm i såväl egna diktmotiv som i brillianta tolkningar av främmande lyrik.
Det är inte helt lätt att finmotoriskt sätta fingret på orsaken till att jag håller så mycket av hans diktning. Men jag skall våga försöket. Även om det riskerar att bli med grova handrörelser.
Genialisk enkelhet, kommer det mig inledningsvis före att säga. Dikterna är lättfattliga då motiven är klara och språkbehandlingen otillkrånglad och mästerlig i sin avskalade stringens. Varje utsmyckning får därmed desto större betydelse och lyskraft. Hans poesi är långt ifrån simpel eller banal. Den är bara okonstlad; fri från intetsägande fraser, erotiskt-demoniska lidelser och andra dekadenta utsvävningar. Den bärs av ett rent och friskt gemyt och temperament, och en underliggande trygg humor. Den har bundna rytmiska strofer där rimmen ofta är nyckelord, vilket blir effektfullt. Bildspråket är träffsäkert. Här har vi en man, som var ovanligt observant och känslig för nyanser, dem han såg omkring sig, liksom de som finns i vårt tungomål. (Läs gärna hans hyllning till detta hans ”enda värn” i ”Mitt språk”, ur Livets värde; 1940). Han hittade ett spektrum av poetiska skiftningar i det vardagliga, sådana som går de flesta av oss förbi, liksom vi inte kan uppfatta det ultravioletta eller det infraröda. Han hittade sedan rätt ordkombination för att återskapa dem för oss alldagliga mänskor; så att de slår an något inom oss och väcker slumrande invärtes fakulteter till en sublim förnimmelse av det högtidligt sköna.
En tidig programförklaring från Österling, som han stod fast vid under hela sitt författarskap, läser vi i essayen ”Anmärkningar till dagens lyrik” ur boken Människor och landskap: ett knippe studier och skisser: 1904—1910 (1910): ”En fri genius skyggar icke för de torftigaste objekt, tvärtom känner han ofta en hemlig dragning just till det glanslösa, undanskymda och försmådda, till livets allra fattigaste stilleben.” Här ligger en av Österlings storheter: han avtäcker som få bland svenska lyrici den verkliga glansen hos det till synes glanslösa.
Jag har en känsla av att den gamle akademiledamotens böcker är tämligen förbisedda i dag. Av dem som känner författaren lite närmare förefaller dessutom inte obetydligt få tänka på honom som landskapsskald. Det är naturligtvis helt riktigt att den sydligaste av svenska provinser var hans främsta litterära domän, likt Värmland var Frödings och Dalarna Karlfeldts. Hans sångarlungor var härligt fyllda av Skånes himmel. Hembygdsmotiven är rikliga och viktiga hos honom, men de är samtidigt inte allt för dominerande. Dessutom är jag säker på att de i det närmaste är lika givande för lapplänningen vid fjällets kant som de är för mig själv, som av lika naturliga skäl som Österling låter det skånska sädesfältet växa nära mitt hjärta. Han läses alltså lika väl hela vägen ”från örnarnas berg och till vipornas slätt” för att nu uttrycka mig med skaldens egna ord. Hans hembygdsporträtt utgår från en av de finaste ideologiska linjerna i hans diktning, vilken är universell: värdesättandet av det historiska sambandet, av gångna generationers arbete. Den har nog aldrig kommit till så fulländat uttryck som i ”Gården och dösen”, ur De sju strängarna (1922). Österling tillbringade många barnasomrar på farföräldrarnas gård vid Östra Torp nära Smygehuk, en trakt smyckad med flera tunga stenåldersarrangemang: ”Men än för min håg | de gyllene stå |ty som liten påg | har jag sett dem så. | Där har farfar grävt, | där har farmor vävt, | där är helig mull | för minnenas skull.” Detta är platsen där ”[v]arje ting står beglänst | av sin långa förtjänst”, och man upplever det i varje ord. Avslutningen måste återges i sin helhet:
”Där Östersjön blånar i famntag med slätten | ha män gått i land av den blondaste ätten. | Det glittrar i söder, där solhjulet vilar, |men svalorna flyga kring dösen som pilar. | Blott en stund var min | av den tid som flög | med svalornas vin | över Vemmenhög. | Men mitt väsen fick ton | av den bördiga ron, | och vart ödet mig bär, | min rot är där.”
