Top
Dödsrunor

Maurice Bardèche, que ferons-nous?

Av Bo Solberg

Denna artikel utgör en lätt reviderad version av den som infördes i Nonkonform nr 80 (den 8 mars 2008) såsom ett bidrag till tioårsminnet av den franske akademikern och författaren Maurice Bardéches frånfälle. Den är ganska lång och bör alltså skrivas ut.

Maurice Bardéche ställde sig framför en öppen spis, slog ut med händerna på sitt karakteristiska vis och frågade: ”Per Engdahl, que ferons-nous?” (vad skall vi göra?)

Bilden är från den sistnämndes memoarer. Vi är halvvägs genom 50-talet och saken gällde den gången en grupp tyskar som på väg till en spansk nationalistsammankomst vägrats franskt genomresevisum.

När vi nu, mitt i dagens svårorienterade och dystra politiska geografi, vänder oss ett ögonblick till Maurice Bardéche, skulle man vilja alludera till denna europeiska ögonblicksbild på följade vis: ”Maurice Bardèche, que ferons nous?” Den klar- och snabbtänkte visionären skulle säkerligen inte ha blivit svarslös.

För en yngre generation blir väl emellertid en annan fråga först och främst aktuell: ”Qui est Maurice Bardéche?”

Jag drar till med – även om det klingar en smula panegyriskt – att han var en av efterkrigstidens märkesmän; en av dem som vidsynt och modigt bidrog till att staka ut en fram­tids­väg för Europa. Hon var försvagad, delad, beroende av Amerika och hotad av Sov­jet. Ressentimentet mellan och inom de europeiska folken efter det fruktansvärda stor­­­­kriget försvårade en uppryckning. Det gällde nu folkför­bröd­ring, frihet och fred. Det gällde att nyktert analysera det faktiska läget och ta konsekvenserna. Bardèche gjor­­de det. Han blev den europeiska socialreform­is­m­ens ledande man i Frank­rike.

Maurice Bard­è­che föddes 1907 i Dun-sur-Aur­on i Cher-distriktet. Han kom från en enkel familj; det var tack vare stipendier han kunde genomföra akademisk utbildning. Litteratur, med en viss in­rikt­ning mot film, var hans ämne. En undervisningstjänst vid Sor­­bonne-universitetet blev smån­ing­om hans. Under sina stud­ier hade han blivit god vän med den man som senare skulle bli hans svåger, den kände skalden Robert Brasillach. Bard­èches medverkan i denn­es litterära tidskrift bidrog till att göra hans namn känt. Tillsammans med Bras­ill­ach författade Bar­dèche det stora filmhistoriska arbetet Histoire du cinéma I-II(1935). Verket har utgivits i flera utgåvor och översatts till eng­el­ska. Bar­dèche framlade en avhandling om Balzacs romankonst 1940 och erhöll snart en professur. 1942 flyttade han över till universitetet i Lille.

Bardèche skulle komma att skriva ytterligare en bok tillsammans med Bra­sill­ach. Denna gång blev det en kommentar till det spanska inbördeskriget: Histoire de la guerre d’Espagne (1939). Bardèche hade flera gånger under kriget besökt Spanien och bli­v­­it en klar förespråkare för Francos linje; kampen mot kommunismen och fri­gör­an­det från den paralyserande demokrati som hade möjliggjort dennas intåg i Spanien. Bo­k­­en kan sägas symbolisera Bardèches fram­träd­ande som politisk debattör; låt vara att han sedan en tid hade medverkat i Brasillachs tidning Je suis partout (Jag är överallt). Men det var först efter världs­kriget denna verksamhet skulle få ver­k­lig fart. Han var en for­sk­ning­ens man, litteraturstudier var hans favoritsyssla. Efter kriget blev det emellertid omöjligt för honom att undvika politik­en. Sam­ve­tet kallade. Den utlösande händel­s­en blev be­­hand­lingen av Brasi­ll­a­ch. Svågern döm­des på lösa grunder som ko­l­l­a­boratör. En grå­kall aug­us­timorgon 1944 arkebuser­a­d­es han av de Gaulles hejdukar. Bardèche upp­­rördes i sitt innersta. Även Bardèche hade arre­st­er­ats, misstänkt för samma brott, antag­ligen som en följd av sin medverkan i Bra­sill­achs tidskrift. Han släpptes snabbt, men för­lor­ade sin tjänst och förbjöds under­vi­­sa i det offentliga utbildnings­sy­stemet.

