Propaganda demonterad

Denna artikel har tidigare publicerats i Nonkonform nr 77. Vissa justeringar och tillägg har gjorts:

I artikeln om det spanska inbördeskriget (10 november 2015) näm­­n­des den ofta ensidiga och propagandafärgade bild av skeendet som ännu möter oss i litteraturen. Det framhölls, att det givetvis gjordes missdåd på b­ägge sidorna, men att i den internationella opinionsbildningen republikanernas över­grepp allt som oftast för­­­tegs samtidigt som nationalisternas överdrevs. Dessvärre har dessa skildringar ofta över­­levt, vilket ju propaganda­lög­ner som be­kant tyvärr har en tendens att göra trots att mot­­stridiga beprövade historiska fakta lagts i dagen. Ibland handlar det inte endast om överdrifter utan om påhitt. Det torde vara på sin plats att diskutera ett dylikt exempel.

Pablo Picassos målning ”Guernica” är tvivelsutan den mest exponerade och väl­­kända symbol­bilden för nationalisternas påstådda brott och grymhet. En felaktighet möter oss för övrigt redan här, i fråga om denna tavlas uppkomst. Det påstås ofta att händ­el­sen i Guernica inspirerade Picasso till målningen. Sanningen är emellertid, att Picasso redan hade gjort målningen och att han efter flygbombningen av Guernica ställde sig i propagandamaskineriets tjänst genom att betitla tavlan efter den förstörda staden.

Bilden av den brottsliga Guernica-attacken backas alltså än i dag – alltså ännu efter nästan åttio år – upp i historiska be­­skriv­ning­ar som möter i olika annars, i alla fall till synes, seriösa sammanhang. Den nämns ofta som ett exempel på terrorbombning, dvs. en attack där mål­­­­et var civilbefolkningen och civila byggnader. Man kan t.ex. erinra om vad den så påläste Olof Palme sade i sitt kända jultal 1972 angående bombningen av Hanoi. Först i hans jämförande uppräkning av sju terrorbombade städer var Guernica. Skall vi ta ett relativt färskt exempel kan nämnas en artikel publicerad på ett visserligen inte så seriöst (men väl opin­ionsbildande) ställe; Afton­­blad­ets ledarsida (16 juli 2006). Olle Svenning fyller sin helsida med så mycket smutskastning mot Franco och nationalistsidan han bara kan. Följande exempel får belysa nivån: ”Nazisternas bombplan förgjorde republikanerna och deras hem”. (Det kan också näm­nas att han ondgör sig över att Picassos ”Guer­nica” fick dåliga recensioner i Svenskan och DN).

Låt oss så tala med en annan svensk, en som fört oss närmare verkligheten i denna fråga: lektorn Per-Adolf Lange (1911-94), en man som 1940 i Uppsala hade doktorerat på den med Gustav III förtrogne politikern och ämbetsmannen Anders Håkansson. Hans ämnen som lärare blev modersmål och historia med samhällslära. Han hade länge odlat ett tydligt intresse för och kunskaper om spanska förhållanden. Innan vi tar oss an vårt allvarliga ämne kan vi kanske få dröja vid en munter målning som en av Langes gamla elever i gymnasiet i Varberg har avlämnat: han ”tyckte om spanska madonnor med glastårar och höll i öv­rigt ett slags utmanande låg pro­fil”. Hans lärarstil var minimalistisk; han sade några ”ord, gick ut, rökte lite på sin pipa, kom tillbaka, vred sina händ­er […] suckade och sa ’ack, ja’. Han läste ’Moguls kungaring’ för oss med en röst som lät oss för­stå att han var Hafed.”

Lange medverkade under åren med ett flertal artiklar och recensioner i diverse tidskrifter och tidningar. Hemingway var ett återkommande ämne (se t.ex. Bonniers Litterära Magasin, årgång 1958) som ju också har beröring med hans Spanien-intresse. Han bidrog inte minst till Finsk Tidskrift av någon anledning, och jag skall vid tillfälle be att få återvända till en av hans artiklar i denna publikation. Nu skall vi begränsa oss till ett av hans bidrag i Svensk Tidskrift; ”Guernicalegenden”, i årgång 44, 1957, ss. 270-82. Lange låter oss där förstå att allt långt ifrån står rätt till med den gängse bilden av vad som hände den lilla baskiska staden. Den halvsekelgamla framställningen förtjänar nytt ljus, men här kan endast läm­nas en förenklad skiss.

