Kort historierepetition
Posted on | januari 27, 2012 | No Comments
av Bernt Ohlin
När rödingar i Sverige var som flest,
var landet likt ett DDR i väst.
Exempelvis var skoldemokratin
i huvudsak import från Östberlin.
Då skallade ropen i spalterna:
Alla små barn till dob-anstalterna!*
När sovjetkommunismen rasar,
då tändes feminismens kasar.
***
När Wallstreet körde sina fula knep,
fanns utanför knappt någon som begrep.
Om du systemets utförslöpa vill studera;
lär då dess första bud: Privatisera!
Minns du hur borgarna som tack för maten
lät sälja Vin & Sprit till franska staten?
***
Till jämlikhetens paradis fördelas nycklarna,
och främst i kön som vanligt ser vi hycklarna.
Öppna gränser! Alla människors lika värde!
Trumpetar innegänget. Det är ont å färde.
Fler svenska barn till världen? – Ta bort, ta bort!
Systempartiernas recept: Abort! Import!
Från maktens håll förnekas Sveriges arv.
Mot andligt ogräs: vänd kritikens harv.
Bosse paa Solbjerget
Posted on | januari 21, 2012 | No Comments
Av densamme
De som mot all sund förmodan inte har fått nog av solbergska tirader i dessa spalter (hoppet om en trogen läsekrets är det sista som överger en skrivande man!) bör – om inte i den heliga folkviljans namn så likväl i den stora allmännyttans – upplysas om att en stor del av de artiklar jag i år har låtit gå lösa utanför Nonkonform, finns tillgängliga på den kristna och nationellt sinnade bloggen Labarum. Där finner ni ”Helgonskimmer över Ruriks ätteläggar” (21.03.11), som behandlar en aspekt av rysk-svensk fornhistoria (en något annorlunda version av den som publicerades i Nationell Idag). ”Hollywoods helvete III” (14.04.11) är den avslutande, men samtidigt fristående, delen i en artikelserie där de två första delarna publicerades i Nonkonform. ”Gud dör inte” (02.07.11) handlar om Ecuadors president Garcia Moreno (1821–75). ”I hemligt sällskap” (14.09.11) är en kommentar till en av den engelske historikerns Nesta H. Websters böcker. ”Wo starker Schatten ist, ist viel Licht” (17.09.11) är en presentation av tysken Gereon Karl Goldmanns soldatminnen från det andra världskriget. ”Den godaste hjälperskan” (09.10.11) kan sägas vara en fortsättning på den första artikel som jag publicerade i Nonkonform efter det att den omvandlats till en blogg, ”Turkräden, juli 1627”. ”Förlust och hågkomst – något om Per Engdahls tro” är ett svar på Labarum–redaktörens fråga om min inställning till Per Engdahls kristna linje. Till sist: “¡Viva Cristo Rey y los Cristeros!” (05.12.11) handlar om Cristeros-upproret i Mexico 1926–9, ett ämne som för övrigt aktualiseras i en kommande film.
Ett i sanning långt och beklämmande syndaregister! Nå, kanske har det blivit lite mycket av den skrivna varan för min del på sistone. Men man kan alltid finna på en ursäkt. Ty är det inte lite granne så: folk siger vel i Herredet at Bosse skriver, men de siger ikke, hvorfor Bosse skriver.
Musikaliska terrorister
Posted on | december 23, 2011 | 2 Comments
Av Thomas Nyman
Rockbandet Völund Smed från Eskilstuna är i blåsväder. I en artikel i tidningen Folket med titeln ”Nazisthyllning spelas i Sveriges radio” pekas bandet ut som nazistsympatisörer. Journalisten Anna Mi Skoog, som tilldelades Sörmlands journalistpris för en tid sedan för ett s.k grävande reportage om församlingen Sion i Flen, uppvisar en häpnadsväckande förmåga till Guilt by association när hon till och med finner kopplingar till terroristen Anders Behring Breivik i Norge. Som enda källa använder hon ”den demokratiska tidskriften Expo”.
Völund smed har funnits sedan 1993 och har gett ut fyra album. Musiken är rock– och punkinfluerad och texterna handlar om patriotism, vikingatid och om att tänka självständigt. Låten De tystas led, som är en hyllning till kamrater som gått bort, kom för ett par veckor sedan med som utmanare på topplistan Sörmland topp 5 i radions P4. Lyssnarna kunde där rösta på vilka utmanare som skulle komma in på topplistan och efter en vecka stod det klart att Völund smed gått rakt in på första plats. Några dagar senare publicerar lokaltidningen Folket i Eskilstuna en artikel där man anklagar sången för att vars en hyllning till en död ”nazist”.
För att reda ut den snåriga bevisföringen mot gruppen backar vi bandet till den 9 december 1999. Den 17-årige ynglingen Daniel Wretström var på tillfälligt besök i Salem, söder om, Stockholm. På grund av sin Skinhead-mundering blev han angripen av ett gäng förortsungdomar som hysteriskt skrek att han var en ”rasse”. Därefter blev han brutalt misshandlad av några medlemmar i gänget och slutligen mördades han på ett bestialiskt sätt av en främling. Domstolen utdömde uppseendeväckande lindriga påföljder för ogärningarna. En av medlemmarna i Völund smed var vän med Daniel och båda spelade vid den tiden i band med ofta radikala politiska budskap i texterna. Ett musikslag som av sina belackare brukar benämnas ”Vit-makt musik”. På dödsdagen den 9 december i år skrev Völund smed-medlemmen ett inlägg på Facebook med en länk till låten De tystas led och texten ”Till min vän Daniel Wretström som mördades för 11 år sedan idag”.