Bardèche blev nu författare till tre verk­liga pionjärarbeten. I Lettre à François Maur­i­­ac (1947), dvs. Brev till FM, avslöjade Bardèche det de­mo­kratiska blodbadet på oliktänkande efter krigs­­slutet. Han fortsatte med sitt i två delar utkomna arbete om Nürn­bergs­pro­cess­en, Nurem­berg ou la terre promise (1948), dvs. Nürn­berg eller det förlovade landet, och Nu­rem­­berg ou les Faux-Monnayeurs (1950), dvs. Nürnberg eller falskmyntarna. Han vis­a­de hur förhandlingarna i den tyska staden blev ett skändligt just­it­ie­mord. Böckerna blev även ett tidigt uttryck för det som allmänt kommit att kallas histor­ie­re­vision­ist­is­ka syn­­punkter; Bardèche hade tagit intryck av Paul Rassinier. De ut­gjorde en allvarlig att­­ack mot segrar­makt­erna och blev således våld­samt hatade. För­följelsen av Bard­èche fortsatte. Nürnbergboken åtalades och Bardèche be­skylldes för att ha försvarat krigs­­­brott. Underrätten frikände helt, men appellations­domstolen dömde honom till ett års fängelse. Boken censurerades. Bardèche behövde dock endast sitta inne ett par veckor; han fick del av en amnesti. Vägen Framåt komm­en­ter­a­de i nr 12-13 1954: ”Bardèche i fängelse. Redan detta faktum är en skandal utan like. Få människor ha samma lidelse, samma rättspatos, samma mod som han. Han hörde aldrig till koll­a­­boratörerna under kriget. [—] Aldrig har väl detta land stått så lågt som de dagar, då fransmän, vilka icke äro fransmän, sutto i regeringen, försvararna av kommunismen sutto i parlamentet och försvararna av västerlandet sutto i fängelse.”

Västerlandets försvar, dvs. Défense de l’Occident, var namnet på den högkvalitativa tid­­skrift som Bardèche hade börjat utgiva 1952 och i vilken han gav vältaliga uttryck för sin europeiska samnationalism; idén om ett fritt, självständigt och korporativt Eu­­­ropa. Han hade även startat förlaget Les Sept Couleurs som ägnade sig åt såväl po­­li­­­tik som skönlittera­t­ur och litteraturhistoria.

Några år tidigare hade Per Engdahl, på väg hem från den nationalistkongress i Rom som antagit det nysvenska tiopunktsprogramm­et som ett Europam­anifest, be­sökt Maurice Bardéche i Paris. Det blev upptakten till ett samarbete som skulle vara i de­cenn­ier. Vid den följande kongressen i Malmö 1951, var Bardèche vice ord­för­ande. Han och kretsen kring Défense de l’Occident var med om att bilda den s.k. Malmö­rörelsen; de blev den Europeiska socialrörelsens franska sektion. Bardèche blev medlem av Eu­ropakommissionen och studiekommissionen. Per Engdahl skrev arti­klar i Bar­d­èch­es tidskrift och Bardèche skrev för Vägen Framåt.

1952 kom boken L’oeuf de Christophe Colomb, dvs. Kolumbi ägg. Den var både litterärt, med sitt ele­gan­ta språkbruk, och politiskt, med sin skarpa analys, en strålande prestation. Kanske kan dess be­tydelse för fransk nationalism förstås av det betyg den erhöll av en f.d. min­i­st­er från den tredje republikens dagar: ”Äntligen har Frankrike fått den na­tion­ella doktrin, som vi utan reservation kan acceptera”. Boken var uppställd som ett brev ”till en ame­r­ikansk senator”. Den inleds så här:

”Ni har bett om en rapport. Här är den. Den är brutal. Ni finner där en analys. Ni finner där en lös­ning. Jag säger vad jag tänker, utan smicker men med full uppriktighet. Så gjorde Kristoffer Kol­umbus med sitt ägg: ägget rullar och jag säger varför. Sedan visar jag er att ägget kan stå och hur det kan stå. Sedan är det er tur att agera.”

I sin bok gör Bar­d­èch­e en historisk tillbakablick och visar hur den antifascism som Amerika bas­­erade sin Europapolitik på var en skapelse av Kreml. Den blev taktik, medel att nå makt:

”Denna geniala uppfinning har inte uppmärksammats som den förtjänar. Den tillåter komm­unismen att vara allsmäktig också i minoritet, att leda en stats affärer utan att visa det, att göra till lydiga instrument människor som inte är kommunister och t.o.m. tror sig vara anti­kommunister. Det är ett politiskt vapen, som ändrar politikens metoder lika radikalt som ka­nonens uppfinning ändrade krigsföringens. [—] Det Europa som ni ser med förfäran i dag, herr Senator, det är det äntligen förverkligade antifascistiska Europa! [—] Märk alltså, herr Sena­tor, detta är felet. Ni stödjer er på antifascismen i Europa för att bekämpa komm­un­is­m­en. Det är absurt, det är nonsens. [—] Tyvärr är era affärer också våra. Det är därför de in­tress­erar oss. Ni har tagit fel på män och principer. Det är därför som ägget rullar.”

