
Denna artikel har tidigare publicerats i Nonkonform nr 77. Vissa justeringar och tillägg har gjorts:
I artikeln om det spanska inbördeskriget (10 november 2015) nämndes den ofta ensidiga och propagandafärgade bild av skeendet som ännu möter oss i litteraturen. Det framhölls, att det givetvis gjordes missdåd på bägge sidorna, men att i den internationella opinionsbildningen republikanernas övergrepp allt som oftast förtegs samtidigt som nationalisternas överdrevs. Dessvärre har dessa skildringar ofta överlevt, vilket ju propagandalögner som bekant tyvärr har en tendens att göra trots att motstridiga beprövade historiska fakta lagts i dagen. Ibland handlar det inte endast om överdrifter utan om påhitt. Det torde vara på sin plats att diskutera ett dylikt exempel.
Pablo Picassos målning ”Guernica” är tvivelsutan den mest exponerade och välkända symbolbilden för nationalisternas påstådda brott och grymhet. En felaktighet möter oss för övrigt redan här, i fråga om denna tavlas uppkomst. Det påstås ofta att händelsen i Guernica inspirerade Picasso till målningen. Sanningen är emellertid, att Picasso redan hade gjort målningen och att han efter flygbombningen av Guernica ställde sig i propagandamaskineriets tjänst genom att betitla tavlan efter den förstörda staden.
Bilden av den brottsliga Guernica-attacken backas alltså än i dag – alltså ännu efter nästan åttio år – upp i historiska beskrivningar som möter i olika annars, i alla fall till synes, seriösa sammanhang. Den nämns ofta som ett exempel på terrorbombning, dvs. en attack där målet var civilbefolkningen och civila byggnader. Man kan t.ex. erinra om vad den så påläste Olof Palme sade i sitt kända jultal 1972 angående bombningen av Hanoi. Först i hans jämförande uppräkning av sju terrorbombade städer var Guernica. Skall vi ta ett relativt färskt exempel kan nämnas en artikel publicerad på ett visserligen inte så seriöst (men väl opinionsbildande) ställe; Aftonbladets ledarsida (16 juli 2006). Olle Svenning fyller sin helsida med så mycket smutskastning mot Franco och nationalistsidan han bara kan. Följande exempel får belysa nivån: ”Nazisternas bombplan förgjorde republikanerna och deras hem”. (Det kan också nämnas att han ondgör sig över att Picassos ”Guernica” fick dåliga recensioner i Svenskan och DN).
Låt oss så tala med en annan svensk, en som fört oss närmare verkligheten i denna fråga: lektorn Per-Adolf Lange (1911-94), en man som 1940 i Uppsala hade doktorerat på den med Gustav III förtrogne politikern och ämbetsmannen Anders Håkansson. Hans ämnen som lärare blev modersmål och historia med samhällslära. Han hade länge odlat ett tydligt intresse för och kunskaper om spanska förhållanden. Innan vi tar oss an vårt allvarliga ämne kan vi kanske få dröja vid en munter målning som en av Langes gamla elever i gymnasiet i Varberg har avlämnat: han ”tyckte om spanska madonnor med glastårar och höll i övrigt ett slags utmanande låg profil”. Hans lärarstil var minimalistisk; han sade några ”ord, gick ut, rökte lite på sin pipa, kom tillbaka, vred sina händer […] suckade och sa ’ack, ja’. Han läste ’Moguls kungaring’ för oss med en röst som lät oss förstå att han var Hafed.”
Lange medverkade under åren med ett flertal artiklar och recensioner i diverse tidskrifter och tidningar. Hemingway var ett återkommande ämne (se t.ex. Bonniers Litterära Magasin, årgång 1958) som ju också har beröring med hans Spanien-intresse. Han bidrog inte minst till Finsk Tidskrift av någon anledning, och jag skall vid tillfälle be att få återvända till en av hans artiklar i denna publikation. Nu skall vi begränsa oss till ett av hans bidrag i Svensk Tidskrift; ”Guernicalegenden”, i årgång 44, 1957, ss. 270-82. Lange låter oss där förstå att allt långt ifrån står rätt till med den gängse bilden av vad som hände den lilla baskiska staden. Den halvsekelgamla framställningen förtjänar nytt ljus, men här kan endast lämnas en förenklad skiss.
