Den mordiska attacken som ledde till två svenska officerares död under ett uppdrag i Afghanistan aktualiserar frågan om vilket motiv som ligger bakom det svenska engagemanget i Afghanistan.
En månad efter händelseutvecklingen i New York City i september 2001 invaderade USA tillsammans med allierade Afghanistan under namnet Operation Enduring Freedom (OEF). Syftet var att hitta och åtala Usama bin Laden och andra medlemmar i den muslimska kretsen Al-Qaida, som enligt amerikanska myndigheter låg bakom de två flygplan som flög in i World Trade Center och orsakade brand. Man sade även att Al-Qaida skulle förstöras som samverkansform och att talibanstyret som stödde och skyddade Al-Qaida skulle undanröjas. I december 2001 upprättades Bonnavtalet där ett antal framstående afghaner under FN:s överinseende och antagligen även inflytande fastslog en plan för hur Afghanistan skulle styras hädanefter. I Bonnavtalet fastslogs även att för upprättandet av styret av Afghanistan skulle en internationell säkerhetsstyrka få mandat att hjälpa afghanska myndigheter att organisera och få ordning i landet. FN:s säkerhetsråd auktoriserade samtidigt tillskapandet av International Security Assistance Force (ISAF) för att bistå den afghanska regeringen med att upprätthålla säkerheten i huvudstaden Kabul och sedan 2004 hela Afghanistan. Ledningen för ISAF övertogs av NATO 2003. Sverige har deltagit i ISAF sedan starten och har ett förband om drygt 500 man i norra Afghanistan. Därtill kommer civil personal. Sveriges bidrag till ISAF är en enhet för så kallad civilmilitär samverkan samt en del personal till ISAF:s högkvarter.
I Sverige har samtliga riksdagspartier utom Vänsterpartiet ställt sig bakom fortsatt svenskt deltagande i ISAF-aktionen. Vänsterpartiet påstår och får medhåll av utomstående debattörer, t.ex. Olle Lönnaeus i SDS den 9 februari, att Sverige är i krig i Afghanistan. Vi håller inte med om detta. ISAF för inte krig. Däremot är Sverige inne på en farlig väg. Den amerikanska krigsinsatsen har haft flera direkt förkastliga inslag, som har lett till civila förluster. Detta har orsakat hat och förbittring bland stora delar av den afghanska befolkningen. Det är förmodligen oundvikligt att ISAF, oavsett vilka goda avsikter man må ha och oavsett hur fredligt man agerar, kommer att förknippas med de västallierades krigföring. Att detta innebär en dödlig risk för det svenska förbandet är tydligt.
Vid en historisk återblick ser möjligheterna att vinna en militär seger mycket illa ut. Engelsmännen försökte men misslyckades, Sovjet fick ge sig iväg med svansen mellan benen. Vad finns det som talar för att amerikanerna skulle ha större framgång?
Det uttalade syftet med ISAF:s insats är att trygga den demokratiska utvecklingen av landet. Är detta realistiskt? Det afghanska samhället är ett utpräglat klansamhälle, med patriarkal struktur och med islam som ledstjärna. Hur kan man tro att parlamentarisk demokrati, som utvecklades på 1700-talet i Storbritannien och Frankrike, kan vara ett lämpligt politiskt system för denna miljö? Nej, det måste betecknas som helt orealistiskt. Vad väst kan hoppas på är och vad man bör verka för är ett moderniserat klansamhälle. Där den politiska makten ligger hos äldre skäggiga män och där klanerna samlas i ett statsförbund med en förhandlande och kompromissökande centralregering i stil med den gamla afghanska kungamakten.
Vad har Sverige för egentliga intressen i Afghanistan förresten? Ett svenskt och därmed även europeiskt intresse är att försöka hejda tillförseln av narkotika från Afghanistan. Enligt Svenska Narkotikapolisföreningen tog talibanerna hårda tag mot opieproduktionen eftersom man ansåg att narkotikamissbruk stred mot sharia. Från att ha producerat 5100 ton per år (ca 80 % av den totala världsproduktionen) producerade Afghanistan bara 500 ton opium under 2001. Efter det att talibanerna störtades har Afghanistan återigen blivit världens största opium- och heroinproducent och det förefaller som om även talibanerna numera lutar sig åt narkotikahandeln som sin främsta inkomstkälla.
För det andra finns ett svenskt intresse att begränsa tillströmningen av asylsökande från Afghanistan. Migrationsverket har nyligen deklarerat att man avser att ändra praxis när det gäller dessa. Det skall fortfarande vara en individuell prövning men möjligheten för afghaner att få en fristad i Sverige kommer att öka.
Situationen kan sammanfattas så att unga svenskar riskerar sina liv för att hjälpa ett främmande land samtidigt som detta land översvämmar Europa med heroin och samtidigt som unga afghaner beviljas asyl i Sverige eftersom det anses för farligt att bo kvar i hemlandet.
Lämna ett svar