I slutet av april 1937 upprördes världsopinionen, lättpåverkad som den var till följd av en ensidig emotionell propaganda, av det öde som sades ha drabbat Guernica. Den med den spanska republikanska regeringen sym­p­ati­ser­ande press­en runt om i världen excellerade i detaljerade skildringar av en arka­disk idyll, levande sin fredliga existens långt bakom fronten, tills nationalistsidans bomb­flyg förvandlat det mili­tärt betydelselösa samhället till en hög rykande ruiner, och detta medan befolkningen just hade samlats för sin traditionella bo­skaps­mark­nad. Där­till var ju Guernica den bask­iska nationalhelgedomen, med sina för detta folk kult­ur­ellt centrala monu­ment. Självklart skapade denna bild en djup harm hos en vid­sträckt internationell publik.

Men nu menar Lange att en förutsättningslös bedömning av de ifrågavarande omständigheterna ger vid handen att den utkolporterade bilden är klart oriktig.

Till att börja med saknade Guernica inte militär betydelse. Den lilla staden rym­de två vapen­fabriker som tillverkade flygbomber, vapen och ammunition. Dess­utom fanns där ett par bataljoner milistrupper inhysta i ett par till militärkaserner om­byggda kloster. Men allt detta är endast av sekundärt intresse när det gäll­­­er Guer­ni­cas militärstrategiska be­tyd­el­se.

Staden är belägen i provinsen Vizcaya ca två mil nordost om Bilbao, vid den innersta spetsen av floden Mundacas havsviksliknande mynning, ungefär en och en halv mil från kusten. För att undvika det hinder, som den breda och djupa flod­mynn­­ing­en utgör, tvangs kommunikationerna mellan de östra delarna av provins­en med provinshuvudstaden Bilbao gå via Guernica. Där är floden smal och kunde pass­er­as på en bro. Inte mindre än sju landsvägar förband Guernica med omgivande di­­strikt; en omständighet som ju understryker stadens betydelse som tra­fik­knut­punkt. Dess­utom gick järnväg till Guernica.

Guernica var alltså, när nationalistsidans flygbombning inleddes den 26 april 1937, besatt av repu­bli­k­anska styrkor och befann sig i en viktig strategisk position min­dre än en mil bak­om själva fronten. Nationalisterna, som var angelägna att få kon­­troll över de värde­fulla gruv- och industridistrikten vid kustområdena, be­härsk­a­de sedan hösten 1936 den viktiga gränsstationen Irún samt San Sebastián. Men för­sök­et att tränga vidare västerut mot Bilbao hade misslyckats. När man återupptog offen­­siven följande vår hade baskisk regeringsmilis och brigader av anarkister och astur­­iska gruvarbetare upprättat ett omfattande befästningsarbete, det s.k. järnbältet. Nation­­al­isternas slutoffensiv, som började den 31 mars, blev ett besvärligt företag med långa strider innan Bilbao slutligen kunde tas i besittning den 19 juni. Det var i sam­­band med dessa operationer som Guernica blev förstört. Fråga är nu emellertid hur staden blev förstörd.

Den 26 april passerades orten av ett stort antal flyende republikanska trupper, som försökte ta sig fram till järnbältet. Samma dag anfölls staden av nationalisternas flyg och började på kvällen att brinna. Då nationalisterna marsch­er­ade in i staden den 29 var nästan fyra femtedelar av dess omkring trehundra hus förstörda. (Man bör i detta sammanhang göra klart för sig, att betydande baskiska styrkor deltog i denna offensiv mot Bilbao, varvid själva det ruinerade Guernica kom att besättas av en navarresisk brigad. Lange menar att även totalt sett kämpade fler basker för Franco än mot honom, vilket ju är både intressant och talande.)

De rapporter från händelsen som stod att läsa i internationell press dagarna efter dröp av motsägelser och fel­aktig­heter. Man kunde t.ex. läsa, att nationalisternas flyg inte bara förstörde de flesta byggnaderna, varibland två sjukhus, utan även satte de kring­liggande lant­gård­­arna i brand. Då in­­vånarna och de tal­rika lantbor, som med an­­­ledning av den just på­gående marknaden sa­­des befinna sig i stad­en, försökte sätta sig i säkerhet, besköts de med kul­spru­t­or från jaktplan. En uppfinningsrik korr­e­­spondent visste t.o.m. att berätta om hur flygplansbe­sätt­ning­arna lutat sig ut ur mask­­in­erna och kastat handgranater på sina offer.

Nationalist­reger­ingen blev givetvis bestört över denna utlandsrapportering. Den framhöll, vilket ju varje objektiv bedömare i dag måste hålla med om, att värld­s­opin­ionen inte blivit överdrivet uppskakad av republikanernas terror och inte heller nämn­värt reagerat mot luftbombardemangen mot städer inom nationalisternas terri­tor­ium, vilka hade förekommit i stort antal speciellt under krigets första år då repub­lik­anerna hade överlägsenhet i luften. Därvid hade raiderna inte sällan riktats mot ”öppna” städer utan direkt militär betydelse, såsom Zaragoza och Valladolid, i många fall med ett stort antal civila offer och stor förstörelse.