Ja, minne var sannerligen ett honnörsord för Anders Österling. I ”Mnemosyne”, ur Tonen från havet (1933), upplever han sitt diktarvärv som att ”leva för att skydda |den minnets gudom” som hade sökt en fristad hos honom. Titeln på Österlings memoarbok från 1967, Minnets vägar, skulle lika gärna kunna vara en karakteristik av hans diktarbana. Med anglosaxiska ord, följden av hans litterära vägval har blivit a stroll down memory lane. I memoarboken åkallar han återigen Mnemosyne. Minnet blir för honom verklighetens fjärde dimension; den bestämmer tingens värde och är oskiljbar från det andliga växandet. I memoarerna vill han alltså vända sitt diktarprogram mot sin egen person: att beskriva det enkla och vardagliga. Anspråkslöst framhåller han ju sitt eget liv och sin egen person som mindre intressant. Men, ”[o]m jag i det följande kunde låta detta minne komma till tals utan oärlighet och bisyften, skulle det kanske ändå uppstå ett perspektiv, där återblicken med ett slags renad realism kan dröja även vid små detaljer. Även den som inte uppfattar sig själv som en särskilt intressant individ, upphör dock aldrig att förundra sig över det genetiskt märkvärdiga i allas vår mänskliga lott.”
En mäktig dikt med hembygdsmotiv, fulladdad med känsla för det historiska minnet, är ”Ales stenar”, ur ovannämnda Tonen från havet. Om den är hans mest kända dikt, är den i så fall det med rätta. Den torde tillhöra det mest välskrivna i svensk lyrik. Den österlingska blandningen av sten och säd från ”Gården och dösen” återkommer här: ”Där kusten stupar mellan hav och himmel | har Ale rest ett jätteskepp av stenar, | skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel | med blockens mörka stillhet sig förenar”. I sista strofen åstadkoms en annan förening, med en formulering som Österling säkerligen gladde sig åt: ”och tiden byter hälsningar med rummet | i seglens rörelse och blockens vila”. Den är typiskt för Österling och för hans metod att levandegöra det förflutna och ge det mening åt nutidsmänniskan. Jag uppskattar även det nästan heidenstamska örat för mystik: ”I sluten ordning dessa gråa hopar | stå vakt från hedenhös; och folket säger | att backen spökar – att den gnyr och ropar | i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.” Avslutningens styrka ligger i tre för Österling karakteristiska hänvisningar: till sommaren, till stenen, till fågeln. I detta rör det sig inte om örnen, vipan eller svalan, men om den uppskattade drillfågeln: ”och marken strör sin blom | kring stentung ålderdom, | och lärkan slår, och Skånes somrar ila”.
Hans hembygdsengagemangs förlängning var uppriktig och originellt uttryckt fosterlandskänsla. Punschpatriotiskt svärmeri, dalanationellt handklaveri eller flaggchauvinistiskt vifteri var inte hans. Hans signum att fånga det enkla och vardagliga, och genom det illustrera något stort, går igen i hans fosterländska dikter. I ”Där ligger Sverige”, ur Idyllernas bok (1917), är det inte landet med stora konungar eller krigiska dater som besjungs, utan landet med ”koboltsvarta sjöars ragg”, landet ”där kristna läran vilar lätt på sinnet | som söndagsenris på ett skurat golv”, landet med fiskfjäll och fågelblod. Där ligger Sverige:
”Svenska sjunger säden, | svensk doftar mossan på det minsta skär, | och namnlös kärlek, blott till hälften kväden, | gör livet ljuvt för oss att leva där!”
Den landskapsbild som målas upp för närmast tankarna till den bohuslänska klippkusten. (Men kanske favoriseras min gissning av en association till Heidenstams kapitel ”Bland svenska skären”, ur Karolinerna, där den till Bohuslän hemvändande krigaren får lägga sin kind mot det svenska skäret). Antagligen är det dock en rimligare gissning att det är det blekingska kustlandskapet som beskrivs. Österlings mor stammade från denna trakt, och dit for han då och då för att besöka släktingar. Poängen här är dock att det inte spelar någon roll i vilken del av landet det besjungna skäret finns, i Bohuslän, Blekinge eller någon annanstans. Mossan doftar inte provinsiellt hos skalden. Den doftar svenskt.
I ”Det svenska landet”, ur Jordens heder (1927), uttrycker skalden sig geografiskt mer neutralt. Sverige är ”ett blånande hem för de blondas ätt”. ”Det har länge bebotts | av ett folk för sig själv, | här har röjts, här har rotts | genom skog, över älv”: ”Vad vi ärvt som vår art | det skall vidare gå, | fast vi lämna det snart, | skall det leva ändå.”
