Karon i luren – då kan man inte lägga på

Av Bo Solberg

När påskdagen blev afton gick CD-tallriken i spinn och den stilla kvällen stördes nämnvärt av Mikael Samuelsons brusande baryton: ”Karon i luren tutar, stormarna börjar vina, trossar och tåg och klutar, lossna nu till slut. Månan sin rundel slutar, stjärnorna sorgligt skina, till sin förvandling lutar, snart min livsminut.”

Påsken besjunger det uppståndna livet, och där satt jag och lyssnade till en trudelutt om ett utslockande. Då hände det. Helt oväntat drev Fredmans sjuttionionde epistel mig bort från den avgjort sköna soffvrån för att sedan lösgöra mig ur sitt grepp först på skrivareskrubbens snurrstol. Denna märkliga manöver kan bara förklaras så här:

För ett par år sedan anmälde jag filosofen Anthony Flews på ålderns höst skrivna bok There is a God (2008), där författaren efter ett långt liv som ateist förklarade sig tro på Gud. När jag så lystrade till den fina Bellmanstolkningen fick jag för mig, att det nu också faller på min lott att nämna en bok som filosofen Erik Rydings på ålderns höst skrivna Karon i luren tutar (1985), där författaren efter ett långt liv som icke-troende fortfarande förklarade sig icke tro på Gud.

Att jag ber att få beklaga den sorgen, förstår alla som tidigare läst någon av mina hällörade elegier. Men den lilla boken hade jag likväl slukat med stor behållning. Så boktips blir det. För att vänligt avlämna ett sådant behöver man ju inte alltid omfatta författarens inställning, även om det är en föreställning som ofta föresvävar demokratins mer renommerade recensenter och redaktörer.

När förlaget Doxa presenterar boken, kan man bara instämma: ”Erik Ryding är en författare för finsmakare. Hans njutbara språk, voltairska humor och originella och överraskande synpunkter gör att man stundtals skrattar spontant – trots att ämnet egentligen borde mana till allvar.”

De raderna karakteriserar Rydings sistlingsbok väl, och utgör det huvudsakliga skälet till att jag så tacksamt läst den. Hans språk är enkelt och klart men ändå stilistikt vältrimmat som en till bristningsgränsen driven moppe, hans skoningslösa vändande och vridande på vedertagna, men dunkelt tänkta, påståenden och begrepp blir nya exploateringsområden för hans säregna vis comica.

Boken handlar – till skillnad från Flews – om så mycket mer än Guds vara eller icke vara. Författaren har fått det tyvärr för honom tomhetsframkallande läkarutlåtandet att hans trillande av pinn nog är ganska så förestående. Funderingar kring livet och döden – och relaterade ting där emellan – får ny näring. Vad är en människa? Vad är Jaget? Sådana blir de centrala frågeställningarna, och man igenkänner åtskilligt från tidigare böcker, som Djävulens nya kläder (1961) och Jag och personlighet (1979). I den tidigare utsatte han som bekant ett antal i det bestående samhället välanvända klädesplagg – som nytta, rättvisa, framsteg, frihet, människovärde – för en saklig, filosofisk och framför allt roande storbyk.

Knivskarpa analyser är ett lovord som tidigare recencenter flera gånger har låtit falla över Rydings böcker. Jag har uppskattat samma sak hos författaren. I Karon-boken går det dock lite på tok – på ett för den helt centralt område. Även med all välvilja i världen måste man ju som kristen konstatera att den intelligente karln resonerar på ett sätt som är främmande för generationer kristna tänkares andliga erfarenhet.

Analyserna avslöjar det skoninglöst. Jesu offerdöd blir hos honom Jesu självmord då hela saken kunde ha undvikits genom ett nytt underverk (dvs. om han nu verkligen var den NT utger honom för att vara). Människovärdet blir en ihålighet när kemi och biologi allena formar hennes självsliv (dvs. som de också gjorde i Djävulens nya kläder). Han har svårt att upptäcka en god Gud, inte så mycket längs teodicéproblemets klassiska generallinjer (krig, svält och lidande), som i naturens skräckkabinett med dess äta eller ätas-princip. Det där räcker väl en bit som illustration.

Författaren verkar ärligt vilja utreda verkligheten bakom det som hos Österling heter Födelsen och döden. Det vill säga så länge svaret ligger inte längre bort än i dikeskanten av redan upptrampade materialistiska tankebanor. Man ser framför sig en skogsvandrare som i rädslo för att traska vilse bland stock och sten undviker de där andra stigarna, de som trots allt ligger öppna för hans fot. Han säger det själv; en allsmäktig skapare är en säkerhetsrisk.

Men helt utesluter Erik Ryding trots allt inte Hans outgrundliga vägar. Även om författaren t.ex. uppfattar köttets uppståndelse som omständlig och en osannolik företeelse, ser han den som en verklig möjlighet. Eller den här, på tal om osannolikhet: efter att ha rört vid binas fantastiskt komplicerade sätt att meddela sig med varandra, säger han:

”Uppriktigt sagt verkar sannolikheten för att det här ska ha uppstått av en ren slump ungefär lika stor som sannolikheten för att en apa, som på måfå leker med tangenterna på en skrivmaskin ska råka skriva Goethes Faust – sen får Darwin säga vad han vill. Slutsatsen blir – ja, fråga inte mig. Jag kan bara konstatera, att världen är en besynnerlig historia och att man får vara beredd på allt, till och med på Guds existens.”

Även vid Rydings något metafysiska skådande ner i materiens djup, där gränslinjen mellan materiellt och immateriellt verkar suddas ut, lämnas en öppning.

Det bör förtydligas, med tanke på den inledande parallellen mellan Flews och Rydings böcker, att det trots allt rör sig om två helt olika typer av utläggningar. Ambitionen, upplägget, stilen – allt är annorlunda. Den brittiske filosofen håller sig – i sitt försök att förklara sin omvändelse – strikt till sin torra akademiska prosa. Det gäller att hänga med i hans fackspråks tankeförvecklingar. Den svenska dito låter – i sitt försök att ge uttryck åt sina spontana infall vid livets slutskede – sin humor och sin tanke löpa fritt, och målar lättsamt och flytande en tavla där de glada färgerna ständigt och oupplösligen förenas med de allvarligare.

Avslutningsvis (för till slut tar allting slut, enligt slutorden i Rydings bok) vill jag notera följande stycke, där författaren ett ögonblick funderar över värdet av att låta jag-känslan breda ut sig över vidare områden:

”Kanske får man säga att den s.k. tidsandan inte är särskilt hjälpsam, åtminstone inte i det här landet. Släktkänslan har försvagats, känslan för nationen anses snarast som någonting löjligt (utom vid ishockeymatcher) och bygden har blivit kommun. Likriktigade är vi nog, men det behöver inte åstadkomma någon gemenskap. Enformighet är inte det samma som enhet.”

Den sista meningen är ett slagord som estetiskt borde tilltala det språkrör, som vet uppskatta det slående vackra i folkgemenskapens detaljrika skulptur, och som vågar uppfatta det uppenbart osköna i konformismens stelnade lerklump.