När det gäller de journalister som först rapporterade om Guernicas förstörelse till världspressen hör det till saken att de inte tilläts komma in i staden förrän någon gång under natten den 26-27 då staden alltså stod i lågor. Det låg naturligtvis när­mast till hands för dem att anta att branden var en följd av luft­bomb­arde­manget. De kun­de inte närmare kontrollera eller verifiera de uppgifter som den baskiska reger­ing­ens representanter försåg dem med.

Men enligt ett telegram den 4 maj från Times korrespondent i Viktoria kunde en speciellt tillsatt kommission av ingenjörer framdra en rad tekniska argument som be­styrkte att Guernica inte kunde ha förstörts från luften:

”De inspekterade de ned­brän­da husen – hela rader därav – men fann det orimligt att tänka sig, att staden, så­som republikanerna gjort gällande, skulle ha antänts av en stor mängd brandbomber, då spår av sådana fullständigt saknades mellan byggnaderna och varken gator, torg, träd­gårdar eller fält i närheten bar märken efter brandbomber. Gatorna var däremot på flera ställen skadade av explosioner, medan verkliga bombkratrar endast förekom i stadens utkanter omkring utfartsvägarna. De förstörda bygg­na­der­na, vars väggar i all­mänhet stod kvar, visade sällan spår av flygbomber men var svårt eld­härjade och måste, av det tjocka sotlagret av döma, i de flesta fall vara påtända med petroleum. Enligt rapporter i Times […] den 4 och 5 maj var det tydligt, att ödeläggelsen av Guer­nica mycket mindre berodde på flygbombardemang än på förstörelse av med­vet­et anlagd brand. Till liknande resultat kom Le Temps den 3 maj, och Echo de Paris skrev samma dag, att ’den avsiktliga mordbranden var upp­en­bar’. Daily Mails korre­spondent […] infann sig någon eller några dagar senare och kunde bekräfta sina kolleg­ors utsago. Han hade även en del nytt material att an­föra och har bland annat av­livat myten om de nedbrända lantgårdarna i om­giv­ningarna. Denna pressmännens uppfattning bestyrktes även av en rad framstående eng­elska officerare […]. Särskild tyngd får härvidlag tillerkännas det vittnesmål, som av­gavs av en mycket erfaren brittisk flygare, wingcommander James. Denne, som höst­­en 1936 i Madrid speciellt studerat effekten av brandbomber, kunde vid sin under­­sökning av Guernica inte finna något stöd för påståendet, att staden skulle ha för­­störts av bombardemang från luften.”

Guernicaepisoden lärde sålunda den sans­ade delen av den engelska opinionen en lärdom för framtiden. Madrid­regering­ens för­­sök att framställa Oviedo, vilket under striderna hösten 1937 systematiskt ödelagts, som ett offer för ändlösa nationalistiska bom­­bardemang misslyckades därför helt. De stora engelska tidningarna lät sig denna gång inte föras bakom ljuset.

Även om redan i början av maj 1937 den republikanska Guernicapropagandan på det hela blivit avslöjad som falsarier, återstod dock många omständigheter att reda ut. Burgosregeringens tekniska departement tillsatte en speciell kommis­sion, bestående av två ingenjörer och två domare. Den avlade sin rapport 1938:

”Be­­träffande den materiella förstörelsen […] kunde kommissionen på flera punkter komplettera de tidigare undersökningarna. En del hus befanns sålunda orörda av eld men skadade av explosioner, och gatorna, som ingenstädes bar märken efter brand­bomb­­er, uppvisade i stället tydliga spår av sprängverkan; dessa korre­spond­er­ade i nio fall med skyddsnischerna i kloakledningens huvudarm.”

Av vittnesförhören, som hade pågått sedan den 30 juli, framgick i motsats till den gäng­­­se propagandabilden, att det inte varit någon boskapsmarknad i staden dagen för flygbombardemanget. Staden verkade därtill ovanligt ödslig med tomma kaféer och få människor på gatorna. Man vet med säkerhet att den baskiska regeringen plan­­erade evakuering av staden just till den 26. Stadens fall syntes ju nära före­stå­ende. Även om någon officiell order aldrig kom, är det tydligt att evakuerings­ord­ern var en öppen hemlighet; många som antingen sympatiserade med regeringen, eller som fruktade det sätt på vilket utrymningen skulle komma att ske, hade redan läm­nat stad­en med de ägodelar de kunde medbringa. Då alarmklockan ringde upp­sökte den kvar­varande befolkningen något av de åtskilliga skyddsrummen eller gav sig ut på lands­­bygden.

Man kan av kommissionens uttalanden inte utesluta att en del av förstörelsen i stad­en kan ha varit en följd av flyganfallets sprängbomber. Det är dock klart att detta i så fall endast kan redogöra för en liten del av den totala förstörelsen. När be­folk­ningen efter flyganfallet övergav skydds­rumm­en brann staden endast på ett fåtal ställen, vilket tydligt intygas av ortsbefolkningens vittnesmål.