I tidningsartikeln heter det nu att låten skrivits som en hyllning till ”nazisten” Daniel Wretström och att bandet har fler kopplingar till nazismen. Som referens för sina påståenden anger Anna Mi Skoog en representant för Expo. Gruppen får inte möjlighet att bemöta anklagelserna. Kopplingarna till nazismen består av nämnde medlems förflutna inom ”Vit-makt musiken” och som tidigare medlem i en nationalsocialistisk organisation. Så långt inget nytt. Efter detta svävar Anna Mi Skoog ut i ren McCartyism med hårresande kopplingar:
”Medlemmen i fråga har också gjort inlägg på forumet Nordisk – ett forum som Ekman [Mikael Ekman, Expo, Nonkonforms anm.] beskriver som ”ett Lunarstorm för nazister” där det förekommit uppmaningar till våldsaktioner. På samma forum har även massmördaren Anders Behring Breivik varit medlem, enligt en artikel i Expo.”
Bandmedlemmen har alltså skrivit inlägg på ett diskussionsforum, som i skrivande stund har närmare 24 000 medlemmar och över en halv miljon inlägg. I samma forum har enligt Expo även Anders Bering Breivik varit medlem, därmed finns det en koppling anser Skoog.
Mer förvirrande blir det. För att stärka påståendet att låten skrivits som en hyllning till den döde ”nazisten” Daniel Wretström, hänvisar skribenten till det faktum att bandet använt en fornnordisk runa på skivomslaget och i videon till låten på Youtube.
”I anslutning till facebookinlägget finns också en bild från en Youtube-länk av dödsrunan Yr. Den användes under andra världskriget för att hylla avlidna nazister, enligt Expos hemsida.I låtens text förekommer dessutom en textrad som lyder: ”Jag hedrar allt som bär ditt namn”.Ordet långsökt känns i detta sammanhang som en underdrift.
Faktum kvarstår dock att texten i sig inte innehåller något uppseendeväckande, vilket programchefen Kent Nilsson på Sveriges radio Sörmland bekräftar för tidningen:
”Det är ju lite kontroversiellt med den här typen av band. Om något bands textinnehåll strider mot yttrandefrihetsgrundlagen eller SR:s programregler spelas de inte i Sveriges Radio. Men i just den här låtens text kunde vi inte hitta något som var på något sätt främlingsfientligt.”
För att lösa detta dilemma tar journalisten Skoog till ett välbeprövat knep som ofta används mot exempelvis Sverigedemokraterna. Om texten inte innehåller något främlingsfientligt eller nazistiskt finns det troligen ett dolt budskap. Det bekräftas av Mats Larsson, chef för polisens kriminalunderrättelsetjänst som berättar att polisen då och då gör anmälningar till justitiekanslern om misstänkta fall av hets mot folkgrupp, något som inte varit aktuellt i fallet Völund Smed, men:
”Att inte vara så rakt på sak är ett sätt att få ut musiken. De låter i stället mottagarens egen fantasi få fylla i och läsa mellan raderna”, säger han till tidningen. För att poängtera hur allvarligt detta är låter reportern läsarna förstå att polisen minsann har koll på dylika företeelser, bandet rör sig alltså i en slags juridisk gråzon!
”Vi bevakar alla sådana här företeelser. Det går väldigt mycket upp och ner i perioder, och ofta är det personbundet. På senare tid har de inte varit så aktiva. Men det behövs inte så mycket för att det ska blossa upp, säger han.”
”Kommisarie Larsen/med den stora mustaschen/han tänker mycket när han tänker, men han tänker så sakta/aha, jag tror jag förstår”
Under efterspelet till artikeln har Folket inte låtit Völund smed komma till tals i tidningen, däremot har Sveriges radio vid några tillfällen intervjuat medlemmar ur gruppen. Vid en radiointervju med två medlemmar den 19 december försöker reportern förmå dessa att ta avstånd från den utpekade medlemmens förflutna, vilket de inte anser sig behöva:
”Vi är väl medvetna med vad NN har sysslat med och vi respekterar och accepterar honom, han accepterar våra gemensamma regler i gruppen”, säger sångaren i Völund smed. Själv vill inte den utpekade medlemmen ta avstånd från sin ungdoms engagemang, avståndstagande ligger inte i hans natur:
”Jag har inte tagit avstånd. Vad ska krävas för att ta avstånd? Att sitta och tjuta på Exit eller?”
”Att vara nationalist och nazist är helt skilda saker”, säger han till Sveriges radios reporter.
Efter intervjun håller Sveriges radio Sörmland ett krismöte där man beslutar att ta bort Völund smed från topplistan med motiveringen:
”Det är det som kommit fram de senaste dagarna som vi inte kände till från början och inte minst det som sagts av bandmedlemmarna, att de inte tar avstånd från tidigare politiska ställningstaganden och åsikter och där inte heller bandet tycker att det är problematiskt. Det strider, som vi ser det, mot Sveriges Radios regler om alla människors lika värde och det demokratiska statsskickets grundidéer helt enkelt.”
Tidningen Folkets och Sveriges radios agerande följer den gängse likriktningsmallen där associering, eller Guilt by association, är ett av grunddragen (se t.ex. John Järvenpää, Politisk korrekthet, 2006). Följande slutsatser kan allmänt anses gälla i den svenska debatten:
En nazist är alltid nazist. Oavsett om personen senare ändrat åsikt. Det spelar heller ingen roll hur lång tid som förflutit sedan personen haft påstått nazistiska åsikter.
