Angela Merkels utspel om mångkultur lär väl inte ha undgått någon i vår läsekrets. Den amerikanske författaren Jim Goad har skrivit en läsvärd kommentar i paleokonservativa nättidskriften Taki’s Magazine. Vi vill inte undanhålla våra läsare denna träffsäkra och smakrika karamell varför vi presenterar den i vår egen översättning. Originalartikeln finner du här. Jim Goad är mest känd för sin bok The Redneck Manifesto (Simon & Schuster, 1997) och den numera nedlagda kontroversiella tidskriften ANSWER Me! som han utgav.
Av Jim Goad
Jag kommer aldrig att glömma en målning jag såg i ett västberlinskt vandrarhem 1985. Bakgrunden avbildade utbombade ruiner, antagligen Dresden efter den allierade eldstormen. I förgrunden fanns två kvinnor med ryggen vänd mot oss medan de betraktade de förkolnade, söndersprängda byggnaderna. Den ena kvinnan börja lyfta armen till en hitlerhälsning, medan den andre skyndade att gripa tag i hennes arm för att stoppa henne.
Vilken konstig bild det var, blanda nationell stolthet med nationell förlust och nationellt självförakt.
Efter andra världskrigets slut, finns det inte någon nation på jorden som har tvångsmatats med så många skuldsmörgåsar som tyskarna, trots det faktum att de förlorade mellan sju och nio miljoner av sitt eget Volk i den konflikten. Man hör aldrig talas om ”de nio miljonerna”. Det är nästan verboten att ens nämna dem.
När jag såg den målningen 1985 hade Tyskland redan uthärdat fyra decennier med post-andra världkrigsskambeläggande. Trots allt detta visste jag att förr eller senare skulle den ena damen tröttna på att hålla nere den andra damens arm.
Sextiofem år efter andra världskrigets slut tycker Tyskland till slut att det är i sin ordning att bli tyskt igen. Den 16 oktober sade den tyska förbundskanslern Angela Merkel i ett tal till sitt kristdemokratiska unionsparti:
I Frankfurt am Main, har två av tre barn under fem år invandrarbakgrund.…Denna mångkulturella strävan, som innebär att vi helt enkelt lever sida vid sida och är glada över varandra, denna strävan har misslyckats, fullständigt misslyckats.
Den sista meningen välkomnades av en hög applåd.
I fem år har den bastanta, degiga, Merkel varit Nummer Eins på Forbes Magazines lista över ”Världens mäktigaste kvinnor” så hennes uttalande är inte småpotatis. Men bara en månad tidigare talade Merkel om för tyskarna att de skulle vänja sig vid att se fler moskéer i sitt land. Hon fördömde också Thilo Sarrazins ”absurda, galna åsikter” som uttrycktes i hans chockerande populära bok Tyskland avskaffar sig självt.
Det är oklart varför Merkel plötsligt har flyttat sina vidsträckta höfter högerut. Hon kan ha påverkats av senare opinionsmätningar som visar att sex av tio tyskar vill begränsa Islam, tre av tio säger att de känner att deras land ”översvämmas av utlänningar”, sjutton procent säger att judar har ett otillbörligt inflytande över tyska förehavanden [hoppsan!], och tretton procent säger att de välkomnar en ny Führer [stopp och belägg!].
Där är de där besvärliga tyskarna igen, vägrandes att hata sig själva. Hur vågar en tysk säga något annat än ”jag ber om ursäkt” de närmsta tusen åren?
Jag ser inte fördelen med vårt nya, mer mångkulturella Amerika. Det enda vi har gemensamt är valutan och kanske det var poängen från början.
Alla väntade att tyskarna förr eller senare skulle sticka upp – de är ju, trots allt, tyskarna. Vad som verkar mer besvärande, åtminstone för de svurna fienderna till Allt Europeiskt, är att hela Europa verkar sticka upp samtidigt.
Vad man skulle kunna referera till som ursprungseuropéer – ni vet, blekansikterna, Ismänniskorna, Spökmännen, de Onda Arierna, de Vedervärdiga Snömännen – börjar få skav av den regnbåge av järn som lagts som ett ok på dem alltsedan andra världskriget. Geert Wilders har blomstrat till en politisk kraft endast genom att lova att skydda holländsk kultur från islamfascism. Ett anti-invandringsparti placerade nyss tjugo anti-invandringsstjärtar i det svenska parlamentets stolar. Fransoserna har blivit vilda. De har förbjudit burka och kör Roma på porten. Schweizarna har givit fingret åt minareter. Putins variant av postsovjetisk rysk nationalism är vansinnigt populär, åtminstone bland vansinniga ryssar.
Till och med i det självföraktande, kulturellt undergivna, krossade-och-förblödande fd imperium som är Förenade kungariket, hade kommentarerna till hennes proklamation en positiv slagsida. De flesta anonyma onlineviskarna, antagligen britter till härkomsten, höll med om att mångkultur var ett kolossalt misslyckande också i deras land.
När jag läste kommentarerna, såg jag paralleller mellan Europas typ av ”mångkultur” och den amerikanska produkten. Både hitom och dädan, förekommer vrede över etnisk kvotering på arbetsmarknaden, undertryckt yttrandefrihet och dubbla måttstockar angående vem som tillåts visa etnisk stolthet.