Dikten innehåller också den programförklaring som vi har sett senare återkomma i ”Gården och dösen”: ”Vår historia susar i säden, | ej blott i baneret på stång; | där en gård lyser upp *mellan träden | har odlingens ande sin gång.” Självfallet är det här återigen Östra Torp som skalden, visserligen inte uttalat, sätter på Sveriges litterära karta.
Österling var sannerligen ingen världsfrånvänd drömmare som trodde världen en sockersöt idyll. Han förefaller ha haft en god puls för det politiska skeendet, även om hans lyrik sällan blir särskilt politisk. Det är i själva verket den klara insikten om att vår värld ofta är en hård och grym plats, som för honom motiverar ett diktfokus på livets glada och ljusa bilder. Vi behöver denna blick mot det rofyllda och positiva för att orka ta oss igenom livets svårigheter och för att bekämpa det destruktiva.
Samhällskritik kommer dock då och då till uttryck i Österlings dikt. Låt mig endast lämna ett exempel. I ”Det svenska lejonet 1947”, ur Årens flykt (1947) ser skalden inte längre bilden av ett rytande lejon utan av en gammal kloklippt tamkatt som ”ledes i band att rösta vid val”: ”[D]et är, trots allt, en välsignad sak | att alla styras av alla.” Dikten blir ett uppror mot långtgående statsregleringar: ”Ty vem är fri, när det runtomkring | förordnas, förbjudes, förbommas?” ”Vem åtrår än ett personligt liv | när man kan få ett numrerat?”
Jag är också tacksam för Österlings kristna motiv. ”Psalmodikon”, ur De sju strängarna, är en rörande dikt. En fattig torpare spelar på sitt enkla instrument vid spiselhällen. Fönsterljuset förenar sig med kolglödens sken så den gamle hjälpligt kan famla bland strängarna. Ingen människa hör honom, endast Gud. Men kanske är den högste ”i ondskans tider ensam som han”? Så kommer den sensmoral som handlar om troheten i det lilla: ”Det ringa blir stort på oändlighetshåll – | så länge hans sångspel klingar, | är jorden mer än en vilsen boll | som kretsar i ödsliga ringar.”
”Romersk mosaik”, ur samma diktsamling, besjunger glädjen efter Roms kristnande under Konstantin: ”Ty kristnad är Tiberis hedniska flod | med kraft av de tusen martyrernas blod: | där Pan har huserat i spillror och snår, |nu Herrens basilika segrande står.” Fjärran är nu dagarna då martyrernas blod blandades med Colosseums grus: ”Den tro som försmädad i gravarna skalv, | kan nu triumfera på väggar och valv | och gjuta i bilder av flammande glas | de bävande nätternas gyllne extas.”
I dikten ”Urmakaren”, ur Tonen från havet, berättar Österling, hur han kände det som om gamle mästers forskande yrkesöga sett, inte bara hur klockan fordrade rengöring, men också hur dess ägare behövde själsrening. Perspektivet öppnas på österlingskt maner. Urmakare blir här symbol för Gud Fader: ”och som en fjärran bild | steg plötsligt fram ur drömmen | den helige, den far | som alltings mäster var.” Lärdomen blir ”att blott på mäster tro | och av hans hand bero”.
Österling växte upp i Malmö. Han bodde med föräldrarna i kvarteret kring S:t Petri, stadens stora 1300-talskyrka. Där fanns alltså familjens församling och den unge pågen trädde snart till gosskörens undsättning. Minnen finns samlade i ”Sången i Petri”, ur Jordens heder. Den dikten innehåller ett fyndigt Malmörim: ”Ur orgelpreludiets dunder och svall | koralen steg upp som en palmö. | Med svällande strupar vi skötte vårt kall, | vi gälla keruber från Malmö.” Tioårsmunnarna sjöng ut med friskt mod: ”Så fylldes i psalmen med ära och nit | det kristliga hopp, som beräknar, | att djävulen själv och hans horniga svit | skall flykta för skriande djäknar.” Dikten avslutas med en skräckblandad drömbild. Plötslig står skalden åter i Petri som den siste av sjungande djäknar: ”Församlingen bidar. Men skingrad och stum | är kören av strupar, som golo. | Allena i heligt och skymmande rum | jag höjer mitt bävande solo.”