I slutet av april 1937 upprördes världsopinionen, lättpåverkad som den var till följd av en ensidig emotionell propaganda, av det öde som sades ha drabbat Guernica. Den med den spanska republikanska regeringen sympatiserande pressen runt om i världen excellerade i detaljerade skildringar av en arkadisk idyll, levande sin fredliga existens långt bakom fronten, tills nationalistsidans bombflyg förvandlat det militärt betydelselösa samhället till en hög rykande ruiner, och detta medan befolkningen just hade samlats för sin traditionella boskapsmarknad. Därtill var ju Guernica den baskiska nationalhelgedomen, med sina för detta folk kulturellt centrala monument. Självklart skapade denna bild en djup harm hos en vidsträckt internationell publik.
Men nu menar Lange att en förutsättningslös bedömning av de ifrågavarande omständigheterna ger vid handen att den utkolporterade bilden är klart oriktig.
Till att börja med saknade Guernica inte militär betydelse. Den lilla staden rymde två vapenfabriker som tillverkade flygbomber, vapen och ammunition. Dessutom fanns där ett par bataljoner milistrupper inhysta i ett par till militärkaserner ombyggda kloster. Men allt detta är endast av sekundärt intresse när det gäller Guernicas militärstrategiska betydelse.
Staden är belägen i provinsen Vizcaya ca två mil nordost om Bilbao, vid den innersta spetsen av floden Mundacas havsviksliknande mynning, ungefär en och en halv mil från kusten. För att undvika det hinder, som den breda och djupa flodmynningen utgör, tvangs kommunikationerna mellan de östra delarna av provinsen med provinshuvudstaden Bilbao gå via Guernica. Där är floden smal och kunde passeras på en bro. Inte mindre än sju landsvägar förband Guernica med omgivande distrikt; en omständighet som ju understryker stadens betydelse som trafikknutpunkt. Dessutom gick järnväg till Guernica.
Guernica var alltså, när nationalistsidans flygbombning inleddes den 26 april 1937, besatt av republikanska styrkor och befann sig i en viktig strategisk position mindre än en mil bakom själva fronten. Nationalisterna, som var angelägna att få kontroll över de värdefulla gruv- och industridistrikten vid kustområdena, behärskade sedan hösten 1936 den viktiga gränsstationen Irún samt San Sebastián. Men försöket att tränga vidare västerut mot Bilbao hade misslyckats. När man återupptog offensiven följande vår hade baskisk regeringsmilis och brigader av anarkister och asturiska gruvarbetare upprättat ett omfattande befästningsarbete, det s.k. järnbältet. Nationalisternas slutoffensiv, som började den 31 mars, blev ett besvärligt företag med långa strider innan Bilbao slutligen kunde tas i besittning den 19 juni. Det var i samband med dessa operationer som Guernica blev förstört. Fråga är nu emellertid hur staden blev förstörd.
Den 26 april passerades orten av ett stort antal flyende republikanska trupper, som försökte ta sig fram till järnbältet. Samma dag anfölls staden av nationalisternas flyg och började på kvällen att brinna. Då nationalisterna marscherade in i staden den 29 var nästan fyra femtedelar av dess omkring trehundra hus förstörda. (Man bör i detta sammanhang göra klart för sig, att betydande baskiska styrkor deltog i denna offensiv mot Bilbao, varvid själva det ruinerade Guernica kom att besättas av en navarresisk brigad. Lange menar att även totalt sett kämpade fler basker för Franco än mot honom, vilket ju är både intressant och talande.)
De rapporter från händelsen som stod att läsa i internationell press dagarna efter dröp av motsägelser och felaktigheter. Man kunde t.ex. läsa, att nationalisternas flyg inte bara förstörde de flesta byggnaderna, varibland två sjukhus, utan även satte de kringliggande lantgårdarna i brand. Då invånarna och de talrika lantbor, som med anledning av den just pågående marknaden sades befinna sig i staden, försökte sätta sig i säkerhet, besköts de med kulsprutor från jaktplan. En uppfinningsrik korrespondent visste t.o.m. att berätta om hur flygplansbesättningarna lutat sig ut ur maskinerna och kastat handgranater på sina offer.
Nationalistregeringen blev givetvis bestört över denna utlandsrapportering. Den framhöll, vilket ju varje objektiv bedömare i dag måste hålla med om, att världsopinionen inte blivit överdrivet uppskakad av republikanernas terror och inte heller nämnvärt reagerat mot luftbombardemangen mot städer inom nationalisternas territorium, vilka hade förekommit i stort antal speciellt under krigets första år då republikanerna hade överlägsenhet i luften. Därvid hade raiderna inte sällan riktats mot ”öppna” städer utan direkt militär betydelse, såsom Zaragoza och Valladolid, i många fall med ett stort antal civila offer och stor förstörelse.