Bardèche lanserar ett slagord som han överlämnar till amerikanarna: Gör anti­komm­­unism med antikommunisterna!  Den enda verkliga antikommunistiska linjen vore att stödja de nationalistiska krafter, som alltid varit antikommunister. Vilka är dessa krafter? Det är människor som insett sammanhangen, som förstått att kampen mot kommunismen förutsätter kamp mot antifascismen:

”De vill icke under några förhållanden en återuppståndelse för fascism eller na­tional­soc­i­alism. De vet fuller väl vilka missgrepp dessa begick. De vet framför allt att fascism och na­­tional­socialism är döda och att historien inte går tillbaka i sina egna hjulspår. [—] Dessa männ­iskor, de mest fosterlandstrogna av alla, har lärt av det förflutna och blivit den euro­pe­i­s­ka enhetens förkämpar. De representerar, herr Senator, allt det som gett deras fosterland stor­het. De vet att politiska former förgår, men att fosterlandets själ är evig. De vill lämna sina barn i arv de länder, som deras fäder lämnat åt dem, och de vill icke att dessa länder skall bli främ­lingars domäner. [—] Vi anser att vår uppgift är att skapa ett block av Europas länder, mili­tärt och politiskt, där vi är herrar hos oss själva, där främmande agenter är utdrivna, ett block som kan föra sin egen politik, inte andras. [—] Det betyder […] att Europa måste stå lika främmande för den demokratiska hysterin som för den ryska korstågsandan. Ett demo­kra­t­iskt Europa måste förbli ett bihang till det ena av de stridande lägren. Vårt Europa kan räcka en tro­fast hand till Amerikas folk, men det kan icke acceptera en bestående kontroll från den inter­na­tionella kapitalismen. Detta är för oss frågan om liv eller död. [—] Vidare; våra nationers för­svar, det innebär också först och främst att åter bli herrar i eget hus. En armé under komm­ando av en utifrån ruttnande ledning – tror ni att den kommer att slåss? Slåss för an­dras kassaskåp och aktieräntor, slåss för att förlänga sitt eget slaveri? Penningens herravälde är främlingens och magens. Vi vill också i våra länder ha en ny hierarki, soldatens och arbet­ar­ens, ty nationens liv formas inte bara i strid utan också i arbete. Detta är Rom och detta är Spar­ta. [—] Vi vill återge arbetet dess glädje, glädjen av att bygga upp och skapa. [—] Vi vill ett Europa, byggt i gemenskap, gemenskap i arbete och glädje. [—] Mot penningens hierarki må­ste vi sätta en ny. Därtill krävs makt. Kampen mot storfinansen är på samma gång kamp­en mot kommunismen och för det nationella oberoendet.”

Bardèche hyllar korporatismens ideal. Arbetaren äger rätt till re­sp­ekt och gemenskap. Men också företagaren är arbetare, också han offrar sin kraft åt före­­taget. Klasskampsdoktrinen måste därför avfärdas. Den nationella disciplinen, i sig själv ett skydd för den enskildes rätt, kan aldrig acceptera den ekonomiska liberal­is­men:

”Skulle det inte vara ett bedrägeri och en lögn, om man krävde av Europas folk ett ofantligt upp­båd av arbetare och produktion utan att se till att de därigenom skapade värdena delades rätt­vist mellan oss?”

I artikeln ”Den tredje vägen” (VF 1961, nr 2) framhåller Bar­d­èch­e:

”Vi vill skapa stater med effektiv ledning och social rättvisa, därför att dessa – de kor­pora­tiva staterna – redan i sin form avviker från demokratin och redan genom sin innebörd stopp­ar kommunismens utbredning. Det är denna grundläggande inställning, som ger oss vår upp­fattning på andra områden, som för oss framstår som livsviktiga. Vi tror att det i den mod­erna världen inte finns plats för kapitalistisk exploatering och för fördumningen genom den stora pressen, den som dirigerar och propagerar den förruttnelse, där Västerlandet är på väg att drunkna. Detta ger oss nyckeln i andra sammanhang. Jag är inte rasist, det upprepar jag. Men jag vill den vita rasens hegemoni i världen i den meningen, att den skall vägleda de andra raserna, inte undertrycka dem. Vår fientlighet mot fosterlandslöst storkapital och vårt krav på rättvisa kan gång på gång ställa oss på de koloniserade folkens sida mot kolon­ial­ist­er­na.”

