Per Engdahl

Publicerad den februari 1st, 2014 | av Redaktionen

0

Att aldrig tro att nån var sån

Av Bo Solberg

Frugan håller som en hurtig svensk bondkäring – men i engelsk språkdräkt – på att plöja igenom de fyra småländska åkertegar som är Mobergs Utvandrartetralogi. Frukten av mödan tycker hon blir god. Serien är ju i långa stycken utomordentlig litteratur, där den grå fattigdomen i folkökningen får sin mästerliga skildring.

Häromdagen bad nämnda mora mig lämna någon synpunkt på Mobergs person och politiska hållning. Hon hade av den korta biografi som inleder vår utgåva, förstått att han var antinazist, intog en liberal debattposition i flera frågor, var en vänstervriden republikan som inte hade många snälla ord att ägna en Gustav Adolf eller Karl XII.

Men en dylik katalog målar väl upp en något stereotyp bild – ja väl en, som inte värst imponerade på min hustru iallafall. En nog i själva verket ganska platt figur. Men hon anade intressanta konturer hos mannen. Och då jag naturligtvis inte gärna ville låta henne ”tro att han var sån” – platt alltså – svarade jag med en liten episod från de i så många oväntade sammanhang hjälpsamma Per Engdahl-memoarerna. Bakgrunden är det tidiga 50-talets Kejne-affär, den rättsröteaffär som växte fram efter det att pastorn Karl-Erik Kejne offentligen menat att det i huvudstaden fanns en av ett högt stående samhällsskikt skyddad homoliga som organiserade manlig prositution. När förföljelsen av Kejne snart sattes in i pressen, trädde Moberg prompt in på hans sida (något som gör att han än i dag då och då får klä skott som ”homofob” trots att saken för honom gällde rättssäkerheten). Även Per Engdahl engagerade sin penna för Kejne och det ville sig så att de båda männens engagemang en gång förde dem samman vid pastorns sjuksäng.

Där diskuterade så trion det nödvändiga med en fortsatt kamp mot rättssamhällets allt påtagligare skavanker. När uppvaktningen vid Serafimerlasarettet var klar, följde Moberg Per Engdahl till dennes hotell. ”Du ser ju inte”, sade han. Han gick tyst ett tag. Så kom en replik, som fastnade i Per Engdahls minne. ”Det är konstigt, vad pressen kan förvrida synen på folk. Aldrig trodde jag att du var sån.”

Visst säger väl det där något om karlens karaktär? Att ”Vilhelm Moberg är en karl”, det konstaterade iallafall Vägen Framåt (nr 7-8, 1951) på tal om hans aktuella agerande i affären: ”Hela det gamla vanliga demokratiska systemet, där alla skylla på varandra, där myndigheternas hållning blir allt tvetydigare, där rakryggat folk stoppas i sin befordran och där smusslet med papper och dokument kastar blixtljus över narrspelet, har nu rullats upp för öppen ridå. Vilhelm Moberg är värd en ärlig honnör för sitt framträdande.”

Och i sina memoarer, 30 år senare, framhåller fortfarande Per Engdahl Moberg som en rakryggad människa, som en av resarna i det moderna Sverige.

Jag ville avslutningsvis inte undanhålla min fru det fosterlandsförsvar som Moberg åstadkom i den år 1941 utgivna essän Svensk strävan (som sedan särtrycktes i så många exemplar av Försvarsstaben). Jag vill nämligen tro, att den är mer än endast beredskapsprosa; något tillfälligt frampressat och tillspetsat i en farofylld tid. Nog är den uttryck för djupare samhörighetskänsla med folk och land än så, nog är den nationalism av rent vatten. Man kunde också lite slitet dra till med att författaren hade rent mjöl i påsen. De båda bilderna skulle i så fall bli till ”det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan”. Det där karakteriserar iallafall Mobergs hållning väl.

Att Mobergs hållning var inte av det dagspolitiska slaget, antyder redan hans betonande av att Sverige framför allt är de dödas land: de är ju  åtskilliga miljoner fler än de för ögonblicket levande svenskarna. De döda existerar, men kan inte längre värja sitt verk. Det faller därför på de senare. Moberg talar om blod och jord, om folksjäl och folkstyrka, om det genuint svenska. Hans folkliga, nästan poetiska, nationalism har något av Österling över sig (för att nu åter nämna den med Moberg mer eller mindre jämngamla författare som blivit något av både käpphäst och husgud i dessa spalter). Skåningen framhöll ju liksom implicit smålänningen, att ”vår historia susar i säden, ej blott i baneret på stång”. Det svenska är något mer än naturbilder, men det kan subtilt förstås och speglas genom dem:

”Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i daggräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta emot glaset.”

Det omistligt svenska – roten, blodsbandet, den andliga arvslotten – får aldrig låta sig utbytas mot något främmande. Vi har att föra det orört vidare till våra barn. Essäns budskap är alltså snusenkelt: Sverige skall förbli svenskt. Sverige åt svenskarna. Det är exakt det han säger. På sitt sätt. På Österlings vis – om vi nu bollar tillbaka till honom –  heter samma sak: ”Vad vi ärvt som vår art det skall vidare gå, fast vi lämnar det snart skall det leva ändå.”

Att Moberg flera gånger varnade för ultrapatriotism stärker naturligtvis snarare än försvagar hans nationalist-aktier. Så säger en samnationalist.

Mobergs antinazism bottnade i hans djupt rotade antitotalitära väsen. Han var därför också tydligt uttalad antikommunist. Bland svenska kändisar var han väl därtill en av de starkaste förespråkarna av svensk hjälp till Finland under kriget. Till Sveriges bönder skrev han, direkt efter Vinterkrigets utbrott, att de inte oberörda kan åse Finlands kamp för jord, hem och hembygd: ”Den finske bonden spiller nu sitt blod i det tappraste försvar för de höga ting som är honom oumbärliga.” Han var engagerad i Frivilligrörelsen och besökte vid ett flertal tillfällen den östra grannen, där han också då och då likt Karl-Oskar fick ”huka under låga tak”, men bombkällarnas, under sovjetiska anfall.

Visst fanns det drag i Mobergs personlighet vilka, likt naturligtvis flera av hans politiska synpunkter, man ställer sig frågande inför. Men hans rakryggade insats i Kejne-affären, hans sympatiska uppträdande gentemot Per Engdahl, hans socialt varma, folkliga nationalism, hans konsekventa antikommunism och hans engagerade Finlandsförsvar – dessa saker gav förhoppningsvis lite fler färgtoner åt min frus Mobergporträtt. Kanske tänker hon nu, liksom förhoppningsvis en och annan läsare av dessa rader: ”Aldrig trodde jag att han var sån.”

Tags: , ,


Om frfattaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