Att ha haft misshagliga åsikter anses allvarligare än ha begått en kriminell handling. En brottsling som avtjänat sitt straff anses ha sonat sitt brott och är välkommen i samhällsgemenskapen vid frigivandet. En ”åsiktsbrottsling” kan alltså, under återstoden av sitt liv, alltid ställas till svars för sina åsikter. Enda sättet att bli av med en den förkättrade stämpeln är att bli missionerande antirasist, man tilldelas då etiketten ”Ex-nazist”.
Vem som anses ha förkastliga åsikter bestäms godtyckligt av antingen den enskilde journalisten eller en utomstående auktoritet, i detta fall ”den demokratiska tidskriften Expo”; beslutet kan inte överklagas.
Den som har samröre med, eller försvarar en person som utmålas ha misshagliga åsikter riskerar att genom associeringsmetoden ”smittas” och diskvalificeras därmed automatiskt från debatten. Det är därför riskfritt för den illasinnade redaktören att komma med anklagelser på lösan grund.
Radio Sörmlands censuringripande är ytterligare ett illustrerande exempel på ofriheten i dagens Sverige. Pressen, polisen, Sveriges radio m.fl. är lydiga aktörer i detta sorgliga spektakel.
De Tystas Led
Lägger våra skatter vid din grav
Vi två som seglat all världens hav
Lägger ner mina vapen vid din sköld
En bitter smak av livets köld
Jag läser alla breven, Minns det du sagt
Men nu är sista kortet lagt
Som två bröder stormade vi fram
Som små soldater men ingen vann
De smärtar, gör så ont
Jag blöder det är tomt
För min broder för min vän
Nu till nattens ljus e dömd
Min låga brinner för oss två
Aldrig någonsin blir du glömd
Eld o aska bär mig fram
Jag hedrar allt som bär ditt namn
För min broder för min vän
Tills vi möts o ses igen
Ett fotografi så slitet och grått
Minner tider som flytt och gått
När jag föll hårt mot stenig mark
Fanns du där och göt mig stark
Nu står jag ensam i eldars sken
Där murar föll och stenar ven
Och saknaden är stor
Jag hedrar dig min vän, min bror
Ett mystiskt censurbeslut
Posted on | december 19, 2011 | No Comments
Den välkände och för sina väldokumenterade radiokrönikor mycket uppskattade författaren Johannes Ekman har utsatts för ett censuringripande från Dagens Eko, som för en utomstående är både obegripligt och upprörande. I mitten av november insände Ekman till Dagens Eko en artikel om problemet med den accelererande avverkningen av skyddsvärda skogar i Sverige. Av någon mystisk anledning vägrade Dagens Eko publicering, och i vredesmod sade Ekman upp säg från sitt uppdrag hos radion.
Krönikan i fråga har publicerats i författaren Lars Gustafssons blogg. Vi återger här krönikan med upphovsmannens tillstånd:
***
( “Jag är en mumie som vilar i skogarnas blåa kista…)
…Nobelpristagaren Tomas Tranströmer ur diktsamlingen För levande och döda.
Skogen — bilden för den nordiska själen enligt Tranströmers diktarkollega Werner Aspenström — håller enligt kritiker på att skövlas på ett sätt som strider mot miljömålen i skogslagen — man kunde tala om Skriet från vildmarken, enligt tidningen Filter. Samtidigt som Dagens Nyheter 25 oktober förkunnar : Urskogarna i Sverige är på väg att försvinna. Med nuvarande avverkningstakt är de sista oskyddade naturskogarna borta om 20 år.
Till DN säger ett språkrör för statliga Skogsstyrelsen att nästan hälften av landets skogsavverkningar bryter mot miljökraven. Skogsstyrelsen har anslag för att köpa skyddsvärd skog, men får allt mindre resurser för ändamålet.
Från Naturskyddsföreningen berättar man att man ideligen anmäler miljövertramp, men utan resultat. Regeringen har litat på en frivilliglinje när det gäller miljöskyddet av artrik gammelskog, som idag inte utgör mer än bråkdel av skogsarealen.
2009 gick 14 ledande skogsforskare ut i DN och förklarade att man skäms över det sätt på vilken miljöhänsynen offras i skogsbruket, trots att det tydligt ska vara en del av dagens skogspolitik enligt lagen. Forskarna talar om “ensidiga virkesåkrar i direkt strid mot skogsvårdslagen.”
Från skogsindustrin hävdar man att miljömålen kan tolkas olika och att det handlar om var gränserna ska gå mellan miljömål och produktionsmål.
Tidningen Filter ironiserar över hur vi i Sverige protesterar mot skövlandet av Amazonas medan de sista gammelskogarna i snabb takt offras i Sverige. Enligt Filters artikel är idag bara 4 procent av skogsarealen skyddad, medan de miljöpolitiska målen skulle kräva minst 10 procent. Avverkningstrycket är idag rekordstort hos de svenska skogsbolagen.
Också i de tidigare orörda fjällnära skogarna ökar nu avverkningstrycket. Avverkningstekniken är också idag så effektiv att en modern skogsmaskin kan avverka, kvista och såga upp ett träd i bestämda längder på 30 sekunder.
Naturskyddsföreningen räknar idag 139 skyddsvärda svenska skogar som avverkningshotade. En av de internationellt orienterade skogsbevarargrupperna går under det slagfärdiga namnet Robin Wood.
1993 års skogsvårdslag slog fast att skogens produktionsmål och miljömål skulle väga lika tungt, och opinionen för skogsskydd liksom mediedebatten var då tämligen livlig, men en bit in på 2000-talet har skogspolitiken tydligt svängt mot prioritering av produktionsmålen , medan mediedebatten har tystnat, finner tidningen Filter. Som också noterar att bland andra ryska skogsdelegationer på Sverigebesök förvånats över hur litet svensk skog som naturskyddas..
