Av Bo Solberg
Kanske var det min bibliofila böjelse som gjorde att jag köpte det stiligt skinnbundna dedikationsexemplaret. Men i så fall i tillräckligt stark kombination med en hälsosammare nyfikenhet över innehållet. Tanten som ritade och skrev om bruna, gröna och gredelina tanter hade nu en gång också en gubbe. Det var teologen, författaren och skolmannen Natanael Beskow. Antisfyndet var ett exemplar av den femte upplagan av hans Till de unga: tankar och råd i några livsfrågor (1924; första upplagan 1904). Min nyfikna fråga var: hur lät det på den tiden när ett etablerat förlag (Wahlström och Widstrand) tjänstgjorde som kanal för ungdomsrådgivning?
Vad de unga oftast får för råd i livsfrågor i dag – i skola, i media, i popkultur – det måste vi med sorg och skam bekänna. De bär den ”demokratiska värdegrundens” floskulösa sigill med – mer eller mindre uttalad – gudlöshet, fosterlandsförnekelse, invandringsfundamentalism, promiskuitetsförsvar, abort- och preventivsmedelsfilosofi, bögparaderi, könsdekonstruktion.
Man får hoppas att så många som möjligt av dagens ungdomar inför sådana råd anar oråd. Skall man vara realist är det nog emellertid att leva i en sagovärld lika prydligt romantiskt målad som gumman Elsas, om man tror att Natanaels råd utan vidare skulle vinna gehör bland dagens tonnisar – så behärskade som de är av en av TV och Internet uppövad slapphet, sinnlighet, jagfokusering. Beskow presenterar det motsatta. Han är i mycket motpolen till dagens monopolitiska ungdomsrådgivare.
Men därför tänker jag naturligtvis att en bok som hans är både viktigare och aktuellare som ungdomsläsning än någonsin tidigare. I dag är goda råd dyra. Ironiskt nog skriver han i förordet till den femte upplagan om sin oro över bokens förmåga att nå även den nya tidens unga. Det vill säga 1920-talets. Prova den nu på 2010-talets!
Men, varför inte? Han skriver och argumenterar ju trots allt så väl för sin sak! Vad är denna då? Vad har han att säga? Det viktigaste. Hans lingua må klinga gammalmodigt, men han uttrycker sig – från bokens första till sista mening – på ett levande, djupt och ärligt menat kristet språk. Även om jag inte varenda gång delar hans specifika ståndpunkt, är det med respekt som jag har läst hans inspirerade utläggningar om kristet liv. Han talar i det inledande kapitlet allmänt om tro, därefter om Jesus, därefter om Bibeln, därefter om bönen. Sedan applicerar han den visdom som dessa källor har att ge på områden som kroppslivet, nöjena, vänskapen, kärleken mellan man och kvinna, kärleken till nästan, människovärdet, fosterlandet. Finalen går under rubriken Guds rike – där allt får sin fullkomning.
Men jag skall i dessa spalter bara (tja, kanske inte så bara, utan nog ganska vågat!) pröva honom en smula mot den nysvenska ideologin med dess treklang Kulturförnyelse, Korporatism och Samnationalism.
Kulturförnyelsen har också uttryckts med termen nyhumanism. Den är alltså menad att sparka ut den gamla humanismen med dess människan i centrum-snack. Ersättningsmedlet kan då bara vara ett. Per Engdahl formulerade sig ofta som så, att det bara är när människan ställer sitt liv i tjänst åt tillvarons goda och skapande makt – den som vi kallar Gud – som hon når sitt mål och sin mening. Hela Beskows bok andas den inställningen. Ett av tre så långt alltså.
När det gäller korporatismen finns det föga förvånande alltför litet material i Natanael Beskows ungdomslektyr för att ordentligt väga hans samhällsinställning mot den korporativa. Vad som finns där är dock fullt förenligt med dess grundsyn. Hans socialetik är frisk. Han attackerar fränt klasskillnaderna, men på ett uppbyggligt, icke-marxistiskt vis. Det handlar alltså inte om jämlikhetsdogmatik, om ekonomisk nivellering eller något sådant. Han tror på den praktiska hierarkin och på de konsekvenser som måste följa av samhällets arbetsfördelning. Det han vill är social integration. En andens tillämpade gemenskap mellan hög och låg. Samarbete. Samförstånd. Social rättvisa. Allt det där går i precis samma stil som när korporatister pekar hän mot det klasslösa samhället. Det räcker för att vi här, visserligen något krystat, skall våga säga: två av tre.
Natanael Beskow är utan tvekan samnationalist. Kristendomen har gjort honom sådan. Nysvenskarna brukar för övrigt uttrycka sin linje så här: korporatismens princip om socialgruppernas likaberättigande fordrar som konsekvens även nationernas lika rätt. Hos Beskow heter det på liknande sätt att vi måste lära oss att uppskatta varandras arbete; att möta varandra som människor och arbetskamrater, oberoende av vilken arbetsgrupp vi tillhör: ”Endast så bli vi verkligen ett folk. Och därmed bidraga vi även till ett bättre förhållande mellan världens olika folk. Ty detta måste byggas på ett fördjupat medvetande om det mänskligt gemensamma.” Verklig fosterlandskärlek ingiver oss en stark känsla av ansvar för det bidrag vårt folk lämnar till folkens gemensamma liv:
”Skall det bli frid på jorden, så måste fosterlandskärleken – icke avskaffas, men renas och fördjupas. Vi måste lära oss, att icke ens när det gäller fosterlandet, kan ’ändamålet helga medlen’, om medlen ur vanlig mänsklig och kristlig synpunkt äro förkastliga; att icke ens inför fosterlandets krav samvetet får bringas till tystnad; att över fosterlandet står något större: det rike, i vilket mänskor och nationer finna varandra som bröder, som barn av samma Fader.”
Det där är klockrent, med schillersk klang i bjällran: en svensk tolkning av An die Freude låter nationernas miljoner förbrödras efter vissheten att det bortom ”tusen solars färd finns en Faders ljusvisioner.”
Summa summarum: tre av tre. Nu vore det väl fräckt och demagogiskt att postumt försöka styra in någon oskyldig i en viss politisk fålla. Därtill vill jag inte göra mig skyldig. Det fanns dessutom andra sidor hos Beskow som nog har fjärmat honom från nysvenskheten, såsom t.ex. hans pacifism. Men en förståelse för de ideal, de grundprinciper, som står bakom kulturförnyelsen, korporatismen och samnationalismen, det kan vi tänka, att det hade Elsas redlige gubbe.
Lämna ett svar