Under denna rubrik skrev en gång bibliofilen och bokforskaren J. Viktor Johansson en trevlig framställning. Låt mig nu träda i rollen som den gamla antikvariatkunden – även om jag inte är ärevördigt bevandrad som Johansson. Jag besökte för ungefär ett halvt decennium sedan ett större antis – visserligen på det numera så populära fusksättet via nätet. Det saluförde på Nordens största söksida för antikvariska böcker, initierad av Svenska Antikvariatföreningen, en skrift på följande vis:
“(Engdahl, Per) KREUGERSVINDELN. Kreuger – internationell bulvan av Per Granskare. 1934. 46 s. (Svea Rikes Förlag) Häftad. Synnerligen ovanlig Kreugerpamflett (författaren hävdar att K. var bulvan för den internationella storfinansen)”.
Jag har under många år studerat Per Engdahls skrifter såväl litterärt som bibliografiskt. Jag har haft förmånen att intervjua ett flertal kamrater som i sin tur var mycket goda vänner till Per Engdahl – bland dessa en professionell bokforskare som under många decennier, detaljerat och forskningsmässigt, samlat uppgifter om Per Engdahls produktion.
Resultatet: inte en tillstymmelse till misstanke om att Per Granskare kunde vara en pseudonym för Per Engdahl.
Men det ironiska är att boklådans ägare, för att komma till exakt samma slutsats, inte alls hade behövt ha tillgång till Per Engdahl eller hans vänner. Nej, han hade endast behövt studera ämnet under femton minuter framför datorn. Kungliga bibliotekets nationella bibliotekssystem LIBRIS uppger att Karl Axel Sjöberg står bakom pseudonymen. Denna uppgift får vi t.ex. också av Google Books och av Arbetarrörelsens arkivkatalog i samband med deras arkiv över Olof Aschberg.
Sjöberg publicerade nämligen även – under samma pseudonym – en skrift om Allmänna sparbanken (1930). Dess tredje omarbetade upplaga publicerades 1934 av Svea Rikes Förlag i samma serie som skriften ovan och under titeln Allmänna sparbanken och Olof Aschberg: en svensk Staviskyaffär: studie bakom kulisserna.
Denna skrift från 1930 skulle alltså i så fall utgöra Per Engdahls första monografi bredvid ett Karl XII-särtryck från samma år! Det går naturligtvis emot redan sunt förnuft att Per Engdahl skulle ha glömt att nämna en sådan skrift, eller medvetet förtigit den, för sin förtrogne vän i upprepade samtal om sitt tidigaste författarskap.
Det går också emot sunt förnuft att Per Engdahl över huvud skulle ha åstadkommit en skrift av denna karaktär, en vad di väl skulle kalla antisemitisk pamflett a la Mauritz Rydgren eller Wilhelm Liljencrantz. Att Per Engdahl ens skulle ha haft håg åt specialstudier vid en tid då han var helt koncentrerad på etablerandet av Föreningen/Riksförbundet Det Nya Sverige och då hela hans författarskap (med undantag av hans akademiska forskning, såsom Karl XII-studien) var inriktat mot detta mål. Slutligen att han skulle ha skrivit om Kreuger på det sätt som sker i den andra skriften från 1934, när man betänker hans vänligt inställda, och personligt intressanta, relation till Kreuger-bröderna.
Att antikvariatet i sig inte förtjänar det utrymme det nu fått, är naturligtvis rätt. Men poängen är: dess agerande är typiskt för det beteende som vi sett gång på gång när det gäller Per Engdahl och andra persona non grata. Man slänger bekymmerslöst fram de påståenden som man tror passar syftet. Uppfyllandet av vanliga krav på vederhäftighet och faktakontroll gör man sällan ansats till. Ty för f-n grabbar, då spricker ju historien.
Men saken är tyvärr i detta fall värre än så. När dessa rader skrivs, dvs. fem år efter antis-besöket, ligger fortfarande den lilla Per Granskare-skriften osåld hos antikvariatet. Per Engdahl var tydligen inte ett tillräckligt dragplåster. Men det plåstret borde sannerligen ha dragits bort. Efter det att jag först upptäckte skriften skickades de argument som jag nu återsamlat här, till antikvariatet. De bekräftade att de mottagit mina synpunkter, men att de stod fast vid sin beskrivning. Med andra ord: istället för en verklighetsanpassning, valde det att icke spräcka sin historia.
Av En bokvän
Lämna ett svar