Skogsindustrin står idag för över hälften av Sveriges nettoexportvärde. Mot den bakgrunden lever förstås miljömålen farligt.
***
I vår krets har vi under några år diskuterat ett förslag till lösning av det problem som Ekman skisserar. För ett antal år sedan lyckades skogsindustrin få sina skogsarbetare att gå med på ett upplägg som innebar att dessa blir entreprenörer, att de köper en modern skogsavverkningsmaskin på kredit. Självklart måste denna maskin vara i flitig verksamhet för att dra in pengar till räntor och amorteringar. Många av dessa nya entreprenörer bor i de nordligaste länen. Resultatet blir att skogarna i norr utsätts för ett massivt avverkningstryck från de nya entreprenörerna. Vi har hört berättelser om vilka stora problem som dessa nya företagare har fått, där de oroar sig för sin ekonomi.
Vårt förslag till lösning är mycket enkelt. Det innehåller att staten löser in entreprenörernas skogsmaskiner och anställer de tidigare företagarna som skogsvårdare. Maskinerna kan då användas i ett lugnare tempo eftersom den akuta jakten på lönsamhet inte längre existerar.
Apoteosen och Gudamänskan
Posted on | december 8, 2011 | No Comments
Av Bo Solberg
Nu är det advent, väntotid inför en högtid som minner om när Ordet vart kött. Därför också förberedelsetid; uppfordran att väl utnyttja utrymmet i väntrummet till den stund som i julpsalmen fixerats med orden ”då Gudamänskan till jorden steg ned”.
I en diskussion med en präst häromsistens, presenterade denne uppfattningen om Kristus som den briljante förenaren att skenbart oförenliga satser. Vi har t.ex. å ena sidan Kristus stålhårt stränga syn på synden; hans läras förklarade ord om hur fruktansvärd även den minsta transgress är. Å andra sidan Hans gränslösa kärlek till syndaren, Hans ständiga beredvillighet att förlåta. Rättvisa kontra barmhärtighet.
Jag fann prästens upplägg klart intressant. Filosofin om paradoxen som princip, vilken den politiskt vakne kanske känner igen från annat håll, skulle vi sålunda våga koppla ihop med Gudamänniskan? Det sista ordet var i alla fall vad som direkt föll mig i tankarna när jag funderade vidare över min samtalspartners Kristusobservation. I det begreppet har den naturligtvis sin rot. Det vill säga, i det som måste synas oss människor som alla tiders vidunderligaste motsatslösning, Människosonens s.k. hypostatiska förening. Kristus som sann Gud och sann människa.
Vore det fel att fundera över detta Kristi människoblivande som ett slags ”rättvänd spegelbild” av, en direkt replik till, människans ständiga, storhetsvansinniga strävan att bli Gud?
Men, säger någon, är inte det en överdriven sammanfattning av mänsklighetens historia? Inte försöker hon väl bli Gud heller – det vill säga, annat än på stolliga undantag?
Jo, visst säger det sig självt att medan Skaparen har all möjlighet att bli mänsklig, i det att Han är oändlig, allsmäktig, finns det noll metafysisk möjlighet för den skapade att bli gudomlig. Och vi bör här helt riktigt lugnt lämna åt sidan den lilla minoritet människor, som har trott sig vara Gud i essentiell mening – det vill säga psykfallen. Men oräkneliga är sannerligen de revolterande människor som har velat ursupera en större eller mindre portion av Skaparens makt och myndighet. Det är som att vilja vara Gud. Så borde Han, logiskt nog, uppfatta saken.
Så såg Han de första människornas synd. Den som spräckte lustgårdsidyllen. Den gamla ormen hade vänligt väst lockorden ”så att ni blir som Gud och förstår vad gott och ont är”, och gottade sig nu stolt i solen – han hade ju börjat sin brottsbana på liknande sätt.
Så var det då och så är det nu. Denna synd, som så tydligt präglat människans långa historia, är hennes djupaste, verkligaste, mest skrämmande olycksbringare. Om vi skulle ge den ett bevänt namn, varför inte, djärvt nog, låna de gamla grekernas apoteos?
Det upplyftande av en människa till gudomlig rang som begreppet åsyftar, för väl visserligen främst tankarna till hellenska halvgudar som Herakles – eller tja, kanske ännu mer till de gamla romarna; till Romulus och till en räcka av senarekommande Caesarer. Månne vågar vi tänka lite fornnordiskt också; Oden (och en del av hans kändiskollegor) har ju, enligt exempelvis munken Snorre, asat sig fram på denna jord. Thomas Carlyle nämnde samme gubbe i On Heroes, Hero-Worship and the Heroic in History (1841): i hjältedyrkan identifierade han förstadiet till forntidens förgudningar.
Men låt oss här lämna apoteosering i betydelsen officiell eller rituell förgudning och i stället ge den ett vidare tillämpningsområde. Detta kan då lämpligen delas in i trenne zoner: det som inbegriper den enskilda människan, det som omfattar folkgruppen eller rasen, samt slutligen det som fångar in mänskligheten i dess helhet. Illustration med idel ismer:
Förgudning av den egna personen är naturligtvis den process som sker genom egoismen, självförhävelsen. Carlyles hjältedyrkan blir egodyrkan; upplyftandet av egna jaget till en högre plats än dess naturliga. Däruppe tycker man sig med den höges rätt böra nedplita en egen moralkodex över vad rätt och fel, gott och ont är. Inte bara lustgårdsmänniskorna gjorde det. Vardagsmänniskan gör det – lite så där till vardags.