Det viktiga är på vilket sätt multikulti har utvecklats och var. Man ser inte sådan känslighetsträning tvingas på någon i Afrika, Asien, Mellanöstern eller Sydamerika. Man hör inte att Kina, Japan eller Israel instrueras att öppna sina dörrar för utlänningar. Nästan exklusivt är mångkultur ett psykologiskt marknadsföringsprogram designat för länder med vita majoriteter. Ofta saluförs den genom idén att vita betalar en historisk skuld, skördar vad de har sått, att som man bäddar får man ligga, att hjulet har gått varvet runt, hut går hem, att det är dags att betala den svartmuskige piparen vad man är skyldig.
Land för land, kontinent för kontinent, finns en känsla av att de mörkare nyanlända får en fördelaktig behandling jämförd med dem som varit på plats i generationer. I Förenade kungariket kallas det ”Positive Discrimination”. I Amerika kallas det ”affirmative action” och ”amnesty”. Och innanför gränsen till varje land där de vita är i majoritet får man en krypande känsla att politikerna inte bryr sig ett jävla dugg om vad folk tycker. Folket har aldrig bett om dessa nya vågor av invandrare, och det hade inte något val inför den udda sociala ingenjörskonstens experiment som förstör folkets tidigare gemensamma kulturella arv.
Plötsligt verkar detta inte vara så mycket ett firande av alla kulturer som en bestraffning av en specific kultur. Och det låter inte som ett fantastiskt förslag för att alla ska komma överens.
Vi kommer att fortsättningsvis bli påminda om att europeiska satellitstater som Kanada, USA och Australien har byggts ovanpå infödingsskallar, så dessa rasmördares markroffande ättlingar saknar rätt att gnälla över att de själva sveps bort av nykomlingar.
Återigen, för jösse namn, varesig han är död eller levande: Två fel blir inte ett rätt. Om kolonialism var fel då är det fel nu. Mångkultur är helt enkelt kolonialism med ett snyggare namn. Jag inser och medger det faktum att den ger oss ett briljant utbud av etniska restauranger utan motstycke i aptitlighet.
I mångkulturen har vi ett större utbud av mat…och ingen pratar med någon längre. Många av oss talar nu olika språk och vet inte ens hur man talar med varandra. Snarare än att sudda ut gränser har mångkulturen skapat nya gränser innanför gränser. Istället för att krossa nationalism har den skapat mininationer inom nationer.
Om vi ska lyfta fram mångkulturens framgångar, borde vi inte peka ut var den har fungerat i det förgångna? Om mångfald är styrka, varför blev då sådana gapa-över-mycket-imperier som antikens Rom och Sovjetunionen till sist offer för tyngden av sin egen mångfald.
Sluta kalla mig rasist och fram med några trovärdiga svar. Jag vill verkligen höra dem.
Som alltid bearbetar den ”tjattrande klassen” sina postkoloniala skuldkomplex på de lägre klassernas bekostnad. Antingen har de vetat vad de har gjort hela tiden eller så har de inte det och jag vet inte vilket som är värst.
Det är farligt att bortse från det faktum att all teknologi i världen, den oavbrutna mångkulturella hjärntvätten som laserstrålats in i våra ögonglober under de senaste 65 åren inte har utplånat den grundläggande mänskliga benägenheten att vara tribal. Om man inte fullständigt mördat sådana instinkter hos tyskarna – och Gud vet fanimej att de försökt ordentligt med tyskarna – kanske sådana instinkter inte kan dödas.
Ja, jag inser att vi alla är människor. Om det är din poäng, har du redan framfört den – och, kan jag tillägga, till ett enormt pris. Vad du misslyckas att inse är att människor tenderar att vara tribala. Och om du får för många stammar, har du längre någon nation.
Jag antar att vi borde fira det faktum att trots att ingen längre talar med någon annan så är åtminstone de människor som inte talar med varandra mer ”mångkulturella” än de var på den tiden när folk faktiskt talade med varandra.
Vilken slags nyligen berikad och plötligt förstärkt amerikansk kultur ser jag när jag kör på motorvägen nära mitt hus? Jag ser Wal-Mart, Chili’s, Motel 6, Wendy’s, and Home Depot. Det skulle kunna vara Indianapolis, Omaha eller Seattle. Det skulle kunna vara varsomhelst i Amerika. Det råkar vara Stone Mountain i Georgia men du skulle inte haft en aning om du var i Södern. År 2010 så är det enda kulturella landskap vi delar bestående av kända företagslogotyper. Det finns ingen lokal smak, ingen känsla av ursprunglig kultur. Saker verkar inte rikare, livligare eller mer färgrika; de är tomma, kraftlösa och döda.
Åtminstone är det så det känns för mig. Jag känner det inte som om det finns någon sammanbindande kraft eller känsla av tillhörighet i vårt samhälle längre. Jag känner normlösheten något fruktansvärt. Jag ser inte fördelen med vårt nyare, mer mångkulturella Amerika. Den enda sak vi delar är valutan och kanske det var poängen redan från början.
Mångkulturen har fallerat, men den har bara börjat att fallera. Och nu då? Efter ständigt flödande förändring tycks samhället nu ha översvämmats utan återvändo. Hur reder vi ut den här oredan samtidigt som vi undviker ännu fler Fördrivningar*.
Mångkulturen är död, visst, men vad gör vi med liket? Jag har ännu inte hört någon bra begravningsplan och jag är rädd att vi behöver en.
Och det som gör mig nervös är att jag inte ens är säker på vilka ”vi” är.
* I originalet ”Trails of Tears” vilket syftar på uttrycket ”Trail of Tears” vilket är namnet på en välkänd tvångsförflyttning av flera indianstammar till nuvarande Oklahoma under president Andrew Jackson 1830.
Lämna ett svar