Top
Samnationalism

Pilkorsare och järngardister bidrog till svensk nationalism

Av Bo Solberg

Det var mot slutet av 50-talet som nysvenskarna gjorde allvar av uttrycket samnationalism för att förklara sin inställning till de nationella och internationella problemen. När jag för en tid sedan försökte översätta termen till engelska ville jag undvika fria omskrivningar, som t.ex. progressive nationalism, men stannade då i stället halvnöjd vid ordet co-nationalism. Men vid närmare eftertanke borde jag nog vara ganska nöjd. Nysvenskarna fiskade ju faktiskt en gång upp termen från den ungerska pilkorsrörelsens ledare Ferenc Szálasi (mördad av kommunisterna 1946). Han lanserade ordet connationalism. Eller tja, kanske är det mera korrekt att säga att nysvenskarna närmast översatte ordet från hungariströrelsen, dvs. från de nationella exilungrare som ju blev ganska så många efter 1956. Dessa på flykt drivna hemlandsvänner kom man i kontakt med dels i det samnationella – eller skall vi i dag alltså säga connationella – samarbetet, dvs. samarbetet mellan nationaliströrelser i olika länder, men också genom att flera av de ungrare som slog sig ned i Sverige naturligt nog sökte sig till den nysvenska rörelsen – ungefär som katten söker sig till mjölken.

Idén om samnationalism hade tagit form hos nysvenskarna allt sedan begynnelsen på 30-talet, men termen för att beteckna idén lät alltså vänta på sig.

Per Engdahl påpekar i vilket fall tacksamhetsskulden till myntaren av termen, Szálasi, i Vägen Framåt 1959 (nr 9); ett av de första ställen där begreppet samnationalism ordentligt presenteras. Som den andre store inspiratören i sammanhanget framhåller Engdahl den rumänske järngardesledaren Corneliu Zelea Codreanu, mördad av kung Carol 1938:

”De idéer, som gett uttryck åt den nationalismens förvandling, som vi här åsyftar, kommer delvis från Donaubäckenet, närmare bestämt från Ungern och Rumänien. […] Szálaszi […] ville [med uttrycket connationalism] ha sagt, att nationalismen icke får stirra sig blind på det egna folket i motsats till andra folk utan i stället hävda det egna folkets särart i samverkan med andra. […] Codreanu […] gav uttryck åt samma tanke i den berömda visionen av Yttersta domen, där alla folk med sina hjältar, sina fanor och sina sånger träder fram för Guds domstol för att svara för sitt gemensamma fögderi av det pund, en högre makt anförtrott dem. Nationen som ett pund att förvalta i tjänst åt värden, som är högre än nationen, är en av grundidéerna i den samnationalistiska tankegången.”

Per Engdahl fann det karakteristiskt att i den nationalism, som växte fram i Europa på 50-talet, och för vilken Europas enhet stod som ett oomtvistligt önskemål, levererades inte hjältarna och myterna av nazismen eller fascismen, utan av

”de små nationella rörelser, som aldrig fick uppleva någon storhetstid, och vilkas skapare nästan alla gick martyrdöden till mötes. Det är rumänen Codreanu, det är ungraren Szálaszi och det är spanjoren Jose Antonio Primo de Rivera [mördad av kommunisterna 1936]. Det var idealister, som älskade sitt folk, idealister utan materiella resurser och utan världslig makt, som till sist gick i döden utan att någonsin ha fått uppbära någon lön eller något tack för sin insats. Ur brandröken kring det andra världskriget lyser dessa ensamma gestalter upp som plötsligt flammande lågor för att lika snabbt försvinna i det stora mörkret. Försvinna … Nej, trots allt lever de kvar, och deras dröm om nationella folks förbrödring i gemensam tjänargärning åt en gemensam kultur kommer att leva betydligt längre än maktbrunstiga härskares lek med något, som tillhör mänsklighetens djupaste och vackraste värden.”

När Per Engdahl talar om det karakteristiska för 50-talets nationalism, vilken uppfattade de tyska och italienska diktaturideologierna med deras många barnsjukdomar som ett övervunnet stadium, kan man kanske använda det som en reflektion också över dagens unga nationalister i Europa. Barnsjukdom är ju ett ganska passande ord för att beskriva det tillstånd som behärskade många unga europeiska nationalister, skall vi säga mot slutet av 70-talet till slutet av 90-talet. De hade förlorat kontakten med en äldre generation och dess erfarenheter, och trodde sig som bekant därför – i all sin visserligen ganska förståeliga men osmälta, missledda och perverterade uppbragthet – ha utvunnit en medicin ur 1900-talets diktaturideologier. Det stadiet är väl nu passerat med god marginal på de flesta håll i Europa. Vänder man sig mot det förflutna är det i stället till de små rörelsernas ledare. Inte minst Codreanu. Och det måste väl ses som ett tecken på tillfrisknande.