När det gäller apoteosering av folkgrupper och raser, finns det tydliga tendenser till detta inom exempelvis så till synes skilda företeelser som sionism och nationalsocialism. Låt oss snabbillustrera det förra fenomenet med ett par tänkare av judiskt ursprung. Den lettisk-israeliske filosofiprofessorn Yeshayahu Leibowitz varnade för en “hädisk förgudning av nationen” (i Judaism, Human Values, and the Jewish State, 1991) och den ungersk-franske statsvetaren och journalisten Ferenc Fejtő uttlade sig så här målande (i Dieu et son Juif, 1960): ”Då dök den upp ur er själ, ur djupet av ert kollektiva medvetande, […] den osägbara, monstruösa drömmen, att på ett eller annat sätt få Honom att försvinna och sedan ersätta Honom med er själva, att bli lika Honom, att bli Gud.”
När det gäller nationalsocialismens tendens att förguda sin motsvarande myt om den germanska rasen, räcker det väl här att tänka på Alfred Rosenbergs ”Religion des Blutes“ . Låt mig annars, visserligen i pinsamt egocentrisk stil, få hänvisa till min egen lilla drapa om nazismen i Nonkonform, nr 85.
Förgudningen av mänskligheten får väl till sist sina främsta uttryck i materialismen och humanismen. När det gäller den förra kan förhoppningsvis materialistfilosofen Ludwig Feuerbacks slutsats i Das Wesen des Christentums (1841) vara en smula illustrativ i sammanhanget: ”Vi har visat att religionens substans helt och hållet är mänsklig; vi har visat att gudomlig visdom är mänsklig visdom; att teologins hemlighet är antropologi, att den absoluta intelligensen är den så kallade ändliga, subjektiva intelligensen.”
Humanismen, som i sin profana 1800-talsvariant är grundad inte minst på just Feuerbacks åskådning, är naturligtvis ypperligt illustrativ i sammanhanget redan genom sitt namn. Människan tillskrivs ett eget värde som inte direkt har med någon Gudsauktoritet att skaffa. Den ser, likt Protagoras en gång anno dazumal, människan ”som alltings mått”, alltings centrum. Den låter henne ta Guds plats.
Men varje platsförflyttning av denna art straffas ofrånkomligen i den gudomliga rättvisans namn – nu och sedan, det vill säga, den ”straffar sig själv och blir ytterligare straffad”. Men Guds mandomsanammande är det barmhärtiga under som ger människan ett nytt försök till frälsning. Straff och förlåtelse. Rättvisa och barmhärighet. Motsatser som fick sin fullkomliga lösning i Kristi person.
Och ger man sig bara lite tid att ärligt grunna, i det varma väntrummet med decembermörkret utanför, inser nog allt fler att vi också i det ovanstående, med ett annat ordpar, har snuddat vid såväl mänsklighetens stora problem som dess lösning: apoteosen och Gudamänskan.
En saga om en saga om en saga om en saga
Posted on | december 1, 2011 | No Comments
Av Bo Solberg
Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Så, ur Värmlands dunkla sagovärld, ett Selmanamn emot oss klingade. Sagan hade sanning blivit och det var för ett hundra tjugo år sedan. Den hade sirats i en rik skrud av bokblad, och ståtade nu, mitt i Sveriges solbelysta litteraturlandskap som ett nytt skönt mästerverk. Skrivareskrået bekransade sin nya mästarinna.
Det var egentligen ett omfångsrikt knippe sagor – om kavaljerer, damer och annat skönt – som den debuterande sagotanten hade bänt och böjt till rätt form och sedan bundit samman med sin sagofigur Göstas namn.
I ”En saga om en saga” förtalte Lagerlöf sjutton år senare hur hon kom att dikta den ursprungliga sagan.
När ytterligare nästan trettio år förlupit började en man, som med all säkerhet hade läst både den ena och den andra av de Lagerlöfska sagorna i sitt bokligt välförsedda barndomshem, att regelbundet medverka i en blaska som kallades Nya Dagligt Allehanda. Han hette Per Engdahl. En dag fick han för sig att där skriva under rubriken ”En saga om en saga om en saga”. Nu är det emellertid så, att jag, sagoberättaren, eller sagesmannen om ni hellre vill, rakt inte kan erinra mig något av innehållet, om det alls blev att jag läste tidningssagan den gång jag såg den i urklipp. Den är mig nu hur som helst retligt svårtillgänglig och jag vet inte till vilken årgång jag skall peka, åt arkivforskaren. Min hittills sannskyldiga saga kan alltså här endast fortsätta som en saga i betydelsen förbannad dikt. Eller nåja, väl något som pendlar mellan vild och kvalificerad gissning.
Först är det väl rimligt att anta att Pers kulturartikel verkligen var en kommentar till Lagerlöfs sagosamling från 1908, eller åtminstone av inledningssagan som naturligtvis huvudsakligen är sann medan de övriga väl på sin höjd innehåller sanningskorn. I det senare fallet skulle artikeln nog huvudsakligen ha format sig till en hyllning av den författarinna som hade börjat med Gösta Berling och sedan fortsatt en för svensk litteratur och svenskt kulturliv betydande gärning. Jag satsar emellertid mitt pund på att boken kommenterades i sin helhet; att den alltså blev Per Engdahls underbara resa genom Selmas sagoland år 1908. Min saga fortsätter därför:
Äntligen satt Per på arbetsstolen. Det var en till nobel ålder kommen herre, som nu återupptog sin febrila verksamhet att memorera, och han hade just anlänt till det ställe, där han tyckte sig böra reflektera över de politiska stycken han plitat ned i sin ungdoms vår. I dem såg han trenne tydliga linjer: en ideal, en social och en nationell.
