Där polisen hämmar vart forskningståg

När män som Zündel, Rudolf och Irving förföljts och fängslats för sina uppfattningar om historien har vi i Nonkonform tagit till orda. Ty det som gjorts dessa s k revisionister kan bara beskrivas som skamligt; klara övergrepp mot hävdvunna västerländska rättsprinciper. Domarna är olycksbådande framtidstecken. Den totalitära demokratins ansikte träder fram.

Human Rights Watch tittar uppenbarligen åt ett annat håll, och Amnesty International har tydligen bara ögon för politiskt mer rumsrena åsiktsfångar.

Vi måste nu tyvärr foga ännu ett namn till raden av fängslade: fransmannen Vincent Reynouard, en fyrtioettårig åttabarnsfar, matematiker och kemisk ingenjör. I en del av sina skrifter har han alltså framhållit en syn på vad som hände i de tyska koncentrationslägren under kriget vilken avviker från den lagstadgade versionen. 2005 spred han till diverse offentliga institutioner sin lilla skrift Holocauste, ce que l’on vous cache (Holocaust, det som man döljer för er). Det ledde till en rättegång 2007 vilken resulterade i en fängelsedom om ett år, en bot om 10 000 euro samt ett skadestånd om 3 000 euro till antirasistorganisationen LICRA. Efter överklagande höjdes i juni 2008 boten till 60 000 euro.

Reynouard har två tidigare franska fängelsedomar bakom sig för samma ”brott”, en från 1992 och en från 2004. Han gick därefter i exil till Belgien. Men med den europeiska arresteringsordern kan man som bekant knipa en åsiktsbrottsling även på avstånd. Den 9 juli i år omhändertogs han av belgisk polis och han utlämnades till Frankrike där han nu alltså avtjänar sitt fängelsestraff.

Man frågar sig: vilka är dessa män, dessa historierevisionister? De har varken – för att nu dra till med en underdrift – världslig rikedom eller ära att vinna genom att framhålla sina synpunkter. Fast de vet att de riskerar fängelse om de ger uttryck för sina åsikter, gör de det likväl. Är det därför män som av dunkla personliga eller politiska motiv längtar efter martyrkoronor? Män som medvetet vill förneka eller förfalska den historiska sanningen?

Att den förklaringen knappast håller inser nog de flesta som är ärliga mot sig själva. Tar man sig bara tid att studera dessa levnadsöden en smula framträder snarare bilden av människor som fyllts av en övertygelse, vilken de inte kan svika och fortfarande stå ut med sig själva. Därför agerar de. Denna sorts människor är sällsynta och ett fritt samhälle borde inte jaga dem som villebråd utan borde i millsk anda lyssna till deras argument. Har de fel uppdagas det bäst i en öppen och granskande diskussion.

En sådan diskussion tystas nu med maktmedel. Men tystnaden säger mer än tusen ord.

Vill man sedan möta den beklämmande situationen med lite munterhet kan man karakterisera det aktuella historierevisionistiska fältet med det ställe där Stagnelius diktar om polens is, men som den gamle litteraturhistorikern Karl Warburg, i sin svenska litteraturhistoria, missuppfattade: ”Där polisen hämmar vart forskningståg”.