Skillnaden mellan vardaglig dikt och fullödig dikt över vardagliga ting torde framför allt ligga i graden av intensitet, med vilken skalden upplever saken. ”Flickan i Franzensfeste”, ur Tonen från havet, är en utmärkt illustration till det. Diktaren fångar här ett studentminne, en enkel ögonblickshändelse under ett tågbyte på väg till Verona. På stationen glödgades mörkröd värme i kantinen. Där igenkände hans vakna doftsinne Virginiarök i den marskalla vinden. Där ”sprakade språk, där luktade lök”. Den som langar Glühwein till Österling är en ”käck tyrolska från höglandsbyn, | som ännu ej lärt sig att sminka”, och som medan hon knyter förklädet om höfterna frågar: ”’Far ni?’ – ett huvudkast – ’dit ner, i det härliga landet?’” Österling minns den korta och enkla dialogen med flickan med speciell värme. Och den väcker den härliga förväntan han bar med sig på sin ungdomliga resa: ”Mitt hjärta bultar: Dit ner, dit ner! | Italiens linjer blåna. | Jag är student och i natt jag ser | för första gången Verona.”
I ”Sommarstycke”, ur Idyllernas bok, ”skall Skurup äta”. Därför komma de ”körande från Skurupstrakten | med barn och blomma, tio vagnar fulla.” Där är töserna med deras välbetänkta tungomål, med vilket ”[d]e glamma trögt, men deras friska munnar | ha den arom som så förtroligt minner | om äppelskuggade gedigna brunnar | i sommarbyar där idyllen spinner.” ”Där sitter mannarna och se högtidligt rakt genom suparnas kristall det gröna”. Där är ”det ätligt sköna” och dans med ”bra skomakardon”. Ja, till dess att ”månens fläckar över gräset dugga”. Då börjar Eros själv bland bokarna skjuta ”mästerskott med tollebössa”.
I ”Skånsk landsväg”, ur Årens flykt, besjungs ”en vanlig väg” där stillheten flödar ”i stora åmar” och som, efter en stunds resande, leder förbi en by ”med lördagsfrid i blanka fönsterblickar”: ”Med slutna ögon känner man så väl, | i vilket land och vilken luft man andas. | En doft av barndomsbröd i minnet blandas | med sädens viskningar ur jordens själ. Vägen sticker på många vis inte ut från andra vägar. Men likväl: ”där man står vid diket, | blir hjärtat varmt av glädje att den finns | och leder genom en så kär provins | och binder samman den med hela riket.” Här har vi sålunda en vacker illustration till den koppling mellan Österlings hembygds– och fosterlandskänsla, som vi talade om tidigare. Längs Österlings väg ses också, jämte många andra vackra och originella bilder, hur ”dimman börjar sina trolska lekar | kring ett försvunnet ålopp i en äng”.
Med den ån slutar även denna diktrapsodi. Men Österlings väg fortsätter. Om ni vill. Jag förmår här inte, likt Fredrik Böök i Svenska Dagbladet den 30 november 1907, att ”undertrycka en from önskan, att även den stora allmänheten måtte […] stifta bekantskap med en så rikt begåvad, så verkligt betydande skald som Österling är”. Så slå er efter dagens världsliga övningar ner i favoritfåtöljen under läslampan med en bok av Anders Österling – då slår ni samtidigt följe med honom i en uppfriskande, särdeles minnesvärd promenad.
Tag makten över ditt liv
Posted on | maj 20, 2010 | No Comments
Vi har sammanställt några synpunkter riktade till våra ungdomar särskilt till flickor. Den allvarliga bakgrunden är tragedin i Västerås den 3 maj i år, då den 16-åriga Beatrice bragtes om livet i Råbyskogen. Om du vill leva, om du vill bevara din hälsa, om du vill bli självständig, då kan du lyssna till dessa råd.
1. Lär dig om din kropp, din hjärna och din hälsa. Lev med kvalitet. Avstå från skräpmat och snask. Säg nej till alkohol och tobak.
2. Lär dig genomskåda kommersens makt över unga människor. Gör dig fri från modets slaveri och märkesklädernas press. Låt bli att leka vuxen. Öva dig i självständighet.
3. Lär dig känna igen privilegiegruppernas intressen. Lär dig genomskåda maktens propaganda. Gör motstånd mot indoktrinering. Tänk själv.
4. Lyssna på dina föräldrar och tala öppet med dem.
5. Var vaksam. Avslöja brott. Bekämpa allt narkotikabruk. Var rädd om dina vänner och kamrater och se till att de inte råkar illa ut. Var försiktig. Slarva inte och provocera inte. Välj ditt umgänge och ge dig inte i lag med främlingar.