Det skall understrykas, om vi nu lämnar memoarskrivaren på hans stol, hur konsekvent trogen författaren var dessa linjer också under sin sommar, sin höst och sin vinter. När han exempelvis en gång i tidig medelålder kommit sig för att skriva om Lagerlöfs En saga om en saga och andra sagor, hade han inte stått okänslig inför det faktum att han där kunde urskönja samma linjespel.
Bokens ideala, kristna ryggrad gjorde sig påmind lite varstans genom sensmoraliska signaler. Sagan om Spelmannen är karakteristisk: en illustration över det urgamla uttrycket om högmod före fall. En stursk karl stod lutad över en ström, och menade sig kunna strängaspela bättre än strömkarlen. Han råkade i dennes våld och drevs så att ödmjuka sig inför Herran, hans enda räddning. Ganska typiskt Selmabudskap alltså: synd och straff, bot och bättring.
Bokens sociala patos såg Per redan i det faktum att bokens kärnkaraktärer var mer bönder än burgna, mer bygdens hukande torpare, än samhällets toppar. Den sociala ränningen tyckte han blev tydligast i den rörande berättelsen om Tösen från Stormyrtorpet. Där valde den välstädade Gudmund till slut att stå över giftermålet med den rika och vackra nämndemansdottern, för att i stället taga till hustru den mindre sköna, utfattiga och socialt stigmatiserade skogstorparflickan. Han såg hennes värde bakom förlåten.
De fosterländska tonerna hörde Per klinga klarast – ja, kanske rentav som i “underbara, silverklara klockor” – i historien om Silvergruvan. Gustaf III var på tiggarturné i Dalarna: han behövde penningförstärkning åt det hotade fäderneslandet. När monarkens vagnshjul opassligt nog gick sönder passade han på att besöka en sockenkyrka som låg på ett styckes väg. Han ville efter gudstjänsten samtala med församlingsfolket. Han hänvisades strax till dess talesman, prästen. Denne erbjöd småningom sin konung att exploatera en stor silverådra man funnit i närheten, men vilken efter upptäckten hade ställt till med sådant otyg och oreda i församlingen, att man slutligen hade låtit glömskans mossa växa över hela saken. Men om det var fäderneslandet som behövde skatten, så borde man kunna ta risken att med ädelmetallen också gräva upp gammalt slaggigt groll. Majestätet menade dock bestämt, att undvikandet av ett dylikt hotande orosmoln vore en bättre sak för fosterlandet än en aldrig så vacker silverstrimma: “Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”.
Per uppskattade också sagans hyllning till kungen och folket och argumentet för betydelsen av deras samspel. Han insåg att han här fick bekräftat värdet av den folkstatsidé han så varmt omhuldade. Per var också just något av en GIII-beundrare, vilket ju hjälpte på den redan snälla recensionen.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.
Jaha, säger du nu, vad var det då för mening med allt detta fantasifulla gissande? För du förstår väl, att varje historia måste ha en poäng?
Jo, det är riktigt. Jag har haft skojigt åt spekulationsleken, och det är nog åt mig, men är det inte det åt dig, min fordrande läsare, så är min reservtanke denna: nu har vi ju plötsligt hamnat i den sagolika situation, där arkivforskaren, när han väl rivit färdigt i sköra, brungulnade NDA–lägg, i ett nytt steg kan se till att ”sagan sanning blir en gång” – antingen genom att såga eller sira mina sväverier. Och det får han vara så god att göra under rubriken ”En saga om en saga om en saga om en saga om en saga”.
Fem nyanser av rosa
Posted on | november 9, 2011 | No Comments
Feminismen är sedan många år en central statlig ideologi. Den ligger till grund för åtskillig ny lagstiftning och även till kapitalintensiva samhällsförändringsupptåg som inte direkt kan beskrivas som några folkliga initiativ.
Vad är feminism och vilka typer av feminism finns det? Nonkonform reder ut begreppen.
Feminism är en samlingsbeteckning för en grupp ideologier vars syfte är att göra kvinnor lika med med män i ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende. Feministerna anser att (1) att kvinnor generellt sett är underordnade män och (2) att detta förhållande bör förändras.
De feminister som erkänner medfödda skillnader mellan män och kvinnor kallas särartsfeminister. De vill behålla skillnaderna men uppnå likställighet genom uppvärdering av kvinnors särskilda medfödda egenskaper. Till exempel vill särartsfeminister att omsorg skall erhålla en högre samhällelig status. Historiskt sett har särartsfeminism varit vanligare medan den idag är kraftigt marginaliserad och närmast politiskt inkorrekt eftersom den ej förnekar medfödda skillnader mellan könen. Övriga slag av feminism är att beteckna som likhetsfeminism vilket är det förhärskande synsättet idag.
Liberalfeminismen växte fram som en protest mot att kvinnor inte inkluderades i franska revolutionens jämlikhetskrav. Det är en i grunden liberal ideologi med en individualistisk människosyn. Eftersom kvinnor och män är individer ska de också ha samma rättigheter, resonerar man. Liberalfeminismen som hade sin storhetsperiod under 1800-talet har idag marginaliserats eftersom de liberalfeministiska kraven redan är genomförda. Inom den svenska borgerligheten har man under 2000-talet istället anammat radikalfeminismen.
