Den breda vägens melodi

Av Bo Solberg

En musikgenre som jag ofta återvänder till när jag vill höra en fin och medryckande melodi är den amerikanska broadwaymusikalen under dess gyllene era från, säg, 20- till och med 50-tal. Det är visserligen svårt att tala om den amerikanska musikalen. För att göra den rättvisa måste man utan tvivel säga judisk-amerikanska. Som illustration härtill torde det räcka med några av de mest kända namnen inom musikal­världen; Jerome Kern, Irving Berlin, Lorenz Hart, Oscar Hammerstein II, George och Ira Gershwin, Frederick Loewe, Richard Rogers, Frank Loesser, Leonard Bernstein, Alan Jay Lerner, Stephen Sondheim – alla judar (Hammerstein och Loewe visserligen endast på fädernet). Den ende icke-juden som tvunget måste anföras i sammanhanget är väl egentligen Cole Porter. Men han var också väl medveten om att det var en judisk domän han beträtt. När han en gång tillfrågades om hemligheten bakom sina framgångs­rika melodier, svarade han: ”I’ll write Jewish tunes”. Den amerikanska musikalen är alltså nästan helt och hållet ett judiskt bidrag till den amerikanska musikhistorien; sprungen ur många gånger genialiska musikbegåvningar och textförfattare från the Lower East Side of New York City.

Tillåt mig att såsom en kanske något oväntad utvikning erinra om den brittiske författaren Francis Yeats-Browns redogörelse, i European Jungle (1939), för den 388 man starka första bolsjevikadministrationen i Ryssland. Han framhåller att inte mindre än 265 av dess 371 judar kom från samma ”nedre östra” del av New York. Med sig fick de även en svart nordamerikan. (En grupp ryssar fick fylla de sista platserna.)

Judisk- och afroamerikanska bidrag till Rysslands styrelse alltså, om än i något ojämna doser. Denna etniska kombination går på sitt sätt igen i det musikämne vi här behandlar. Det är nämligen långt ifrån korrekt att säga att de judiska kompositörerna kort och gott anpassade jiddischska tongångar från gettot till en engelskspråkig publik. De drog mycket näring från den afroamerikanska musiken, inte minst från ragtime, med dess synkoperade rytmer, och senare från jazz och blues. Den europeiska operettmusiken lämnade självklart även den sina bidrag. Broadwaymusikalen torde alltså med viss förenkling kunna karakteriseras som en sammansmältning av judisk och afroamerikansk musikkultur, med inslag av europeisk operett.

Denna smältdegel blir väldigt tydlig hos den musikaliska föregångsmannen i sammanhanget, George Gershwin, det vill säga Jacob Gershowitz; hans musik byggde en bro mellan pop och finkulturell musik, med dess syntes av judiska musikelement med europeisk klassisk musik och jazz och blues. Hans kända stycke Rhapsody in Blue är ett typiskt exempel. Det är ingen symfoni och inte jazz i egentlig mening. Det är en nyskapelse. Den judiske immigranten var öppen för de musikinfluenser som mötte honom i det nya, stora landet; och dessa var framför allt svarta. Han tvekade aldrig att hylla denna del av Amerikas musikliv. Han tillbringade mycket tid i Harlem och fascinerades av dess gatumusik. Han besökte, tillsammans med brodern Ira, dess musikkaféer och lärde känna de lokala svarta musikerna. Gershwin hade långt gångna planer på att skriva en musikalversion av den gamla judiska folksägnen om Dybbuk. Men det svarta inflytandet tog överhanden, och i stället kom Porgy and Bess till världen 1935, en musikalopera som kretsar kring svarta levnadsöden i den djupa amerikanska södern.

Starkt symbolvärde i sammanhanget har naturligtvis även sångaren och skådespelaren Al Jolson, det vill säga Asa Yoelson, som ofta uppträdde med svartmålat ansikte, t.ex. i den klassiska musikfilmen The Jazz Singer från 1927, en film som för oss tillbaka till Manhattans Lower East Side; den har ett klart och genomgående judiskt tema.

Irving Berlin, det vill säga Israel Baline, ni vet han med sången There’s No Business Like Show Business, var också synnerligen fascinerad av ragtime och annan svart musik. Jag undviker här frestelsen att göra en finkelsteinsk allusion, och går i stället raskt vidare till show business ombord på Show Boat; en av de första verkliga musikalerna, eller musikaloperetterna, för att vara mer precis. I denna skapelse från 1927 av Jerome Kern (musik) och Oscar Hammerstein II (text) integrerades musiken och sångtexterna för första gången fullt ut i en genomarbetad handling. Den är baserad på den judisk-amerikanska författarinnan Edna Ferbers roman från 1926 med samma namn. Miljön är, liksom i Gershwins Porgy and Bess, den amerikanska södern. Den är långt ifrån lika centrerad kring svarta karaktärer, men rastemat mellan svarta och vita är en av linjerna i historien. Boken skildrar ett antal människoöden kretsande kring en av Mississippis teaterbåtar, Cotton Blossom, och härvidlag inte minst kring dess kapten Andy Hawks och hans familj. Tidsramen sträcker sig från 1870- till 1920-tal. Jag har läst Ferbers bok med behållning. Hon har en fin berättartalang och man förstår varför hon rönte framgång på sin tid. Hon lyckas väl med att levandegöra människorna och miljön längs den ”gamla gula ormen” Mississippi under nämnda tidsperiod.