6. När det gäller sex: Tänk efter före och tänk nyktert. Du har alltid ett val. Åt ena hållet pornografi, tidig sexdebut, slarvligt och alkoholdränkt sex, promiskuitet, gödande av läkemedelsindustrin genom att ta p-piller år ut och år in, könssjukdomar med åtföljande sterilitet. Åt andra hållet: avhållsamhet i unga år, romantik, varsamhet, stadigt förhållande med en stabil partner, ärlighet och trohet, familj och barn. Valet är ditt.
Den flammar mot dunkla skyar
Posted on | maj 16, 2010 | No Comments
Av Bo Solberg
Under Herrens år 1893 tillkom på Artur Hazelius initiativ ”de fosterländska minnenas högtidsdag” som firades vid den kända skans på Djurgården, vars utbyggande till ett friluftsmuseum han för övrigt också hade tagit initiativet till. Traditionen levde vidare, och 1916 upplyftes den med kunglig hjälp till Svenska flaggans dag. Majestätisk glans till trots förblev dagen inofficiell. Men slänger vi om siffrorna från startåret 1893 får vi 1983: det året kunde vi omsider stryka prefixet ”in”. Det var dock alltjämt från arbetsplatserna man tog i för kung och fosterland under junis sjätte dag. Men 2005 blev söcken som bekant helg och sedan dess säger vi, anpassat efter internationell standard, Sveriges nationaldag. I den proposition som föregick beslutet ansåg man härvidlag att en helgdag skulle visa att nationaldagen var värd ett större utrymme än den hade när den ”enbart” var flaggans dag.
Jag inför min retroaktiva reservation (jag kan ju vara sen i min reaktion i denna fråga med samma rätt som ledamöterna på den helige Andes holme). Jag har alltid tyckt att Svenska flaggans dag är ett ypperligt namn. Varför? Tja, det är väl min hyllning till symboliken. Flaggan representerar nationen. De symboler vi har valt att måla på flaggduken säger i sin tur något om den nation som symboliseras. I Sveriges fall är det korset och två färgmarkörer.
Korset blir nationens bekännelse till den korsfäste och Hans kungadöme. Dess vertikala linje representerar det gudomligas ingripande i det mänskliga skeendet, den horisontella linjen. Den åsyftade interventionen är alltså Ordets inkarnation. Genom Herrens död, en sisådär 33 år senare, återlöstes vi. Evighetens portar öppnades. Korsets två armar representerar alltså föreningen mellan gudom och mandom, och genom Kristi offergärning även föreningen mellan Himmel och jord. Detta är korsflaggans dualitet: den representerar i själva verket två nationer. Sverige, våra jordiska fäders land. Men samtidigt och väldigt uppenbart symboliserar den också vårt eviga och himmelska, verkliga, fädernesland. Ty vem är människans och nationens verklige Fader om inte alltings Skapare? Detta är den svenska flaggans stora skönhet och kraft. Den befordrar en nationell självbild där nationen värderas högt – men inte såsom något med evighetsliv och därmed evighetsvärde, utan som ett medel i tjänst åt det högsta värdet. Det eviga och det absoluta. Den fosterlandskärlek som symbolen vill frammana, är därför sund och livsbejakande. En nationalism som söker broderskapet mellan inte bara människor, utan även nationer. Såsom Kristus har behandlat sina lärjungar, har vi anbefallts att behandla varandra. Samnationalism, för att uttrycka det mer prosaiskt.
När vi hanterar den blågula duken gör vi det under beaktande av noga fastslagna flaggregler. Den får inte vidröra marken, och så vidare. Vi visar vår respekt för vad flaggan symboliserar på ett nästan sakralt sätt. Uppfattar vi saken i den nationella anda som här beskrivits, gör vi alltså helt rätt i det.
Det finns mycket att säga om den svenska flaggans historia; det finns olika uppfattningar om hur och när den blivit till. Jag begränsar mig här till den vexillogiska förklaring som väl visserligen har det tunnaste historiska källunderlaget, och som därför har fått överleva i legendens skepnad, men som starkast illustrerar flaggans här diskuterade symbolik. Den berättar hur den blågula korsflaggan i mitten av 1100-talet fick sitt första uttryck – på himmelen. Kung Erik, den helige och det sedermera tillbedda skyddshelgonet för vårt land, fick efter ihärdig bön Guds gehör. När han såg upp mot solen tog den sig formen av ett gyllengult kors mot den klarblå himmelen. Det blev hans korstågstecken.
