
Av Bo Solberg
Denna artikel utgör en lätt reviderad version av den som infördes i Nonkonform nr 80 (den 8 mars 2008) såsom ett bidrag till tioårsminnet av den franske akademikern och författaren Maurice Bardéches frånfälle. Den är ganska lång och bör alltså skrivas ut.
Maurice Bardéche ställde sig framför en öppen spis, slog ut med händerna på sitt karakteristiska vis och frågade: ”Per Engdahl, que ferons-nous?” (vad skall vi göra?)
Bilden är från den sistnämndes memoarer. Vi är halvvägs genom 50-talet och saken gällde den gången en grupp tyskar som på väg till en spansk nationalistsammankomst vägrats franskt genomresevisum.
När vi nu, mitt i dagens svårorienterade och dystra politiska geografi, vänder oss ett ögonblick till Maurice Bardéche, skulle man vilja alludera till denna europeiska ögonblicksbild på följade vis: ”Maurice Bardèche, que ferons nous?” Den klar- och snabbtänkte visionären skulle säkerligen inte ha blivit svarslös.
För en yngre generation blir väl emellertid en annan fråga först och främst aktuell: ”Qui est Maurice Bardéche?”
Jag drar till med – även om det klingar en smula panegyriskt – att han var en av efterkrigstidens märkesmän; en av dem som vidsynt och modigt bidrog till att staka ut en framtidsväg för Europa. Hon var försvagad, delad, beroende av Amerika och hotad av Sovjet. Ressentimentet mellan och inom de europeiska folken efter det fruktansvärda storkriget försvårade en uppryckning. Det gällde nu folkförbrödring, frihet och fred. Det gällde att nyktert analysera det faktiska läget och ta konsekvenserna. Bardèche gjorde det. Han blev den europeiska socialreformismens ledande man i Frankrike.
Maurice Bardèche föddes 1907 i Dun-sur-Auron i Cher-distriktet. Han kom från en enkel familj; det var tack vare stipendier han kunde genomföra akademisk utbildning. Litteratur, med en viss inriktning mot film, var hans ämne. En undervisningstjänst vid Sorbonne-universitetet blev småningom hans. Under sina studier hade han blivit god vän med den man som senare skulle bli hans svåger, den kände skalden Robert Brasillach. Bardèches medverkan i dennes litterära tidskrift bidrog till att göra hans namn känt. Tillsammans med Brasillach författade Bardèche det stora filmhistoriska arbetet Histoire du cinéma I-II(1935). Verket har utgivits i flera utgåvor och översatts till engelska. Bardèche framlade en avhandling om Balzacs romankonst 1940 och erhöll snart en professur. 1942 flyttade han över till universitetet i Lille.
Bardèche skulle komma att skriva ytterligare en bok tillsammans med Brasillach. Denna gång blev det en kommentar till det spanska inbördeskriget: Histoire de la guerre d’Espagne (1939). Bardèche hade flera gånger under kriget besökt Spanien och blivit en klar förespråkare för Francos linje; kampen mot kommunismen och frigörandet från den paralyserande demokrati som hade möjliggjort dennas intåg i Spanien. Boken kan sägas symbolisera Bardèches framträdande som politisk debattör; låt vara att han sedan en tid hade medverkat i Brasillachs tidning Je suis partout (Jag är överallt). Men det var först efter världskriget denna verksamhet skulle få verklig fart. Han var en forskningens man, litteraturstudier var hans favoritsyssla. Efter kriget blev det emellertid omöjligt för honom att undvika politiken. Samvetet kallade. Den utlösande händelsen blev behandlingen av Brasillach. Svågern dömdes på lösa grunder som kollaboratör. En gråkall augustimorgon 1944 arkebuserades han av de Gaulles hejdukar. Bardèche upprördes i sitt innersta. Även Bardèche hade arresterats, misstänkt för samma brott, antagligen som en följd av sin medverkan i Brasillachs tidskrift. Han släpptes snabbt, men förlorade sin tjänst och förbjöds undervisa i det offentliga utbildningssystemet.