Socialistisk feminism växte fram som en protest mot att kvinnor inte fick var med om att dela den makt som männen ville tillskansa sig genom marxistisk samhällsomvälvning. All slags ojämlikhet, inte bara den mellan klasser utan även mellan kön, raser osv, anses hänga samman. Kapitalismen upprätthåller förtrycket och när den störtas så kommer jämställdheten mellan könen att infinna sig. Bland de röda partierna har den socialistiska feminismen marginaliserats till förmån för radikalfeminismen.
Radikalfeminism uppstod på 1960-talet. Man menar att skillnader mellan män och kvinnor är en social konstruktion. I den patrikarkala samhällsordning förtrycks kvinnorna av männen. Detta perspektiv kallas könsmaktsordningen. Orsaken till förtrycket finns i den privata sfären, främst i sexualiteten. Radikalfeministerna koncentrerar sig främst på frågor som rör prostitution, pornografi och könsdiskrimerande reklam. Den s k genusvetenskapen kan betraktas som en akademisk gren av radikalfeminismen.
Queerfeminism är en förlängning av radikalfeminism som menar att inte bara kön utan även sexualitet är en social konstruktion. Heteronormen, dvs att heterosexualitet är den rådande normen i det bestående samhället, är en viktig del av könsmaktsordningen och måste därför bekämpas. Queerfeminismen, som är en relativt ny företeelse, förespråkas bl.a. av Miljöpartiet, RFSL och Feministiskt initiativ.
Förutom de här nämnda underavdelningarna av feminism förekommer ett antal mera perifera typer vilka vi avstår från att behandla i detta sammanhang.
Av denna framställning framgår att feminismen gör anspråk på att företräda jämställdhet. När det gäller den socialistiska feminismen, radikalfeminismen och queerfeminismen kan man sätta ett stort frågetecken för detta anspråk. Man kan göra en parallell till marxisternas utbyte av den gamla härskande klassen mot den egna nya. Dessa grupper överför resurser från framförallt män, i kvinnornas namn, för att berika sig själva.
De finner också tillfredsställelse i att nedkämpa den sexualitet som präglas av spänningen mellan det maskulina och det feminina. Feminismen är en revolt mot en värld av manliga män och kvinnliga kvinnor. Det är därför naturligt att feminismen omhuldas först och främst av män som avvisar sin egen manlighet och kvinnor som önskar vara män.
Läs även: Moderaterna som radikalfeminister
Fakta om sharia
Posted on | oktober 31, 2011 | No Comments
För att understödja en saklig och allsidig diskussion om sharia presenterar Nonkonform härmed en enkel redogörelse över huvudlinjerna i det muslimska rättssystemet.
Sharia, som betyder ”den rätta vägen” , är ett religiöst rättssystem likt katolska kyrkans kanoniska rätt. Ungefär en sjättedel av jordens befolkning lever i rättsordningar som präglas av sharia. Hit räknas utövar de mest uppenbara fallen den muslimska minoriteten i Israel som tillämpar muslimsk familjerätt och de stater med muslimsk majoritet som uppstått efter Sovjets upplösning. Islams ställning varierar kraftigt i samtliga rättsordningar där sharia tillämpas.
Högst upp i den muslimska rättskällehierarkin står Koranen. Denna innehåller Allahs uppenbarelser för profeten Muhammed indelade i 6200 verser varav en mycket liten del kan beskrivas som juridiska. De flesta reglerna är familjerättsliga men det finns även andra civilrättsliga regler och regler av straffrättslig, statsrättslig, skatterättslig och folkrättslig karaktär.
Näst högst upp i hierarkin står sunna som är beskrivningar av Muhammeds uttalanden, handlingar och beteenden. Sunna används framförallt som regelkälla om sådant som inte regleras i Koranen t.ex. straff för överträdelse av det i Koranen stadgade förbudet mot vindrickande.
Därefter kommer idjmá vilket är muslimska rättslärdas tolkning av Koranen och sunna. Frågan om vilka rättslärdas tolkningar som ska medräknas i idjmá är omstridd bland muslimer.
Som en fjärde rättskälla nämns ibland qiyás som är analogiresonemang för situationer som ej täcks av Koranen och sunna. Utöver qiyás finns vissa mindre centrala rättskällor utan någon särskild inbördes hierarki som prejudikat, sedvänjor osv.
Den muslimska rättsvetenskapen heter figh och det finns en stor mängd juridisk litteratur inom idjmá. Framstående muslimska rättslärda producerar ibland ett rättsutlåtande (fatwa) om någon viss rättsfråga. De rättslärda är då bundna av plikten att erkänna och respektera auktoriteten hos idjmá. De får inte heller lägga till någon ny slutsats. Denna plikt kallas sammanfattningsvis taqlíd. Kreativt juridiskt resonemang (idjtijád) är ej tillåtet.
Inom Islam finns olika skolor varav de viktigaste är sunni och shia. Inom varje skola finns olika riter (madhhab) och det är dessa som skiljer dem åt.
Nedan följer tre exempel på muslimsk rätt:
Skilsmässa genomförs genom att mannen säger talaq (”jag förskjuter dig”) till hustrun tre gånger. Domstol undersöker endast om uttalandet varit allvarligt menat. Det förekommer även varianter där hustrun vid äktenskapets ingående ges en oåterkallelig fullmakt att å mannens vägnar förskjuta sig själv eller att mannen vid äktenskapets ingående på ett juridiskt bindande sätt avsäger sig rätten att förskjuta sin hustru under en tidsperiod t.ex. 100 år.
