Top
Historia

Den sorgliga skepnaden och riddaren

Av Bo Solberg

Jag har fascinerad men nedstämd plöjt igenom den brittiske historikern David Irvings lunta Joseph Goebbels: Mastermind of the Third Reich (Focal Point, London 1996). Den är ett resultat – för att nu återge författarens ord – av att ha levt i den tyske doktorns och propagandaministerns onda skugga i över sju år. Jo, nog måste det ha funnits mer livsandesväckande sätt för honom att tillbringa sin tid. Att läsa de sjuhundra sidorna var mer än tillräckligt lång tid för mig att föra i nämnda skuggtillvaro.

Men samtidigt var det som sagt fascinerande läsning; Goebbels är onekligen ett intressant levnadsöde. Och desto mer fascinerande måste naturligtvis själva forskarmödan ha varit för Irving. Inte minst är det hans spännande, banbrytande upptäckt efter ett par års arbete med ämnet, som lyfter den numera så nedrigt av historikeretablissementet förföljde författaren att här prestera högintressant historieskrivning: han blev den förste (och fortfarande ende?) forskaren som kunde använda sig av hela det kompletta mikrofiche-arkivet av Goebbels svit av dagböcker och privata papper (ca 75000 sidor) från 1923-45; sedan kriget hemligt förvarade i Moskva.

Irving är en fenomenalt skicklig och flitig arkivforskare, och en pionjär inom WW2-forskningen, men som författare har han onekligen en viss begränsning. Psykologi och människoteckning hör iallafall inte till hans starkaste sidor, och han tycks inte vara en syntesernas och de stora överblickarnas man. I hans faktarika skildringar av historiska händelseförlopp saknar man inte helt sällan analyser, diskussioner och personliga reflektioner. Någon gripenhet inför det väldiga, tragiska skeende som WW2 utgör tycks han sällan ge uttryck åt. Man får dessutom ibland en känsla av att han offrar lite väl mycket åt billiga journalistiska klichéer. Man får vara tacksam över vad han faktiskt åstadkommer, och det är förvisso inte litet.

Men åter till bokens huvudperson. Mitt inledande tal om nedstämt sinnesläge kräver nog ingen djupare förklaring för den som läst något vettigt om Goebbels: Irvings bok är bara en mer detaljerad version av ett drama i markant tragedistil om ett fyrtiosjuårigt livs perverterade väg från uppväxten i ett katolskt medelklasshem i Rheydt i nedre Rhenlandet till den självmördade kroppen i en utbombad trädgård vid rikskansliet i Berlin. I ett bunkerrum de sex barnen, dödade av sina föräldrar.

Ja, Goebbels förfärande liv framstår faktiskt nästan för mig – naturligtvis i ljuset av krigets roll i västerlandets och den västerländska kulturens historia – som ett drama i stil med de stora forngrekiska tragedierna.

Även efter Irvings kvalificerade närläsning av Goebbels ofantligt omfångsrika dagbok står bilden av dess författare som en brutal, fanatisk, skrupelfri maktmänniska kvar. Visst finns det även en annan sida av Goebbels, en sida som inte kan negligeras om man vill göra sig ett fullständigt porträtt av mannen. Men han blir till slut en solklar sinnebild för den moralkodex som ofta tillskrivits Tredje rikets kader och vilken speglas i det äldre uttrycket Macht geht vor Recht.

Låt mig som en mild illustration av Goebbels inställning (jag kunde sannerligen ha valt värre exempel) nämna hans artikel ”Seid nicht allzu gerecht!” i Das Reich den 6 september 1942, dvs. en uppmaning åt tyskarna att ”inte vara så rättfärdiga”. De har en alltför utpräglad känsla för rättvisa och objektivitet, menar han: ”Vi är så rädda för att göra någon orättvisa att när vi är osäkra på rätt handlande föredrar vi att orättvisan drabbar oss själva. [—] Hat är något som vi tyskar fortfarande har att lära oss.” Goebbels återkom till temat när han, i ett föredrag för journalister den 23:e samma månad, ondgjorde sig över hur tyskarna ”lider av en törst efter rättfärdighet och av en besatthet av objektivitet. De letar ständigt efter det lovvärda hos sina fiender.”