För en nutida läsare är Bardéches beskrivning kusligt aktuell. Hans kritik av för­dum­­­ningen genom pressen och det fosterlandslösa storkapitalet är ännu mer giltig idag. Två paroller framstår särskilt tydligt: idén om det förenade Europa samt kritiken av antifascismen. Bardéche var en hängiven Europavän; han var orolig över hur ”na­tion­­ella partikularismers välsmakande gift” hotade en gemensam ut­veck­ling­. Nu har det förenade Europa realiserats. Det har emellertid blivit just i anti­­fascis­mens form. Detta Europa har inte gjort något för att stoppa vare sig för­dum­­ning­en i press­­en eller det fosterlandslösa storkapitalets framfart. Snarare tvärtom. Det råder inte någon tvekan om att Bardèche i dag skulle ha haft stark kritik att rikta mot EU:s ut­veck­­­ling. Drömmen om Europa skulle han dock fortfarande ha närt.

I sin bok om fascismen, Qu’est-ce que le fascisme? (1961), dvs. Vad är fascismen?, framhöll Bardèche hur hans ideologiska håll­­ning visserligen hämtat näring från den italienska social­repu­bli­k­en. Men det var inte ett åter­upplivande av Mussolinis fascism han önskade. Den var död. Man måste i så fall tala om en fascisme amélioré, en förbättrad fascism. Likväl und­vek Bardéche här att skriva om den moderna korporatismen; han ville inte att denna fram­tidsidé skulle förknippas med fascismen mer än vad som, genom igno­ran­t­ers eller illvilligas försorg, redan hade skett.

Bardèches verksamhet från krigsslutet fram till det tidiga 60-talet hade alltså var­it starkt dominerad av det politiska. Hans böcker hade alla varit inlägg i sam­hälls­de­­batten. Låt vara att han skrev artiklar över litterära ämnen i Défense de l’Occident. Men tonvikten i Bard­èches gärning hamnade därefter åter i hans ursprungliga fack. Han författade en lång rad böcker över författare som Beyle (Stendhal), Bal­zac, Flaubert, Proust, Bloy och Céline. Detta för­fattar­skap sträckte sig ända in i 90-talet. Den sista boken blev Souvenirs (1993), dvs. Minnen. De politiska skriv­eri­er­na begränsade sig under de sista decennierna i stort sett till Défense de l’Occident.

Maurice Bardèche var, som vi ovan sett, företrädare för en linje i Europas politiska tänk­an­de som går tillbaka till Platon och som i det segrande Sparta såg ett ideal: ”Vi är alla från Sparta, herr senator”, framhöll han i Kolumbi ägg. Bardèche hyllade en he­ro­isk livsinställning. Le­jon­et är dess favoritsymbol. Men som Vägen Framåt har fram­håll­it (i nr 8/1952) hade Bardèches Spar­ta föga att skaffa med den stadsstat som en gång ex­i­sterade i sinnevärlden. Spart­as hjältar var i själva verket mer av robotar, ”psyk­o­lo­g­­iskt insnörpta skuggväsen i en färglös och glädjelös tillvaro, där den fant­a­si­lösa men hård­­föra överklassens makt för århundraden var befäst över egen­doms­lö­sa hello­ters trös­t­lösa tillvaro.” Den spartanska heroismen har därtill of­ta hamnat en mach­ia­vellisk moralsyn nära. Då blir räven ett lämpligare heraldiskt djur. Men när man läser Bardèche möter man en skildring av arbetets ära, ett krav på livsglädje och sam­verkan, på social rätt­­färdighet och personligt ansvar. Det där är inte Sparta: ”Med sitt sprudlande in­tell­ekt, sin djärva nyskaparvilja, sin trotsiga självständighet och sin färgrika per­son­lig­het har han betydligt mera av Aten. I själva verk­et är han dock ingendera delen.” Bar­déche var fransman i detta ords bästa mening, och där­med europé. Ett conditio sine qua non för Bardèche och den europeiska social­re­form­­ismen var moralisk håll­ning hos statens ledande män. Staten skall inte bara följa samma moral som den en­skil­de, den måste vara ett föredöme: ”Detta krav, som rikt­ar sin blixtrande spjutspets mot hela den anda av orättfärdighet och maktmoral, som tri­um­ferade i Nürnberg, skap­ar under­laget för en verklig hero­ism, en heroism, som inte poserar med fraser, en hero­ism, som enkelt, anspråkslöst och vardagligt gör sin tys­ta gärning, en hero­ism, för vilket resultatet på lång sikt, det må vara än så blyg­samt, är bättre, än propa­gan­­dans för­gyllda teaterkulisser eller de lätt­köpta men innehållstomma fram­gång­ar­n­as larm­ande applådfölje. Bardèche passar inte bland makt­brunst­ens och intrigernas ring­­rävar. Han har rätt till lejonets märke.”

Défense de l’Occident upphörde 1982. Bardèche var då 75 år. Det blev för mycket för honom att driva den vidare. När han gick bort 1998, vid 91 års ålder, hyllades han av fran­­ska nationalister. När nysvenskar i dag hyllar honom, instämmer de i Jean-Marie Le Pens ord. Han var en profet för en europeisk renässans.

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.