Den 19 augusti för 238 år sedan ordnade som bekant den tredje av våra Gustafskonungar med de vita bindlarnas revolution. Motiveringen ligger delvis innesluten i orden:
”Det är en bedrövlig, men allmänt känd sanning, att hat och tvedräkt sönderslitit riket. Nationen har sedan längre tider tillbaka varit skild genom tvenne partier, förenade endast att sönderslita fäderneslandet.”
Per Engdahl har ägnat en liten skrift åt denna, 1772 års stora svenska händelse: Den gustavianska revolutionen och nu – 200 år efteråt (Bok & Tidskrift, Malmö 1972), i vilken han, som titeln avslöjar, vid tvåhundraårsjubileet söker se händelsens paralleller till samtiden (skriften är tillgänglig som en PDF på nysvenskarnas nätsida). Per Engdahl har därutöver ett antal gånger tillbakablickat till skimret kring Gustavs dagar i sina politiska böckers historiska skisser. Men han har också tagit upp det som diktmotiv. Som 35-åring införde han t.ex. en kungahyllning, ”Gustav III”, i samlingen Medan jorden brinner (Dagens böcker, Malmö 1944). Där heter det bland annat:
”Han blev den siste i den långa raden
av stora konungar på Sveriges tron.
Där fanns en klang av värja och kanon,
Ett återsken från Carols blå brigader.
Men där fanns också gnista och passion
och det kom dur i mollstämda ballader,
och Bellmans luta gav en sällsam ton
åt sångerna i glada kavalkader.”
Dikten tämligen långa dikten avslutas:
”Din bana blev stålhamrad gärning
bland holmar och kobbar och grund.
Kring klipporna dröjer ett eko
från drabbningens dån vid Svensksund.
Du föll för en lönnmördarkula,
du föll som en man på din post,
du, sprakande norrsken i natten
över tider av mörker och frost.
Du ville till sist ge oss åter
det välde, som Vasarna byggt,
du ville ge skapande snille
ett land, som var mäktigt och tryggt.
Och blev du en diktare bara,
skall för alltid din diktade dröm
som ett storsvenskt program i en bronsstod
stå sollyst mot Stockholms ström.”
I sin nionde samling X…Y…Z… (Bok & Tidskrift, Malmö 1978) återkommer Per Engdahl, i fri och obunden form, till ämnet i prosadikten ”Kungen”. Den lånar de kända Bellmanfigurerna och målar genom dem upp en bild av det dramatiska året 1772. Så varför inte återge berättelsen i dess helhet:
”’Du skulle sett’, sa Movitz,
’Du skulle sett nere vid strömmen.
Jag gick där alldeles nyss.
Då kom två kavaljerer.
De var på väg till Riddarhuset.
De såg stolta ut.
Mig såg de inte.
Inte någon annan heller för den delen.
Det var visst några hattar.
De sitter illa till just nu.
Men de hade säkert fått pengar.
Det verkade så.’
Mollberg rynkade ögonbrynen.
’De kom förstås från fransoserna.
Det går åt skogen, när höga herrar skor sig.
Främlingar underhåller dem.
Och vi andra,
vi vanliga,
det är vi, som åker i kläm.’
Då flög dörren upp.
Ulla kom inrusande.
’Gud så tjusigt’, ropade hon.
’De flottaste typer jag någonsin sett.
De kom över Södermalms torg
och steg in i en droska …’
’Kom kom från ryssarna förstås’,
mumlade Mollberg med förbittring i rösten.
’Det börjar bli sent.
Klockan har slagit tio.’
Vintern hade gått.
Isen hade brutit upp på Riddarfjärden.
Ljumma vindar kom svepande
över kåkarna på Söder.
Men det viskade i vindarna:
Ryssarna har gått in i Polen.
Österrikare och preussare
har gjort detsamma.
’Vi far dit’, sa Movitz,
’far dit och slåss mot ryssen.’
’Dåre’, sa Mollberg.
’Vad skulle det tjäna till!
De polska herrarna har intrigerat
precis som de svenska.
Och då går det, som det går.
Vad kan vi, fattiga satar, göra?
Det börjar bli sent, Movitz.
Klockan har slagit elva.’
Nu var sommaren nästan överblommad.
De satt ystra i augustikvällen.
De halvdruckna glasen dåsade på borden.
Ulla satt och stirrade,
som om hon sålt smöret och tappat pengarna.
’Det går i drickat’, sa Mollberg,
’det går åt helvete’.
Sanna mina ord.
Klockan närmar sig tolv.
Solen stod redan högt på himlen,
när de vaknade nästa morgon.
Det fanns något underligt i luften.
Det var som om något skulle hända.
De hamnade till sist på Norrbro,
den ene efter den andre.
Det vimlade av folk.
Ingen visste något.
Men alla väntade …
Då öppnades plötsligt slottsporten.
Det gick ett rus genom folkmassan.
En ryttare blev synlig på Lejonbacken.
Han bar en vit bindel om armen.
Jublet bröt lös.
Det spred sig längs gatorna,
det nådde ut till malmarna;
hela dagen gick det som i vågor,
och på kvällen inne i krogen
satt Bellman själv
med det röda vinet framför sig på bordet
och sjöng till sin luta med drömmande ögon
’Gustavs skål’.”
Lämna ett svar