När det gäller de journalister som först rapporterade om Guernicas förstörelse till världspressen hör det till saken att de inte tilläts komma in i staden förrän någon gång under natten den 26-27 då staden alltså stod i lågor. Det låg naturligtvis närmast till hands för dem att anta att branden var en följd av luftbombardemanget. De kunde inte närmare kontrollera eller verifiera de uppgifter som den baskiska regeringens representanter försåg dem med.
Men enligt ett telegram den 4 maj från Times korrespondent i Viktoria kunde en speciellt tillsatt kommission av ingenjörer framdra en rad tekniska argument som bestyrkte att Guernica inte kunde ha förstörts från luften:
”De inspekterade de nedbrända husen – hela rader därav – men fann det orimligt att tänka sig, att staden, såsom republikanerna gjort gällande, skulle ha antänts av en stor mängd brandbomber, då spår av sådana fullständigt saknades mellan byggnaderna och varken gator, torg, trädgårdar eller fält i närheten bar märken efter brandbomber. Gatorna var däremot på flera ställen skadade av explosioner, medan verkliga bombkratrar endast förekom i stadens utkanter omkring utfartsvägarna. De förstörda byggnaderna, vars väggar i allmänhet stod kvar, visade sällan spår av flygbomber men var svårt eldhärjade och måste, av det tjocka sotlagret av döma, i de flesta fall vara påtända med petroleum. Enligt rapporter i Times […] den 4 och 5 maj var det tydligt, att ödeläggelsen av Guernica mycket mindre berodde på flygbombardemang än på förstörelse av medvetet anlagd brand. Till liknande resultat kom Le Temps den 3 maj, och Echo de Paris skrev samma dag, att ’den avsiktliga mordbranden var uppenbar’. Daily Mails korrespondent […] infann sig någon eller några dagar senare och kunde bekräfta sina kollegors utsago. Han hade även en del nytt material att anföra och har bland annat avlivat myten om de nedbrända lantgårdarna i omgivningarna. Denna pressmännens uppfattning bestyrktes även av en rad framstående engelska officerare […]. Särskild tyngd får härvidlag tillerkännas det vittnesmål, som avgavs av en mycket erfaren brittisk flygare, wingcommander James. Denne, som hösten 1936 i Madrid speciellt studerat effekten av brandbomber, kunde vid sin undersökning av Guernica inte finna något stöd för påståendet, att staden skulle ha förstörts av bombardemang från luften.”
Guernicaepisoden lärde sålunda den sansade delen av den engelska opinionen en lärdom för framtiden. Madridregeringens försök att framställa Oviedo, vilket under striderna hösten 1937 systematiskt ödelagts, som ett offer för ändlösa nationalistiska bombardemang misslyckades därför helt. De stora engelska tidningarna lät sig denna gång inte föras bakom ljuset.
Även om redan i början av maj 1937 den republikanska Guernicapropagandan på det hela blivit avslöjad som falsarier, återstod dock många omständigheter att reda ut. Burgosregeringens tekniska departement tillsatte en speciell kommission, bestående av två ingenjörer och två domare. Den avlade sin rapport 1938:
”Beträffande den materiella förstörelsen […] kunde kommissionen på flera punkter komplettera de tidigare undersökningarna. En del hus befanns sålunda orörda av eld men skadade av explosioner, och gatorna, som ingenstädes bar märken efter brandbomber, uppvisade i stället tydliga spår av sprängverkan; dessa korresponderade i nio fall med skyddsnischerna i kloakledningens huvudarm.”
Av vittnesförhören, som hade pågått sedan den 30 juli, framgick i motsats till den gängse propagandabilden, att det inte varit någon boskapsmarknad i staden dagen för flygbombardemanget. Staden verkade därtill ovanligt ödslig med tomma kaféer och få människor på gatorna. Man vet med säkerhet att den baskiska regeringen planerade evakuering av staden just till den 26. Stadens fall syntes ju nära förestående. Även om någon officiell order aldrig kom, är det tydligt att evakueringsordern var en öppen hemlighet; många som antingen sympatiserade med regeringen, eller som fruktade det sätt på vilket utrymningen skulle komma att ske, hade redan lämnat staden med de ägodelar de kunde medbringa. Då alarmklockan ringde uppsökte den kvarvarande befolkningen något av de åtskilliga skyddsrummen eller gav sig ut på landsbygden.
Man kan av kommissionens uttalanden inte utesluta att en del av förstörelsen i staden kan ha varit en följd av flyganfallets sprängbomber. Det är dock klart att detta i så fall endast kan redogöra för en liten del av den totala förstörelsen. När befolkningen efter flyganfallet övergav skyddsrummen brann staden endast på ett fåtal ställen, vilket tydligt intygas av ortsbefolkningens vittnesmål.