Bardèche blev nu författare till tre verkliga pionjärarbeten. I Lettre à François Mauriac (1947), dvs. Brev till FM, avslöjade Bardèche det demokratiska blodbadet på oliktänkande efter krigsslutet. Han fortsatte med sitt i två delar utkomna arbete om Nürnbergsprocessen, Nuremberg ou la terre promise (1948), dvs. Nürnberg eller det förlovade landet, och Nuremberg ou les Faux-Monnayeurs (1950), dvs. Nürnberg eller falskmyntarna. Han visade hur förhandlingarna i den tyska staden blev ett skändligt justitiemord. Böckerna blev även ett tidigt uttryck för det som allmänt kommit att kallas historierevisionistiska synpunkter; Bardèche hade tagit intryck av Paul Rassinier. De utgjorde en allvarlig attack mot segrarmakterna och blev således våldsamt hatade. Förföljelsen av Bardèche fortsatte. Nürnbergboken åtalades och Bardèche beskylldes för att ha försvarat krigsbrott. Underrätten frikände helt, men appellationsdomstolen dömde honom till ett års fängelse. Boken censurerades. Bardèche behövde dock endast sitta inne ett par veckor; han fick del av en amnesti. Vägen Framåt kommenterade i nr 12-13 1954: ”Bardèche i fängelse. Redan detta faktum är en skandal utan like. Få människor ha samma lidelse, samma rättspatos, samma mod som han. Han hörde aldrig till kollaboratörerna under kriget. [—] Aldrig har väl detta land stått så lågt som de dagar, då fransmän, vilka icke äro fransmän, sutto i regeringen, försvararna av kommunismen sutto i parlamentet och försvararna av västerlandet sutto i fängelse.”
Västerlandets försvar, dvs. Défense de l’Occident, var namnet på den högkvalitativa tidskrift som Bardèche hade börjat utgiva 1952 och i vilken han gav vältaliga uttryck för sin europeiska samnationalism; idén om ett fritt, självständigt och korporativt Europa. Han hade även startat förlaget Les Sept Couleurs som ägnade sig åt såväl politik som skönlitteratur och litteraturhistoria.
Några år tidigare hade Per Engdahl, på väg hem från den nationalistkongress i Rom som antagit det nysvenska tiopunktsprogrammet som ett Europamanifest, besökt Maurice Bardéche i Paris. Det blev upptakten till ett samarbete som skulle vara i decennier. Vid den följande kongressen i Malmö 1951, var Bardèche vice ordförande. Han och kretsen kring Défense de l’Occident var med om att bilda den s.k. Malmörörelsen; de blev den Europeiska socialrörelsens franska sektion. Bardèche blev medlem av Europakommissionen och studiekommissionen. Per Engdahl skrev artiklar i Bardèches tidskrift och Bardèche skrev för Vägen Framåt.
1952 kom boken L’oeuf de Christophe Colomb, dvs. Kolumbi ägg. Den var både litterärt, med sitt eleganta språkbruk, och politiskt, med sin skarpa analys, en strålande prestation. Kanske kan dess betydelse för fransk nationalism förstås av det betyg den erhöll av en f.d. minister från den tredje republikens dagar: ”Äntligen har Frankrike fått den nationella doktrin, som vi utan reservation kan acceptera”. Boken var uppställd som ett brev ”till en amerikansk senator”. Den inleds så här:
”Ni har bett om en rapport. Här är den. Den är brutal. Ni finner där en analys. Ni finner där en lösning. Jag säger vad jag tänker, utan smicker men med full uppriktighet. Så gjorde Kristoffer Kolumbus med sitt ägg: ägget rullar och jag säger varför. Sedan visar jag er att ägget kan stå och hur det kan stå. Sedan är det er tur att agera.”
I sin bok gör Bardèche en historisk tillbakablick och visar hur den antifascism som Amerika baserade sin Europapolitik på var en skapelse av Kreml. Den blev taktik, medel att nå makt:
”Denna geniala uppfinning har inte uppmärksammats som den förtjänar. Den tillåter kommunismen att vara allsmäktig också i minoritet, att leda en stats affärer utan att visa det, att göra till lydiga instrument människor som inte är kommunister och t.o.m. tror sig vara antikommunister. Det är ett politiskt vapen, som ändrar politikens metoder lika radikalt som kanonens uppfinning ändrade krigsföringens. [—] Det Europa som ni ser med förfäran i dag, herr Senator, det är det äntligen förverkligade antifascistiska Europa! [—] Märk alltså, herr Senator, detta är felet. Ni stödjer er på antifascismen i Europa för att bekämpa kommunismen. Det är absurt, det är nonsens. [—] Tyvärr är era affärer också våra. Det är därför de intresserar oss. Ni har tagit fel på män och principer. Det är därför som ägget rullar.”