Ett återkommande tema i flera av Ferbers böcker är etnisk diskriminering; Show Boat är alltså inget undantag. En av de starka karaktärerna i boken är kaptenens argbigga till hustru, Parthenia, en kvinna av strängt puritansk moral mitt i det dekadenta teaterbåtslivet. Hon är väl arketypen för den rasinställning Ferber vill bryta ner. Så här kan det t.ex. låta när Parthenia läxar upp sin dotter Magnolia:

”Out of earshot Parthy expressed her opinon of nigger songs. ‘I declare I don’t know where you get your low ways from! White people aren’t good enough for you, I suppose, that you’ve got to run with blacks in the kitchen.”

En av de mer laddade scenerna är när en av aktriserna ombord, Julie, avslöjas vara mulatt. Detta sker i en liten stad i delstaten Mississippi, som under denna tid hade hård lagstiftning mot miscegenation, det vill säga rasblandning. Julie var gift med en vit man. Hon lyckas emellertid undvika åtal genom att luras utan att ljuga (för att nu låna filosofen Erik Rydings uttryck). Maken, Steve, skär henne i handen och suger i sig några droppar blod precis innan stadens sheriff anländer. Med hänvisning till dennes ord, ”One drop of nigger blood makes you a nigger in these parts”, klarar hustrun sig. Steve och alla närvarande kan ju svära på att han har negerblod i sig. Rasblandningsanklagelsen faller, men de förbjuds att uppträda på scen.

Rastemat är tydligare i musikalversionen; inte minst till följd av den ett par gånger återkommande, mäktiga sången ”Ol’ man river”, skriven med den svarte kommunisten och fantastiske bassångaren Paul Robeson i åtanke. En sång om hur de svarta får slita under de vitas ok:

”Niggers all work ‘long de Mississippi, | niggers all work while de white folk play, | pullin’ them boats from de dawn till sunset, | gettin’ no rest till de judgement day.
”Don’t look up | an’ don’t look down, | ya don’t dast make | de white boss frown. | Bend your knees | an’ bow your head, | an’ pull date rope | until you’r dead.
”Let me go ’way from de Mississippi, | let me go ’way from de white man boss; | show me dat stream called the river Jordan, | dat’s the ol’ stream dat I long to cross.”

Att Show Boat än i dag, 83 år efter sin urpremiär, sätts upp på teatrar runt om i världen, är jag beredd att till stor del tillskriva dess musikaliska kvalitet och fina libretto. Varenda melodi är välskriven och medryckande; ”Ol’ man river” och ”Can’t help lovin’ dat’ man” är väl de två mest kända örhängena (själv är jag dock speciellt förtjust i valstemposången ”You are love” och i den svängiga och käcka ”Hey feller”).

Att musikalen har ett antirasistiskt budskap har dock självfallet också betydelse i sammanhanget. Jag såg en utmärkt uppsättning av Show Boat på Malmö Opera sommaren 2009, ett samarbete med Cape Town Opera. Att musikalen är gefundenes fressen för ett Sydafrika som nu strävar efter motsatsen till apartheid säger sig självt. Att den tillika applåderas i den mångkulturella propagandans förlovade land, Sverige, och sätts upp i dess invandrartätaste stad, Malmö, är väl inte heller ägnat att förvåna.

Rasism, rashat, rasbestämt människovärde, är mig främmande. Jag har ingalunda heller någon anledning att skönmåla missförhållanden i den amerikanska södern under gångna tider. Det finns dock anledning att varna för antirasistiska tongångar i en kontext, där slutmeningen blir mångkultur och förringande av den nationella särartens värde. Tankenivelleringen på området har nu nått sådana dimensioner i Västerlandet, att den bara står i paritet med den översvallande invandringsflod som har letts dit. Det säger sig självt, att vi i detta läge behöver ett kulturliv som inte får folk att huka sig i bänkarna, utan som ingjuter i dem viljan och modet att ställa sig upp till sina hotade nationers försvar. Den judisk-amerikanska musikalen har naturligtvis inte lämnat många strån till den stacken. Den har i stället lämnat sitt bidrag till den i dag så mäktiga och storskaliga politiska mission, som sänts ut för att förnya den västliga världens anleten. Den är på god väg, även om god nu är ett något malplacerat ord i sammanhanget.

Som ett försvar mot denna rörelse, reser sig principen om det olikas likavärde. Just i olikheten mellan likaberättigade raser och nationer, finns en mänsklig tillgång. Inte ett hot som måste omintetgöras.

Vi har här talat om den judiska musikalen. Låt oss därför illustrera med två krafter inom judenheten som länge har varit historiskt tydliga – och betydande – fenomen: den utåtriktade internationalismen, som söker undergräva de nationella gemenskaperna, och den inåtriktade nationalismen, som söker stärka den egna nationella gemenskapen oavsett om det sker på bekostnad av andra gemenskaper. Dylika inställningar är lika förkastliga hos vilket folk de än uppträder. Fosterlandslös internationalism är lika ogagnelig för den mänskliga utvecklingen som enögd nationalism. Samnationalism är den enda framkomliga vägen.

Den gör nationerna till strängar som spelar upp det stora partitur, som är den mänskliga kulturen, som saken uttrycks i en Vägen Framåt-ledare från 1965.

Jag tror inte att det är en tom klyscha att musik kan förbrödra. Broadwaymusikalen kan sägas ha byggt en bro mellan judiskt, afrikanskt och europeiskt. Men dess musikaliska smältdegel kan inte utan förödande resultat överföras till en nationernas smältdegel. Åtföljs musiken uttryckligen av ett sådant budskap river den ner mer än den bygger upp. Spekulationen bakom det antirasistiska utspelet i Show Boat finner ingen resonans i mig. Till musiken nynnar jag emellertid med bäst jag kan. Jag återvänder ofta till dess locktoner. Jag medger att de har trollbundit mig.

1 kommentar

  1. Gillar rubriken:-) – och innehållet i artikeln. Låt oss alla med Guds hjälp vandra den smala vägen till Himmelriket! Allt gott/ FB

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.