”Branden hade då ännu en relativt blygsam omfattning, och stadsborna hade lätt kunnat hejda den och begränsa skadegörelsen, om de fått fortsätta det släckningsarbete som de genast påbörjat. Ungefär en timme före midnatt anlände emellertid baskiska regeringstjänstemän från Bilbao, och från denna stund förbjöds och hindrades effektivt alla vidare åtgärder att släcka elden. I stället började polis och militär ett regelrätt förstörelsearbete genom att antända byggnad efter byggnad.”
Ödeläggelsen var således resultatet av anlagda bränder, men även av sprängningar. På natten efter flyganfallet hörde invånarna åtskilliga explosioner i staden. De tidigare nämnda gatuskadorna gör det troligt, att man utfört sprängning med dynamit i kloakledningen.
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera om Guernicahändelsen att nationalisterna den 26 april utförde ett från militär synpunkt berättigat flyganfall i syfte att i första hand derangera kommunikationslederna samt möjligen även för att åtminstone tillfälligtvis avbryta verksamheten i vapenfabrikerna. Man riktade sig till allra största delen mot stadens utkanter och försökte till det yttersta undvika civila dödsoffer samt att träffa de centrala stadsdelarna med de baskiska nationalminnesmärkena. I stället genomförde de baskiska regeringstrupperna stadens stora förstörelse i samband med evakueringen.
Tänker man bara efter lite torde man också inse att Franco, som ju önskade utnyttja de ekonomiska resurserna i Bilbaodistriktet så fort som möjligt, hade varje anledning att inte förstöra Guernica. Hans motståndare däremot hade inte gjort någon hemlighet av att de ämnade ödelägga de orter som inte kunde försvaras mot ”fascisterna”. De uppges på förhand ha utbasunerat denna hotelse även beträffande Guernica. I varje fall gjordes flera sådana uttalanden av personer i officiell ställning under de fortsatta striderna i Nordspanien senare på året. I praktiken hade de republikanska styrkorna sedan länge tillämpat denna taktik. Sålunda hade t.ex. Irún med det angränsande Fuenterrabía satts i brand, och under Bilbaooffensiven delade Amorebieta (vilken, likt Guernica, hade haft viktiga ammunitionsfabriker) och Eibar samma öde. Ödeläggelsen av Guernica framstår som ett klart parallellfall. Eibar och Guernica uppvisade exakt samma slags skadegörelse.
Nu passade emellertid Guernicahändelsen synnerligen perfekt som utgångspunkt för en propagandaoffensiv. Den baskiska regeringssidan kunde genomföra sin destruktiva evakueringsstrategi och samtidigt utnyttja nationalisternas flyganfall och lägga skulden på Franco. Därigenom vann man omvärldens sympati.
Som det flera gånger framhållits, t.ex. av historikern J. Alvar Schilén som forskat ring flyganfall i krig, var det spanska inbördeskriget ett utpräglat ideologiskt krig. Propagandan var central. Ett faktum som utnyttjades flitigt av bolsjevikiska agenter runt om i Europa.
Även om bilden av vad som egentligen hände den 26-29 april 1937 på vissa punkter har modererats i den officiella historieskrivningen har, som Per-Adolf Lange framhåller, Guernicalegenden i stort överlevt och fått en axiomatisk karaktär. Hans slutord lyder:
”Slentrianmässigt politiskt tänkande, kompakt okunnighet om och i grunden bristande intresse för Spanien, dess historiska förutsättningar och speciella problem kommer därför synbarligen även i framtiden att för en betydande opinion omöjliggöra en revision i objektiv riktning av Guernicaepisodens innebörd. Legenden har en gång för alla tagit form och lever så vidare såsom ett ovanligt eklatant exempel på en för bestämda syften medvetet och med framgång genomförd förvanskning av fakta och sammanhang i ett avgränsat historiskt förlopp.”
Sedan det spanska inbördeskriget har som bekant det andliga och intellektuella klimatet i Västerlandet inte varit sådant att det främjat det objektiva utforskandet av politiskt känsliga områden och spridandet av dess resultat. Langes ord ”en gång för alla tider” kan kanske därför locka pessimisten att misströsta om huruvida verkligheten i denna fråga någonsin kommer att bli känd för allmänheten. Men det finns som sagt även i dessa tider människor som fastän de går på minerad mark leds av sentensen vera lex historiæ veritas. Vi måste våga tro att sanningen finner väg genom dem.
Lämna ett svar