Bardèche lanserar ett slagord som han överlämnar till amerikanarna: Gör antikommunism med antikommunisterna! Den enda verkliga antikommunistiska linjen vore att stödja de nationalistiska krafter, som alltid varit antikommunister. Vilka är dessa krafter? Det är människor som insett sammanhangen, som förstått att kampen mot kommunismen förutsätter kamp mot antifascismen:
”De vill icke under några förhållanden en återuppståndelse för fascism eller nationalsocialism. De vet fuller väl vilka missgrepp dessa begick. De vet framför allt att fascism och nationalsocialism är döda och att historien inte går tillbaka i sina egna hjulspår. [—] Dessa människor, de mest fosterlandstrogna av alla, har lärt av det förflutna och blivit den europeiska enhetens förkämpar. De representerar, herr Senator, allt det som gett deras fosterland storhet. De vet att politiska former förgår, men att fosterlandets själ är evig. De vill lämna sina barn i arv de länder, som deras fäder lämnat åt dem, och de vill icke att dessa länder skall bli främlingars domäner. [—] Vi anser att vår uppgift är att skapa ett block av Europas länder, militärt och politiskt, där vi är herrar hos oss själva, där främmande agenter är utdrivna, ett block som kan föra sin egen politik, inte andras. [—] Det betyder […] att Europa måste stå lika främmande för den demokratiska hysterin som för den ryska korstågsandan. Ett demokratiskt Europa måste förbli ett bihang till det ena av de stridande lägren. Vårt Europa kan räcka en trofast hand till Amerikas folk, men det kan icke acceptera en bestående kontroll från den internationella kapitalismen. Detta är för oss frågan om liv eller död. [—] Vidare; våra nationers försvar, det innebär också först och främst att åter bli herrar i eget hus. En armé under kommando av en utifrån ruttnande ledning – tror ni att den kommer att slåss? Slåss för andras kassaskåp och aktieräntor, slåss för att förlänga sitt eget slaveri? Penningens herravälde är främlingens och magens. Vi vill också i våra länder ha en ny hierarki, soldatens och arbetarens, ty nationens liv formas inte bara i strid utan också i arbete. Detta är Rom och detta är Sparta. [—] Vi vill återge arbetet dess glädje, glädjen av att bygga upp och skapa. [—] Vi vill ett Europa, byggt i gemenskap, gemenskap i arbete och glädje. [—] Mot penningens hierarki måste vi sätta en ny. Därtill krävs makt. Kampen mot storfinansen är på samma gång kampen mot kommunismen och för det nationella oberoendet.”
Bardèche hyllar korporatismens ideal. Arbetaren äger rätt till respekt och gemenskap. Men också företagaren är arbetare, också han offrar sin kraft åt företaget. Klasskampsdoktrinen måste därför avfärdas. Den nationella disciplinen, i sig själv ett skydd för den enskildes rätt, kan aldrig acceptera den ekonomiska liberalismen:
”Skulle det inte vara ett bedrägeri och en lögn, om man krävde av Europas folk ett ofantligt uppbåd av arbetare och produktion utan att se till att de därigenom skapade värdena delades rättvist mellan oss?”
I artikeln ”Den tredje vägen” (VF 1961, nr 2) framhåller Bardèche:
”Vi vill skapa stater med effektiv ledning och social rättvisa, därför att dessa – de korporativa staterna – redan i sin form avviker från demokratin och redan genom sin innebörd stoppar kommunismens utbredning. Det är denna grundläggande inställning, som ger oss vår uppfattning på andra områden, som för oss framstår som livsviktiga. Vi tror att det i den moderna världen inte finns plats för kapitalistisk exploatering och för fördumningen genom den stora pressen, den som dirigerar och propagerar den förruttnelse, där Västerlandet är på väg att drunkna. Detta ger oss nyckeln i andra sammanhang. Jag är inte rasist, det upprepar jag. Men jag vill den vita rasens hegemoni i världen i den meningen, att den skall vägleda de andra raserna, inte undertrycka dem. Vår fientlighet mot fosterlandslöst storkapital och vårt krav på rättvisa kan gång på gång ställa oss på de koloniserade folkens sida mot kolonialisterna.”