”Branden hade då ännu en relativt blyg­sam omfattning, och stadsborna hade lätt kunnat hejda den och begränsa skade­görelsen, om de fått fortsätta det släckningsarbete som de genast på­­börjat. Ungefär en timme före midnatt anlände emellertid baskiska regeringstjänste­­män från Bilbao, och från denna stund förbjöds och hindrades effektivt alla vidare åt­­gärder att släcka elden. I stället började polis och militär ett regelrätt förstörelsearb­­ete genom att antända byggnad efter byggnad.”

Ödeläggelsen var således resultatet av anlagda bränder, men även av sprängningar. På natten efter flyganfallet hörde in­vån­arna åtskilliga explosioner i staden. De tidigare nämnda gatuskadorna gör det tro­ligt, att man utfört sprängning med dynamit i kloakledningen.

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera om Guernicahändelsen att na­tion­­alisterna den 26 april utförde ett från militär synpunkt berättigat flyganfall i syfte att i första hand derangera kommunikationslederna samt möjligen även för att åt­­minstone till­fäll­igtvis avbryta verksamheten i vapenfabrikerna. Man riktade sig till all­ra största delen mot stadens utkanter och försökte till det yttersta undvika civila död­s­offer samt att träffa de centrala stadsdelarna med de baskiska national­minnes­märk­­­ena. I stället genomförde de baskiska regeringstrupperna stadens stora förstörel­­se i samband med evakueringen.

Tänker man bara efter lite torde man också inse att Franco, som ju önskade utnyttja de ekonom­iska resurserna i Bilbaodistriktet så fort som möjligt, hade varje anledning att inte för­störa Guernica. Hans motståndare däremot hade inte gjort någon hemlighet av att de ämnade ödelägga de orter som inte kunde försvaras mot ”fascisterna”. De upp­ges på förhand ha utbasunerat denna hotelse även beträffande Guernica. I varje fall gjord­es flera sådana uttalanden av personer i officiell ställning under de fortsatta strid­erna i Nordspanien senare på året. I praktiken hade de republikanska styrkorna sed­an länge tillämpat denna taktik. Sålunda hade t.ex. Irún med det angränsande Fuen­­terrabía satts i brand, och under Bilbaooffensiven delade Amorebieta (vilken, likt Guernica, hade haft viktiga ammunitionsfabriker) och Eibar samma öde. Öde­lägg­elsen av Guernica framstår som ett klart parallellfall. Eibar och Guernica upp­vis­ade exakt samma slags skadegörelse.

Nu passade emellertid Guernicahändelsen synnerligen perfekt som utgångs­punkt för en propagandaoffensiv. Den baskiska regeringssidan kunde genomföra sin destruktiva evakuerings­strategi och samtidigt utnyttja nationalisternas flyganfall och lägga skulden på Franco. Därigenom vann man omvärldens sympati.

Som det flera gånger framhållits, t.ex. av historikern J. Alvar Schilén som forskat ring flyganfall i krig, var det span­ska inbördeskriget ett utpräglat ideologiskt krig. Propagandan var central. Ett faktum som ut­nyttjades flitigt av bol­sjevikiska agenter runt om i Europa.

Även om bilden av vad som egentligen hände den 26-29 april 1937 på vissa punk­ter har modererats i den officiella historieskrivningen har, som Per-Adolf Lange fram­håller, Guernicalegenden i stort överlevt och fått en axiomatisk karaktär. Hans slut­ord lyder:

”Slentrianmässigt politiskt tänkande, kompakt okunnighet om och i grunden brist­­ande intresse för Spanien, dess historiska förutsättningar och speciella problem komm­­er därför synbarligen även i framtiden att för en betydande opinion omöjlig­göra en revision i objektiv riktning av Guernicaepisodens innebörd. Legenden har en gång för alla tagit form och lever så vidare såsom ett ovanligt eklatant exem­pel på en för bestämda syften medvetet och med framgång genomförd för­vansk­ning av fak­ta och sammanhang i ett avgränsat historiskt förlopp.”

Sedan det spanska inbördeskriget har som bekant det andliga och intellektuella kli­mat­­et i Västerlandet inte varit sådant att det främjat det objektiva utforskandet av polit­­iskt känsliga områden och spridandet av dess resultat. Langes ord ”en gång för alla tider” kan kanske därför locka pessimisten att misströsta om huruvida verkligheten i denna fråga någonsin kommer att bli känd för all­män­het­en. Men det finns som sagt även i dessa tider människor som fastän de går på min­er­ad mark leds av sen­tens­en vera lex historiæ veritas. Vi måste våga tro att sanning­en finner väg genom dem.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.