För tolv år sedan trycktes i Sverige ett häfte med en svensk översättning av ett utdrag ur Codreanus postumt (1939) utgivna Till mina legionärer. För nio år sedan löpte man linan fullt ut och skickade genom tryckpressarna hela detta tämligen omfattande codreanuska testamente. För tre år sedan kom en andra svensk utgåva. Antagligen som en slags antitetisk replik till den röda t-tröjan med den ikoniske, bolivianske kubarevolutionären, trycktes en legiongrön motsvarighet med den kristnationelle rumänens nuna, vilken säkerligen har fått en hyfsad spridning i nämnda kretsar. Samma trend ser man i andra länder. I England bildades t.ex. The Legionary Press, vilken bl.a. tryckte Horia Simas framställning av legionärrörelsens historia och Codreanus gripande fängelseanteckningar från hans sista månader 1938, vilka hade utsmugglats på små lappar. Nyligen publicerade för övrigt Reconquista Press en ny, fint formgiven, utgåva av dessa fängelseanteckningar.

Det ligger givetvis också något av identitetssökande och idoljakt över yngre, nationella kretsars plötsliga upptäckande av Codreanu och hans rumänska sanktmikaelslegion. Det är nu 73 år sedan han mördades och ungefär ett halvsekel sedan legionen bedrev någon märkbar verksamhet i hemlandet. Likväl fastnade den på kroken när tidigare mer sydgermanskt orienterade nationella sökare förlängde sina fiskespön och kastade ut över den, förlåt mig, europeiska avkroken Rumänien.

Utan att låta som en mästrande farbror kanske man emellertid kan få understryka det självklara: inspireras gärna av föredömliga personer i utländska rörelser i gångna tider. Men det går inte att använda dessa rörelser som grund för en ideologisk eller politisk insats i Sverige. Fröet till en sådan måste inte bara skjuta skott i den inhemska myllan, men också vara tillhörig den där hemmahörande floran; en växt anpassad till det egna landets klimat. Den insikten har nysvenskarna – liksom pilkorsarna, järngardisterna och falangisterna – försökt odla ända från starten. Sedan har de lugnt kunnat låta nationalismen växa ut till samnationalism.

Det var på detta sätt som nysvenskarna blev de första bland nationella i Sverige att etablera kontakt med rumänerna, eller vid den tidpunkten närmare bestämt exilrumänerna. Många hade ju, liksom de aktivt nationella ungrarna, gått i landsflykt; inte minst till Spanien. I den europeiska socialreformismens tecken etablerades under 50-talet, på bl.a. nysvenskt initiativ, en gemensam samarbetsplattform för dessa närbesläktade rörelser. Det var också i Spanien som Per Engdahl kom i kontakt med Horia Sima, chefen för legionen alltsedan Codreanus död.

Men låt oss återgå till Per Engdahls artikel från 1959. Den innehåller en fin liknelse, som gärna kunde ha varit formulerad av en Corneliu Codreanu eller Ferenc Szálasi:

”Genom att människan lämnar vildestadiet och blir en kulturmänniska, blir bofast i ett organiserat samhälle, har hon fördenskull inte uppgivit sin individualitet. Snarare tvärtom. Det fria och lagbundna samhället ger den enskilde personligheten ett större svängrum än den hade, när människan som slav under naturkrafterna fick kämpa för livet ute i vildmarken. På samma sätt måste nationen ges större svängrum och ökad trygghet, när den från det suveräna vildmarksstadiet inträder som fullmogen medlem i en högre folkens gemenskap.”

Hungaristerna liksom den nationella rumänska exilen var alltså inställda på att låta sina nationer ingå i ett organiserat internationellt samarbete. Men just nationen var det odiskutabla nyckelordet. Medlemmarna, eller enheterna, i ett europeiskt samarbete fick aldrig föras ned till de europeiska individerna, eller ens regionerna, det fick endast och uteslutande vara nationerna. Annars skulle det gå fel. Först om nationen garanteras denna ensamrätt kunde man uppoffra den del av den ungerska eller rumänska suveräniteten som krävdes för deras och det gemensammas väl. Principen var likväl att behålla en så stor del av självbestämmanderätten som över huvud taget kunde motiveras.

En uppsats om connationalismen skriven av hungaristen ”Ö. A.”, för antagligen ett antal decennier sedan (återpublicerad på nätet), avslutas så här:

”I vår tid kan nationalismens värde uppnås endast genom samnationalismens principer, och vice versa, samarbetet mellan fria nationer beror på varje nations nationalism.” (Min översättning)

Kommer ni ihåg Dag Hammarskjölds ord från min förra artikel om samnationalism? Han uppmanar oss ”att tjäna världen genom tjänst åt vår nation, och […] att tjäna vår nation genom tjänst åt världen” (Min översättning). Avståndet är som synes inte långt. Och när Per Engdahl till sist i sin artikel från 1959 kopplar ihop samnationalismen – ja gör den synonym – med den stora fredstanken är vi på samma sätt tillbaka vid det vi undersökte förra gången; Dag Hammarskjölds själ och hjärta.

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.