För en nutida läsare är Bardéches beskrivning kusligt aktuell. Hans kritik av fördumningen genom pressen och det fosterlandslösa storkapitalet är ännu mer giltig idag. Två paroller framstår särskilt tydligt: idén om det förenade Europa samt kritiken av antifascismen. Bardéche var en hängiven Europavän; han var orolig över hur ”nationella partikularismers välsmakande gift” hotade en gemensam utveckling. Nu har det förenade Europa realiserats. Det har emellertid blivit just i antifascismens form. Detta Europa har inte gjort något för att stoppa vare sig fördumningen i pressen eller det fosterlandslösa storkapitalets framfart. Snarare tvärtom. Det råder inte någon tvekan om att Bardèche i dag skulle ha haft stark kritik att rikta mot EU:s utveckling. Drömmen om Europa skulle han dock fortfarande ha närt.
I sin bok om fascismen, Qu’est-ce que le fascisme? (1961), dvs. Vad är fascismen?, framhöll Bardèche hur hans ideologiska hållning visserligen hämtat näring från den italienska socialrepubliken. Men det var inte ett återupplivande av Mussolinis fascism han önskade. Den var död. Man måste i så fall tala om en fascisme amélioré, en förbättrad fascism. Likväl undvek Bardéche här att skriva om den moderna korporatismen; han ville inte att denna framtidsidé skulle förknippas med fascismen mer än vad som, genom ignoranters eller illvilligas försorg, redan hade skett.
Bardèches verksamhet från krigsslutet fram till det tidiga 60-talet hade alltså varit starkt dominerad av det politiska. Hans böcker hade alla varit inlägg i samhällsdebatten. Låt vara att han skrev artiklar över litterära ämnen i Défense de l’Occident. Men tonvikten i Bardèches gärning hamnade därefter åter i hans ursprungliga fack. Han författade en lång rad böcker över författare som Beyle (Stendhal), Balzac, Flaubert, Proust, Bloy och Céline. Detta författarskap sträckte sig ända in i 90-talet. Den sista boken blev Souvenirs (1993), dvs. Minnen. De politiska skriverierna begränsade sig under de sista decennierna i stort sett till Défense de l’Occident.
Maurice Bardèche var, som vi ovan sett, företrädare för en linje i Europas politiska tänkande som går tillbaka till Platon och som i det segrande Sparta såg ett ideal: ”Vi är alla från Sparta, herr senator”, framhöll han i Kolumbi ägg. Bardèche hyllade en heroisk livsinställning. Lejonet är dess favoritsymbol. Men som Vägen Framåt har framhållit (i nr 8/1952) hade Bardèches Sparta föga att skaffa med den stadsstat som en gång existerade i sinnevärlden. Spartas hjältar var i själva verket mer av robotar, ”psykologiskt insnörpta skuggväsen i en färglös och glädjelös tillvaro, där den fantasilösa men hårdföra överklassens makt för århundraden var befäst över egendomslösa helloters tröstlösa tillvaro.” Den spartanska heroismen har därtill ofta hamnat en machiavellisk moralsyn nära. Då blir räven ett lämpligare heraldiskt djur. Men när man läser Bardèche möter man en skildring av arbetets ära, ett krav på livsglädje och samverkan, på social rättfärdighet och personligt ansvar. Det där är inte Sparta: ”Med sitt sprudlande intellekt, sin djärva nyskaparvilja, sin trotsiga självständighet och sin färgrika personlighet har han betydligt mera av Aten. I själva verket är han dock ingendera delen.” Bardéche var fransman i detta ords bästa mening, och därmed europé. Ett conditio sine qua non för Bardèche och den europeiska socialreformismen var moralisk hållning hos statens ledande män. Staten skall inte bara följa samma moral som den enskilde, den måste vara ett föredöme: ”Detta krav, som riktar sin blixtrande spjutspets mot hela den anda av orättfärdighet och maktmoral, som triumferade i Nürnberg, skapar underlaget för en verklig heroism, en heroism, som inte poserar med fraser, en heroism, som enkelt, anspråkslöst och vardagligt gör sin tysta gärning, en heroism, för vilket resultatet på lång sikt, det må vara än så blygsamt, är bättre, än propagandans förgyllda teaterkulisser eller de lättköpta men innehållstomma framgångarnas larmande applådfölje. Bardèche passar inte bland maktbrunstens och intrigernas ringrävar. Han har rätt till lejonets märke.”
Défense de l’Occident upphörde 1982. Bardèche var då 75 år. Det blev för mycket för honom att driva den vidare. När han gick bort 1998, vid 91 års ålder, hyllades han av franska nationalister. När nysvenskar i dag hyllar honom, instämmer de i Jean-Marie Le Pens ord. Han var en profet för en europeisk renässans.
Lämna ett svar