Äktenskapet ses vidare som ett kontrakt mellan brudgummen och brudens far och för detta erlägger brudgummen ett brudpris. Brudpriset motsvarar den hemgift som brudens släkt lämnar och någon utbetalning sker alltså inte i praktiken. Om däremot paret skiljer sig måste brudgummen återlämna hemgiften.
Sharia förbjuder ränta (riba) men detta förbud kringgår man i muslimska länder t.ex. genom att låntagaren köper någon sak av långivaren mot ett skuldebrev och sedan säljer tillbaka saken mot en lägre kontant betalning. Skillnaden mellan värdet på skuldebrevet och den kontanta betalningen är vad långivaren får i ”ränta”.
Den gamle kamrerns syn på saken
Posted on | oktober 27, 2011 | No Comments
Kapitalismen, sade den gamle kamrern apropå eurokrisen, kan liknas vid ett ständigt pågående roulettespel, där transnationella skojare låter kulorna rulla medan skattebetalarna står bredvid med gapande munnar. Rött: banken vinner. Svart: skattebetalarna förlorar.
Efter syndafloden: kämpaglöden åter
Posted on | oktober 26, 2011 | No Comments
Av Master Blaster
1981 utkom den australiensiska långfilmen The Road Warrior med Mel Gibson i huvudrollen. Filmen var en uppföljare till Mad Max från 1979 men skiljde sig väsentligt från sin föregångare. The Road Warrior var banbrytande eftersom den populariserade den postapokalyptiska undergenren till science fiction.
I The Road Warrior befinner sig spillror av mänskligheten, efter ett globalt kärnvapenkrig, i en ständig kamp för tillvaron där mat, ammunition och drivmedel är hårdvaluta. Den unge ensamvargen Max ”Mad Max” Rockatansky (Mel Gibson) lever ur hand i mun i den postapokalyptiska australiensiska ödemarken. Efter att framgångsrikt medelst bil ha lyckats undkomma kringstrykande landsvägsmarodörer hittar Max en till synes övergiven gyrokopter. Det visar sig vara en fälla och Max blir tillfångatagen av en man som äger gyrokoptern. Max övermannar dock snart mannen som visar sig vara en udda personlighet. Mannen förklarar att han i utbyte mot sitt liv kan berätta om en plats i närheten där det finns mycket bensin. Det visar sig vara ett litet samhälle byggt kring ett aktivt oljeborrtorn i öknen. Samhället är i krig mot ett större gäng illasinnade landsvägsmarodörer som vill åt oljan för egen del. Max dras sedan in i konflikten och historien utvecklar sig.
Filmens tjusning består främst i den trovärdiga postapokalyptiska miljön och spänningen förhöjs genom hisnande biljakter. En intressant detalj är att marodörernas härförare spelas av göteborgssonen Kjell Nilsson.
The Road Warrior följdes upp av Mad Max Beyond Thunderdome (1985). Sedan dess har genren överlevt genom bl.a. filmer som Waterworld, bordsrollspel som Wastelands och den svenska klassikern Mutant från 1984, datorspelsserien Fallout där första delen utkom 1997 och senaste spelet Fallout: New Vegas utkom 2010. Ett viktigt svenskt bidrag till genren är P.C. Jersilds välskrivna roman Efter floden från 1982.
Den postapokalyptiska genren är intressant främst därför att den attraherar människor som inte känner sig hemma i den moderna liberala masskulturen som kännetecknas av den stora berättelsen om hur Förenta staterna leder och har lett världen mot demokrati, kapitalism och mänskliga rättigheter.
Den 4 oktober 2011 utkom datorspelet Rage. Efter ett kraftigt meteornedslag har den mänskliga civilisationen slagits ut. Små människosamhällen existerar men mellan dem härjar banditer och mutanter. Det finns stilbrytande inslag i spelet som fungerar bra (Vilda västern-tema och Steampunk-tema) men även inslag som fungerar illa (rymdskepp och stora monster till mutanter). Medan Rage helt saknar något intellektuellt djup till skillnad från Fallout–serien har det helt andra förtjänster.
Rage är för det första en The Road Warrior–inspirerad bilsimulator med flera olika fordon man känner igen från filmen. Dessa kan bestyckas och det finns även möjlighet att använda lustgassystem för maximal acceleration och hastighet. De snabba, riskfyllda och ofta våldsamma körningarna får en att känna sig som barn på nytt.
För det andra är Rage ett originellt och förfinat pangpanglir. Medan spelaren efterhand ges tillgång till en imponerande vapenarsenal är ammunitionen mycket svårtillgänglig och motståndarna som ska nedkämpas mångfaldiga men intelligenta. Ofta har man helt enkelt inte möjlighet att använda det vapen eller den ammunition man skulle föredra i den givna situationen utan man måste hemfalla åt diverse fattigmanslösningar för att överleva. I värsta fall får man ta till knytnävarna. Ett par vapen är direkt hämtade från The Road Warrior och förtjänar närmre presentation:
Vässade bumeranger kan användas både på kort och långt avstånd för att orsaka motståndarna bråd bortgång. Armborst kan användas för att ljudlöst slå ut en fiende på avstånd. Armborstet kan även laddas med olika typer av ammunition t.ex. dynamitförsedd pil som detonerar ett par sekunder efter anslag.
I höstens stora speltitlar Battlefield 3 och Call of duty: Modern Warfare 3 ikläder man sig på sedvanligt manér rollen som god amerikan som bekämpar världens ondska. Mot denna propaganda utgör Rage, genom sitt inslag av stamtänkande och återvändande till tidigare historiska stadier, en välgörande kontrast.
Relaterat: Efter liberalismen: Fallout 3
keep looking »