Tala om en mäktig och fördjupande kommentar till den gamla hedniska solkorssymbolen; markören för liv, evighet, gudomlighet. Samma symbol ser vi ofta som korsgloria bakom huvudet på den korsfäste Jesus. Dess betydelse i kristen semiotik är alltså att den korsfäste är Gud. En gammal vedertagen, himlatronande gudomlighetssymbol med ett kors blir tydligt budskap. Vi finner den i kristna gravar i vårt eget Birka. Vi finner den på en järnsmidd ekdörr i Everlövs kyrka i skånska Sjöbo, uppförd under 1100-talet på en gammal solofferplats. Vi finner den på våra Birgittasystrars huvudbonad. Och så vidare.
Tematiken med kors mot sol och himmel, gult och blått, finner vi på många håll i den verbala konsten. Till exempel i den fornkristna korshymn som inleds: ”O heliga Kors, | härliga tecken på nådens himmel, | som sänder strålar mäktigare än solens, | över en skuldmedveten jord”.
I vår fosterländska visskatt finns givetvis liknande referenser. I biskop J. A. Eklunds hybrid mellan denna genre och den rena psalmen, hans kända korsfararsång från 1909, får vi under gudstjänsten, till Gustaf Auléns melodi, en sjungande bekännelse om att fanan ”fick sin vigning i kyrkans famn”: ”Fädernas Sverige har kämpat sig fram, | Kristus var med det på banan, | visade vägen för trofast stam: | Kristus är trofast, och svek är skam; | Korset stod tecknat på fanan.
Med Gustav von Horn sjunger vi till Otto Lindblads toner om ett ”gyllne kors i duk av himmelsblått”. I skalden Harald Jacobsons och kompositören Henrik Heimers vinnande bidrag till Neptunikörens folksångstävling 1900, framstöter vi med darr på stämman ”och i fanan bästa färgen, solens gull på himlens blå”. Även i de nya ord Richard Dybeck satte till en gammal folkmelodi vill jag ana en diskret hänsyftning till flaggfärgerna. ”Din sol, din himmel”, heter det ju där. Han fick allt uttrycka sig lite försiktigt: sången presenterades samma år, 1844, som vi fick sillsallat på flaggan (låt vara att unionssymbolen innan dess hade utgjort helheten).
Ett finfint exempel har jag emellertid sparat till sist; det givna exemplet. Vilket för oss tillbaka till Svenska flaggans dag 1916. Det beställdes naturligtvis en hymn passande för detta högtidliga tillfälle. Den vackra texten knåpades ihop av K. G. Ossiannilsson, antagligen i arbetsrummet på Fröstad. Den lika vackra musiken komponerades sedan av Hugo Alfvén under en inspirerad tågresa till och från en frackmiddag i huvudstaden. Det är den, som intoneras med orden ”Flamma stolt mot dunkla skyar, likt en glimt av sommarens sol”. Ossiannilsson inför alltså här sin förhoppning att den svenska flaggan, med allt vad den står för, skall stärka oss även i farans stund.
Nå. Den svenska nationen har sett vackrare dagar. Hoten tornar i dag inte längre upp sig i horisonten, de är över oss i ett hällregn. I vårt mörka läge finns det bara en hjälpare. Han, som alltid rör sig i vår mitt. Han, som alltid är där. Ossiannilsson vet detta, och låter sin hymn avklinga med orden: ”Gud är med oss, Gud är med oss. Han skall bära stark vårt fria svenska folk.”
Men Gud är bara med oss om vi är med Honom. Att vända Honom ryggen, är att betacka sig för Hans hjälp. Det officiella Sverige, tillsammans med en stor sekulär invånarmassa, har vänt Honom ryggen. Nu är man nästan hågad att tro på de österlingska orden om att vårt ”är landet, där solguden dröjer | helt kort på sin heliga gång” även när man omtolkar dem i ljuset från den kristna solsymbolen. Skulden till vårt lands nuvarande läge är vår egen. Straffet får vi bära som konsekvens. Vi är inte längre fria. För att bli i stånd att göra något åt eländet, måste vi först, för att nu återknyta till den fornkristna hymnen, bli medvetna om vår skuld. Vi begrundar så Eklunds ord om svek och skam. De svenskar som vill vända den onda utvecklingen, samlar sig sedan med rätta under Sveriges korsfana. Det vill säga då de vet, vad det är som flammar där ovan.
keep looking »