Av Bo Solberg
Där kusten stupar mellan hav och himmel har Ibb rests en helgedom av stenar. Och den var sannerligen skön på sin plats, den där oförlikneligt klarblå junidagen då jag som liten påg första gången såg Hvens Backafall. Havsluften var bräddfylld av förväntans glädje inför ett raskt annalkande sommarlov. Det var skolutflykt. Det var medhavd matsäck förtärd i närheten av denna St. Ibbs – det vill säga Jakob den yngres – vitkalkade kyrka som sett åttahundra midsommardagar tända sina långa ljus över sundets skummande böljor. Det doftade hagtorn och hav, den eviga doft som enligt öns store besjungare Gabriel Jönsson minner om balsam och salt. Platsen fick en glans i mina ögon som inte har mattats med åren. Min lärarinna hade förberett marken. Hon älskade att plinga piano och skråla sånger. Som Gunnar Turessons vackra tonsättning av Gabriel Jönssons “Vid vakten” (Flaskpost, 1920):
“Flicka från Backafall, briggen Tre Bröder | kryssar i kväll i Karibiska sjön, | medan en landvind från kusten i söder | stryker som sunnan där hemma kring ön. | Luften är kryddad av tusende salvor, | men jag ger bort dem varendaste en | mot att få vandra bland Backafalls malvor | allt medan månen går vakt över Hven.”
Detta är en stämningsfull bekännelse till fosterjorden. En kraftmätning mellan salvorna och malvorna, mellan det exotiska och det esoteriska, mellan det främmande och det förtroliga, mellan det ännu icke eller nyss upplevda och det i barndomen erfarna. De förra leden lockar oss människor med universell kraft. Men i längden är de senare uthålligare. Temat återkommer i ”Släkten”, där en grovhuggen sjöman ”finner Rios grönska mindre vacker | än gräset hemma på en smal stenor”. Gräset på den andra sidan är inte alltid grönare än gräsen i Thule med andra ord.
I den andra strofen av ”Vid vakten” introduceras sedan ovan nämnda kyrka, men eftersom detta stycke väl sedan blir en smula olämpligt för barn tutade vår lärarinna aldrig i oss det.
Den lilla debutboken Flaskpost är iallafall en utsökt diktsamling, som i maklig takt följdes av flera andra. Det är friska vindar och klar sikt i Gabriel Jönssons dikter, det är idyll och insats, det är upptäckandet av det stora i det enkla, det poetiska i det vardagliga, det är varm känsla för jorden och för vad gångna generationer gjort. Allt detta påminner mig litta om en annan poet jag vet. Samtidigt är han sin egen.
När Fredrik Böök en gång skrev att Gabriel Jönsson ser på sin hembygd ”förälskat, tanklöst lyckligt som ett barn, och därför har han fått fram ögonblickets sommarnöje, solskenet över blått hav och gula sandstränder, så naivt och osökt som få andra” – då blir det en solklar parallell till min första upplevelse av Hven. Jag var där som ett tanklöst lyckligt barn i ögonblickets sommarnöje. Så tack för själsfrändeskapet, Gabriel Jönsson!
Åren gingo. Den trakt, jag lämnat som yngling, såg jag en kväll som man tillbaka. Som äkta man till och med. Nygifta och nyanlända från romersk smekmånad, tog vi oss genast en extra månad – i form av en eftermiddag och kväll under Hvens måne. Tycho Brahes och Gabriel Jönssons kära moränplatå sköt upp grön och gul ur den blånande sjön med ännu oförminskad lyster. Som ett Atlantis, inte svunnet, men funnet – i en sfär av sommarmagi. Det du, Rudbeck. I kyrkan sökte vi Helge Ibbs förböner för äktenskapets signelse. Sökte vi den fjärran fläkt som kunde bestryka våra människokinder med sin hand. Trots att vi var högst temporära gäster på ön var min fru nu diktens flicka och jag var sjömansgossen som hittat hem och hamn. Jag var förälskad; ett tanklöst lyckligt barn i ögonblickets sommarnöje. Så tack för brudsvenstjänsten, Gabriel Jönsson!
Lämna ett svar