Redan den rudimentärt Bibelbevandrade måste i dessa Goebbelsord uppfatta en klockren antibergspredikan.

Man kan i sammanhanget erinra om när Goebbels fick igenom sin lag om att varje jude som färdas i tysk kollektivtrafik måste upplåta sin sittplats för den tysk som begär den. Lagen kom av många tyskar att uppfattas som ovärdig en kulturnation som deras. Resultatet blev, att dessa människor ofta demonstrativt upplät sina spårvagnssäten för påstigande judar. Något som gjorde Goebbels rasande.

Det var väl inte minst i just den judiska frågan som Goebbels omänskliga kallsinne blev tydligt. Hans personliga, oförsonliga antisemitism bidrog troligtvis i inte obetydlig grad till de vidriga konsekvenser som drabbade otaliga judar.

Antisemitismen är visserligen utan tvivel ett av de mest ensidigt behandlade och förenklade elementen i det väldiga problemkomplex som Tredje riket och WW2 utgör. Här kan vi alltså inte ta oss det an. Redan för att få en preliminär förståelse av vad det hela egentligen är fråga om, skulle det krävas ordentliga studier, ordentliga böcker såsom exempelvis de i Kevin McDonalds trilogi.

Men skall vi här ändå kommentera Goebbels allmänna inställning till ”rättfärdigheten” ligger det för en svensk patriot nära till hands att hänvisa till Per Engdahl. Den senares inställning skulle tvivelsutan ha hånats av författaren till Das Reich-artikeln. Per Engdahl försökte ju alltid se också det uppbyggliga hos sina meningsopponenter. Varför inte rent av nämna den snälla personkarakteristik som Engdahl lämnade av Goebbels själv i sin och E. G. Westmans bok Folkresningen i Tyskland (1933) – en bok säkerligen tillkommen för att lämna också en förstående skildring åt den svenska opinionen av de då just timade händelserna i Tyskland. Många skulle i dag säga alltför förstående. Delvis skulle man emellertid kanske kunna förklara betoningen av nationalsocialismens och dess ledarfigurers ljussidor, med att den djupare kunskapen om mörkersidorna faktiskt i stor utsträckning ännu saknades på svenskt håll vid denna tid. Och det är förvånande lätt även för en besinnad betraktare att svepas med en aning för mycket när fanorna och trumpeterna börjar smattra friskt. Efter att Per Engdahl – dock nyktert och fjärran från all panegyrik – har framhållit Goebbels som den begåvade och bildade oratorn samt den oförtrutne kämpen för sina ideal klingar hans karakteristik av med bedömningen om att doktorn är ”den oförsagda hänförelsen hos den folkvåg, som berett mark för ett tidevarv.”

Går vi vidare in i ämnet rättfärdighet bör man givetvis också erinra om hur Per Engdahl flera gånger under kriget uttalade kravet om att ridderlighet och rättvisa, och undvikandet av personliga tragedier, måste färga varje försök att hantera judarnas oproportionerliga och ofta problematiska inflytande på flera viktiga samhällsområden. Han skrev t.ex. i Vägen Framåt (1940, nr 5):

”Nationalsocialismen sätter rasen i förgrunden. Den blir omänsklig i judefrågan och likgiltig inför kyrkspirornas korstecken. Nysvenskheten hävdar andens primat över rasen. Den fordrar ridderlighet och rättvisa i judefrågan, och den hyllar korset på kyrkspirorna som vårdtecknet på Sveriges flagga.”

Det säger sig självt; att ge gloria åt Per Engdahl eller horn åt Joseph Goebbels – det skulle vara att röra sig med i sammanhanget löjeväckande symboler. Men när citatet från die Ritter vom Geiste ställs bredvid citatet från (om vi får travestera) der Krieger vom Hass – dvs. talet om ridderlighet kontra det om hat – är det ändå inte helt osökt man kommer att associera till en legend som går tillbaka till kejsar Diocletianus förföljelse av kristna. Den om S:t Göran och draken.

Iallafall frestas man att klyva Cervantes uttryck om sin caballero, så att vi får riddaren och den sorgliga skepnaden. Då är vi snälla både mot den förre och mot den senare.

 

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.